Chiemseer hell

av Johan

chiemseer

Efter en regnig och köldslagen vår rasar nu sommaren i den Bayerska huvudstaden. Solen undgår ingen och hettan letar sig in överallt. Om jag var tvungen att gissa så skulle jag säga att det var för tider som dessa som någon kom på att brygga Chiemseer hell. 

Det är förstås inget hedersbetyg bland öl; att den passar för en het dag i Oberbayern. Samma sak har sagt om några av de äckligaste ölen i världen

Nu kan dock den allt igenom enkla ölen Chiemseer hell dock luta sig mot en sydtysk tradition att göra just ren och enkel öl. Det som på andra håll är en dålig ursäkt för brist på tradition är här istället ett exempel på just en lång tradition av denna typ av dryck. 

En annan skillnad mot meningslösa smaksläckare som Budweiser, Heineken och allt som bryggs söder om alperna är att denna enkla, raka öl bryggts på ett traditionellt sätt, utan några kryckor i form av majssprit eller andra typer av kemiska dopningsmedel. 

Dessa skillnader till trots kommer man dock inte undan smaken. Detta är inte en komplicerad öl. Bryggarna nere i Rosenheim, ungefär fem mil från München, har gjort det lätt för sig och denna klassiskt bayerska, ljusa öl är inte på långa vägar lika smakrik som motsvarande klassiskt bayerska, ljusa öl från bryggerier som Hacker-Pschorr – München-bryggeriet med högst lägstanivå – eller det säkra kortet Hofbräu. 

Aromen är mycket tunn men, något överraskande, är beskan ganska betydande. Den tunna smaken gör att denna öl påminner lite om Falcon folköl, trots sina 4,8% alkohol. 

Det är i slutänden inget bra betyg

Finns inte på Systembolaget

1 Rosenheimare av 5 möjliga

Mannen på taket

av Johan

takhus

Det är nu över tre månader sedan jag kom hit till den internationella kolonin på ett tak i München. Då låg fortfarande snö och som den första att anlända av de akademiska takruvarna var det jag som sparkade igång värmesystemet och fyllde upp kylen med öl.

Sedan dess har en rad forskare och föreläsare från hela världen kommit och gått, en del stannade länge, andra kom och försvann igen under en och samma vecka. Nu är jag ensam kvar på mitt tak och inget kunde kännas naturligare.

Alla de andra var på något sätt gäster, jag har kommit att bli ett väsen mer integrerat med byggnaden och själva tanken på att bygga två stora lägenheter på ett tak till en universitetsfastighet.

Det är nu juni och hettan ligger tung över staden. Nere på gatorna råder en lågmäld feber men här uppe bland taken fläktar det även om vindarna är varma.

Det är ett par veckor kvar av min vistelse här men det kan ändå vara läge att blicka tillbaka på den tid som har varit. Redan i början på februari kunde jag berätta om förberedelserna inför avfärden mot Tyskland. Bland dem märktes försöken med att bara lyssna på tyskspråkig musik. Det experimentet fick avbrytas av läkare bara veckor senare men jag hör fortfarande på mer tyskspråkig musik än vad en normal människa klarar av. 

Mina förberedelser var inte förgäves. De var inte heller helt nödvändiga. Jag föreläser på engelska här men när jag undantagsvis talar tyska så finner jag det ändå svårt att trycka in citat från Tocotronic i samtalet. 

Jag läser förstås en väldig massa tyska i jobbet men att läsa tyska är på sin höjd som att läsa svenska efter ett kraftigt slag mot huvudet. Allt är lite ur fokus och inte helt rätt men man förstår ändå budskapet. 

När jag går omkring i den övergivna kolonin är det svårt att inte tänka på sitt egna uppbrott. Den sista mannen på taket måste någon gång också komma ner. Det är sommar och det finns platser att vara. 

