Januaritorka

Det är januari och vi måste alla betala för det. Helgerna har kommit i en takt av ett par i veckan, den ena mer vulgär och påfrestande än den andra. Det enda de har gemensamt är hård sprit och mättade fetter men se på dig själv och du inser att det räcker. Nu är det slut på överflödet, festen är över.

Januari är en tid för att sona våra synder, så som de nu ser ut. De gymnastiska tortyranläggningarna är fullbelagda och tabloiderna vet inte längre något annat än att sälja dieter genom att visa bilder på dem som inte behöver dem. Det är nu vi ger löften vi säger är till oss själva, löften om disciplin, hårdhet och nykterhet

Jag tänkte säga ett par ord om nykterhet. Som allting annat kan nykterhet vara lockande för dem som inte känner den. Jag känner den och vet bättre. Men nu förekommer jag mig själv. Låt mig berätta om när jag senast planerade en period av nykterhet.

Det var någon gång i början på förra månaden som det gick upp för mig att jag skulle vara bättre rustad att möta den adrenalinstorm av arbete som väntar under den kommande våren om det skedde under total avhållenhet från allt alkoholhaltigt.

Det är sant att jag inte har några större problem med att jobba under inflytandet av bakfyllan. Den har i likhet med oss andra blivit mild och timid med åren och ibland tror jag till och med att den hjälper till med att skjuta in ett oväntat ord här och var. Alkohol livnär sig dock på energi och jag kommer inte att ha någon att sälja på ett tag. Inte till någon annan än de som finner sig i den kniviga situationen att betala mig lön på en mer eller mindre regelbunden basis.

Därför övervägde jag att i Leif GW Perssons avbild avhålla mig från starka drycker under årets första halva. Så kommer det förstås inte att bli, det är fullständigt orimligt och jag stöds i denna uppfattning av en artikel i Dagens Nyheter som citerar en läkare någonstans i Storbritannien som luktar lite för mycket av munskölj. Det är ur ett medicinskt perspektiv meningslöst att ta enskilda vita månader och om man gör så riskerar man dessutom att då man åter börjar dricka delegera för mycket arbete till levern under vad den måste ha kommit att uppfatta som en semester.

Istället söker jag mig åter till moderationen. I likhet med innebörden av den gravt missvisande artikeln i DN anser jag det är bättre att låta levern och andra berörda organ vila några dagar i veckan. Vanligvis går det till så att jag plötsligt slutar med att exempelvis betrakta städ, disk och tvätt som tillräckliga anledningar för att hälla upp en stor whiskey. Istället avstår jag. Det är vanligtvis i början på veckan.

På den första dagen av nykterhet är jag i regel ivrig att kompensera för att det som det är så uppenbart att jag inte gjort under dagarna av liv. Krafterna är inte riktigt där men egentligen är det inget fel på insatsen. Jag är ingen hjärnkirurg och kommer aldrig att bli.

På den andra dagen börjar jag få upp farten. Det kanske inte är en särskilt rolig period men tanken är klar nog att försätta mig i ett nästan perfekt zentillstånd av uttråkning.

På den tredje dagen har tankarna klarnat till den grad att jag inser att jag behöver ett järn men det är ännu en bit kvar från tanke till handling. 

Fram emot den följande helgen har jag genomskådat nykterhetens vansinne och det är aldrig roligt att se tillbaka på saker man sagt och gjort under nykterhetens inverkan. Saker så tråkiga att man som berusad bara vågat tänka dem kastar man tanklöst ur sig som om någon brydde sig när man är nykter. Nykterheten släpper alla hämningar och snart finner man sig sittande framför ”Stjärnorna på slottet” och mumlar något hjärnlöst om att det ”faktiskt är riktigt trevligt”.

Vi har alla varit nyktra någon gång men som i det gamla talesättet går det över. Fast inte för alla, en del blir så beroende av nykterheten att de inte kan ta sig ur den. En del föds nyktra och förblir det till slutet på sin eländiga existens. Det är inget värdigt liv och människor lever det dag för dag alldeles omkring oss. 

Den stora torkan i januari uteblir alltså även i år, även om vi inte kan vänta oss några skyfall. Det kommer att vara en hektisk tid av att sjösätta årets arbete men det finns ingen anledning att lägga nykterhet till bördorna. Om något ska växa så behövs det ett litet regn ibland. 

