Alkoholister utan gränser

av Johan

Jag fann mig alldeles nyligen tvungen att gå igenom mitt personliga arkiv vilket är något jag inte gör om jag inte är just tvungen. Eftersom arkivet är organiserat i enlighet med en sedan länge död muntlig tradition hittar jag nästan aldrig det jag söker. Det gör dock inte så mycket när man hittar en så fin lapp som den på bilden.

Lappen i fråga sändes från Lund till mig i Kalifornien som någon sorts internationell solidaritetshandling. Internationell spritsolidaritet. Jag har berättat den här historien mer än en gång redan men den här gången har jag gjort mig besväret att fotografera lappen i fråga så jag drar den en gång till. 

En gång i en avlägsen forntid bodde jag i ett litet hus på prärien i Kalifornien. Jag var utbytesstudent och det är varje utbytesstudents öde att förr eller senare presentera sitt hemlands traditioner och seder för värdlandet, speciellt i USA där de är helt tokiga i sådant.

Jag var först inte road av tanken men så kom jag på att om jag blandar tillräckligt mycket snaps så kommer ingen att fråga efter köttbullar. Det var åtminstone vad jag trodde. 

På något sätt kom jag att stöttas i mitt värv av en person vi i brist på fantasi kan kalla Johan, som jag kände från den Blekingska nationen i Lund. Det var som om han insåg under vilka andefattiga och inte minst snapsfattiga förhållanden jag levde där på prärien strax utanför Sacramento. Han bestämde sig för att dela med sig av sitt överflöd. 

I en generös solidaritetsgärning skickade han mig en hel uppsättning hemmagjord essens att blanda snaps med. Detta direktbistånd stoppades tyvärr av vad jag förmodar var mycket förbryllade, amerikanska tulltjänstemän. Den andra laddningen, innehållande diverse torkade växtdelar, kom dock igenom.

Snapsen blev mycket lyckad och en stor personlig framgång på den fest där jag serverade den. Jag har medvetet dolt de två recepten på baksidan av lappen eftersom de nog inte bör spridas till icke-blekingar.

Festen i fråga är förstås en historia i sig. Jag hade tappat upp snapsen i tre plastdunkar om 1,75 liter vardera. De hade tidigare innehållit den typen av bourbon som man dricker om man bytt Lund mot ett litet hus på prärien och har svårt med omställningen.

Den färdiga snapsen hade också en färg som liknade den hos sådan bourbon, åtminstone för den som inte är någon stor kännare. Den som är en stor kännare dricker inte heller den sortens bourbon. Det var med andra ord upplagt för missförstånd.

Den sista gången jag såg flaskan med ”Johans taffelsnaps” var den på väg bort med två utbytesstudenter från Hong Kong vars kunskap om bourbon, snaps och alkohol  i stort var fullständigt obefintlig. Jag såg dem aldrig mer.

När jag tänker på det föreställer jag mig att minst en av dem vaknade upp ur malörtsruset flera år senare bara för att konstatera att han var svinfarmare och lokal förtroendevald för Sverigedemokraterna någonstans i Göingebygden. 

Eftersom jag hann pröva rätt mycket av snapsen själv vet jag inte om det var den festen som någon hittade en väska med golfklubbor. Alkohol är inblandat i nio av tio golfolyckor och detta var inget undantag. 

Det peggades upp vid det svåra 300-metershålet vid den öppna köksdörren och efter ett par halvhjärtade innebandyfösningar började golfbollar landa runt om i kvarteret. Polisen var där på mindre än tio minuter. De har en speciell larmkod för golffylla i Kalifornien. 

Detta är dock långt mer än vad någon behöver veta om en handskriven lapp jag precis hittade längst bak i ett köksskåp. Jag tror jag lägger denna historien till handlingarna nu. Förresten minns jag inte så mycket mer. 

November rasar

av Johan

November är månaden som slutat försöka. Månaden då det inte längre går att förneka vart man är på väg och månaden då man inte kan göra något åt det. November är en månad att härda ut och den är över oss igen.