Heaven (89810)

av zonk

heavenDet jämtländska himmelriket är mörkt, rökigt och sombert. Huruvida det besjungs av små damer inne i elementet ska vi kanske låta vara osagt, men det är alltigenom fint, och man känner nog att man har en bra sak, när man sitter där med ett glas i näven. Så kanske?

Själva vill de helst kalla det mörk lager. Jag hade hellre spunnit vidare kring svartvita, korniga bilder av män med osannolikt hår, för det ger åtminstone mig betydligt bättre vibbar än det slabb som brukar kallas mörk lager, som jag vill kalla lager-med-sirap-och-sockerkulör, för även om det inte rullar av tungan, så är det något man kan kalla det utan att känna sig som en hund och usel lögnare.

Nej, jag håller hårt i mitt outgrundliga himmelrike, jag behöver inget begripa, jag trivs i röken, mörkret, dimmorna, i den alltomslutande svärtan man så gärna återvänder till.

Fyra Lynchanstrukna recensenter av fem. Nr 89810 i systembolagets beställningssortiment.

Hofbräu schwarze weisse (82999)

av Johan

Schwartze weisse

Tiden marscherar på som saker bara kan marschera här i Bayern och min tid i Europas ölhuvudstad lider redan mot sitt slut. Det har gått fort. En vecka tar en timme här. 

Jag kan inte lämna München utan att ha kartlagt åtminstone några öl till ur det lokala sortimentet och det är därför jag skriver till dig ikväll. 

Hofbräu är ett sådant där bryggeri som man brukar återse i Sverige ett tag varje höst, under Systembolagets veckor för oktoberfestöl. Hofbräu är nästan alltid bäst bland de öl som besöker oss då och besöket är alltid för kort. 

Det är därför med viss förvåning som jag kan konstatera att Hofbräu är ett ganska marginellt bryggeri här i München. Visst, det är ett av de sex stora Münchenbryggerierna som har tillstånd att delta på oktoberfest och deras Hofbräuhaus nere i centrum är med rätta en stor turistattraktion men man ser sällan folk som dricker deras öl. 

Både Paulaner och Hacker-Pschorr, som för övrigt är samägda, breder ut sig mer bland butikshyllorna och Spaten är standardölen för oss som står i kö i den enda söndagsöppna jourbutiken på stationen varje söndag. 

Studenter och andra ungdomar verkar trogna Augustiner och Tegnerseer, det är de backarna som bärs bort från Getränkemarkt:erna  och ut i parkerna vid denna tiden på året. Hofbräu står ensam kvar i hyllan.

Det var egentligen inte alls av medlidande som jag befriade flaskan på bilden. Jag vet att en öl från Hofbräu kan vara något bra och det är vad jag förväntade mig.

Det finns ingen anledning till att känna sig besviken. Ölen på bilden är en mörk veteöl som smakar betydligt mycket mer veteöl än mörkt.

Den smakar av veteölsbanan och veteölstorkad frukt. Den är inte den fylligaste veteölen som du kommer att dricka och beskan är kort men den når ända hem ändå. Detta är en stabil veteölprodukt och du behöver inte bekymra dig så mycket över den mörkbruna färgen, den verkar varken tillföra eller dra ifrån något. 

Detta är inte nödvändigtvis ett minne att ta med sig men det är en öl man kan dricka. 

3 hallonbåtar av 5 möjliga

21,60 kronor på systembolaget, nummer 82999 i beställningsortimentet 

Bedarö Bitter (1410)

av zonk

bedaro-bitterNär fd. Gödsvinet syd (numera baserade i vår kungliga huvudstad) fick tillfälle att prova på det modernaste av det moderna, tog vi givetvis tillfället i akt. Vi talar givetvis om livet i en av Sveriges utposter för framtiden, ABC-orterna, dessa våra kronjuveler från vårt samhälles guldålder. Gödsvinet Vällingby står för detta storslagna värdskap, per distans, från München, generöst upplåtande sina lokaler till tillfälligt displacerade sydlänningar.

