En överdos 80-tal

av zonk16 augusti, 201616 augusti, 2016

När 90-talet var ungt var många rörande ense om hur förskräckligt det föregående årtiondet hade varit, i varje fall stil- och modemässigt. Fördömandet var i stort sett enhälligt. Det var någon enstaka själ som såg ljuset, dock, och höjde ett varningens finger: ju kraftfullare man puttade från sig åttitals-pendeln, desto kraftigare skulle den komma tillbaka och fördöma någon oklar framtid. Om något hade kunnat hindra den veritabla flodvåg av nostalgi, retro och vurm för 80-talet som på senare år sköljt över oss är dock oklart. Kanske var det lika ofrånkomligt som årtiondet självt?

Med detta sagt vill vi dela med oss av en riktig godbit från detta bjärt färgade årtionde – ett hus som stått som en tidskapsel sen det byggdes, 1988:

http://galleries.buffalonews.com/default.aspx?id=4577

Som soundtrack till denna upplevelse föreslår vi en recent synthwave-dänga som kan få fungera som fond till en riktig 80-talsöverdos:

Spontantegel

av zonk12 augusti, 2016

För den som suktar efter 1900tals-arkitektur av det fyrkantiga, brunaktiga slaget, för oss betongkramare och modernism-ivrare, gäller det att aldrig försitta ett tillfälle, för många utomordentligt fina verk för en ganska undanskymd tillvaro – det gäller att hugga dem så fort man anar dem bakom en krök, eller runt ett hörn. Så när vi vid en nylig promenad såg en skylt som lovade en kyrka, närmare bestämt Västerledskyrkan, föll vi för lockelsen och tog en omväg på vad som ändå mest var en enda lång senväg.

Resultatet var uppfriskande fyrkantigt, en sannskyldig orgie i tegel, inramat av en massa tallar, som sig bör här i huvudstaden. Arkitekten, en viss Birger Borgström, har säkerligen sneglat på gamla tiders kyrkor, men sedan resolut ändrat de flesta formerna till vackra kuber, kvadrater, fyrkanter i alla skalor och former. Som för att framhäva dessa eleganta och räta linjer har några cirkelformer fått vara med på ett hörn.

Porten är strödd med den där sortens bulligt fyrkantiga och yxiga järnarbeten som andas lika mycket hällristning och forntid, som en än mer avlägsen tid i nittonhundratalets början då dessa kändes helt stilrätta och moderna. De är en sann prydnad för varje fyrkantig tegelbest, och gjorde sig ypperligt i svart mot porten som annars var målad i en nyans som bara var aningen för ljus för att indikera en hälsosam kost.

Frågan är dock om inte kyrkans sida, med dess stilfulla kombination av snusbrunt trä, tegel, och betong gjuten mot träspont, ligger mig varmast om hjärtat. Här har vi alla de modernaste av byggmaterial, tillsammans med den modernaste färgen: brunt. Där har vi minsann ett litet guldkorn som inte kommer lämna någon betongvurmare helt oberörd!

Pimm’s lemon

av Johan29 juli, 2016

I förra veckan kunde jag meddela att sommarens drink är Anita Bryant. Så förhåller det sig förstås fortfarande. Som drink sett har dock Anita Bryant ett stort problem: Den är rätt obehaglig att dricka. Den är förstås inte fullt lika obehaglig som personen Anita Bryant men ändå tillräckligt obehaglig för att man inte ska orka sommaren ut med den.

Därför har kommer denna sommaren att även få en inofficiell drink. Sommarens inofficiella drink är Pimm’s lemon.

Jag vet vad du tänker: ”Är inte det snarare 1927 års drink”? Du har fortfarande inte fel men jag väljer att ignorera det.

Pimm’s är mer engelskt än Wimbledon, heltäckningsmattor och rakit, det är i princip flytande Jeremy Irons.

Pimm’s lemon är helt enkelt en del Pimm’s no 1 och två delar Schweppes lemon. Ingenting är svårt med Pimm’s lemon, allra minst receptet.

Det är en fantastiskt läskande dryck och eftersom Pimm’s bara håller 25 volymprocent alkohol så kan man dricka precis hur många som helst, något som jag avser att bevisa inom kort.

