Maris Otter Vintage Ale (11712)

av zonk3 augusti, 20132 februari, 2019

Inte bara körsbäret utforskades grundligt när de två svinavdelningarna Vällingby & f.d. syd senast klinkade glas med varann, nej, längst ner i den medhavda påsen lurade även en vällagrad ale. Likt den där suspekta men lockande högen med frukt längst nere i ett mörkt hörn av trädgården, är Maris Otter Vintage ale en osalig kompott av fallna, mörknande plommon, fläckig äppelkart och svartnande körsbär, tung och rusig, allt annat än pur, men likväl lockande, aromatisk, rik. Över detta spelar en skir, ljusgrön humlebeska, likt sommarsol i maskätna plommonblad. Det är en poetisk om än inte helt balanserad brygd som Stroud Brewery har fått fram, men likväl mycket njutbar. Man kan dessutom smutta i trygg förvissning om att den är vegansk – inga getingar har gått vilse i fallfrukten. Eller hade det krävts ahimsa-märkning för att undanröja allt tvivel på den punkten?

Fyra alkoholstinna, slött vinglande getingar av fem möjliga. Nr 11712 på systembolaget.

Yrseln

av Johan1 augusti, 2013

Det bästa vore att skriva ner vad som hände dag för dag. Att föra dagbok för att kunna se klart. Att inte låta nyanserna, småtingen gå förlorade, inte ens om de förefaller betydelselösa, och framför allt klassificera dem.

Jean-Paul Sartre

Fredagen den tjugosjätte juli, klockan tio i ett på eftermiddagen

Hettan låg tung över perrongen då jag klev av tåget. Det var varmt på ett sätt som det nästan alltid är i Östersund denna helg men nästan aldrig annars. Jag kände förstås igen mig i staden där jag bott i mer än fem år men något var också annorlunda. Människorna var lite livligare, berusade, och inte bara av solsken. Det var som om det rådde ett tyst samförstånd om att vardagen upphört och något annat infunnit sig.

Då greps jag plötsligt av Yrseln. Alla andra verkade redan känna den. Storsjöyran 2013 hade inletts och jag fann mig vara en del av den. Sedan dess har Yrseln inte släppt mig, den har mig fast.

Så här långt in i denna långa redogörelse för Gödsvinet Vällingbys expedition till Östersund och Storsjöyran inser jag att alla, trots allt, inte har läst Sartres ”Äcklet” och att detta antagligen kommer att bli ganska långrandig läsning om jag fortsätter att travestera den. Jag ber om ursäkt om detta upplägg orsakat förvirring, jag övergår härmed till mer konventionell rapportering. Men det här med att föra dagboksanteckningar är ganska festligt, det behåller jag. Kanske i presens?

Klockan halv två

Jag finner värden och övriga helggäster under ett solskydd i trädgården med varsin öl framför sig och ingenting kunde överraska mig mindre. Jag svettas som en sexualförbrytare och önskar inget hellre än att ansluta mig i skuggan, bort från sol, hetta och nykterhet.

Klockan kvart över fyra

De övriga helggästerna ger sig ut för att springa upp och ner för kullar och utkikstorn. Jag går runt kvarteret och återgår sedan till att dricka öl under solskyddet.

Klockan halv sex

Sitter fortfarande under solskyddet, nu men rätt många tomburkar framför mig. De övriga helggästerna är tillbaka från träningspasset. Jag säger att jag tog en lång promenad.

Klockan kvart över sex

Middag dukas fram och mitt bidrag är begränsat till två stora flaskor konstig italiensk öl som Zonk lämnat i min kyl i Vällingby. Vi ”provsmakar” dem. Inga trovärdiga anteckningar förs.

Klockan halv åtta

Planerad avgång mot Storsjöyran

Klockan åtta

Dricker fortfarande öl i trädgården

Klockan kvart över åtta

Den första artisten inleder sitt uppträdande på Stortorget. Det är Darin. Dricker fortfarande öl i trädgården

Klockan halv nio

Avmarsch mot Storsjöyran!