Så efter avnjutande av det moderna samhällets läckraste och mest praktiska delikatesser, såsom frysköttbullar, fryst pytt-i-panna, och snabbkaffe, krävs det ju något att fukta strupen med. Vi framhåller här det utmärkta urval drycker som finns på systembolaget Vällingby, utan dessa onödigt distraherande skaror av knepig öl från all världens hörn. I modernitetens tecken är det storskalighet, industriell produktion, och effektivitet vi hyllar!

Nåja. Efter att tillfälligt ha tappat koncepterna inför denna dånande framtidsvision låg en selektion alkoholhaltiga drycker i huvudsak baserade på malt, humle, jäst och vatten i vår varukorg. Först i glaset blev en gammal bekant, Bedarö Bitter. Måhända är Nynäshamns ångbryggeri mer storskaligt och industriellt än det låter, vi kan bara hoppas. Hursomhelst är detta är enligt flaskan överjäst ale, vilket sånär hade undsluppit vår uppmärksamhet, vi var på god väg att kalla detta en bättre lager, om än kanske inte helt i misshugg rent smakmässigt sett. Huruvida det rör sig om en amerikansk eller engelsk ale framgår inte, men det hade nog kunnat platsa som vilketdera, det är rejält besk men ändå återhållen öl, sammanhållen, en helhet, en öl man kan dricka många av, i bästa session-stil. Rekommendationen är att avnjuta den vid 11-13 grader, vilket ju onekligen ger en något engelsk känsla, och i slutändan är det nog det intrycket som står fast: en sådär lite rund och fruktig öl, ärke-engelsk, lite Nick Frost, typ.

Fyra mestadels moderna livsstilar av fem möjliga. Nr 1410 på Systembolaget.

Achel Extra Bruin

av zonk

achel-extra-bruinFrån trappistbryggarna Brouwerij der Sint-Benedictusabdij de Achelse Kluis, som av förståeliga skäl oftast kallas Achel, kommer en överladdad sviskontorped vid namn Extra Bruin. Denna blytunga fruktkompott, som närmast ger associationer till högoktanig barley wine, är inte något för den som jagar beska, nej, det är en besinningslös orgie i malt, katrinplommon och kanderad frukt, med en smula hö och källare lite sådär på kanten. Med sant belgisk magi är detta inte bara drickbart utan rentav njutbart, det är alls ingen kakafoni, utan en sluten, mörk, alkoholstinn helhet, lite som man föreställer sig ett Trappist-kloster.

Tre och en halv evighet inne i ett alkoholdränkt romrussin av fem möjliga. Finns inte på systembolaget, vilket däremot Achels Brun (utan Extra) gör, och likaledes deras Blonde, för den som känner sig hågad att beställa ett helt kolli om 24.

Kwak (1664)

av zonk

kwakKwak är kanske lika känd för sitt tokroliga glas som sin smak. Sen är den förvisso en aning anonym (man skulle kanske kunna säga att den påminner om en leffe), om än inte dålig. Den klockar in på myndiga 8.4%, och är maltigt rund, god och fin, men med lite motspjärn, en beska i red beer-stil, och det porlar ordentligt på tungan, fräser, sprätter och bubblar. Den har en viss jästighet, men det är behagfullt i sorten. Således lyckas den distrahera från procenthalten, och håller sig upprätt trots att den är så lastad med både alkohol & sötma att regalskeppet Vasa verkar stabilt i jämförelse.

Tre svajande glas av fem möjliga. Nr 1664 på systembolaget.

