alkohol

Brooklyn summer ale (11448)

av Johan

En del av oss som skriver på Gödsvinet har haft möjlighet att besöka Brooklyn brewery i New York. Samtidigt lever andra av Gödsvinets medlemmar under helt andra omständigheter. När jag tidigare idag bestämde mig för att recensera en Brooklyn summer ale saknade jag helt förutsättningar att korsa Atlanten. Istället fick jag halta ner till systembolaget på Ångermannagatan, kryssa mellan kamphundarna vid porten och köa med traktens många lådvinsalkoholister för att få köpa en kraftigt beskattad flaska. För mig var det fint nog.

Jag kan lova att min folkhemsbutelj här ifrån världens mest socialdemokratiska förort smakade precis lika bra som en från New York. Inte särskilt bra.

Brooklyn summer ale är en platt öl. Den har i princip bara efterbeska. En bra öl har en bra efterbeska men en efterbeska är bara en efterbeska om den kommer efter något. Visst finns där spridda spår av humlig frukt, som en kanna fläderblomssaft tappad i en mögelangripen badtunna.

Brooklyn summer ale är lätt, den är somrig och den är under inga omständigheter värd en resa till New York.

16,90 kronor på systembolaget, nummer 11448 i katalogen

2 klassamhällen av 5 möjliga

Nils Oscar hop yard IPA (1493)

av Johan

Varumärket Nils Oscar bygger på en verklig person med efternamnet Sundberg. Nils Petter Sundberg. Han föddes in i ett redan sönderfallande äktenskap mellan tillvaron på den norrländska landsbygden och ett anständigt liv. År 1882 utvandrade han till till Amerika där han under 18 års tid skulle komma att göra sig ett namn inom hö och klöverindustrin. Trots oförnekliga framgångar återvände han år 1900 till Norrbotten med planer på att odla vall i norra granskogsbältet och bestrida efterhängsna rykten om att han ätits av indianer. Allt det här är förstås historia och knappt ens det, läs hela historien här.

Nils Oscars bryggeri startades 1996 och det är det första svenska mikrobryggeri som jag kan minnas att jag inte hade råd att köpa öl från under 1990-talets sista år. Nils Oscars kanske var först (det var de inte) bland mikrobryggerierna i Sverige men de har aldrig varit bäst. Nils Oscars god lager (1305) är inte vad den heter och Nils Oscar kalasöl (1310) är ett av de hemskaste livsmedel som framställts av människohand.

Alen från Nils Oscar har alltid varit betydligt mycket jämnare och bättre men de har alltid saknat en verklig spjutspets i sortimentet. Det kan de mycket väl ha fått i och med introduktionen av Nils Oscar hop yard IPA.

Nils Oscar hop yard IPA har en skarp humlekant med ett volymiöst och mycket fruktigt mellanregister, följt av en betyande, för att inte säga påtaglig beska. Det som gör hop yard till en av de bästa svenska IPA-ölen är just att den har ett liv mellan humlen och beskan och det är ett rent nöje att stifta bekantskap med detta liv medan det varar.

25,40 kronor på systembolaget, nummer 1493 i katalogen

4 hässjor av 5 möjliga

Bloody Gödsvin

av Johan

Nio av tio svenskar äter för lite frukt och grönsaker. Folkhälsoarbete är en av Gödsvinets grundpelare så inget kunde vara mer naturligt än att vi gör vårt för att hjälpa upp den statistiken. Därför kan vi idag presentera en genomnyttig drink full av fräscha c-vitaminer!

Egentligen är inte Bloody Mary ett naturligt drinkval för mig. Jag har lite svårt för tomatjuice allt sedan jag levde på kall tomatsoppa under en längre vistelse i Kaliforniens vildmark. En internationell konspiration av asiatiska utbytesstudenter förhindrade att jag värmde den. Men det är en annan och ganska förvirrande historia.

Bloody Mary är förstås en av de allra mest klassiska drinkarna, den har varit en naturlig del i en bra frukost i årtionden. Som med alla klassiker har alla sina egna versioner men alla utom Gödsvinets är fel. Så här gör man rätt.