Klockan tjugo i nio

Vi tar igen oss på någons gräsmatta någonstans på Samuel Permans gata (Kuriosa: Tidigare förkortades gatuskyltarna på Samuel Permans gata med ”S.Permans gata” men gatukontoret började skriva ut för och efternamn för att få slut på de kostbara skyltstölderna)

Klockan tretton minuter i nio

Vi anländer till värdens syster i centrala Östersund. Förvarnas med SMS: ”Vi kommer och kissar”

Klockan fem minuter i nio

Darin – vars enda positiva egenskap är att han kommer från Råcksta – sjunger en sång som heter ”Apan som liknar dig” när vi till sist anländer till området. Jag bestämmer mig för att gå och se Olle Ljungström i Storsjöteatern istället.

Klockan fem minuter över nio

Konstaterar att Olle Ljungströms konsert är fullsatt och att jag inte kommer in. Det visar sig senare vara lika bra eftersom det rapporteras att Darin var där inne också. Tydligen sjöng han en sång som heter ”Apan som liknar dig” igen. Funderar på att gå för att se The Nomads men fruktar att Darin kommer att dyka upp där med sin sång om en apa som liknar dig. Vet inte om jag klarar det.

Klockan sju minuter över nio till klockan sjutton minuter i två

Under denna tidsperiod händer följande saker i oklar ordning: Hör på när Little children stämmer sina instrument, lämnar Little children när vi inser att de inte alls stämmer sina instrument utan att konserten faktiskt börjat, ser Nomads, dricker Bärnsten från Jämtlands bryggeri, hör Mando Diao sjunga början på en sorgsen sång på svenska, dricker en Bärnsten, hör att Mando Diao fortfarande sjunger en sorgsen sång på svenska, dricker en Bärnsten, hör att Mando Diao fortfarande sjunger en sorgsen sång på svenska (samma?), finner mig framför Bad Religion i Badhusparken, finner mig vid dansscenen där Adrian Lux försöker hitta den bruna tonen med sin stereoanläggning, dricker en Bärnsten, inser att jag är döv, inser att jag inte är döv utan bara lyssnar på In flames, får höra att Bärnstenen är slut, dricker något annat, äter en hamburgare, dricker en Norrlands guld, går hem

Det konstigaste med dessa fragmentariska minnen är att en del av dessa händelser uppenbarligen ägde rum samtidigt. Kanske delar jag med Darin egenskapen att vara överallt samtidigt. Kanske är det bara Yrseln. Ridå dag ett.

Lördagen den tjugosjunde juli klockan tolv minuter i åtta

Vaknar på golvet i tvättstugan.

Klockan kvart i elva

Står i kö på Systembolaget på Kyrkogatan i Östersund med en korg full av DAB.

Klockan tolv minuter över elva

Tillbaka hos vad som nu är ett komplett värdpar bara för att inse att den nyss från Stockholm anlända maken i detsamma öppnat dagens första öl. Öppnar dagens första öl.

Klockan tretton minuter över ett

Dricker fortfarande öl.

Klockan tjugotre minuter över tre

Dricker fortfarande öl

Klockan sjutton minuter över sex

Dricker fortfarande öl.

Klockan fem över halv sju

Vi blir inbjudna till grannen. Oklart på vilka meriter.

Klockan fjorton minuter i sju

Anländer hos grannen som tror han vet någon om countrymusik. Jag vet bättre. Förklarar det.

Klockan två minuter över halv åtta

Dricker fortfarande öl.

Klockan tretton minuter i åtta

Anländer till Stortorget där First aid kit precis inlett det som skulle komma att bli min enda kompletta konsert under Storsjöyran 2013.

Klockan nio till klockan tolv

Ser Mercy brothers (svänger), Skator (svänger inte) och Johnossi (svänger hur som helst mer än Skator)

Klockan tolv

Man i hängselbyxor säger något om Jämtland (svänger inte, eller möjligtvis i jämförelse med Skator). Alla är jätteglada. Jag hittar en öl i innerfickan.

Klockan halv ett

Alice Cooper inleder sin konsert. Vi går för att se Discoteka Yugostyle.