Kontextens makt

av zonk

biscara2På Gödsvinet har vi alltid gjort vårt bästa för att inte låta objektivitet eller faktakoll komma i vägen för en god historia. Icke desto mindre kan man ju efter ett visst antal druckna öl få intrycket att man vet vad man tycker om vad som är i glaset. Och det gör man ju. Saken är bara den att glaset inte är i ett vakuum, det är inte ensamt på en öde ö, det är i en varm, vänlig hand, och handen sitter på en arm, på en person som är på en plats, på ett humör, på pickalurven, mer eller mindre. Det är ingalunda så att Gödsvinet syd inte varit varse om dessa faktum. Deras fulla kraft har kanske däremot underskattats. Exempelvis är det två väldigt olika saker att intaga en öl, säg till exempel en Biscara, bara för att ta en i högen, som veckans första öl en varm solig fredag nere i söder, eller som tredje eller fjärde öl för kvällen, efter en Epic Ipa. Man skulle kunna säga som så att den förra av de två situationerna är lite mer till Biscaras fördel. Kanske blir betyget lite därefter.

Gödsvinet syd får därför flagga för att framtida inlägg huvudsakligen kommer mogna och växa fram i en helt annan kontext. Från en solig italiensk söder kommer vi att relokalisera till den fjärran norr, Hyperborea, till svearnas och götarnas huvudstad. Vi talar alltså om Stockholm. Än har det inte avgjorts exakt var bopålarna ska slås ner lite mer permanent, men inom kort ska Gödsvinet syd ändå bli.. Gödsvinet Norr 3? Det får dryftas på nästa svinmöte, om inte förr. Sen får framtiden utvisa vilka intryck och runtikringfaktorer som kommer vara mest utmärkande för denna nya hemort. Kanske är det mindre troligt att här råka på en bar, där man vid en förfrågan om en gin & tonic, får svaret ”vi har bara de drinkar som står i drinklistan”. Men man vet ju aldrig. Kanske har Stockholm och de bitar av Italien som trängs runt alpernas fötter mer gemensamt än man först skulle kunna tro.

Typiskt tyskt

av Johan

studentenfutter

På bilden ser du något av det mest tyska som finns. Det är inte jag som påstår det, det är en tysk vän som hävdar det. Du och jag kanske bara ser en plastförpackning med nötter och torkad frukt men han och många tyskar med honom ser studentenfutter. 

Studententfutter, eller studentfoder/föda är förstås just olika sorters nötter blandade med torkad frukt men du kommer aldrig att kunna övertyga en tysk om att det inte är något mer. Detta är något typiskt tyskt och du kommer aldrig att förstå. 

Vännen i fråga tog med sig en skål studentenfutter till ett internationellt knytkalas i en liten stad i Kalifornien, som ett tyskt bidrag till buffén. Han hade alla problem i världen med att övertyga amerikanerna där att russin är tyskt, ett påstående som inte görs lättare av att en mycket stor del av världens russin produceras i just Kalifornien.

”Jag gjorde det själv” konstaterade han med alldeles för mycket stolthet i rösten. Jag var tvungen att försöka bena ut exakt vad det var som han hade gjort. ”Du blandade paketet med russin med paketet med nötter?” undrade jag lite vasst. ”Det är studentenfutter” konstaterade han igen. ”Det är typiskt tyskt”. Ingen sa något mer på en stund. 

Någon som lyssnade noga skulle ha kunnat identifiera ett styng av bitterhet i min röst. Strax innan det att min tyska vän dök upp till festen med något som för alla som inte var tyskar var en skål med blandade nötter och frukt  hade jag spenderat fyra timmar åt att steka svenska köttbullar.  

Jag vill ha sagt att mina köttbullar var ett långt mer uppskattat inslag i buffén än den där nötmixen. De gick åt i en rasande takt och även om jag någonstans mitt i festen i mild panik fick börja mörka för närvarande muslimer och judar att de innehöll fläsk så var det en stund av svensk stolthet. 

Kvällen gick och matborden stökades undan till förmån för ett stort dansgolv som för ändamålet täckts med en vätskeavstötande presenning. Det var dags för öl och mycket av den. Efter ett par plastmuggar ut det handpumpade ölfatet var det många som började leta efter något tilltugg. Långsamt samlades allt fler vid den nästan orörda skålen med studentenfutter

Studentenfutter är typiskt tyskt. Det passar till öl och jag borde ha insett kopplingen.  