Det blir mörkt väldigt tidigt på kvällen nu men det är åtminstone lite ljusare på morgonen nu sedan jag slutat ställa väckarklockan.

Bilden här ovan visar vad du har att hantera. Den är tagen nu på morgonen och den visar ett Stockholm dolt av dimma. Det är ingen vacker syn och inte enbart på grund av att det inte går att se så mycket.

Det höga tegelhuset strax till vänster av mitten av bilden är vårdboendet Koppargården där någon kom på idéen att väga de gamlas använda blöjor för att beräkna hur mycket de kostade. Jag föreställer mig det som ett boende där det är november året runt.

Ur bild till vänster ligger kvarteret Atlantis dit Olof Palme flyttade när Vällingby var nybyggt och fortfarande ansett som en bra idé. Det var förstås rätt länge sedan och nu är det november i Vällingby.

Allt är förstås inte elände ens i november. Det blir ju värre sen. I december. Men om det får jag återkomma. Hemskheterna med januari och februari väntar på andra sidan årsskiftet. Mars är egentligen november en gång till så då kan jag återanvända detta inlägg. Sedan får man väl göra så gott man kan med april för att till sist uttrycka hopp om livet i maj. Under juni, juli och augusti finns det annat att göra. Sedan är det höst igen. Så fortsätter det. Tills man dör.

Bronx Burger Bar

av Jonas

Lyckan fortsätter att le mot tredje rikets största stad. Den här gången i form av ett nyöppnat hamburgerhak vid namn Bronx Burger Bar. Lokalblaskan har skrivit om det, men Gödsvinet nöjer sig inte med intervjuer och amitiösa resonemang utan vi var såklart tidigt där och smakade.

Den senaste trenden inom snabbmat är burgare med kvalitet snarare än fläskiga pålägg. Vill man ha extra allt kan man gå till tusen och två på bergsgatan. Men de nyöppnade ställena i huvudstäderna pysslar sällan med det, utan fokuserar på bra köttkvalitet, bra hembakat bröd och ganska lite annat. Det är en välkommen trend, och jag har nämnt den tidigare innan i ett ganska utsvävande inlägg.

Bronx har fattat. Köttet och brödet är oklanderligt. Biffen är saftig, smakrik och med en tydligt bränd grillsmak. Det är sällan man får njuta av bra köttfärs. Brödet till är luftigt och salt, behagligt befriat från sesamfrön. Pommes, dipsåser, bacon och allt runtomkring håller också en ypperlig kvalitet. Där finns till och med en nötköttschili som topping, helt enligt rådande burgarmode. De grönsaker som följer med varje burgare känns dock överflödiga. Lokalen har vagt anammat temat som närmast kan beskrivas som svenne-femtitals-amerikana. Fly me to the moon dånar ur högtalarna, Al Pacino tittar ner från en tavla, och viljan är att se ut som en amerikansk diner så som svenskar som aldrig varit i USA tror att det ser ut där.

Stället är nyöppnat och behöver finslipa sina detaljer. Alla recept verkar inte klara, menyerna är improviserade och rutinerna är inte satta. Alkoholtillståndet är inte framme än, och kortläsaren lika frånvarande. Det enda som verkar vara helt spikat från början är köttet, och det är en utmärkt ände att börja i. Enligt ägaren är den vegetariska burgaren bra den också, men jag vågade inte prova på grund av min svåra svampfobi.

Jag hoppas på en finslipning av presentationen. Trenden nu går mot mindre burgare som man kan äta med händerna så de bör vara gjorda för det. Kniv och gaffel är ute, för att inte tala om helt främmande för en amerikan. Sliders är ett måste på menyn, och jag hoppas att det kommer så småningom.

Allt som allt en lovande uppstickare. Få nu bara rätt på allt krimskrams runt omkring köttet och brödet så har vi något fantastiskt. Fyra glada förhoppningar av fem möjliga.

