alkohol

Berätta om dina femmor, och jag ska berätta om dig

av zonk

axplockDet finns mycket god öl, ofta fler än att man hinner dricka alla som frestar. Men sen finns det rätt mycket medioker öl, med. De där riktiga fullträffarna, helt fantastisk öl, kan kännas sällsynta. För varje god öl höjs ribban, och det blir allt svårare att hitta den där perfekta ölen. Kanske är det inte fråga om en perfekt öl så mycket som ett perfekt tillfälle: efter lång svettig vecka i soligt land, eller efter lång tid med blaskig öl, fredag eftermiddag i solen, fredag till middagen, fredag efter maten.

Men några öl sticker ju ut. Epic Armageddon IPA får nog sägas vara något av en favorit här hos avd. Bromma. Nu hann ju mer välförsedda delar av Gödsvinet före och recenserade, men vi hade gett den vid pass 4.5 i betyg. Även om den bara fick en rak fyra, är den härligt egen i stilen, så 400 Pound Monkey hade nog fått åka med i korgen, om den bara funnits på bolaget. Maris Otters Vintage Ale får kanske ta dess plats som bortbyting bland IPA och Imperial Porter. En eller annan rökporter eller rökstout har vi numera svårt att vara utan heller, och kanske kan man ta sig en Black Ingvars-IPA med? Eller en belgiskt anstruken IPA? Sedan finns det ett otal öl till som definitivt hamnar i kylen, dricks med glädje, men kanske inte riktigt förtjänar det där särskilda omnämnandet.

Vilka är era femmor? Eller nästskogs?

Sierra Nevada Tumbler (11939)

av zonk

sierra-nevada-tumblerMången besk, bitter, behagligt humlig öl från Sierra Nevada har ju fuktat ens strupe, till den grad att man nästan ser grönt och smackar med tungan bara man hör namnet, men allting har ju ett slut, även det pålitligaste, mest förutsägbara, ja, själva universums grundpelare. Så även med Sierra Nevadas beska, för många saker kan sägas om Tumblers smak, men humle, det är kanske inte det första man tänker på. Nej, maltig smörkola, knäck, honungslen sötma, och annat julgodis, men utan den torra, skarpa, ibland spritiga motvikt detta kräver. Jolmigheten lägger sig över gommen som ett duntäcke, och det bästa man kan säga är väl att ölen relativt fort och smärtfritt tar slut. Kanske är det en bra öl för de som inte gillar öl? Det må dock föras till protokollet att avd Vällingby vid provningstillfället inte var lika avoga, utan ansåg det för en fullt drickbar öl, utan att förvisso utbrista i några mer omfattande lovsånger.

Två och ett halvt naggat rykte av fem. Nr 11939 på systembolaget.

Sotholmen Extra Stout (10072)

av zonk

sotholmen-extra-stoutNynäshamns ångbryggeri ger oss i Sotholmen extra stout en stentung, rökig, tjärig, lakrisal-anstruken godsak. Den lilla tjugofemcentiliters pytteflaskan närapå försvinner i handflatan, men i glaset varar den desto längre, ett långsamt, njutbart smuttande, ja, även om den absolut inte är spritig, hade man nästan trott att den gömde fler än de sju procenten alkohol, som ju i dessa dagar inte är något överdåd. Det känns som att rötstoutar och rökporters är på frammarsch, och det är en marsch Gödsvinet ivrigt hejar på. Mer rök, mer dimma, mer utsökta, svarta drycker, det är närapå så att vi ser det vackra med en brasa, om så bara för att dricka en Sotholmen extra stout vid den. Men låt oss inte bli riktigt så rustika att vi förespråkar anakronismer som öppen eldstad, för efter detta är steget kort till vurmande för Carl Larsson, gustavianska möbler och andra slemma ting.

Fyra svarta rökar (utan minsta hembygdsromantiska anstrykning) av fem möjliga. Nr 10072 på monopolet.

Evil Twin Yellow Cab Lager (1209)

av zonk

evil-twin-yellow-cab-lagerOm dess onda tvilling var ett överdåd av smak, låt hända kanske aningen malplacerad sådan, är det kanske symmetriskt, logiskt, och rätt att denna öl istället är renons på sådan. Enligt en anekdot ska en vinkännare i en lärling tidigt ha inpräntat en lärdom han ansåg särskilt viktig: för guds skull, delta aldrig i blindtester, det är alltför riskabelt. Nu ska det sägas att jag inte kan påminna mig mycket om senast jag drack en stor stark av oklar provenans, men minnesbilden överensstämmer till stor del om hur jag finner Yellow Cab Lager, och att särskilja dem i ett blindtest håller jag för en rent övermänsklig bragd. På pluskontot kan man således anföra att ölen är gul, alkoholhaltig, inte helt fri från beska, har kolsyra, samt att den var kall. Utöver detta är det väldigt svårt att säga något ytterligare, och låt oss inte uppehålla oss kring den möjligen postironiska plattityd-bingo-etikett som pryder flaskan.