Gröna demoner och andra djur

av Johan

absinth beetle

Den första gången jag köpte en flaska Absint var i Prag sommaren 2000. Den reste med, runt om i Europa i en ryggsäck innan den landade överst i en bokhylla i ett studentrum i Lund.

Under åren som följde plockade jag med allt längre mellanrum ner den klara flaskan med Hill’s giftigt gröna absint från hyllan i ständigt nya försök att dricka den på ett sätt som inte var fruktansvärt. Skriv gärna in om du har hittat ett.

Bland mina försök ingick en i efterhand usel idé att blanda bål på fruktsoda, absint och en klar ångande vätska från en plastdunk. Det var förresten en usel idé redan då, allt smakade bara absint.

Ett annat försök var att bland absint och tonic (”En AT, någon?”) men absint blandar sig inte, den slår rot och tar över.

Slutligen blandade jag en hel PET-flaska med absint och tonic för att ha med på ett längre cykeläventyr av studentikost slag, som någon sorts sekelskiftessportdryck ett sekelskifte för sent.

Till sist tog den där flaskan slut en natt i min lägenhet på Prästgatan i Östersund. Om du verkligen, bortom alla tvivel, vill göra slut på varenda droppe i varje konstig flaska du har i dina skåp och lådor så bjuder du in en grupp svenska universitetsanställda med löfte om gratis sprit. Om du inte låser badrumsskåpet så kommer de att dricka ur ditt rakvatten.

Detta var vad jag gjorde och den där flaskan från Prag berövades på sin gröna ande efter mer än sju års exorcism.

Jag har varit tillbaka i Prag flera gånger sedan dess, senast i förra veckan, men det har inte blivit några fler flaskor. Det känns som ett alldeles för långsiktigt åtagande.

Nu var det dock ändå så att mitt hotell låg alldeles intill en liten, gemytlig absintbar inte långt ifrån Moldaus strand. Jag skulle checka ut men det var gott om tid till Münchenbussen gick och varför släpa runt på bagage i försommarvärmen när man kan sitta stilla och tömma en bägare av vad som bjuds?

Av vad jag vet om bussresor så är alla sorters centralstimulerande droger en hjälp i vad som annars kan bli en hopplös upplevelse.

På väg in i baren passerade jag ett amerikanskt par som enligt sin egna, rätt högljudda, utsagor väntade på att ”enhörningarna dyker upp”. Utan att veta är jag rätt säker på att de blev besvikna.

Eftersom min första flaska tog sju år att dricka så vet jag mycket lite om olika fabrikat av absint, jag är ännu inte tillräckligt gammal för att ha kunnat kartlägga en särskilt stor del av sortimentet på den där lilla baren. Därför köpte jag helt enkelt den dyraste, den hette Absinth Beetle.

När jag satt ute i solen med glaset i min hand började jag fundera över namnet. Varför Beetle? Eller menade bartendern kanske Beatle? Det skulle tveklöst ha drivit producenten in i en rättslig tvist med Paul och Ringos notoriskt humorlösa advokater.

Det var där vid det ena av endast två bord på trottoaren i ett soligt Prag som jag kom ihåg att ha sett en flaska med en stor insekt i. En kort efterforskning bekräftade att Absinth Beetle fått sitt namn av den cirka 15 cm långa vandrande pinne av arten eurycantha horrida som simmar i det brungröna innehållet i flaskan.

Absinth Beetle är en insektig sprit med smak av malört, anis och långsamt krypande död. Den smakar balsameringsvätska inte bara för att den har 70% alkohol utan för att den också är en balsameringsvätska.

Hur reagerar man på informationen att någon lagt en väldigt stor insekt i ens sprit? Jag tog upp frågan med den golem som precis ridit in på ryggen av en rosa enhörning men fick inget svar.

Så jag drack upp och checkade ut.