A. Christmann riesling, igen

av Jonas

Jag köpte precis en flaska vin. En riesling som jag fått rekommenderad på bolaget. Jag är inte så duktig på vin, men tar små steg i min egen takt i det till synes oändliga vinsortimentet. Just nu är jag inne på vitt vin, och jag experimenterar med riesling. Efter några misslyckade försök med sötsliskiga sockerblandningar har jag hittat til de torra och friska. Kung fu girl tyckte jag till exempel bra om.

Men vänta, något stämmer inte. Det finns inget wermacht-estetiskt på den här flaskan. Då kan den ju inte vara god. Jag kan inte njuta av en tysk riesling utan tysk örn. Känslorna var i svallning ett bra tag, och jag ägnade en god del av eftermiddagen åt att gräma mig över mitt misslyckade inköp. Resten av eftermiddagen ägnade jag åt en noggrannare undersökning av flaskan, och kunde efter ett tag lugna min skakade själ.

Skönt att få det avklarat. Nästa steg var att söka på innevarande blogg efter en recension. De rieslingflaskor i systembolagets sortiment som inte Gödsvinet Vällingby recenserat är ytterst lätträknade. Och visst, här var ett inlägg om den flaskan. Bra betyg också, full pott.

I efterhand infinner sig en tomhet. Om man har druckit något utan att blogga om det, då har man knappt druckit det. Så brukar resonemangen gå i svinkretsar. Är det lönt att jag skriver ytterligare en recension? Jag är nöjd med att ha köpt ett bra vin, men är plötsligt osugen på att dricka det. Det känns liksom meningslöst. Äsch jag tar en kopp te istället. Vi får se om jag någonsin dricker min Christmann. Jag vet ju redan hur god den är.

Vad ska man göra med kimchi?

av Jonas

Nyligen snöade jag in på koreansk mat. Detta är ingen lätt uppgift då man aldrig besökt Korea och bor i en stad utan koreanska etablissemang. Men skam den som ger sig.

Kanske började den här nya cravingen då jag blev serverad koreanska wraps på utmärkta Shack in the park. Jag vet inte.

För att stilla de mest akuta begären stövlade jag iväg till Kina Center Livs på Möllan och inhandlade en burk kimchi. Kimchi är för den som inte vet en basvara i koreansk matlagning och består huvudsakligen av någon form av kål som fermenterats på ett för mig okänt sätt. Det är krispigt, starkt, syrligt och aningen unket. Fantastiskt gott. Koreanerna äter det till precis vad som helst, men vad kan man har det till här i Sverige?

En god vän avfärdade kimchi efter att en snabb googling avslöjat att det inte innehåller bacon. Men googlar man kimchi bacon så får man fram en faslig massa recept på stekt ris med kimchi och bacon, och det provade jag nu att tillaga för att kunna göra något med min inhandlade burk.

Koka ris. Under tiden, stek ett paket strimlad bacon. När baconet är knaprigt, lägg det åt sidan och stek en halv finhackad lök i fettet. Lägg även den löken åt sidan och häll i tre lätt vispade ägg i pannan. Låt det stelna under omrörning, ungefär som scrambled eggs, men lite tidigare än du annars skulle varit klar, lägg i det färdigkokta riset. Lägg också i bacon, lök och en näve ärtor. Blanda ihop, under några minuter i stekpannan. Lägg i en näve grovhackad kimchi och två matskedar av spadet. Servera.

Snabb och trevlig rätt. Kimchin ger lite bett till det hela, och i övrigt är det som en ihoprörd måltid ägg och bacon.

Bayerska ölsorter (11706)

av Johan

Som du redan vet kommer delar av Gödsvinet se mer av Bayern nästa år. Jag reser aldrig oförberedd eller utan att lära mig landet och hur det ligger först. Det var därför som en ren bildningsgärning jag vandrade uppför Humlegårdsgatan och hakade vänster på Nybrogatan tidigare idag.

Kunskapsresan landade på den gatans fina systembolag och upplysningen kunde inledas nästan omgående. Som skräddarsytt för mina syften fanns där en färdigladdad sex-pack med öl från Bayern.