Plocka fram Willie Nelsons ”Phases and stages” och sätt på det rätt förutsägbara öppningspåret på sida två. Ta sedan fram ett stort glas, ett som rymmer minst fyra deciliter. Häll i 3-4 isbitar eller motsvarande mängd krossad is. Slå upp 4 cl vodka i ett separat glas. Drick upp det. Häll sedan ytterligare 8-10 cl vodka på isbitarna. Pressa en halv citron i glaset och häll i en liten skvätt tabasco och ett lite modigare stänk worchestershiresås. Blanda allt grundligt. En del menar att man ska skaka sina Bloody Marys och en del menar att ska röra dem. Jag menar att det inte finns en chans i helvete att det gör någon skillnad. Ta en stjälk bladselleri och skär av den grova bottendelen. Riv denna och blanda i drinken. Riv även en gnutta vitkök, exakt en gnutta, varken mer eller mindre och tillsätt den. Rör igen. Eller skaka. Fyll upp glaset med tomatjuice, rör igen (eller skaka) och dekorera med återstoden av bladsellerin. Stänk en knivsudd grovt malen svartpeppar på toppen. Ifall du vill sila bort de rivna grönsakerna så må du vara förlåten för det. Jag behåller mina. Servera med fyra stekta ägg och njut!

 

Black Magic Woman

av Jonas

Häromdagen skrapade jag på ytan på mitt källarförråd och fiskade upp en Black Magic Woman som inte fått stå där och vila längre än sedan förra året. Men bevisligen var det tillräckligt. Vätskan är trögflytande. Den påminner en del om Yeti. Den smakar bittert som att tugga på kakao, och en påtaglig ton av brinnande bildäck.

Det är bittert. Torrt. Rökigt. Detta är öl för folk som klär sig i läder och lyssnar på tysk improvisationselectro. Komplext och elegant, men ändå som en käftsmäll. Men medan munnen vänjer sig och ölen får upp temperaturen blir den mjukare, sötare och i sista klunken känner jag till och med en tydlig eftersmak av vanilj. En elegant transform.

Black Magic Woman, 4,5 däckbränder av fem möjliga. Riktigt bra. Funkar fint kylskåpskall. Fanns en gång på systembolaget.

Sommaren och dess drycker

av Johan

Sommaren rasar tvärs över hela Stockholm, från bergstoppen på södermalm där jag gör mitt dagliga värv till mitt rofyllda örnnäste här i Vällingby. Rusigt skamlösa människor bjuder ut sig till solens strålar i parker och grönområden. Så sent som i går såg jag två tonåringar ligga och hångla i solen vid Anna Linds grav på Katarina kyrkogård.

Den plötsliga sommaren har haft direkta fysiska konsekvenser på omgivningen här ute i västerort. Från mitt fönster på 13:e våningen har jag utsikt över mil efter mil av förort. Villor, radhus och låga hyreshus sträcker sig mot Hjulsta och evigheten. På vintern ser jag dem alla mycket klart men eftersom det är väldigt gott om träd i de gamla bostadsområdena här ute så försvinner nästan all bebyggelse under lövverk så fort våren gått över i sommar.

En dag befinner man sig i förortseländet, nästa dag blickar man ut över skogsmånen Endor. Endast Kista med sin blanka skyskrapa sticker upp vid horisonten likt Smaragdstaden i Trollkarlen från Oz.

Med sommaren kommer inte bara löv på träden. Precis lika förutsägbara är sommarens alla drycker. Kungen bland dem är en dryck som jag dricker nästan dagligen när temperaturen kryper över 15 grader, vilket sedan jag flyttade från Östersund kan bli flera dagar om året. Jag syftar förstås på det irländska isteet.

Irländskt iste påminner på det stora hela om vanligt iste. I själva verket gör jag det alltid med hjälp av en helt vanlig påse iste-pulver från Lipton’s. Vad som skiljer irländskt iste från vanligt iste är förstås samma sak som skiljer irländska arbetsplatser från vanliga arbetsplatser. Whiskey.

Irländskt iste tillagas så här: Häll upp innehållet från en påse Lipton’s iste med citronsmak i ett kärl som rymmer minst 1 liter. Tillsätt 2-3 dl Jameson whiskey och rör om länge. Fyll på med 6-7 dl  kallt vatten, några isbitar och eventuellt några skivor citron. Låt stå kallt ett tag.