Edward Blom och sanningen

av Johan21 juli, 20169 november, 2017

Det har varit en lång väntan fylld av både längtan och fruktan. Edward Blom höll sitt musikackompanjerade sommartal i den statliga riksradion idag och jag lyssnade nervöst. Medan radions underhållningsorkester spelade ”Sommar, sommar, sommar” drack jag redan lite för hastigt ur en sejdel Spaten.

Hur skulle det bli? Det slutade ju inte så bra sist. Först var jag tvungen att säga sanningen om hans i det närmaste odrickbara vittvin och sedan vedergällde han på det allra grymmaste sätt.

Jag hade inte behövt frukta. Bloms sommartal skänkte både upplysning och underhållning. Hans berättelse om de tre gångerna han nästan blev vräkt från sitt rum i Trier fick mig att skratta så att duvorna lyfte i skräck nere från Solursparken

Ett litet smolk i glädjebägaren återstår dock. Låt mig närma mig ämnet med vederbörlig försiktighet.

Edward Bloms kokbok heter som bekant ”Allting gott och alldeles för mycket” och det framstår av hans sommartal som om han likt Molière tar (alldeles för mycket av) sitt goda där han finner det (samma Molière sa dock att man ska ”äta för att leva, inte leva för att äta”, så det är uppenbarligen ingen primär inspirationskälla för Blom).

Vad försöker jag säga? Jag försöker säga att han uppenbarligen rådfrågat Melania Trumps talskrivare inför sitt radioframträdande. Jag säger att jag har hört hans sommartal förut. Stora delar av talet i fråga har uppenbarligen sitt ursprung någon annanstans än i de Blomska hågkomsterna.

Plagiat är en allvarlig förbrytelse och lika allvarlig är således min anklagelse. Lika fullt är det viktigt att föra fram sådana övertramp i ljuset. Plagiat är därför också farligt, det är som jag sa en gång:

”If you must write prose and poems, the words you use must be your own. Don’t plagiarise or ”take on loans”, there is always someone, somewhere, with a big nose, who knows”.

Låt mig därför sakligt leda mina anklagelser i bevis:

1. Sommartalets allra första rader sägs vara hämtade från Bloms opublicerade roman. Med dessa förmedlar han en bild av en färjeresa, där beskrivna ljud och synintryck blandas för att förmedla den unge Bloms tillförsikt och nyfikenhet inför framtiden. Jag tror att vi alla vet vad detta är lånat från. Bevismaterial A: Tredje stycket i en recension av Ballantine’s.

2. Det första av sommartalets musikinslag utgjordes av en tonsättning av Heinrich Heines dikt die Lorelei. Var har vi hört det förut? Bevismaterial B: Samma dikt användes som recension av en flaska riesling den 19:e mars 2011, här på Gödsvinet.

3. Edward Blom beskriver hur en sjukdom som barn gjorde honom bortklemad då ingen fick uppröra honom. Detta kopierade uppenbarligen den tidigt försigkomna Blom från Cornelis Vreeswijk som upplevde och präglades av samma sak.

4. Blom beskriver en scen från en fest i Trier där det dansades på borden. Bevismaterial C: Den är så klart plagierad härifrån.

5. Blom beskriver hur euforin från studenttiden senare i livet gjorde honom svårmodig då han genom den fått en smak av hur livet kan vara men sedan inte längre är. Bevismaterial D: Detta är ett av de bärande temana från Evelyn Waughs ”Brideshead revisited”. Den bokens beskrivning av katolicism känns förstås också igen hos Blom.

6. Blom valde universitetet i Freiburg vilket han skrupelfritt kopierade från Edmund Husserl, Martin Heidegger och Hannah Arendt.

7. Framför allt och viktigast är att Blom plagierat mig: Även jag läste ”Den unge Werthers lidande” i gymnasiet (jag avskydde den). Blom var aktiv i Snärkes nation i Uppsala, jag i dess vännation i Lund, den Blekingska Nationen. Blom hängde på Heimdal i Uppsala, jag på Ateneum i Lund (till skillnad från honom undviker jag numer att nämna det). Blom for på studieresa till Tyskland, det har jag också gjort och likt mig har Blom trots det fortfarande svårt med den tyska grammatiken. Både jag och Blom har uppenbarligen vänner trots att vi spelar hemsk musik för dem. Blom blir euforisk av alkohol och det blev jag också för väldigt länge sedan. Är jag Blom?

