Weihenstephaner festbier (11422)

av Johan

Weihenstephaner Festbier 2Det är oktoberfesttider (oktober) igen och vi på Gödsvinet missar aldrig en uppdatering. Det är inte första gången vi uppmärksammar den starka ölen från München, jag gjorde det exempelvis efter min hemkomst från staden 2013, året efter konstaterade jag att man inte behöver en oktober för en fest och så sent som förra året kom jag fram till att man istället bör fira oktoberfest i maj.

Det var hur som helst idag som jag fann en flaska Weihenstephaner på systembolaget vid Skanstull så festen börjar nu.

Hur oktoberfestlig är då Weihenstephaner festbier? Det beror förstås i dessa faktarelativa tider på vem du frågar men särskilt mycket med oktoberfest att göra har ölen inte.

Weihenstephaner kommer under elva månader om året tillräckligt nära ifrån München för att vara en münchenöl men oktober är den tolfte. Weihenstephaner kommer närmare bestämt från Freising, helt nära Münchens internationella flygplats, vilket betyder att den inte bryggs inom stadsgränsen och således inte tillåts på den stora festen på Theresienweise.

Sex bryggerier klarar kriteriet: Augustiner, Paulaner, Spaten, Hofbräu, Löwenbräu och Hacker-Pschorr.

Regeln, som bland annat lett till att det finns sex malplacerade industribryggerier mitt i Münchens stadskärna, är inte oomtvistad. På bryggeriet i Aying konstaterar man bitter att deras superba öl bryggd på källvatten från Alperna inte kvalificerar sig medan Paulaner och Hacker-Pschorr gör det trots att de ägs av kemikaliejätten Heineken. Det hjälper inte ens att Ayinger äger ett helt kvarter i de centralaste delarna av München, kvarteret intill Hofbräuhaus, kvarteret inkluderat i motivet på på Hofbräus traditionella etiketter.

Ayinger, Weihenstephaner och ett par tusen andra bryggerier har med tiden dock insett att man lika gärna kan sälja oktoberfestöl i Skanstull som i München och därför sitter jag här nu med en flaska från Freising.

Det är inte en öl med en historia vilket kan verka konstigt för ett bryggeri grundat 1040. Weihenstephaner gör vanligtvis veteöl. Veteöl och smör.

Nu har de hur som helst bryggt en lite starkare, lite blåvitare öl för höstkonsumtion och varför inte? Det är en lätt och frisk öl och lätt och frisk är hur man känner sig fortfarande efter tre. Som en oktoberfestöl för en frukterian.

Freising är kanske inte München men det är mer München än en del andra platser jag skulle kunna nämna. Jag tänker acceptera det här.

22:50 på Systembolaget, nummer 11422 i katalogen

3 lemonad av 5 möjliga

Gamla enskede bryggeri

av Johan

gamla enskede 2Saker och ting är inte vad de var förut. Gödsvinet Vällingby är inte i Vällingby längre och namnet har aldrig varit mer missvisande. Här söder om stan finns inget vitt kakel och ingen diskbänk i rostfritt stål. Hur ska det ens vara möjligt att säga något om ölen från Gamla Enskedes bryggeri? 

Jag anlände hit för två veckor sedan och jag försöker fortfarande lära mig de lokala sederna. Det är mitt mål att integrera och bli en produktiv medlem av lokalsamhället. Går det att tänka sig ett bättre sätt att uppnå detta än att smaka det lokala ölet? Det var så jag gjorde i München och mitt Münchner Bierherz flimrar än.

Hur finner man den lokala öltraditionen i Johanneshov? Jag började leta vid Gullmarsplan. Det verkade rimligt givet att jag fortfarande aldrig sett någon korsa det torget i en rät linje. Den som kan uppskatta ett ansikte med en historia har ett friluftsgalleri att besöka vid Gullmarsplan. Kanske kunde något berätta något om den lokala ölen? Jag bestämde mig att försöka inne på Systembolaget vid Gullmarsplan istället. 

Systembolaget har en färgglad etikett för ekologiskt och de har en färgglad etikett för lokalproducerad och Gamla enskedes bryggeri bär båda likt en prisgalt vid en jordbruksutställning någonstans på den engelska landsbygden. Jag plockade på mig två flaskor på ren instinkt, lättad över att inte vidare behöva utforska vad lokalinvånarna dricker på torget utanför.