Paketen är komplett med en karta över bayerns drycker från Grossostheim till Irbach och från Reuth till Pfaffenhofen. Det finns förstås fler sidor av Bayern men jag nöjer mig med dessa sex för nu. Man måste börja någonstans.

99 kronor på systembolaget, nummer 11706 i katalogen

3 lokalhistoriker av 5 möjliga

Gödsvinet Bayern

av Johan

Det är redan ganska många år sedan jag slutade försöka styra var i världen jag bor. Det var så jag hamnade i Östersund. Det var förresten så jag hamnade på alla platser jag bott sedan jag för många år sedan vandrade ut ur min blekingska skogsdunge mot en spännande ny värld av höga hus, trafikerade gator och människor med ett normalt antal tår.

Det är därför bara med delvis förvåning som jag konstaterar att jag till våren flyttar till München för ett tag. Gödsvinet Vällingby kommer alltså att flagga om till Gödsvinet Bayern under 2013.

Min vistelse är bara avsedd att bli fyra månader och förmodligen återvänder jag till Vällingby någon gång mitt på sommaren.

Även om jag alltså helt saknar kontroll över vart jag flyttar så har jag ändå en rudimentär förståelse av hur just den här förflyttningen gick till. Jag tror det var något sådant här:

Jag tipsades om att ett universitet i München sökte ett ungt geni för en post som gästlärare. Ett ungt geni som inte blir rädd av ölhallar och fet mat. Det är så jag minns det. Jag sökte inte tjänsten. Jag skrev istället ett e-post till sekreteraren på den aktuella institutionen för att fråga om jag kunde söka eller om jag borde anse mig förhindrad av det faktum att ansökningstiden gick ut för ett par månader sedan. För att avgöra om jag alls var meriterad nog att ansöka så skickade jag även med ett CV.

Någon timme senare ringer dekanus för fakulteten mig och tackar för min ansökan. När jag försöker förklara att jag inte sökt något än avslöjar hon att hon fyllt i en ansökan åt mig, komplett med en lista av kurser som jag tydligen ”vill” undervisa på. Hon praktiserade uppenbarligen någon sorts human-resources-management-without-asking-any-questions-first.

Jag är ett av de första fallen av shanghaining i den akademiska världen på vad jag antar är ganska länge.

Dekanus gick sedan vidare till att kalla mig för sin ”lilla present” vilket fick mig att misstänka att jag inte läst arbetsbeskrivningen tillräckligt noga. En andra misstanke var att hon läst någon annans CV.

Det är saker som detta som gör att jag inte försöker ha någon kontroll längre. Det är ingen idé.

På vilket sätt kommer denna omlokalisering att påverka innehållet här på Gödsvinet? Förmodligen väldigt lite. Det är alltid en dålig affär att omförhandla perfektion.

Desstom har vi ju faktiskt redan en utländsk fillial i form av Gödsvinet syd under ledning av Zonk. Han sitter som bekant i norra Italien så till våren kommer Gödsvinet på ett naturligt sätt att kontrollera Alpvärlden från två väderstreck. När jag läser Zonks inlägg känner jag mig trygg i att jag valt sidan med den bästa ölen.

En mäktig tidsrymd skiljer oss ännu från mars månad och mycket kan och kommer att hända innan dess. Ändå verkar ödet peka mot en tid i Bayern. Mer precist än så kan man aldrig veta.

Ni na ni nani nanna na

av Johan

Jag köpte en bok förra månaden. Nej förresten, jag köpte ett 20-tal böcker förra månaden. Bara en fick plats på bilden och det är lyckligtvis den jag vill prata om. 

Boken på bilden är Jonas Gardells ”Torka aldrig tårar utan handskar”. Den levererades till mitt Örnnäste i Vällingby centrum tillsammans med de 5-6 böcker jag egentligen skulle läsa. Så blev det nu inte. Jag öppnade Gardells bok och läste den från pärm till pärm i en sittning. Att lägga ifrån sig den hade varit okänsligt. 