Jag är inte arg. Molière hade förstås rätt i det han sa då han anklagades för plagiat. En berättelse är bara så bra som den man stjäl från och i det avseendet är Bloms berättelse utmärkt.

Man känner hans glädje och man känner med hans sorger och även om en del av hans nöjen är obegripliga blir man glad av dem. Lyssna på hans sommartal här.

Anita Bryant

av Johan18 juli, 201618 juli, 2016

Det är sommar och månader sedan det senaste bidraget till Gödsvinets folkbildande gärning. Det är viktigt att veta allt om Gaffel kölsch men kunskapsresan får inte ta slut där och således fortsätter även Gödsvinets kamp.

Vad skulle kunna passa bättre än att återvända till de skrivandes skara genom att säga något om sommarens drink? Sommarens drink är i vanlig ordning ensidigt utsedd av mig och till motiveringen hör att det är en uppfriskande blandning av politik, countrymusik och social rättvisa. Sommarens drink är Anita Bryant.

Jag vet vad du tänker: Är inte det snarare 1977:s sommardrink? Du har förstås inte fel men det var först idag som jag fick det inspirerade infallet att dricka en eller helst flera Anita Bryant. Det började med att jag mediterade över David Allan Coe, som det ofta gör. Det är nog bäst att vi tar det här från början.

Anita Bryant var en gång för vad som måste vara väldigt länge sedan Miss Oklahoma. Vilka befogenheter och vilka uppdrag som en sådan post innebär är mer än vad jag vet och det är inte sannolikt att jag kommer att behöva informera mig om dem snart. Jag vet dock att Anita Bryant den vägen lyckades ta sig till den åtråvärda positionen som talesperson för Floridas citrusodlare så det var uppenbarligen inte fullständigt bortkastad tid.

Anita själv skulle nog framhålla sin karriär som framförare av överproducerad countrymusik men ju mindre sagt om den desto bättre.

Mer än något annat var dock Anita Bryant en total jesusgalning. Som jesusgalning sett var hon något mer ond och lite mindre intelligent än ens den genomsnittliga jesusgalningen. Det var illa och det är såvitt jag vet fortfarande illa med den saken.

Anitas höga kristliga moral ledde henne till att initiera inte en utan flera hatkampanjer mot homosexuella. Den tändande gnistan för hennes andliga uppvaknande och därpå följande korståg var en anti-diskrimineringslag som införts i Dade County, Florida 1977.

Att öppet diskriminera homosexuella var en religiös frihet som Anita inte ville ge upp, förmodligen eftersom det är så mycket mer arbetskrävande att diskriminera i hemlighet.

Anita vann tillsammans med andra jesusgalningar som Jerry Falwell en övertygande seger och jaktsäsongen kunde fortsätta tjugo år till.

Nu närmar sig berättelsen långsamt sommarens drink Anita Bryant.

Den vid den tiden allt mer politiska HBTQ-rörelsen svarade genom att slå tillbaka mot där Anita kände det som mest: Lönecheckarna från citrusindustrin. Gaybarer över hela USA slutade att sälja Screwdrivers, vilket chockerande nog hade en fullständigt signifikant effekt på försäljningen av apelsinjuice.

Istället för Screwdrivers började nämnda gaybarer sälja en drink gjord med vodka och äppeljuice som de kallade för ”Anita Bryant”. Intäkterna från försäljningen gick naturligtvis till fortsatt kampanjande mot Anita Bryant. Hennes kontrakt med citrusodlarna förnyades inte.

Det var en av de första bojkotterna från HBTQ-rörelsen och en av de första gångerna då homosexuella identifierades som en organiserad och betydelsefull konsumentgrupp.

Nu väntar du förstås otåligt på att få veta vad detta har att göra med David Allan Coe. Det enkla svaret är att det mesta har med David Allan Coe att göra men som svar sett vore det också rätt vilseledande.

