Tabachéra

av zonk
Fig. 1. Tabachéra, upphälld, under konstbelysning.

Gödsvinet syd vill med det här inlägget i all korthet varna för inköp av Tabachéra (Fig.1), från annars inte oävna italienska bryggarna Amarcord, som ju tidigare gett oss en utmärkt, en trevlig, och en lite tråkig öl. Tabachéra, däremot, är en bedövande söt, blytung nioprocentig sak, ”dubbelmalt” när den är som värst – en honungsosande, vagt knäckig variant på lager. Bland alla Amarcords fula etiketter, har den till på köpet otvetydigt en av de gräsligaste (Fig. 2).

En sockerchock av fem möjliga – avstå!

Men intet ont som inte för något gott med sig – dessa våra sorgfälliga tester av bryggarna Amarcords öl har lett till att vi har ett intressant litet data-set. Här har vi alltså ett flertal öl från samma bryggeri, i samma land, ja, med många bakgrundsfaktorer identiska. Samtidigt har vi en klar variation i två faktorer som vi på Gödsvinet redan tidigare sett intressanta samband mellan: smak, och behållarens estetik.

Fig. 2. Etikett, Tabachéra-flaska.

Steget är kort från detta iakttagande till formulering av en djärv hypotes: den fulaste etiketten sitter på den minst smakliga ölen, och den tjusigaste på den mest delikata. En snabb kik på statistiken ger spontant stöd för denna rättframma teori: det finns en relativt svag men otvetydig korrelation mellan etikettens fulhetsgrad och ölens betyg i våra mycket precisa recensioner av Amarcords öl (Fig. 3). Som en bonus kan vi i denna studie bortse från interaktioner mellan flaskan och etiketten, ety samtliga öl är tappade på identiska flaskor, bara med olika etiketter.

N=4, P=0.042, R2=0.918
Fig. 3. Signifikant positiv korrelation mellan betyg för öl från bryggeriet ”Amarcord”, och elegans hos dess etikett. (Ordinary Least Squares, N=4, P=0.042, R2=0.918)

Vi uppmanar våra läsare att skriva ut grafen och fylla i sina egna öl, för att i framtiden kunna göra mer precisa val i ölhyllan, baserat på de insikter de därigenom får.

 

Gödsvinet Veganoff v0.1

av Jonas

Under oklara former startade häromdagen en utmaning i att skapa en god vegetarisk korv stroganoff. Läs om det i kommentarsfältet till det här inlägget.

Jag tänkte att jag börjar enkelt. Inga krusiduller, jag har bara ersatt falukorven med en grönsak med ungefärligt rätt form och konsistens, nämligen zucchini. Så här kommer Gödsvinet Veganoff v0.1:

  1. Hacka en lök och skär en zuchini i ganska tjocka stavar. Hacka lite chili. Fräs i olja en stor kastrull. Försök få stekyta på zucchinin utan att den blir för mjuk.
  2. Klicka i tomatpuré, kanske tre matskedar, och fräs ett tag till.
  3. Späd med grädde och/eller mjölk till bra konsistens på såsen. För mig tog det kanske 2 dl grädde och några klickar mjölk.
  4. Smula i en halv buljongtärning, och salta ordentligt och smaka av. Det är nödvändigt tillsammans med chilin för att få smak på det hela. Utan kött smakar stroganoff nämligen ännu mindre än orginalet.
  5. Pryd med färsk bladpersilja innan servering.

Den här rätten smakade som en utmärkt lagom korv stroganoff. Zucchinin funkade bra som ersättare, men gav inte riktigt samma mättnadskänsla eller fyllighet som korven, i nästa variant behöver jag komplettera med något stabbigare, typ bönor eller så. Med rätt mängd salt och chili så smakar såsen bra. Som ett allra första utkast i den här tävlingen är jag mycket nöjd. 3,5 gurkor av 5.

Affligem Dubbel

av zonk

Likt deras tripel eller blond är Affligems dubbel inte en öl som överraskar eller bryter ny mark, dess styrka ligger knappast i innovation eller nytänkande. Men det är en trevlig belgisk dubbel av klassiskt snitt, och tankarna går helt klart åt Westmalles dubbel, eller kanske röd eller blå Chimay.

Den skummar friskt, och har en vinös arom, dovt roströd till färgen, klar, utan bottensats. Smaken är besk, rivigt rå, med toner av stall, aningen knäckig maltighet, karga jästiga toner, torrt fruktig med aningar av äppelkart, lätt syrlig. På 6.8% är det ingen tung dubbel, men alkoholen lyckas ändå bära upp de andra smakerna. För vi ska inte sticka under stol med att belgisk öl behöver sin alkohol. En alkoholfri dubbel vill jag inte ens försöka föreställa mig – det hade antagligen fått svagdricka att framstå som rena himmelriket i jämförelse.

