Ett skepp kommer lastat, med morbida & gentile. Det är inte så illa som det låter, italienarna menar härmed ungefär “mjuk och fin”, och inte på det där lealösa gotiska sättet som man skulle kunna misstänka. Nej, det lena och fina är india pale ale, fruktig, blommig, lika återhållen som en stormönstrig sjuttitalstapet. Sex komma fem procent alkolhol döljer sig bak prunkande grönska, kikar fram runt ett mossgrönt monstera-löv, medan jästen svävar, gyllenbeige, bland kolsyrebubblorna, glada celler hand i hand, deras dans långsam, hypnotisk, stundom svävande, stundom konvektiv, stundom a’la Brown.
Nej, illa är det absolut inte – det här är tvärtom kungen av alla de italienska öl Gödsvinet syd druckit, otvivelaktigt bäst, blickande ut från en alptopp över ett hav av smärre ölsorter. Bryggarna birra Amiata får nog kallas ojämnast i italien – med odrickbart citronblask på sitt samvete, likväl som denna imperator av bleka ales, som Gödsvinet syd skulle hålla för likgod eller bättre än all IPA vi smakat även norröver – men med brasklappen att vi, p.g.a. geografiska förutsättningar, inte kunnat avnjuta så många som vi helst skulle velat.
Fyra och en halv humletripp av fem möjliga. Det här är ytterst nära perfektion. Finns inte på systembolaget, men ev. kommer Gödsvinet syd sörja för en viss, om än begränsad, export norröver, förutsatt att vår något opålitlige handlare erbjuder några fler flaskor. Med Monella fick vi vänta både två och tre veckor innan den dök upp igen.
Efter drygt 100 recensioner varav de flesta pendlat mellan sund skepsis och våldsamma sågningar så har vi alltså något som närmar sig en fullpoängare? Denna måste jag testa (liksom en del andra som recenserats här).
Helst hade vi ju sett att huvuddelen av de 100 recensionerna, eller hur många de nu är, hade varit utmärkt öl. Men i sökandet efter riktigt god italiensk öl, har nu Gödsvinet syd testat mången öl som kanske annars ratats – i de flesta fall rättvist så, då majoriteten av de öl som ser kassa ut, eller kommer från i övrigt trista bryggerier, heller inte överraskar. Därför har många usla öl recenserats.
Men undantaget är ju på ett sätt intressantare än regeln, och det är just det Biscara är: en öl från ett i övrigt ojämnt eller trist bryggeri, med en flaska som ser riktigt tråkig ut. Potentialen kändes i stort sett obefintlig, men se, vad överraskad Gödsvinet syds utsände blev.
Ett par flaskor ruvar i ett hörn av vårt alp-labb, och kommer under påsken medtagas norröver. Vi får se vad kollegor och bisittare i Sverige säger om denna dryck!