David Allan Coe är en rätt råbarkad countrymusiker i outlaw-traditionen, han är huvudsakligen populär bland lastbilschaufförer, automatvapenentusiaster och bland nästan alla som någonsin hängt de konfedererade sydstaternas flagga i bakrutan på sin pick-up.

I ett av sina karakteristiska och fullständigt oberäkneliga infall valde han, på sitt eget sätt, de homosexuellas sida. Hans egenkomponerade låt ”Fuck Anita Bryant” blev aldrig någon försäljningsframgång men det gav honom en ställning som en av de mer förbryllande HBTQ-aktivisterna i rörelsens historia.

Anita Bryant var för övrigt en av de första personerna som fick en paj i ansiktet vid ett offentligt framträdande, vilket nog är vad hon är allra mest känd för idag. Det och sommarens drink Anita Bryant

Anita Bryant består av en del vodka och tre delar äppeljuice. På bilden ser ni den Anita Bryant jag sippar på medan jag skriver dessa rader. Den består av lite för mycket Absolut och konsums egna äppeljuice. Den smakar som förväntat.

Jag har även testat att blanda Anita Bryant på Absolut och Kiviks must ”Årets skörd” och det smakade också som äppel. Det går att dricka om man måste och det måste man. Det är sommarens drink.

Personligen är jag redo för en till.

Gaffel kölsch (1320)

av Johan24 mars, 201624 mars, 2016

Du minns att jag skrev en recension av Früh kölsch i augusti 2014. Det var en recension som överträffade till och med Gödsvinets högt ställda ambitioner för osaklighet. Det var kanske mitt finaste verk i det avseendet.

I recensionen från 2014 återkom flera gånger en jämförelse mellan Früh och Gaffel, två av de stora kölschen i Köln. Sanningen är förstås att det är en helt onödig jämförelse eftersom det är två i princip identiska öl.

Därför är det bara naturligt att Systembolaget i all sin paternalistiska välvilja gjort valet åt dig. Früh är ute ur hyllorna och Gaffel tog den första mars i år dess plats. Det finns ingen anledning att protestera och – vad viktigare är – inte heller någon mening.

När vi ändå pratar om smak så ska det sägas att varken Früh eller Gaffel smakar särskilt mycket alls, vilket ytterligare underlättar valet.

16,90 kronor på Systembolaget, nummer 1320 i katalogen

3 Früh av 5 möjliga

Galonka, Piast

av zonk31 januari, 2016

Efter att Gödsvinets storslagna haxe-satsning nu länge legat i träda var det slutligen dags att återigen utforska detta närmast erotiskt intensiva köttstycke, denna gång i polsk tolkning. Golonka är inget mindre än Polens svar på haxe, eller möjligen eisbein, hursomhelst är det ett stort stycke gris som lagats tills det smälter i munnen, med en läckert krispig svål. Restaurang Piast, ett stenkast från St Eriksplan, serverar golonka, och det var allt vi behövde veta, tillsammans styrde avd Bromma & Vällingby stegen dit för att mäta sig med ännu en gargantuansk köttbit. Piastr är mycket gemytligt, till den grad att man vid ett bord sitter under det som tidigare gissningsvis tjänat som bardisk, och man har ständig överblick över köket, på andra sidan sagda disk. Upplevelsen av matdofterna blir stundtals rätt intensiv och när man går därifrån har man gärna en lätt arom i kläderna, lite så man undrar om man ska bli god vän med alla hundar man möter.

Nåväl. Jämfört med tidigare avätna haxe (haxar? haxor?) var det en något mer beskedlig bit som Polen visste att servera oss, bara en sån sak att den på bilden ovan knappast syns bakom sina tillbehör säger ju en del. Därmed inte sagt att den inte närapå övermannade oss, eller att vi inte gick därifrån vimmelkantiga, vaggande som gravida pingviner, men det var ingalunda lika absurt mycket som t.ex. Moldaus haxe, som ju till form och storlek närmast liknade en genomsnittlig julskinka, och inför vilkens blotta anblick man blir matt och kallsvettig. Nåja. Vi ska låta det vara osagt om det är typiskt Piast eller typiskt golonka, men den där riktigt krispiga svålen ville inte riktigt infinna sig, och köttet var inte riktigt sådär mört och saftigt som Moldaus haxe heller. Det var en mycket smaklig men inte övermannande god köttbit, även om rårakan och den modesta skålen sauerkraut man fick till var mycket goda, rentav mycket passande, att liksom dutta mot köttet med, som en alltigenom tysk eller östeurpeisk variant av vår svenska dillkvist.