Fyra stalldrägar av fem möjliga. Allt sammantaget, en fin öl för den som gillar belgisk dubbel.

Köttätare mot köttätande

av Jonas

Allt handlar numera om kött. Jag märkte det extra tydligt då jag skulle leta upp en intressant restaurang att äta på i Stockholm nyligen, med krav på bra vegetariskt utbud. Inte en vegetarisk restaurang utan bara en restaurang med en, gärna två, vegetariska rätter. Helst något annat än de vanliga ”kockens grönsakstallrik” eller ”cannelloni med ricottafyllning”.

De flesta intressanta restauranger idag har verkligen kött som huvudtema. Det var svårt att hitta bra vegetariskt förr också, men nu är köttet en del av inredningen, språket och imagen. Se till exempel på Svartengrens hemsida, det tar inte lång tid att lista ut att detta är inte ett ställe för andra än karnivorer. De vältaliga gourmeterna i Middagsklubben recenserade nyligen Restaurant Ekstedt, även den saknar helt vegetariska inslag, annat än till efterrätt. Efterrätter är enligt Middagsklubben till för ”dagisbarn och Wahlgrenfamiljen” så de bortser vi från. Djuret och Svinet är naturligtvis inte att tänka på. Restaurang Jonas som Gödsvinet besökte i samlad trupp för ett tag sedan borde kunna ha något utan kött, men tittar man på deras meny finns bara en enda förrätt utan kött. Betor. Och så fortsätter det.

Många tycks så fasta i sin övertygelse att äta, eller inte äta, kött, att de försvarar ståndpunkten utifrån alla tänkbara synvinklar. Det verkar fantastiskt viktigt för vissa vad vi åt på stenåldern när de ska välja moralisk ståndpunkt idag, med argument som ”människan är i grunden jägare” eller ”på stenåldern åt man mycket rötter och bär”. Varför det skulle spela någon roll vet ingen, och det tycks inte falla de stenåldersförespråkarna in att medellivslängden då var dryga 30 år, och ett av fem barn överlevde till all få gräva upp sin första kålrot. (källa: internet)

Man trodde kanske att vegetarisk kost skulle få ett allt större utrymme med tiden, men nuvarande restaurangtrend får ses som ett bakslag i den frågan. Vår köttkonsumtion är onekligen problematisk. Det är en energislukande industri som går ut på att plåga framavlade djur tills de dör och sedan äter vi upp dem. Under processens gång äter djuren upp annan mat som vi eller folk som svälter kunde ätit istället. Jag är själv köttätare men samtidigt djurvän. Jag skulle aldrig kunna döda ett djur för att äta det själv, och jag är plågsamt medveten om dubbelmoralen i detta.

För mig handlar det om att jag äter kött för att jag alltid gjort det. Och jag kan inte föreställa mig att sluta med något jag tycker så mycket om. På samma sätt som att jag står upp och kissar för att jag alltid gjort det, trots att jag fullt ut kan förstå varför även män borde sitta ner när möjlighet ges. Att föreslå att män generellt sett ska sitta ner och kissa skulle nog kunna reta upp många, och jag är nyfiken på vilka kvasivetenskapliga argument som skulle komma flygande. Troligen skulle Ulf Brunnberg hänvisa till hur man gjorde på stenåldern.

Vissa snarstuckna gubbar har alltid fått fyllesegla, och nu sparkar de bakut när det måste offras. Naturligtvis förstår de problematiken i alkohol på sjön, men det är en livsstilsförändring de inte är beredda att göra, hur liten den än verkar i andras ögon. De är till och med beredda att göra sig till allmänt åtlöje för att visa hur kränkta de är. Hanna Fahl, sprungen ur samma mylla som Gödsvinets skribenter (alltså Blekingska Nationen i Lund), har skrivit en utmärkt krönika i DN om det. Vissa känner sig hotade av invandrares/kvinnors/homosexuellas/etc ökade rättigheter, och reagerar på samma sätt. Till exempel då My Vingren föreslår att man inte behöver hota med våldtäkt och ond bråd död bara för att hon hävdat att sexuella övergrepp mot kvinnor är värda att tas på allvar.

Jag kommer troligen inte att bli vegetarian. Bara att lista restaurangerna i början av inlägget fick mig att börja dregla igen. Men köttätande måste problematiseras, och inte bara av vegetarianer. Vi köttätare måste också vara med. Köttätarna måste ta tillbaka köttmotståndet från vegetarianerna!