Klockan fem minuter över ett

Återvänder till Stortorget och Alice Cooper bara för att se att hans trummis inlett ett trumsolo

Klockan fem i halv två

Lyssnar fortfarande på samma trumsolo

Klockan halv två

Lämnar Storsjöyran 2013. Hör fortfarande samma trumsolo när vi korsar Rådhusgatan och vandrar iväg genom natten.

Epilog

Det finns förstås mycket mer än det här att säga om Storsjöyran 2013. Förmodar jag. Söndagen är en historia i sig och allt jag tänker säga om den är att dess höjdpunkt var när jag somnade under en björk i Österängsparken i väntan på tåget tillbaka till Stockholm. Väcktes av kubbspelare i tid att gå till stationen. Nu tror jag dock att vi alla kan vara överens om att detta inlägg är långt nog. Dessutom är det bara ett år till nästa.

Boon kriek (89976)

av zonk30 juli, 20132 februari, 2019

Det finns kriek som mest av allt påminner om Bob blandsaft, det finns kriek vars syrlighet är en effektiv synergi av surkörsbär och gueze, men de mer behagliga mellantingen kan stundtals lysa med sin frånvaro. Då är det trevligt när besökare från Vällingby spatserar förbi, oförhappandes med just ett sådant trevligt mellanting. Så hav förtröstan – Boon kriek (från belgiska bryggarna Brouwerij Boon) är här för dig som vill ha ett intimt samkväm med körsbäret, och utforska dess varje nyans, sitta och suga varje droppe smak ur den, med kärnan på tungan. För öl i ordets mer alldagliga bemärkelse är det ju inte precis tal om. Men lite som ett mer vuxet alternativ till den Freeze alkoläsk man som glin drack som en liten paus, en liten uppfriskare, mellan första och andra halvdussinet rumpvarm Åbro orginal direkt från flaskan, på nån syntklubb vars alkoholtillstånd kanske inte tålt närmare granskning, ja, lite på det viset kan man ta sig en Boon kriek. Eller så kanske man kan slänga sig med den som aperitif, eller som välkyld smuttdryck soliga dagar. Se bara till att ha några öl redo, ifall lusten faller på.

Tre och tre fjärdedels episkt körsbärsäventyr av fem möjliga. Nr 89976 på monopolet.

Backyard brew Bomble bee 17 (1458)

av Johan17 juli, 2013

Backyard brew är Falcon/Carlsbergs hittepåmärke ägnat åt att errövra de retfulla procent av den svenska ölmarknaden som de danska bryggerikapitalisterna inte redan har lagt under sig.

Systembolaget är nu för tiden fullt med öl från jättar som Spendrups och Carlsberg som är skapade för att efterlikna öl från mikrobryggerier trots att de tillverkas i stora volymer, med stor marknadsföringsbudget och liten originalitet.

Det är ungefär samma sak som när JC säljer kläder med tryck som med rätt sorts fantasi kan sägas efterlikna de på kläder representerande amerikanska universitet och deras idrottslag. Massproducerad unikhet.

Personligen tycker jag inte att det är något fel med att köpa en öl från Carlsberg men tillräckligt många tycker tydligen det för att bryggeriet ska vilja kalla sig något annat ibland. Det förändrar dock inte att Bomble bee 17 är en Carlsberg.

Denna öl från Carlsberg har en gyllene carlsbergsfärg och ett ganska friskt carlsbergsskum. Smaken är relativt carlsbergsbesk med viss smak av carlsbergshumle även om carlsbergslöftena om kraftig carlsbergshumlesmak är klart carlsbergsöverdrivna. Detta är en ganska carlsbergig carlsbergsöl. Viss carlsbergsfrukt. Carlsberg.

2 Carlsberg av 5 möjliga Carlsberg

10,90 Carlsbergskronor, Carlsbergsnummer 1458 i Carlsbergskatalogen

Vällingby är Vällingby igen

av Johan15 juli, 201313 juli, 2013

Gödsvinet München-Vällingby har upphört att existera. Finns inte längre, borta för evigt. I dess ställe har Gödsvinet Vällingby återuppstått, mer vällingbysk än någonsin.