Detta är receptet som präglat mina 10 senaste somrar. Det blir inte sommar innan man gjort sin första kanna och man kan ofta förneka sommarens frånfälle långt in i september med hjälp av ännu ett glas sötsur whiskeygrogg. Irländskt iste smakar av strävt av citron då whiskeyn dödat den söta eggen och alla smakerna förenas i den gemensamma smaken av sommar. Detta är drycken som gjort ett stort antal storsjöyror lite yrare och somrarna i stort lite mer febrigt berusa(n)de.

Receptet är förstås långt ifrån originellt. I själva verket verkar tillverkarna av Jameson whiskey också ha insett dess potential. En gång för ganska många år sedan köpte jag en stor flaska Jameson på en flygplats någonstans. Vid det tillfället fick jag och alla andra som köpte en sådan flaska också en liten påse med pulver, inte olik Lipton’s iste, som man blandade med vatten och Jameson för att få en iste-liknande dryck som smakade av citron. Detta var för mig en bekräftelse på att bra idéer sprider sig själva eller att någon från Jamesons destilleri installerat spionkameror i min lägenhet.

Hur det än är med den saken planerar jag låta denna dryck definiera även denna sommar. Jag sippar på ett glas irländskt iste medan jag skriver detta. Det är viktigt att dricka mycket när det är varmt.

Irie

av zonk

Almond 22, det började så grant – men liksom en utekväll i parken med en kasse fulöl, har det liksom blivit ganska fladdrigt och oklart, utan att man riktigt visste när och hur det hände.. Irie vill inte riktigt ordna in sig i ledet, det är lite wit, lite pilsner, lite humle. Det kan ju låta lite anarkistiskt, rentav lovvärt, men dessvärre är det inte riktigt de mest spännande bitarna ur vardera kategorin man plockat upp – snarare de mer diffusa. Doften är lite citronigt fruktig, och när man kikar ner ser det ju ut som en wit, grumligt gult med en blekvit, lätt löddrande skumkrona. Men sen tar man sig en klunk, och den där witsmaken gör sig inte mycket påmind, det är rent så man tror man sitter med en möjligen lätt citronig pilsner. En ensam humle-atom dröjer sig kvar på tungroten, och man känner sig lite sådär.. lurad.

En och en halv diffus känsla av fem möjliga. Egentligen är inte Irie dålig så mycket som väldigt menlös. Enligt rykte bryggs den inte längre, och jag kan inte säga att jag känner någon större ledsnad över det.

St. Peters Ruby Red Ale

av zonk

Gödsvinet syd när en viss faiblesse för mörk öl, och när vi således sprang på en dittills osmakad ale från St. Peters (som ju givit oss ljuva drycker som cream stout och summer ale), var det kärlek vid första ögonkastet. D.v.s., som så ofta, spanande på avstånd, förutfattade meningar, hopp och fruktan om vartannat, och egentligen ingen kontakt förrän först långt senare. Det fanns ju så många spännande italienska saker som pockade på uppmärksamhet! Men till slut blev det ändå dags att stifta närmare bekantskap, dessvärre under något skumma och dunkla omständigheter. Vår fotograf tappade helt fattningen, och exponeringen blev, som synes, därefter.

Men ölen, då? Jodå, det här är en mycket trevlig red ale: ganska lätt, bra beska, viss kropp och maltighet, men föga sötma eller tyngd. Malten är knappast lättrostad, men heller inte chokladig – den är i ett trevligt mellanläge, och nosar på många olika toner. Så sin mörkröda, endast vagt skummande, tunga uppsyn till trots, är detta faktiskt en mycket lättdrucken och trevlig öl att klunka i rask takt, och då den endast håller 4.5%, är den faktiskt en god kandidat till en sk. session-öl: något man lätt kan dricka många av, utan att vare sig styrkan eller smaken ställer till det. Det må låta slätstruket, men jag vill kalla det välbalanserat! I detta tidevarv av humlebomber är det faktiskt inte dåligt.

Tre mörka dunkel av fem möjliga.