Det återstår att se om vi får fler chanser att testa golonka i huvudstaden, så frågan är om vi kommer lära känna denna maträtt närmare. Såhär direkt efter en första tådoppning känns det inte som att vi hade saknat den övermåttan om vi hade haxe, men kanske kan vi bli överraskade. Om ni känner någon som serverar en fin golonka här i trakterna, tar vi gärna emot tips!

Tre grisdelar av fem möjliga. Restaurang Piast, Tomtebogatan 22, 220 kr ex dricka.

Vi är många, vi är ofta

av Johan21 januari, 201621 januari, 2016

Upprorets fackla har tänts i Hägersten och dess ljus manar oss till handling. En ledare har stigit ur leden, hans kamp och hans budskap är vårt. Leden tätnar för ett styrkeprov. Du är med oss eller så är du mot oss.

Ingen har kunnat undgå denna insändare i tidningen Liljeholmen/Älvsjö. Om du nu är en av de som trots allt lyckats med det så kan du läsa den nu. Jag väntar. Men inte hur länge som helst. Det här är för viktigt.

Gentrifieringen har dragit över Stockholm och du kan följa dess spår av tomma IPA-flaskor söderut från söder. Det har inte undgått Rikard Johansson och han förklarar vad det betyder i en artikel, åter i tidningen Liljeholmen/Älvsjö.

Den mörka sidan av öl-elitismen har förstås inte heller undgått Gödsvinet. Redan för sex år sedan uppmanade jag dig att stoppa den progressiva ölen. Stoppade du den progressiva ölen? Nej, den har fortsatt att breda ut sig och nu har den nått krönet av Hägerstensåsen med en blick mot horisonten och nya erövringar.

Vi närmar oss dagen då ölen slutar vara rolig. Lyckligtvis är Rikard Johansson ganska rolig. Han påminner lite om en-tragisk-generation-mannen i Malmö. Precis som denna har han rätt.

Det är inte för sent att stoppa det här. Förändring är möjlig. Vi har kraften, vi har kunskapen. Vi har Rikard Johansson.

Budkavel! Läs högt! Sänd vidare! Rid i natt!

Nyårsdikten från Vällingby 2015: Brand New Ancients

av Johan31 december, 2015

2015 lider mot sitt slut men du får förlåta mig om jag inte känner något medlidande. Det här året förtjänar allt det kan få och ju fortare det är över desto fortare kan vi börja vara cyniska inför 2016 istället.

Med nya år följer gamla traditioner och nyårsdikten från Vällingby är en av dem. Det var senast för fem år sedan som jag föreslog att Charles Bukowskis ”Junkies” borde ersätta Tennysons falskklingande nyårsklockor men så blev det ju inte. I natt läser Malena Ernman dikten om samma gamla nyårsklockor men det är inte 2015 års dikt.

Det har varit ett bra år för poesi vilket som så ofta bara är en reflektion av att det har varit ett dåligt år för allt annat. Det kan mycket väl ha varit ett bra år för rosorna men det är mer än vad jag vet.

Årets mest utförliga poesiupplevelse var utan tvekan genomläsningen av Rimbauds samlade skrifter. Det tog en betydande del av sommaren, den delen som inte ägnades åt samtida tjeckisk litteratur. När jag säger att jag läste igenom den så ljuger jag. I själva verket falnade mitt intresse någonstans i poetens senare korrespondens från en småstad i Etiopien.

Rimbaud stod inte för årets poesiupplevelse. Årets poesiupplevelse är Kate Tempest och hennes dikt Brand New Ancients. Jag vet vad du tänker, den boken kom redan 2013 och jag borde istället recensera en öl.

Nu var det dock först 2015 som jag blev varse om Kate Tempests existens och det är därför Brand New Ancients är årets nyårsdikt från Vällingby. Malena Ernman bör inse sig informerad.