Det är nästan på dagen fyra månader sedan vi flaggade om i och med min flytt till den Bayerska fristaten men nu har alltså den blåvita fanan sänkts för gott här på Gödsvinets högkvarter i västra Stockholm.

Under denna tid roade vi oss med att förvirra dig genom att flytta Gödsvinet syd från Italien till de tillfälligt övergivna lokalerna här i Vällingby. Det var därför det gick att läsa om konstig italiensk öl drucken i västerort ett tag.

Det var en bra tid men nu är den över och det är bäst så. Allt har sin plats och Gödsvinet Vällingby hör hemma i Vällingby.

Vägen från München till Vällingby var en historia i sig men jag tvivlar på att jag kommer att orka berätta den. Låt oss bara säga att det är en tågresa som inte hade behövt ta 13 dagar.

Mer upppiggande var synen som mötte mig i kylen då jag till slut kom hem. Du ser den på bilden ovan.

Zonk spenderade en dryg vecka i mitt Örnnäste här i Vällingby och han kunde förstås inte göra det utan att sprida konstig italiensk öl omkring sig. Till skillnad från nästan alla nu levande människor i Sverige har jag alltså möjlighet att faktiskt testa några av de öl som han har recenserat här på Gödsvinet. Om detta måste jag dock få be om att återkomma.

Svensk IPA

av Johan13 juli, 201313 juli, 2013

Det kan inte ha undgått dig att inläggen kommit med allt längre mellanrum här på Gödsvinet. Vi upplever en av våra karaktäristiska svackor men den här är på väg att vända upp igen.

Det är mängder av viktiga inlägg på gång.

Eftersom vi tar ansvar för din fortbildning även då vi inte kan skriva något så kan vi rekommendera en annan blogg som kan ge tillfällig lindring. En man i södra Sverige har tagit det på sig att dricka samtliga svenska IPA i sommar och naturligtvis dokumenterar han det i en blogg. Vi som känner mannen i fråga från en avlägsen forntid vid den Blekingska nationen i Lund hyser inga tvivel om att öl är ett ämne han behärskar i både teori och praktik.

Så håll till godo, tills vi ses igen: http://svenskipa.blogspot.se/

PS: När jag ändå tipsar om bloggläsning så kan jag ju nämna att Gumae – Gödsvinets trogna följare och testare av högoktanig skotsk öl – också skriver en blogg, om en resa till Alperna på motorcykel: http://gumae.wordpress.com/

Château Coucheroy

av Jonas7 juli, 2013

Har du druckit mer öl än andra festliga drycker på sistone? Jag klandrar dig inte. Sveriges ledande dryckesrådgivare, Gödsvinet alltså, har fullkomligt vältrat sig i utmärkt sydtysk öl på sistone.

Om du mot förmodan skulle vilja dricka något annat en stund så tycker jag att du kan köpa en flaska Château Coucheroy på systembolaget. Friskt och syrligt, men fatlagrad nog för att få lite oktanhalt i sig. Aningen stabbigare än de porlande rieslingvinerna som jag brukar tipsa om alltså, men fortfarande en uppfriskande sommardryck till räkorna, korianderosande tillställningar eller i ett glas utan tillbehör. Ett bra ”snackevin” som vi säger här på sydliga breddgrader.

119 kronor, fyra riktigt starka statliga monopol av fem möjliga.

Hur hittar man öl i München?

av Johan28 juni, 2013

München är en av ytterst få storstäder som har ett halvdussin bryggerier av industriell storlek inne i stadskärnan. Ölen kostar mindre än mineralvatten i både butiker och på restauranger här och det finns inte en korvgubbe i staden som inte kan erbjuda sina kunder en öl till maten. Ändå kan det under vissa omständigheter vara svårt att finna en öl här.

I en typisk matbutik står ölbackarna staplade både högt och brett i dryckesavdelningen. Det är inte sällan en imponerande syn och om man är åtminstone lite som mig också en ganska vacker sådan. Variationen av öl är dock långt ifrån överväldigande.