För den som legat nedsövd den senaste månaden kan jag berätta att boken handlar om den första vågen av HIV och AIDS-fall i Sverige i början på 1980-talet. Genom berättelsen om ett par homosexuella män i epidemins centrum beskrivs hur plågsam sjukdom och oförklarlig död drabbar människor i samhällets utkant. 

Förhållanderna var på många sätt värre i Sverige än i många andra länder. Fördomarna om och diskrimineringen av homosexuella i allmänhet och HIV-smittade homosexuella i synnerhet var visserligen inte värre här än någon annanstans. Däremot har Sverige en tradition av att behandla individuella öden som samhällsproblem i större utsträckning än andra länder.

En person som blir sjuk upphör i Sverige att vara en person för att istället bli sin sjukdom. Det skedde under 1980-talet men också vid andra allvarliga epidemier i vårt land, tidigare under 1900-talet. De AIDS-sjuka blev ett hot mot samhällskroppen som skulle neutraliseras med alla till buds stående medel, utan hänsyn till att de fortfarande var levande, kännande medborgare. 

Homosexuella har en annan ställning i Sverige idag och få enskilda personer har haft mer att göra med det än just Jonas Gardell. Det skedde inte av sig själv. Jag minns när han först dök  upp på TV, det är väl kring 20 år sedan. Många gillade honom inte och de som gjorde det pratade inte gärna om det. Om man skrattade så gjorde man det ursäktande, så att ingen skulle tro något om ens egna sexualitet. Åtminstone där jag bodde. Det viktiga med Gardell var att han inte försökte smälta in, han vann över folk genom att vara kompromisslöst överbögig och samtidigt väldigt rolig.  

Jämte den stora, viktiga och i stora delar okända historien om en inte så avlägsen tid så är boken full av fina små historier. En sådan är den om hur Rasmus, en av de två huvudkaraktärerna, längtar bort till Stockholm och ett liv som homosexuell som inte är möjligt i hans hemort Koppom i Värmland. Längtan till eller från landet är förstås inget nytt tema i svensk litteratur, tvärtom är det ett av de mest använda. 

Sällan har dock någon lyckats beskriva de själsdödande konventionerna i svenskt svenssonliv så intensivt som Jonas Gardell i denna bok. Det skulle i sådana fall vara Jonas Gardell i någon av sina tidigare böcker.

Rasmus desperation blir direkt gastkramande eftersom de grundläggnade förutsättningarna för hans existens saknas där han och hans familj kommit att leva. Därför blir ankomsten till Stockholms centralstation en febrig katarsis, han kastar sig vind för våg mot bögringen i centralhallen för att oavsett konsekvenserna hänge sig åt sitt öde, så som han föreställt sig det i Koppom.

Flykten från en själsfattig landsbygd är en jag kan förstå. Byt ut ”homosexuell” mot ”kvasi-intellektuell”, ”Stockholm” mot ”Lund” och till sist ”bögringen” mot ”universitetsbiblioteket” så har du min historia. Nu när jag tänker på det har den faktiskt sin alldeles egna tragik.

Nu ska vi dock inte skämta bort detta inläggs centrala budskap: Du ska läsa boken omgående. Om du är lite mindre kvasi-intellektuell än mig, och låt oss alla be för det, så kanske du vill se den utmärkta TV-versionen istället. 

PS: Vanligtvis gör vi på Gödsvinet ett hederssak av att aldrig förklara titeln på inlägget. Jag är nu redo att göra ett undantag: Förklaringen ges av en kombination av följande två filmklipp: Detta och detta. 

Indslev hvede 5-pack (11714)

av Johan

Jag hade bara varit inne på Systembolaget på Nybrogatan i mindre än en minut när jag insåg att jag behövde ett fempack med dansk veteöl. Den stod där i den underliga lilla hyllan för små partier och den var helt enkelt oemotståndlig. Jag förstod direkt att den måste bli min. Jag har aldrig sett tillbaka, aldrig ångrat någonting. 