Två slätstrykningar av fem möjliga. Nr 1209 på bolaget.

Blossa 13 Dalecarlia (76400)

av Johan

Blossa 13

Det har blivit dags för en av våra allra äldsta traditioner här på Gödsvinet, en tradition som hör den i vår riktning marscherande julen till. Jag syftar naturligtvis på recensionen av den senaste installationen i Blossas årligen återkommande övergrepp; årgångsglöggen 2013. 

Redan 2010 kunde vi dölja en recension av det årets saffransglögg i en ganska utförlig historik av ämnet årgångsglögg och det följande året var vi med och beskrev 2011 års petrokemiska sensation från de förryckta glöggblandarna på det finska Altia, som äger namnet Blossa. 

Förra årets geografiska tematik i Blossa 12:s påstått japanska prägel fortsätter i år med fokus förflyttat till landskapet, länet och masreservatet Dalarna.

Med smakreferenser som djupgas, Helly Hansen och stängningsdags på stadshotellet i Hedemora vill man fånga essensen i det kanske mest traditionstyngda av alla svenska landsändar.

Men är det verkligen så här man kan förvänta sig att Dalarna smakar? Det är djärvt att hävda att det ens går att fånga dalarnas arom i en enda mugg.

Förmodligen är det därför man i år valt att inte tala om vad det egentligen är som smakar som det gör då man tar en mun årgångsglögg. Det måste man gissa sig fram till och på så sätt skiljer sig förstås egentligen inte 2013 års årgång från de tidigare.

Eftersom din gissning är lika bra som någon annans och Gödsvinets är den bästa av alla så sätter jag mina pengar på att de helt enkelt smält en stor mängd av Haribos gelébjörnar i ett dåligt ungerskt vittvin.

Blossa 13 är helt och fullt odrickbar.

1 Riegel av 5 möjliga

95 kronor på systembolaget, nummer 76400 i katalogen 

Världens starkaste öl

av zonk

snake venomVem kan man lita på? Ja, inte skotska bryggarna Brewmeister, verkar det som. Och det är väl antagligen mestadels bra, tidigare försök med öl i den megatonklassen har väl gett rätt blandade  resultat. Jag tänker då icke minst på Tactical Nuclear Penguin, från de förhoppningsvis hedersammare skottarna Brewdog, som ju gödsvinen tidigare fått tillfälle att testa. Det är ju en brygd som ja… jag smackar lite och tungan krullar sig vid blotta åtanken. Bara jag försöker föreställa mig något som ganska exakt dubblar Tactical Nuclear Penguins alkoholhalt, från 32 till 67.5% börjar kallsvetten tränga fram i pannan, det spänner över tinningarna, och det är som ett obehagligt tryck över bröstet. Förvisso, i konsumentupplysningens namn om inte annat, hade Gödsvinet självklart testat Snake Venom om tillfälle getts. Men hade det varit njutbart? Öligt? Låt oss säga som så att risken kanske inte hade varit direkt överhängande. Med dessa anklagelser om fusk är det väl föga troligt att det hela kommer aktualiseras. Kanske är det lika bra.

Trooper (88889)

av zonk

trooperJag vet inte vad jag ska säga om Trooper. Det är alltså en öl där mångsysslaren Bruce Dickinson (sångare i Iron Maiden, pilot med licens att flyga kommersiella jetliners, radio- och tv-värd, författare, och allmänt rekorderlig man) varit involverad i bryggandet, om än i oklar grad, i samarbete med Robinsons bryggeri i Stockport, Storbrittanien. Resultatet är ju en öl som på alla vis är drickbar, det finns otvivelaktigt talang och hantverksskicklighet här, men slutresultatet lämnar mig ganska oberörd, ungefär som Iron Maidens musik, som helt klart är mer underhållande i annans tolkning. Trooper är en engelsk ale av ganska typiskt snitt, aningen träig och med den där brödiga maltigheten som dyker upp när man minst anar det. Efter tre munfullar undrar man om man suttit och druckit den i dagar, ja, det påminner om hur man efter en halv låt med Iron Maiden känner att man hört tillräckligt för flera år framöver.

Två och en halv headbang av fem möjliga. Nr 88889 i systemets beställningssortimente.