Old Empire

Jag när en viss misstänksamhet mot öl i genomskinliga flaskor. Förvisso kan man ju på diverse alkemiska vägar göra ölen immun mot solens försök att skunka till den, men tja – är det inte snarare så att den öl man hittar på genomskinlig flaska allt som oftast inte precis har så mycket med öl att göra? Lite sådär ovetenskapligt tänker man sig att tja, eftersom Corona inte precis är öl annat än genom en definition så vid att den är meningslös, så blir den heller inte dålig. De där anekdoterna om McDonalds-hamburgare som håller sig åratal i rumsvärme gör sig liksom påminda, man kan verkligen se det framför sig: en postapokalyptisk scen, där någon ur ruinerna drar fram en back 150 år gammal Corona, som en grupp män (givetvis klädda i bitar av bildäck hopsydda med navkapslar, etc) glatt dricker, och drycken är lika friskt intetsägande som dagen den bryggdes.

Nåväl. Till saken. Old Empire är, sina vapenbröder i klar flaska till trots (Newcastle brun öl, någon? Innis & Gunn? Ah, jahaa, ni var sugna på en öl..), inte så pjåkig. Den har en viss anstrykning av apelsinjuice, men är på det hela taget en hyfsad IPA. Ingalunda humligast i klassen, inte maltigast, beskast, fruktigast – men klart godkänd. Tre glada överraskningar av fem möjliga.

Svensk humle

Varje dag skrivs hundratals ofta initierade inlägg om öl på Sveriges ölbloggar. Kunskapen om öl och ölproduktion har tack vare dem flerfaldigats i de bredare folklagren under de senaste tio åren. Ändå finns det en fråga som är i stort obesvarad. Varför finns det ingen svensk humleproduktion?

Humle har odlats i Sverige ungefär lika länge som man haft vanan att tillsätta växtens obefruktade honblommor vid jäsningen av öl. Den svenska produktionen konkurrerades dock ut av billig import i ungefär samma takt som de många små bryggerierna köptes upp av stora koncerner under perioden som följde det andra världskriget. Under senare år har vi sett hur bryggerijättarna fått konkurrens av många små bryggerier igen. Den småskaliga, svenska produktionen av humle har dock inte fått samma återuppståndelse.

Forum och bloggar på internet vittnar om hur hemmabryggare över hela vårt land experimenterar med mycket småskalig odling och det sägs att en del av Slottskällans öl görs på lokalt odlad humle. Det viskas också om ett visst intresse från Sveriges grönsaksodlare att börja producera humle för mikrobryggerier. Detta förtar dock inte intrycket att den svenska humleproduktionen är i princip obefintlig.

Bristen på inhemsk humleodling beror inte på att växten skulle vantrivas på något sätt i Sverige. Det finns flera sorters humle som växer med imponerande frenesi i åtminstone de södra delarna av landet. Likt sina släktingar bland hampväxterna är humlen något av ett ogräs med ogräsets alla förmågor för växt och spridning när den väl etablerat sig.

Kanske är släktförhållanderna en del av förklaringen till den uteblivna humleentusiasmen i Sverige? Släktdragen går inte att förneka och likheterna mellan manualer för humleodling och manualer för odling av cannabis är slående, även om de senare ägnar större utrymme åt hur man bäst gömmer en plantage i sitt pojkrum. Precis som för humle handlar cannabisodling i grunden om att producera obefruktade honblommor med allt vad det betyder i termer av att stänga ute manliga pollen (som både humle och cannabis producerar enorma mängder av).

Det låter förstås befängt att även humle skulle vara behäftad med någon beröringssmitta på grund av släktskapet men å andra sidan har massor av utmärkta produkter av hampa rönt just det ödet trots att man inte blir ett dugg mer sugen på Daim av att använda dem.

Där andra i bästa fall ser en fråga ser Gödsvinet en möjlighet. Här finns uppenbarligen en oexploraterad marknad och den tillhör oss. År 2030 kommer gödsvinet att vara Sveriges ledande producent av humle.

Den dag min akademiska gärning slutgiltigen strandar på ett klippigt skär av obesvarade frågor om forskningsfinansiering så kommer jag att köpa en liten del av södra Sverige och odla humle med en målmedvetenhet som konsumenter av humle sällan finner.

Även om denna utveckling nog inte ligger så långt in i det giftiga träsk vi känner som framtiden så finns det egentligen ingen anledning att vänta så länge. Gödsvinets vällingbykontor kan börja odla humle här och nu.