Gamla enskedes Dubbel-EPA är en brittiskt platt dryck som läskar med sin maltighet utan att det behöver komma särskilt mycket smak i vägen. Den beskrivs på bryggeriets hemsida som en ”dubbel-lättöl” vilket också är något som kan sägas om alla brittiska ale jag någonsin druckit. Ölen går att dricka men jag hade föredragit den ljummen och avslagen ur en tapp någonstans i skuggan av the Westway i London.

Gamla enskedes Pale Ale är på samma sätt men med en eller två toner av amerikansk fruktighet. Det är denna jag kommer att köpa igen.

Det finns idag en hel rad öl från Gamla enskede bryggeri, långt fler än vad Systembolaget eller bryggeriets egna hemsida vill erkänna. Att dricka dem alla är inte bara en uppgift jag tagit på mig, det är min plikt. Nu lever jag här och här gör vi på det här viset.

Södra Bunny Brown (1398)

av Johan

sodra bunny brownPåskölen är Gödsvinets äldsta tradition om än bara för att allt startade i påsktider en gång för mycket länge sedan. Det var vad vi hade att jobba med.

Påsken är alla barns favorithelg och visst är det svårt att inte ryckas med i stämningen när man har en Södra Bunny Brown att skriva om.

Jag är den första att erkänna att ölen är en stor del av behållningen med påsken och då skulle jag ändå ha föredragit en öl som inte var en påsköl.

Nu sitter jag dock här med en Södra Bunny Brown och kan inget annat göra. Jag kan uppskatta smaken av torkad frukt som vi av någon anledning kommit att göra till smaken av svensk helgöl. Jag kan uppskatta den och det faktum att nästa öl inte kommer att vara en påsköl.

Som påsköl sett är det på det stora hela inget fel på flaskan framför mig. Som med så många andra syrliga bruna öl är det en öl för vår tid. Det kan vara påsk året om nu.

16:40 kronor på Systembolaget, nummer 1398 i katalogen

3 stormkaniner av 5 möjliga

Visningsölen

av Johan

hemmaGödsvinet ger dig verkligheten och verkligheten stannar aldrig upp utom i delar av Torsås kommun. Med verkligheten följer ofrånkomligen verklighetens öl och det är här du finner den.

Visningsölen borde inte behöva finnas. Likväl har den kommit att bli en nödvändig del av alla kontakter med mäklare. Jag vet inte hur jag hade klarat mig utan den.

Det var en dag i februari som jag fann den. Den stod där jag lämnat den i kylskåpet och såg på det stora hela ut som som 50 cl DAB. Det var en söndag och söndagen är en dag med notoriskt opålitliga kvalitetsnivåer. Jag behövde visningsölen och den var där.

Det var visning den dagen och jag anlände redo för nästan vad som helst. Nästan täcker inte upplevelsen av att dela en söndag med två representanter för Svensk Fastighetsförmedling i en liten men välplanerad lägenhet i närförort. På något sätt klarade vi det, jag och visningsölen. 

Det är inte lätt att fråga om stambyte utan att röja öl i andedräkten men som med alla andra svåra saker är det lättast att låta bli. Jag frågade och frågade igen någon som mycket väl kan ha varit mäklaren.

Det var med en promille salighet i kroppen som jag för första gången blickade ut från det som kommer att bli mitt köksfönster. Man ser inte lika långt därifrån som från örnnästet i väster men jag hade sett nog. Tre dagar senare skrev jag kontrakt.

Det var den första av två visningar denna flyttsäsong. Den andra kom när jag upplät lägenheten i Vällingby till den köande allmänheten.

Redan 20 minuter innan utsatt tid stod 30 personer och trampade i trappen tio våningar ner. Det är åtminstone vad jag tror, själv kom jag dit 5 minuter efter utsatt tid.

Något hade fångat min uppmärksamhet och stulit min tid. Det var visningsölen och den var kall, torr och från ett bryggeri vars skorstenar jag kunde se från min takvåning i München. 

Visningsölen gav mig mod och entusiasm att ta mig an att guida visningen mångordigt och intensivt. Jag ägnade säkert fem minuter åt att beskriva säkerhetsdörren innan jag släppte in sällskapet i hallen.