De sex stora Münchenbryggerierna är i regel representerade med kanske fem, sex olika sorter vardera, sedan kanske några av de lite mindre bryggerierna från trakten har några sorter och så finns förstås några generiska ölsorter som Becks, Jever och Warsteiner. Mer än så blir det vanligtvis inte.

De lokala dryckesbutikerna (getränkemarkt) är egentligen inte annorlunda. De fungerar i enlighet med en bulkprincip, den genomsnittliga kunden parkerar sin BMW utanför och rullar sedan ut 3-4 backar münchenöl för hemtransport. Det är sällan man kan ägna sig åt någon mer raffinerad botanisering bland hyllorna.

Detta är förstås en paradox, i Europas ölhuvudstad är det svårt att vara ölintresserad. Den lokala ölkulturen är så stark att den kväver alla alternativ. Münchenborna dricker mängder av öl i vardagen men de dricker öl som är tillverkad inom ett par kilometers radie och inget annat.

Det finns dock sätt att variera sin kosthållning men det tog mig tre månader att finna dem. En och annan getränkemarkt skiljer sig faktiskt från mängden och ett trevligt exempel är Otto Pachmayers butik på Theresienstrasse 33. Otto Pachmayer är en av Tysklands äldsta dryckesgrossister och sedan sådär 146 år driver familjen Pachmayer även butiken här i Maxvorstadt.

För en dryckesbutik är det en helt lysande placering. Ett kvarter norrut ligger Schellingstrasse och Ludvig-Maximilian universitetet, lite längre ner på Theresienstrasse ligger Münchens tekniska universitet och ytterligare lite längre i riktning Massmanpark ligger Hochschule München. Området är alltså nedlusat med studenter och alla som inte är studenter är rika nog att bo i denna kostsamma stadsdel.

En välsorterad ölbutik som denna har ett ganska imponerande sortimente. Saken är dock att det ändå inte är mer omfångsrikt än det på systembolaget i, låt säga, Järpen eller Bräcke. Monopolivrarnas främsta argument är och förblir alltså att antalet tillgängliga ölsorter i en och samma butik är bättre i Sverige än till och med i länder som fristaten Bayern.

Vi som faktisk vill kunna handla öl i matbutiken behöver butiker som Pachmayer som argument för att mångfalden inte hotas av spruckna monopol, lika lite för öl som för någon annan vara.

Samtidigt undrar jag om någon här i München vet något alls om humleosande amerikanska mikrobryggerier, belgisk klosteröl eller för den delen öl från närliggande platser som Tjeckien. Mitt upp i rikedomen av öl lever folk i armod och de verkar inte ens veta om det själva.

De skulle med all säkerhet inte tro dig om du berättade det för dem.

Gödsvinet syd på expedition

av Jonas27 juni, 2013

Gödsvinet har alltid stoltserat med sin stora bredd. Vi har haft våra skribenter spridda över Sverige och världen och knappt hunnit träffas själva i vår strävan att ge er läsare bästa möjliga täckning. Vi är inte bonniers, vi värnar om bredden.

Med detta i åtanke är det aningen tragikomiskt att fyra av fem skribenter nu är baserade i Stockholm. Gödsvinet Malmö har återtagit fanan som Gödsvinet Syd, något av en utrikeskorre i förhållande till redaktionen i huvudstaden. Gott så.

Något som har blivit en mindre tradition här i syd är att jag varje sommar beger mig till en god vän, vi kan kalla honom Gustav, och lagar mer eller mindre hipstriga rätter som tar en hel dag i anspråk. Till traditionen hör att även laga pretentiös lunch och dricka ymniga mängder jästa och destillerade drycker och röka cigarr hela dagen. Första året lagade vi en chili som kunde döda. Nu har alla lagat chili. Andra året gjorde vi pulled pork, med en rejäl portion lever till lunch. Nu serverar till och med pölsemannen pulled pork. Tredje året bestämde vi oss för att hipstra till det rejält med en middag på ox- och griskind.

Vi började vid lunchdags med en stärkande kopp kaffe, och lät de välmarinerade oxkinderna koka i vinet de badat i de senaste dygnen. Oxkind i grundutförande är ungefär lika mört som sadelläder, så viss förbehandling krävs. Ytan på kinderna var som ytan på en tall. Att putsa dem var som att barka av.