Mitt örnnäste på 13:e våningen av ett punkthus i centrala Vällingby är utrustad med en mycket stor balkong som erbjuder utmärkta förhållanden för humle och andra klängväxter. Det skulle vara den enklaste sak i världen att plantera humle i fem eller sex stora kärl där ute, inte minst eftersom balkongen saknar tak och endast himlen sätter begränsningen för humlen och hur högt den kan växa.

Den resulterande höghushumlen från förorten skulle göra underverk i punksegmentet av den svenska bryggerinäringen.

Svensk humle har en framtid och dess namn är Gödsvinet. 

Hofbräu original (1537)

En av höstens verkligt viktiga ölnyheter har hittills gått helt okommenterad här på Gödsvinet. Jag syftar förstås på Systembolagets senkomna men ändå välkomna beslut att introducera Hofbräu Original i det ordinarie sortimentet. Hur det har fungerat utan den är en obesvarad fråga.

När jag bedömer en öl så gör jag det utifrån Hofbräu Original. Jag gör det eftersom det är ölen som bäst beskriver alla ölsorters essens. Hofbräu Original är arketypen som alla andra öl grundar sig på. Det är ölen som den smakar i sin allra renaste och mest avskalade form. 

Medan jag skriver detta kan jag för mitt inre höra de upprörda och oroväckande andfådda rösterna från hundratusentals av Gödsvinets läsare. Jag är förstås medveten om att Hofbräu Original är en filtrerad och relativt modern typ av lageröl och jag inser också att den första ölen förmodligen smakade och luktade som den armhåla den faktiskt jästs i. Det har inte heller gått mig förbi att man kan utveckla smaken hos en öl oändligt mycket mer med hjälp av humle, malt och alkoholiserade belgiska munkar. 

Det är dock just detta som är kärnan i mitt resonemang, sådant som det nu är: Hofbräu Original är världens renaste öl och endast i världens renaste öl kan man skönja nyansera i ölet i sig. Det finns inga excesser men inte heller några kompromisser. Enkelheten är fulländningen. Ja, jag fick Steve Jobs-biografin i julklapp och jag använder den redan.

Hur recenserar man då en öl som Hofbräu Original? Det är som att recensera öl i sig. Om man gillar öl så gillar man Hofbräu Original. Om man inte gillar öl så säger man förmodligen att världens bästa öl kommer från Belgien. Personligen gillar jag öl.

14,90 kronor på systembolaget, nummer 1537 i katalogen

Fem zen av fem möjliga

Gouden Carolus Christmas (11360)

Det är nu dagen före julafton och systembolaget stänger om en trekvart. Det är den där magiska stunden då planer smids och de avgörande besluten fattas. Har du allt du behöver för julbordet? Har du en Gouden Carolus Christmas? Då föreslår jag att du virar in dig i tjocka lager med skyddande textil och beger dig ut i decemberkylan för att köpa en sådan.

Gouden Carolus Christmas är en julöl med en tydlig smak av Belgien. Den är söt, stark och doftar av något som skulle kunna komma ur en påse från Haribo. Detta är utan vidare den mest smakrika och intressanta av alla de öl som systembolaget spridit till en huvudsakligen ovetande allmänhet.

Detta är en julöl men tro inte att den därför har något med julmaten att göra. En matchning med sill och köttbullar vore förödande. Istället skulle jag vilja föreslå att du dricker din nyligen inhandlade Gouden Carolus Christmas lite senare på julaftonskvällen. Spola ner knäcken i toaletten och ge kolan till hunden. Denna öl är det enda julgodis du behöver.

Gouden Caolus Christmas smakar läckert av lakrits och kungen av Danmark. Det är smaker som vi kanske inte vanligtvis associerar med öl men å andra sidan associerar vi inte heller vanligen Belgien med smak. Jag ville egentligen inte gå in på det men bör vi alls tala om smak kring jul? Är julen ett fenomen som tål det? Jag trodde inte det. Sätt fart nu.

29,50 kronor på systembolaget, nummer 11360 i katalogen

Fyra salta balkar av fem möjliga

Hibernation ale (11332)

Julölskorridoren på systembolaget i Vällingby kan vid ett första ögonkast se ut att ha varit med om något fruktansvärt. Den är i allt väsentligt tom och i ett bedrövligt skick på ett postapokalyptiskt vis. Villaägarna har slagits med radhuskurarna och höghusfolket om de sista julölen från alla de stora bryggerierna. När jag vandrar genom det öde landet finner jag dock att allt inte är förlorat

För längst in i hörnan fann jag det som ingen annan vällingbybo vill dricka till jul. Flaskorna som kostar mer än 25 kronor. Det är berättelsen om hur jag kom hem med en flaska Hibernation ale från Great Divide Brewing Company.