Kate Tempests dikter är så nära musik man kan komma utan toner och det är därför inte förvånande att hon även framför sina verk i rap-form. Hon är vad man kunde förvänta sig om Julian Barnes fötts till hiphopare.

Jag skulle kunna skriva ner några rader från Brand New Ancients men du kan höra Tempest framföra den här istället och förresten borde du köpa boken.

Old style

av Johan12 december, 201512 december, 2015

Det finns en sprithandlare i Chicago som inte längre talar med mig. Jag var där, i hans butik, för ett tag sedan och det var då allt gick fel. Nu finns det ingen väg tillbaka.

Butiken ligger på Wabash, bara meter söder om loopen, vilket är en ideal placering för oss som utan respekt för brottsstatistik och en lång rad smittorisker väljer centrala Chicagos billigaste hotell.

Läget var rätt och behovet fanns så jag klev in genom dörren en köldslagen novemberkväll. Jag var på jakt efter något att dricka men att dricka är att skriva så jag sökte en flaska med en historia.

Väl vid kyldisken kom berättelsen till mig. Old style är Chicagos öl om man får tro den lokala folkloren och en ganska offensiv marknadsföring från Pabst Brewing Company. Det var en berättelse att berätta och det var en öl att dricka med det syftet men få andra.

Nu var det här egentligen inte en spritbutik man går till för att köpa ett sexpack Old style. Spritbutiker man går till för att köpa ett sexpack Old style har speciella skåp med stålgaller där de ställer särskilt stöldbegärliga varor som Axe bodyspray och färgglada flaskor med Gatorade.

Det hade börjat så bra. Sättet på vilket mina röda ögon spärrades upp vid synen av alla de vackra flaskorna från alla världens hörn. Sättet på vilket den spritelitistiska handlaren hälsade erkännande inför min våldsamt europeiska uppenbarelse. Sättet på vilket våra blickar blygt möttes mellan raderna av whiskey i papprör. Vi hade något gemensamt, något vackert och skört.

Så var jag tvungen att förstöra alltsamman. Jag kan inte ha fina saker. Jag tror att jag visslade förtjust på Ray Acuffs gamla ”Wabash cannonball” när jag stegade fram till kassan med sexpacket dinglande från höger lillfinger.

Han tittade upp och leendet stelnade för att sedan falla sönder och försvinna för alltid. Jag hade gjort honom mindre besviken med en pistol i handen. Old style är ingen fin öl men egentligen var det kanske inte det värsta. När jag köpte de där burkarna var jag inte längre utlänning, jag var en turist.

Old style från Pabst är en nära släkting till samma bryggeris Blue ribbon och om man bor på södermalm och måste dricka en urindoftande öl från Pabst så förstår jag inte varför man inte kan dricka en Old style istället. Den är till att börja med något mindre offensivt äcklig. Old style är mer subtilt osmaklig, lite som en Sofiero. Den går att dricka och många har redan upptäckt det.

Ett annat gott skäl att dricka ölen är att den förekommer på en framträdande plats i den amerikanska versionen av TV-serien Shameless, en våldsamt underskattad dramaproduktion som utspelar sig i södra Chicago.

Old style är en öl för alla tider och jag borde veta eftersom jag har druckit ett par till frukost. Det var dagen för utcheckning från det magiska hotellet där det på något sätt fortfarande var 1978. Kvar av sexpacket var fortfarande två öl och om du vet något om hur jag dricker öl så vet du att något inte stod rätt till.

Kvällen innan kämpade jag fruktlöst med en pannpizza av Chicago-typ, pizzan vann och jag spenderade några timmar på toalettgolvet. Om någon säger att den nog var preparerad av en sprithandlare från området så tänker jag inte protestera.

Det var med blandade känslor jag insåg att jag skulle vara tvungen att dricka upp ölen den följande morgonen. Öl är med sin maltiga godhet av gyllene spannmål förstås en utmärkt frukostdryck men bland sätten att återhämta sig från en matförgiftning tillhör den de modiga alternativen.

Old style är dock en vänlig öl och den gav mig ett ljuvt farväl av den fantastiska staden vid Michigan. Det är en öl att dricka mer än en öl att köpa och för min del tänker jag dricka fler.

Förbluffande billig, finns inte på systembolaget

Två Frank av fem möjliga