Griskinderna putsades desto enklare, rimmades lätt och sedan fick de vältra sig i bubblande rapsolja i några timmar, tillsammans med vännerna från grönsakslandet. Receptet föreskrev ankfett, men denna råvara från himmeln hade jag glömt hemma.

Då matlagningen äntligen var igång kunde vi sätta på lunchen. Dagens lunchplan var eggs benedict. I brist på english muffin-råvaror gjorde vi flottiga scones, och det funkade bra. Särskilt efter att vi stekte dem. Resten av benedictarna är som bekant gris, pocherade ägg och hollandaisesås. En blodpropp på bröd. Gräslöken på toppen gör sig bra på bild.

Äggpochering görs bäst på färska ägg, i snurrande vatten med lite ättika i. Hollandaisesås görs bäst med en handvisp och någon som känner sig manad att straffsköta denna.

Med lunchen i tryggt förvar i magen lutade vi oss tillbaka, njöt av de drycker gud givit oss och bolmade cigarrer. Som en aptitretare inför kvällen tillredde jag några gamla bläckfiskarmar som jag sparat och serverade som plockemat. De gick åt i ett rasande tempo.

Därefter skulle vi på vingliga ben ordna servering av kinderna. En rödvinssås vispades ihop av armageddonkoket, ett tryffelmos mosades, kål syrades, en gremolata gremolerades.

Kinderna var löjligt möra, och de hade krympt till halva sin storlek. På det hela taget en närande måltid och en närande heldag, som krävde något dygns återhämtning.

Mat, dryck och massmord

av Johan24 juni, 201324 juni, 2013

Ingen är tröttare än jag på de senaste årens Hitlermani. Jag är trött på alla biografier, alla dokumentärer och jag är trött på att se Bruno Ganz rasa i ett skyddsrum.

En anledning till att jag är trött på allt detta är förstås att jag har läst allt och sett allt. Jag började läsa böcker om Hitler i lågstadiet och sedan dess har alla de stora, klassiska biografierna passerat mitt soffbord tillsammans med en hel del som aldrig borde ha varken skrivits eller lästs.

Mein Kampf läste jag under första året i gymnasiet.

Jag är alltså inte rätt person att anklaga samtiden för ett överdrivet intresse för vad som alla klichéer till trots faktiskt kanske är världshistoriens vidrigaste person.

Årets bäst säljande bok här i Tyskland ser ut att bli Timur Vermes satiriska roman ”Er is wieder da”, en bok som inleds med att Adolf Hitler vaknar upp på en ödetomt i centrala Berlin sommaren 2011. Hela boken handlar om hur han återupptäcker det Tyskland som han lade i ruiner närmare 70 år tidigare.

Det är svårt att inte se denna bok som en del av redan nämnda Hitlermani och jag var först inte säker på om den var något man borde uppmuntra genom att läsa den. Jag läste dock Norman Mailers mystiska roman ”The Castle in the Forest” om Hitlers uppväxt och naturligtvis läste jag även ”Er is wieder da”.

Det är en vansinnigt roligt bok. Det går helt enkelt inte att komma ifrån att det finns något väldigt roligt med tanken på en Hitler i full uniform som besöker nynazister i Berlin bara för att få ett karakteristiskt raseriutbrott under vilket han skäller ut skinnskallarna för att vara slappa, ovårdade, okunniga och våldsamt amatörmässiga med sina patetiska våldsdåd.

Det är också roligt att Hitler med sin nihilistiska syn på politik passar in perfekt i Berlins cyniska mediebransch och att alla de etablerade partierna försöker rekrytera honom för att han ”säger vad folk tänker”.

Jag är glad att jag valde att läsa boken men måste ändå se det som ett återfall till något som man inte borde vara stolt över.

Saker blir ju inte bättre av att jag sedan tre och en halv månad bor i ”Hauptstadt der Bewegung” – den nationalsocialistiska rörelsens huvudstad – München. Ja, jag kanske har ägnat mig åt Hitler-turism. Det är så svårt att låta bli.