Ugly Duckling Imperial Vanilla Coffee Porter (11885)

av zonk

ugly-duck-imperial-vanilla-porterJag kan fortfarande höra dem för mitt inre. Rösterna*. ”Avdelning Bromma, avdelning Bromma! Jag vill ha efterrätt!” Mitt inre jag hinner knappt himla med ögonen, innan nästa röst faller in: ”Jag vill ha en ööööl!”. Jaha. ”Jag vill ha kaffe!!” Joho. ”Och jag vill ha en överraskning!”. OK, nu är måttet rågat. Nu ska ni få se på fan. Det här kommer få tyst på er. Ugly Duckling Imperial Vanilla Porter. Smaka på den, era jävlar! Nej, det är kanske inte den extremaste dessert-öl avd Bromma intagit, men ingen kan klandra den för att inte göra sitt bästa. Likväl klagade ingen. Kanske var deras sinnen för överbelastade av denna vanilj-humle-kaffe-salmiak-konkokt för att de överhuvud skulle kunna göra annat än tyst och långsamt fortsätta dricka.

Tre och ett halvt kinderägg av fem. Nr 11885 på systembolaget.

*Disclaimer: Gästerna i fråga var givetvis mycket artigare än såhär, och utsattes för ovanstående brygd utan att på något sätt ha förtjänat det.

Dugges Hopblack (1451)

av zonk

dugges-hopblackVi kan bara spekulera i hur det gick till när etiketten till Dugges Hopblack skapades. Det är svårt att inte ställa sig frågande till hur de tänkte. En rimlig gissning är att processen följde ett mönster ungefär som det här:

”Ah vår nya öl.. loggan.. jag ser den framför mig.. dansband ratat från finlandsfärja…”

”Nej för fan, tänk sliskig nattklubb, svartvitt med lite neon-highlights..”

”Jag gillar hur du tänker – men ta det ett steg vidare. Smaklöshetens högborg – vanliga trista specerier som porrats till. Vanlig skogaholmslimpa, som heter ’Skööönt’ och sånt.”

”Extreme extra passion lakrits?”

”Precis!”

Men sin dansbands-porrklubs-lakritsetikett till trots är Hopblack en frifräsande black IPA som tar vackra ting från stout, porter och gifter ihop med IPA. Tokbeska? Check. Svart olja och tjära? Check. Salmiak? Check. Dess främsta behag är dock just humlen, närapå perfekt, örtigt, krutigt, skarpt, brett, inte för påträngande eller efterhängset, bara precis en hint exotiskt fruktigt. Så om din image kan överleva en Black Ingvars-vibb, eller du helt enkelt tänkte dricka ölen hemma, i ensamhet, kan vi inte annat än rekommendera Dugges Hopblack.

Fyra lakriktsstänger och en liten lakritsbåt av fem möjliga. Nr 1451 på monopolet.

Kissmeyer Smokey Oktober (11229)

av zonk

kissmeyerSom läsare har ni kanske märkt att det varit lite tunt med visdomsorden här från Gödsvinet. Vi vill gärna framhålla att vi här felat snarare i att vara alltför trogna vårt kall snarare än tvärtom. Det var en väldig batalj, eller åtminstone en skiva, men avd Bromma och avd Vällingby gjorde sitt yttersta, bistådda av Mejeri-Robin. Slutresultatet blev, hur man än må vrida på det, Pyrrhiskt, och återhämtningen har i vart fall för avd Bromma, som stod för värdskapet, varit ganska utdragen.

Många vackra drycker avdracks dock, till köttbullar, prinskorv, paj, sill, etc, med en och annan OP för matsmältningens skull. Många av dem är för evigt förlorade i historiens Lützendimmor, men några framträder fortfarande om inte knivskarpt så åtminstone något luddigt och vagt. Bland dessa finnes Kissmeyer Smokey Oktober. Det är nån slags oktoberfestöl, spekulerar vi – även om detta förvisso säger allt och inget, smakar det påfallande tyskt, så som tysk öl ska smaka, den där fyrkantiga, hockeyfrille-och-snusläppska eftersmaken man känner lika väl som baksidan av sin egen hand. Huvudsakligen är det dock en ordentligt rökig öl, kanske ingen mossmannens zenit, tjärtampens överman, men absolut inte tu tal om någon fadd, mjäkig rökpuff. Nej, det är tokigt rökigt, Kissmeyer tävlar bara mot smogskadade jättar vars like det är svårt att mäta sig med. Även om kombinationen rök och tysk ger vissa bitoner av fuktskada och däven papp, är det på det stora hela en synnerligen behaglig skapelse, om än kanske inte påfallande lättdrucken. Allt sammantaget är det således en öl man kan rekommendera, om än ingen man personligen beställer vartenda sista exemplar av.

En liten rökpuff under fyra stora moln av fem möjliga. Nr 11229 på bolaget.