Först hörde jag inget alls utom mig själv beskriva den första metern av hallen, sedan hörde jag ett gitarrintro. I min uppsluppenhet hade jag tydligen glömt att stänga av stereon och långsamt var den på väg att påminna mig om vilket misstag det var.

Introt till Heroin av The Velvet Underground är långt och illavarslande. Mellan mig och stereon var ett 20-tal personer som alla undrade något om var solen går upp. Medan jag förklarade för en kvinna i rullstol att solen går upp i Kista och ner i Hässelby gård tog Lou Reed tillfället i akt att förklara vad som händer när han kör nålen i en ven. Han är svår att överrösta.

Ute på balkongen fruktade en ung moder för sin avkommas säkerhet så högt upp i luften. Jag förklarade tålmodigt att hennes unge var alldeles för tjock för att komma igenom spjälorna under räcket men jag avbröts av någon som vrålade ”HEROIN!”. Det var Lou igen, jag hade redan glömt bort honom.

Lagom till tonerna av det avslutande gitarrgnisslet såg jag inte en utan två rullatorer försvinna ner för hallen som en karavan av tanter.

När alla gått tog jag trappan ner till Ångemannagatan. Det var någon jag ville träffa på systembolaget. Den var kall, torr och såg ut som en DAB.

Sju goda år och sedan några

av Johan

Gödsvinet fyllde alldeles nyligen sju år men jag är inte en som firar. Inte längre, det skulle kännas förmätet givet att jag är den enda som skriver och läser det här. Likväl är det ett faktum att tiden går och den har onekligen slitit ut sulor sedan sist jag skrev något här.

Vad har hänt? Jag önskar jag kunde svara på det utan låta som en kliché eller ett utdrag från Postverket.

En nyhet är att Vällingbyredaktionen står i begrepp att omlokalisera till en annan del av Stockholm. Sju år är också tiden jag har bott i de västra förorterna och tiden har satt sina spår. Till att börja med kan jag inte längre gå in på Systembolaget på Ångemannagatan utan att någon hälsar på mig. Det är hög tid att flytta. 

Flyttlasset går till söder om stan och vilket lass det är. Jag hittade precis en liten säck med udda skor. Jag har inte kontroll över de här sakerna längre.

Gödsvinet står dock i begrepp att börja producera igen. Det finns snart ett utbud och då kan inte efterfrågan vara långt borta. Marknaden behöver oss.

Tills dess får du hålla ut med denna försenade födelsedagshälsningen. Grattis och vi ses.

Produktplacering

av Johan

coop-1980I ett inlägg förra veckan skrev jag om inflytandet som John dos Passos och Ernest Hemingway haft på mitt val av vin. Det fick mig att tänka på vilka andra influenser, litterära och andra, som präglat mina konsumtionsvaror.

Särskilt lättpåverkad verkar jag vara i valet av whisky. Jag dricker Jameson utan annan anledning än att karaktären ”Kinky Friedman” gör det i författaren Kinky Friedmans böcker. Friedman har också skänkt mig en klädsam misstänksamhet mot en amerikansk kaffekedja.

Old Crow dricker jag för att Waylon Jennings skrev i sin självbiografi om hur han växte upp med den bourbonen i de torrlagda delarna av västra Texas. Jag lurade dessutom Jonas att köpa en flaska.

Hunter S Thomsons är den enda anledningen du behöver att dricka Wild Turkey och jag har med vissa besvär lyckats skapa den vanan trots att den saknas i Systembolagets ordinarie sortiment.

Thompson började senare i livet att dricka Chivas Regal istället och den är det nästan omöjligt att beställa på restaurang utan att bli hånad. Likväl gör jag det. Det finns saker som är viktigare och Hunter S Thompson är en sådan sak.

Famous Grouse kan också drickas med gott litterärt samvete. Det är whiskyn den skotska familjen Renton dricker vid en likvaka medan Trainspottings huvudperson Mark ”Rentboy” Renton har sex med sin brors nyblivna änka på toaletten. 

Även min ölkonsumtion har styrts av strategisk produktplacering och vilken konsumtion det har varit. I likhet med alla andra drack jag först Pabst Blue Ribbon för att den var med i Blue Velvet och i likhet med nästan ingen drack jag Old Style för att den förekommer flitigt i den amerikanska versionen av TV-serien Shameless.