För att ändå kanalisera detta patologiska beteende till något uppbyggligt och meningsfullt så har jag valt att studera ett par institutioner som för samman Hitler med mat och dryck, två teman för Gödsvinets verksamhet. Vad kunde vara legitimare?

Det första man tänker på när man lägger ihop mat, dryck och nazism är förmodligen Södermalm men om man lägger till sökordet ”München” så är det svårt att inte komma att tänka på Bürgerbräukeller.

Det var förstås i denna ölkällare Rosenheimer Straße som nazisterna inledde sitt organisatoriskt lyteskomiska kuppförsök i november 1923 och det var i samma ölkällare som Hitler på dagen 16 år senare överlevde ett bombattentat. För att vara nykterist upplevde han mycket spänning i ölkällare.

Bürgerbräukeller är bombades sedan även från luften, huset revs efter kriget och på platsen ligger nu ett fruktansvärt fult Hilton-hotell. Det vet jag eftersom jag förstås gick dit. Det är förresten lustigt, jag letade för några månader sedan efter Queens inspelningsstudio här i stan och fann den under ett ännu fulare Hilton-hotell. Det verkar som om varje gång jag följer en mustaschprydd mans fotspår genom München så leder de till ett Hilton.

I romanen ”Er is wieder da” följer Hitler sina egna fotspår genom München (men inte Freddie Mercurys) och även om mycket är förändrat så ger staden honom ett par nostalgiska minnen från kampåren i hans ungdoms stad. Han blir förstås lycklig över att se att hans Führerbau vid Königsplatz ännu står, nu använt av Münchens musik och teaterhögskola.

Han tar i boken en promenad ner för Schellingstraße och finner till ännu större glädje att hans favoritrestaurang Osteria Bavaria också är i drift fortfarande, nu under namnet Osteria Italia.

Osteria Italia är en av Münchens äldsta italienska restauranger och en av flera som är kända som ett tillhåll för Hitler och andra nazister på 1920, 30 och 40-talen. Osteria var kanske den viktigaste och framför allt lär det vara den bäst bevarade.

Bilden ovan tog jag tidigare ikväll. Jag bor ett kvarter från Schellingstraße vilket inte är nyttigt för mig. Det var nära att jag bad schweizaren i den felparkerade bilen framför entrén att flytta på sig så att jag kunde få en bra bild på Hitlers favoritrestaurang men jag insåg, trots allt, hur fel det hade låtit.

Nu är det förstås ingen brist på minnesmärken över nazisternas illdåd i München heller. Jag var ute i Dachau och besökte det tredje rikets första koncentrationsläger där ute redan tidigt under min vistelse här i staden.

Ibland kan det dock vara enklare att förstå varför man inte ska trivialisera Hitler och hans följare när man läser om enskilda historier om deras offer istället för den överväldigande statistiken från platser som Dachau. Om man går bara några kvarter från Osteria Italia så kommer man till Münchens stora universitet, Ludwig-Maxmilians-Universität.

Den stora öppna platsen framför entrén heter Geschwister-Scholl-Platz, namngiven till minne av Hans och Sophie Scholl, det unga syskonparet som vågade utmana nazismen i nazismens huvudstad mitt under brinnande krig.

Hans och Sophie var studenter vid universitetet och medlemmar i studentrörelsen Die Weiße Rose som under sommaren 1942 började sprida flygblad som kritiserade nazisternas övergrepp. De hann producera sex nummer av flygbladet under lika många månader innan Gestapo hann ifatt, fängslade och efter ett par dagars förhör halshögg dem båda, den 22:a februari 1943.

Bilden nedan visar en del av ett minnesmärke vid ingången till universitetet som föreställer några av flygbladen, tillsammans med bilder på syskonen Scholl, deras vänner och några av deras lärare som deltog i motståndsrörelsen.

Boken om Hans och Sophie skrevs av deras äldre bror Inge, en av två av de sammanlagt fem syskonen Scholl som överlevde kriget, lillebror Werner försvann någonstans i Ryssland.

Om man nödvändigtvis måste läsa allt om Hitler och nazismen i München så bör man läsa den också.