Hibernation ale är en julöl som är så julig att den förmodligen inte passar till någon sorts julmat. Det är inte någon dålig öl. Den bärs upp av skelettet av en maltig snarare än humlig öl och det är något fint att bygga på. Sedan kan jag förstås leva utan smakerna av nejlikor, apelsiner och danskt rågbröd. Åtminstone i min öl. Men det är sådant man får leva med i december månad. 

29,90 kronor på systembolaget, nummer 11332 i katalogen

Tre lite för korta recensioner av fem möjliga

 

Castelar Brut Reserve (99128)

Vintageskumpaglas i Marie antoinetteutförande från Baccarat fick jag nyligen i present av min gode vän Johan N. Vad vore då inte lämpligare än att nyinviga dessa i samband med en spontanmiddag där den generöse givaren närvarade?

Alltid pigg på att testa ny skumpa hade jag en flaska kylt bubbel (Castelar Brut Reserve) från Uruguay. Måste säga att det blev en besvikelse, Pommac med alkotouch är nog en rättvis sammanfattning. Glasen gjorde dock en del och lyfte upplevelsen några snäpp.

Undvik!

Pistonhead chimney sweeper (11439)

De allra flesta av de sanningar som Gödsvinet hade att säga om Pistonheads lager i april 2010 gäller även för denna julöl under samma varumärke. Detta är också en måttligt upphetsande men ändå anständig öl för folk som handlar på Carlings. Fast med julkryddor. Det är egentligen allt du behöver veta.

Pistonhead är förstås Spendrups försök till hipphet och det är en etablerad sanning att alla som försöker vara hippa är dömda att misslyckas. Spendrups har misslyckats med pistonhead-satningen och istället levererat sammanlagt fem öl som de förmodligen kunde ha gjort ändå.

I den brokiga massa av flanell och dålig andedräkt som vi känner som Sveriges ölbloggare väcker försök sådana som Spendrups ständigt mordiska uppsåt. Tanken på att de stora ölkapitalisterna försöker smyga in under radarn på den lilla delen av marknaden som kontrolleras av mikrobryggerierna genom att simulera autenticitet får fullkomligen blodet att koka i ohälsosamt trånga vener och artärer hos alla oss som tar bilder av ölflaskor på vår diskbänk.

Borde då Pistonhead chimney sweeper ha en varning på etiketten som säger ”Kan innehålla spår av Spendrups”. Ja, förmodligen. Men i slutänden spelar det nog inte så stor roll. Det är trots allt viktigare att detta är en rätt klassisk julöl av julölskarkaktär som smakar av pepparkakor, grönmögelost och citrus.

13,90 kronor på systembolaget, nummer 11439 i katalogen

2,5 hittepåöl av 5 möjliga 

Sånger om sprit: I drink

Många har hört av sig till gödsvinets vällingbykontor med envisa och stundtals upprörda frågor om kursen ”Sånger om sprit”. Det är nu många månader sedan den 13:e lektionen och allmänheten är ett otåligt gäng. Alla kan dock koppla av nu, CSN kan börja betala och kunskapsspridningen kan gå vidare. Lektion nummer 14 inleds nu.

Den fjortonde lektionen kommer att göra en liten insats för att korrigera den ojämna könsfördelningen på kursen. Även om kvinnliga storheter som Jo Walston, Loretta Lynn och Wanda Jackson har avhandlats här sedan kursstarten för ett och ett halvt år sedan så dominerar männen. Det är något med långsamma sånger om dricka ensam som drar till sig skägg. Den fjortonde lektionen kommer att avhandla Mary Gauthier och hennes sång ”I drink”, en sång om sprit.

Mary Gauthier utmärker sig dock även på andra sätt i detta sällskap av män i countrygenren. Hon är idag helt öppen med att hon tillhör en länge undangömd minoritet som har varit särskilt dold bland countrymusiker, en minoritet som förlöjligats, förtryckts och stängts ute från genrens finrum. Mary Gauthier är högskoleutbildad och hon bryr sig inte om vem som vet om det.

Att Mary Gauthier skriver sånger om sprit har nog mest att göra med att hon under många år var en praktiserande alkoholist, en identitet som countryfolket haft långt enklare att ta till sina hjärtan. Varför drack Mary? Det vet förmodligen Mary bäst själv men något med att växa upp i fosterhem i den djupa södern som homosexuell och minst lite för smart för sin omgivning gjorde att hon slutade dricka varannan vatten redan någon gång i tonåren. Jag antar att det bevisar att rika, vita män i medelåldern inte är de enda som har det svårt.