Spaten hade jag nog druckit hur som helst men det skadar ju inte att det är den enda ölen som förekommer i Jean-Paul Sartres bok Äcklet, en bok som jag förresten försökte travestera i berättelsen ”Yrseln”, om Storsjöyran i Östersund.

Den mest radikala effekten av en litterär impuls jag upplevt var nog när jag spontanbokade en biljett till den lilla tjeckiska staden Nymburk efter att ha läst Bohumil Hrabal. På liknande sätt har jag cirklat kring Christopher Isherwoods kvarter i Berlin och gått upp och ner för Hans-Sachs-Straße i München i jakt på Freddie Mercurys ande. Både Isherwood och Mercury bodde dessutom utmärkt lägligt till för en bögöl.

Den enda anledningen att besöka stockholmsbaren Dovas är att Annika Norlin skrivit en rad om den. Det och att en stor stark kostar trettio spänn.

Produktplacering lönar sig. Var hade Becks varit idag om ingen placerat den på en bensinmack mittemot mitt vandrarhem i Berlin för all de åren sedan? 

Orvieto amabile (2404)

av Johan

orvietoHar jag berättat om Etruskerna? Någon borde göra det. Det är en jävla historia.

Det är förstås också en rätt lång historia – sådär en 900 år – så jag hoppar fram lite. I sammanhanget känns det rätt att börja någon gång under Villanovaperioden (ca 900-720 f.kr.) då någon kom på den i efterhand rätt ljusa idén att börja odla vin i Orvieto.

”Orvieto?” hör jag dig säga och som alltid vet jag vad du tänker. ”Var inte det en av etruskernas viktigaste städer, en där det förresten finns en spektakulär gravkammare varav en har en välbevarad grekisk mural föreställande Orestes yxmord av modern Klytaimnestra?”

Orvieto var förstås en etruskisk centralort under den senare akaiska perioden men vad gäller motivet så har jag alltid sällat mig till de som menar att det föreställer Polyxena då hon offras på Akilles grav av dennes son, Neoptolemus. Det må vara hänt. Vi behöver inte bli ovänner.

Orvieto är också ett distrikt som producerar Italiens finaste vita viner men den här recensionen handlar inte om ett av dem. Det etruskerna en gång började i Umbrien har någonstans gått fel på vägen till systembolaget i Vällingby. Orvieto amabile är inte ett vin för historieböckerna.

Det är för all del inte heller något dåligt vin om du menar samma sak som mig när du säger ”dåligt”. Det är ett lätt vin för enklare uppgifter. Alla behöver inte vara en hjälte.

Vart har alla de fina Orvieto-vinerna tagit vägen? Systembolaget är uppenbarligen inte bekymrat av att distriktet är representerat av en flaska bäst lämpad för arbetsluncher i parken under årets varma månader.

Varför dricker man likväl det enda vinet från Orvieto som finns att köpa i Vällingby? Det enkla svaret är förstås att John dos Passos skriver om viner från Orvieto i boken ”1919” (från 1932). Just det, när Dick och Blake avslutar den sista flaskan sittande på en gravsten i hörnet av kyrkogården vid Harvard Square, talandes om ungdom, skönhet, kärlek och vänskap, kvällen innan Dick skeppas till Europa och kriget. Historierna om vin från Orvieto är otvivelaktigt tyngre än vinet i sig. 

Jag började för övrigt dricka viner från Rioja av en liknande anledning. Ernest Hemingway skriver med drucket vemod om dessa viner i ”The Sun Also Rises” och jag dricker dem för att dela det. Enkelt uttryckt tar jag mina vintips från män som någon gång varit ambulansförare under det första världskriget. Det är ett tillvägagångssätt som är långt mindre begränsande än vad man först skulle kunna tro.

Det är allt jag har att säga om Orvieto amabile

60 kronor på systembolaget, nummer 2404 i katalogen

Två fläderbuskar av fem möjliga

Ett öde värre än döden

av Johan

Jag vet inte hur mycket du kommer ihåg. Minns du fiskaffären på Borgmästargatan? Den jag skrev om? Jag har mer att berätta om och det är inte roligt.