Floreffe Tripel

av zonk

Floreffe är en belgisk klosteröl som på inte helt ovanligt manér bryggs åt Floreffe-klostret av ett bryggeri på annan ort, Brasserie Lefebvre. Det här är inget ovanligt – i takt med den att belgisk klosteröl blivit alltmer populär har det dykt upp ett flertal sådana här licensbryggda öl vars relation till det kloster vars namn de bär, utöver namnet, i bästa fall kanske kan vara att en munk någon gång tittat i bryggeriets riktning, och skänkt det en varmt tanke. Men resultatet behöver ingalunda bli dåligt för det – Gödsv. syd kan inte annat att rekommendera t.ex. Affligem Blond & Tripel.

Nåväl. Floreffe ska i vart fall vara både bryggd och buteljerad i Belgien. Den kallar sig trippel såväl som dubbelmalt, strong ale, strong beer, bière forte, med mera, men med belgiska mått mätt är den en lättviktare – bara 7.5 volymprocent och med en relativt rund & söt smak. Men det är ingen dålig öl, och man kan definitivt inte påstå att man är nyktrare efter en 75cl-flaska Floreffe än före, så man ska ju inte klaga.

Tre och ett halvt luddigt omdöme av fem möjliga.

Carlsberg export (1435)

av Johan

Har du någonsin suttit på en buss och önskat att den skall köra ut över ett stup? För ett ögonblick önskat att en fruktansvärd olycka skall rädda dig från din tristess? Inte för att du är trött på livet utan för att du är trött på att sitta på den där bussen?

Du vet förstås att det bara barnsligt dagdrömmeri och att du inte alls vill störta ner i en avgrund. Det är din hjärna som försöker rädda dig från att vara så uttråkad. Du vill egentligen bara komma fram.

Samtidigt kan du inte låta bli att tänka att om det ändå skulle ske så skulle det inte göra så mycket om det skedde nu.

Om bussen lättade från stupets kant och flög för bara en sekund. En sista hastig explosion av ljus och värme även om det är det sista du får uppleva. Just där och då känner du att det inte skulle göra så mycket. Så tråkigt är det att sitta på bussen.

Om du någonsin har suttit på den bussen så vet du hur det känns att dricka en flaska Carlsberg export.     

13,90 kronor på systembolaget, nummer 1435 i katalogen

Ett eldklot av fem möjliga

En namnlös öl

av zonk

Det finns många konstiga saker i Italien, och det vore nog för mycket sagt att säga att de begriper sig på öl, men det finns trots allt de ibland dem som har ett sinne för denna den ädlaste av konster, ölbryggandet.

Från det lokala intiativ som tidigare gett oss den fulla kamelen, har vi nu fått tillfälle att prova en ny öl. Det rör sig om en ljus öl, som man skulle kunna kalla ett tjeckisk-belgiskt kärleksbarn. Den skummar friskt, för att inte säga intensivt, och är aningen dimmig. Efter en lätt, aningen syrligt fruktig doft, smakar man glatt en distinkt, tidig beska, och ett rått källaraktigt riv. Maltigheten breder inte ut sig, men finns där som motvikt, och ger brygden en välbehövlig om lätt dos sötma. Runda, jästigt fruktiga toner dansar på tungan, fram till ett avmätt avslut, med relativt kort efterbeska. Allt sammantaget är det dock absolut inte en tung eller svårdrucken öl – den tar slut fort i glaset, efter stora glada klunkar. Kan antagligen vinna på att lagras någon månad på flaska – vi korkade upp när det gått cirka tre veckor sen buteljering, vilket normal får sägas vara så tidigt som det är tillrådligt med hembryggd öl.

Tre rågblonda bastarder av fem möjliga.

 

Berliner Kindl Pils

av zonk

Trots en rik arom, som andas färja, fulöl, citronvand, plastgolv med anti-slip, med flera vackra ting, är Berliner Kindl Pils en supertorr, distinkt citronig skitpilsner. Såhär smakar riktigt jävla billig skit-starköl av den gamla skolan: en kombination av fyrkantig maltighet, däven beska, och platt, vattnig eftersmak.

Efter att ha tagit både en och två klunkar drivs Gödsvinet syds provare (som så lätt kan hända med tafatt tysk öl) att experimentera. Svaret är glasklart: att dricka den här ölen med fingrarna för näsan är en helt annan upplevelse. Det är fortfarande verkligen inte en bra öl, men malt & humle kommer in i bilden på ett annat sätt, och den illgula plastcitronen med grön kork håller sig mer i skymundan.

En färjefylla av fem möjliga. Undvik – vilket underlättas av att systembolaget inte tillhandahåller detta fanskap.