”I drink” är en sång om sprit som har precis allt. I själva verket kan vara den arketypiska sången om sprit. Den börjar så här:

He’d get home at 5:30, fix his drink
And sit down in his chair
Pick a fight with mama
Complain about us kids getting in his hair
At night he’d sit alone and smoke
I’d see his frown behind his lighter’s flame
Now that same frown’s in my mirror
I got my daddy’s blood inside my veins

Det är den gamla vanliga historien men det är sällan den berättas så här skickligt. Scenen utspelar sig kring ett av en miljon gulnande köksbord som slitna män av sina egna skäl valt att gömma sig från vardagen bakom. Fram till klockan halv sex varje dag är Marys pappa någon som inte blev något i ett samhälle där man ska kunna bli vad som helst. När han kommer hem och sitter ner i sin stol så kan han bli precis så mycket som får plats i en sexpack med öl. Den bärande raden är den om hur hon ser hans grin i skenet från cigarettändaren. Grinet säger att han är på en bättre plats och hon är på väg dit. Det är det sociala arvet. Sedan kommer refrängen:

Fish swim
Birds fly
Daddies yell
Mamas cry
Old men
Sit and think
I drink

Sådana äro sakernas tillstånd och om det finns något att göra åt det så har ingen berättat det för Mary Gauthier. Med precisionen i något minimalistiskt, japanskt versmått skär hon ner sanningen i sina minsta beståndsdelar och det är lika vackert som skrämmande. Sedan följer den andra versen:

Chicken TV dinner
6 minutes on defrost, 3 on high
A beer to wash it down with
Then another, a little whiskey on the side
It’s not so bad alone here
It don’t bother me that every night’s the same
I don’t need another lover
Hanging ’round, trying to make me change

Den andra versen skulle inte ha kunnat skrivas av någon annan än Mary Gauthier. Den är för perfekt för det. Endast någon med hennes erfarenhet kan säga att alkoholism är mer än att sitta på en barstol med Merle Haggard och gråta i ölen. Alkoholism i Gauthiers tappning handlar om att stänga ner alla delar av ens liv som orsakar bekymmer och ersätta dem med sprit. Livet med spriten blir därför precis så bekymmersfritt som hon beskriver det fram tills självbedrägeriet kan skönjas i den sista raden. Sedan kommer refrängen igen, med en liten sensmoral att ta med sig hem: 

Fish swim
Birds fly
Lovers leave
By and by
Old men
Sit and think
I drink

I know what I am
But I don’t give a damn

Det sammanfattar det hela. Mary Gauthier valde att spola kröken redan 1990 och förmodligen är inte sången så självbiografisk som man lätt tror när något är så bra. Det är en sång om sprit och en viktig lektion. Det här kommer på tentan. 

Brewdog There is no Santa (11178)

Av alla bryggerier som säljer julöl genom systembolaget i år, och de är många, är det nog Brewdog som bäst fångat den där riktiga julkänslan. Som självutnämnda punkare ger de förstås fingret åt denna den mest förhärdat vidriga av alla helger och det gör de rätt i. På etiketten till säsongens There is no santa skriver de att ölen skall betraktas som ”A Santa’s little helper for all those battling through the festive season”. Det är ett julbudskap som jag kan ställa mig bakom.

Julen är en högtid med många utmaningar och nästan alla av dem blir lättare med en flaska från Skottland. Julmusik, fet mat, dåligt väder och barn med tindrande ögon, det är en skräck som aldrig upphör. Säg ja till alkohol i jul, för barnens skull. 

There is no santa är dessutom en förhållandevis god julöl. Den är smakrik men inte söt vilket håller de annars ganska vilda smakerna i schack. Den smakar av torkad frukt, avslagen julmust, ingefära, nejlikor och enbär men inte mer än att man kan leva med det. 

Varje gång jag dricker en kryddad julöl funderar jag på hur den hade smakat utan kryddningen och varför jag helt enkelt inte köpte en sådan öl istället. När det är en There is no Santa från Brewdog så låter jag dock inte de tankarna förstöra min dag. Detta är en god öl, med eller utan julkryddor. 

19,90 kronor på systembolaget, nummer 11178 i katalogen

3,5 grinch av 5 möjliga