Indslev bryggeri är ett litet bryggeri på Fyn som har specialiserat sig helt på veteöl och varför inte. När jag nu tar sats för att förmedla intrycken från min första tid med Indslev hvede 5-pack så gör jag det utifrån en nyfunnen insikt att veteöl är allt man behöver. 

Deras Hvede IPA förenar syran i en veteöl med humligheten i en IPA för att skapa något som inte liknar någonting. Det är en veteöl per definition men i väldigt få andra avseenden. Huruvida det också är en IPA är mer än vad jag vågar uttala mig om. Saken är dock att detta brott mot naturen smakar riktigt trevligt. Som en mjukt fruktig, nästan söt öl med ett försiktigt veteölsnyp.

På samma sätt är deras Hvede bock en öl för någon som redan druckit alla bocköl som finns bara för att ifrågasätta ifall hen inte borde ha samlat på kulspetspennor istället. Indslev Hvede bock smakar som ingen av de andra och den kan ge en ny mening åt bocken som fenomen. Eller också bara startar den ett helt nytt. 

I ett så esoteriskt sällskap är Svanehvete den som står ut genom att vara en veteöl med veteölssmak. Precis som med alla de andra har den en fyllig men välrundad smak och precis som med de andra är den fruktig. I inget fall avser dock fruktigheten på den sortens offensiv skumbanan eller ananassmak som man kan råka ut för bland de tyska veteölen. Istället är det en mild tutti-fruttismak som hittar hem varje gång, oavsett ifall det är till en IPA, bock eller något annat.

Indslev hvede 5-pack är en trevlig produkt om än något besvärlig att smakprova och betygsätta. Men det är ju inte ditt problem. Framför allt är det något av det snyggaste du kan köpa på systembolaget. Det måste vara värt något.

130 kronor på systembolaget, nummer 11714 i katalogen

4 fyn av 5 möjliga 

Śliwowica podbeskidzka

av Johan

Warszawa i oktober. Dagarna är fortfarande ljumma men nattkölden letar sig allt längre in på morgonen för varje dag som går. Den friska höstvinden jagar öldrickarna bort från uteserveringarna och in i dragiga hallar och mörka källare. Säsongerna skiftar och med dem vad vi dricker. Årstiden som väntar oss kräver starkare drycker.

Śliwowica podbeskidzka är en starkare dryck. 50% alkohol. 100% plommonvodka.

Egentligen var jag på jakt efter en flaska slivovice. Jag vet att Polens huvudstad är en allt för nordlig jaktmark för den typen av plommonsprit som varit officiell sponsor av de senaste tre balkankrigen. Jag jagade med hoppet om att finna några flaskor från trakterna kring gränsen mot tjeckien eller – mer realistiskt – något exemplar från söder om samma gräns.

Śliwowica podbeskidzka tillverkas inte enligt samma metod som slivovice och inte bara på grund av att det inte finns någon särskild metod för att göra slivovice. Den polska drycken är vodka som smaksats av plommon på samma sätt som polacker och litauer smaksätter sin vodka med till exempel honung. Slivovice är det som händer när en bosnisk tant jäser och destillerar plommon i redskapsboden.

Jag kan inte låta bli att se Śliwowica podbeskidzka och drycker som den som den naturliga bryggan mellan sydösteuropas fruktsprit och den nordiska akvaviten.

Śliwowica podbeskidzka har en mjuk och varsam plommonsmak men du behöver inte tvivla på potensen i drycken. Även om du inte känner spriten i smaken så kommer du att veta att den är där.

Om du tillhör dem som tror att du inte behöver sprit med smak av plommon så kommer du förmodligen aldrig att köpa en flaska Śliwowica podbeskidzka. Men om omständigheterna någon gång får dig att omvärdera vilka dina behov verkligen är och den betydelse som en polsk plommonvodka kan ha för dem så hoppas jag att du har en flaska med en så trevlig dryck som denna. Res aldrig till Warszawa i oktober utan en.

49,90 Zloty på Frédéric Chopin-flygplatsen, ännu inte i katalogen

4 PKiN av 5 möjliga