 

Cotta 37

av zonk

Efter att ha smakat Mastri Birrai Umbris andra lokalt tillgängliga skapelse var det kanske inte med den största optimism Gödsv. syd korkade upp en flaska av deras Cotta 37. Men hoppet sägs ju vara det sista som dör, eller om det var något i den stilen. Den här stoltserar ju till på köpet med att vara inte bara ofiltrerad, refermenterad i buteljen, utan även ”birra speciale”, men som vi upprepade gånger sett garanterar ju detta just inget. Italiensk öl har ju upprepade gånger otvetydigt visat att hanverksmässigt superkrånglig oindustriell tillverkning är lika med prippskopia om man inte har lite ambitioner vad gäller ingredienser/resultat.

Men det finns helt klart ett snäpp under den likgiltiga blaskölen, och det är den direkt illasmakande ölen. Cotta 37 räknas utan minsta tvivel till denna kategori: den första sekunden i munnen tänker man jordgubbar, och det är en upplevelse som sätter sina spår. Efter detta kommer ett litet mellanspel med en relativt ölig smak, men sen slår Cotta 37 till på riktigt – med eftersmaken. Klara toner av däven papp, i samklang med en fadd, vagt plastig ton, som påminner om tider när man som liten pilt smälte plastsoldater med förstoringsglas, eller, när tålamodet tröt, med tändstickor.

Ett rakt, brutalt streck i betyg. En liten promenad på memory lane är ju trevligt på sitt vis, men såhär ska inte öl smaka.

 

 

Nationernas kamp

av Johan

De säger att OS är över nu så jag måste tro dem. Det verkade ett tag som om det aldrig skulle ta slut och när jag såg att de moderna OS hållt på sedan 1896 stod det först inte klart för mig att de faktiskt pausar för att träna, köpa linement och överklaga resultat då och då. 

Jag antar att de svenska atleterna har ställt upp med högburet huvud i alla de 7000 olympiska grenarna och tagit massor av hedervärda fjärdeplatser i hoppa bock, spökboll, träslöjd och vad det nu är de tävlar i. 

Det finns dock en resultatlista i vilken Sverige tappat och fortsätter tappa på ett oroväckande sätt. Du ser den här ovan. Det är tabellen över ölkonsumtion per capita för världens ledande 35 nationer inom området. 

Var på listan över de 35 bästa finner vi Sverige? Du kan se det själv. Sverige ligger på en allt annat än hedervärd 35:e plats. 

För att sätta detta resultat i perspektiv: Norge ligger på 34:e plats. Missförstå mig inte, om jag bodde i Norge så skulle jag också dricka mer. Norge är dock den första, sista och enda sovjetstaten vilket gör att en öl kostar ungefär en halv (svensk) månadslön. Det är därför anmärkningsvärt att den genomsnittliga norrmannen ändå lyckas hälla i sig en hel deciliter mer per person och år än den lika genomsnittliga svensken.

Jag börjar tro att vi inte vill vinna. 

Bland våra övriga nordiska grannländer finner du att den fina gamla ölarnationen Danmark tappat fem placeringar till en katastrofal 24:e plats. Finland överraskade mig med en imponerande 10:e plats men å andra sidan så är ju finska sedan länge det mest gångbara språket i Solursparken. 

Tjeckerna är förstås i en klass för sig. Storfavoriter att ta hem förstaplatsen även nästa år. Ett dream team bestående av 10,3 miljoner av världens allra törstigaste medborgare.

De har förstås alla förutsättningar. Utmärkta träningsförhållanden, året-runt-säsong och storslagna traditioner som går tillbaka till när en ett berusat följe av hussiter ledda av en präst 1419 kastade ut Prags borgmästare och hans råd från ett högt fönster i stadshuset.  

Dessutom skadar det ju inte att stora delar av den inhemska ölproduktionen är utmärkt och att en stor Budvar fortfarande kostar 10 spänn i de flesta av Prags ölhallar och barer. 

Är det då så omöjligt för det svenska öldrickandet att nå böhmiska nivåer? Jag vill inte tro att det är det. Det är kanske inte möjligt för alla i vårt land att öka sin konsumtion med 80 liter per år men det kan gå om vi hjälps åt. Det är en hederssak.  

Jag behöver förstås inte tala om att jag för egen del är beredd att anta utmaningen. Jag kan utan vidare öka konsumtionen med 80 liter och då syftar jag ändå bara på den här veckan.

Idrott kan vara något vackert om du låter den gripa dig. Det räcker inte med att kunna reglerna, man måste kunna spelet. Det här är en sportslig utmaning som jag kan ställa mig bakom. Nu gör vi det här!