Fiskaffären på Borgmästargatan var aldrig en bra affär, vilket jag och och butikens revisor kan komma överens om. Trots det hade det inte behövt bli så här illa. Om vi bara hade sett signalerna.

Jag jobbar fortfarande ett kvarter från butiken och jag går fortfarande förbi den ibland. Den har i mitt försvar alltid sett död ut och jag trodde att det var det tillståndet den befann sig i. Någon skändade liket.

I brist på nya självdestruktiva fiskhandlare har någon hyrt ut golvytan till Sveriges Television och dess dåliga omdöme. Lokalen har använts för att spela in en web-anpassad serie om en juicebar.

Inget av något värde har någonsin skett i en juicebar. Ingen gillar en juicebar. En juicebar är en lokal fylld av tomma vitaminer och för hög musik. En juicebar tillför inget till ditt näringssystem och den lever rövare med din själ. Ingen gillar en juicebar.

Ingen slår upp ett spontant samtal i en juicebar. Inget är spontant i en juicebar. Allt är skapat i en mixer. Det finns inga fiber.

Juicebaren är fylld av innehållslöshet. Inget intressant eller verkligt kommer någonsin att ske i en juicebar och du behöver inte bevittna det på SVT.

Jag vill att du ska veta att någon ville något annat med lokalen på Borgmästargatan. Det fanns i en tid som nu känns avlägsen män som ville se fisk såld till folket på Södermalm. Den tiden är förbi nu och spåren är raderade.

Du behöver inte gilla det men du behöver veta att det har blivit värre. En butik i Sofia har utsatts för ett öde värre än döden.

S:t Eriks winter session IPA (11362)

av Johan

st-eriks-winter-session-ipaVi har varit här förr, jag och en flaska S:t Eriks. Det är sällan en lycklig sammankomst och minst en av oss skriver som regel en syrlig recension utifrån händelsen. Vi måste sluta ses så här. 

S:t Eriks winter session IPA är plågad av vanärande familjedrag, det är en precis lika tvivelaktig öl som alla andra i släktet S:t Eriks. Smaken är tunn och stickande parfymerad precis som i fallet med andra öl i S:t Eriks konstiga flaska som jag önskat att jag inte druckit. Det finns ingen som helst anledning att dricka den här ölen.

”Säg något snällt”? Ok, det smakar inte som en julöl

19:90 på Systembolaget, nummer 11362 i katalogen

1 päronsplitt av 5 möjliga

Electric Nurse winter brown ale (11540)

av Johan

electric-nurse-winter-brown-aleDu vet vad jag tycker om julöl. Du vet eftersom jag berättade det med stor utförlighet för tre år sedan. Likväl är det just en sådan som nu står på skrivbordet framför mig. Åtminstone tror jag det, de första munnarna leder mig att tvivla.

Det kan vara svagdricka. Electric Nurse Winter Brown Ale innehåller naturligtvis alkohol men det gör svagdricka också när jag är färdig med den. En torr maltigt brödighet, spår av torkad frukt och tvivel, allt som finns i en svagdricka finns där.

Nu är dock Electric Nurse Winter Brown Ale ändå godare än din genomsnittliga svagdricka även om det kan vara ett av de minst förpliktigande omdömena 2016.

Om jag fick välja mellan att inte dricka någon öl alls och att dricka en Electric Nurse Winter Brown Ale så skulle jag välja att dricka en Electric Nurse Winter Brown Ale. Om jag fick välja mellan att inte dricka en andra öl alls och att dricka en andra Electric Nurse Winter Brown Ale så skulle jag välja att dricka en andra Electric Nurse Winter Brown Ale. Om jag fick välja mellan att inte dricka en tredje öl alls och att dricka en tredje Electric Nurse Winter Brown Ale så skulle jag välja att dricka en tredje Electric Nurse Winter Brown Ale. Om jag fick välja mellan att inte dricka en elfte öl alls och att dricka en elfte Electric Nurse Winter Brown Ale så skulle jag förmodligen fråga mig vem fan som skapar de här valsituationerna och deras orimliga regler. Sedan skulle jag dricka en elfte Electric Nurse Winter Brown Ale.

24:90 kronor på Systembolaget, nummer 11540 i katalogen

Tre Electric Nurse Winter Brown Ale av fem möjliga