McFarland

av zonk

Ibland sitter man ju där vid någon piazza eller annan, bland spritz-drickare och socialiter, och snaskar snittar. Öllistan ser lika intetsägande ut som .. ja. något väldigt intetsägande.. och solen skiner sina sista strålar genom blonderade luggar. Men plötsligen skådar ens norra öga, som av ett litet under, något otestat, och då inte en dittills okänd variant på Forst! McFarland är där, och den är din räddning från all Becks, Corona, Ceres, etc. Denna förvisso licensbryggda irländska öl är lättsam, men trevligt besk! Jag är annars högst skeptisk till röd öl, efter att många gånger ha blivit served något som mest påminner om lager med en liten tillsats röd karamellfärg och en tesked socker. Inte roligt. McFarland, däremot, är inte övermåttan maltig eller över huvud taget söt alls: den läskar med beska, skummande frisk.

Tre klart godkända tummar upp av fem. Inget fantastiskt, men fullt godkänt. Och det, mina vänner, kan faktiskt kännas helt fantastiskt när man trodde man skulle sitta där med en öl som normalt serveras med en citronskiva i.

Tennent’s Super

av zonk

Jag läste häromdagen att en irländare druckit ihjäl sig, bland annat på öl med vodkashots nerslängda i. Detta påminde mig om att jag drack en Tennent’s Super i helgen. Du kanske inte tycker det låter så trevligt, och det är det inte heller. Tennent’s Super, bryggd och buteljerad av Tennent Caledonian Breweries i Glasgow, klockar in på 9% alkohol, och om man missar det, behöver man nog ta sig en funderare på vad man egentligen gjort med sitt stackars smaksinne. Den skryter vidare med att vara dubbelmalt, och efter tidigare upplevelser av multipel–maltar börjar jag i mitt stilla sinne misstänka att detta är kodspråk för ”riktigt tråkig öl”. När man häller upp denna mörkgula brygd skummar den friskt, men det är det sista friska eller uppiggande man kommer uppleva av den ölen. Den har en vagt spritig maltig doft, med lätt sura toner av, ja, antingen humle eller nåt annat fanskap, som får mig att minnas min barndoms billiga fulöl, druckna utomhus, i trots och brist på bättre. Smaken är nåt åt samma håll, kraftig och krutig, huvudsakligen av alkohol, men med en viss brödig maltighet, och nåt slags besk, vag humlighet. Eftersmaken lyser i stort sett med sin frånvaro, och det är bra, för den vagt klistriga, besk-sura klang som lurar på tungroten vill man sannerligen inte lära känna närmare..

En fulöl av fem möjliga. Eller möjligen fem av fem, det blir inte mer fulöl än såhär. Bra är det i vart fall inte..

Eckerölinjen

av Johan

Till slut var det bara en glasdörr som skiljde oss från vår resas mål. Från där jag stod kunde jag se högar av kött i olika färger prydligt paraderade på rad i en serie av tråg. Lite längre bort skymtades den döda laxens varma färger och från under glasdörrens springa läckte en doft som berättade om långt mer än vad mina ögon kunde säga mig. Exakt klockan tre slogs dörrarna upp och vi steg in till Eckerölinjens påskbuffé.

Vad gjorde vi där? Jag vet inte mer än att jag någon gång under skärtorsdagens förmiddag satte mig på tåget mot Kista för vidare transport mot Grisslehamn och Åland. Den enda instruktion jag fått var att hålla mig till en mycket lätt frukost innan avresa så jag drack en öl och åt en delicatoboll som någon sexförbrytare i träningsoverall sålt till mig vid dörren dagen innan.

Vi reste i bil som enligt samstämmiga uppgifter var alternativet att föredra framför bussen från Stockholm. Bussen lär vara befolkad av lokala PRO-föreningar och högljutt berusade ungdomar från Blackebergs gymnasium. Bilen vi färdades med var det mer civiliserade alternativet. Vi lyssnade på improvisationsjazz och talade om Mahler-tolkningar, vilket åtminstone från min sida också var rena improvisationer. Det enda jag vet med full säkerhet är att alla som spelar den fjärde satsen i hans nionde symfoni på under 25 minuter borde släpas ut på gatan och skjutas. Man kommer förvånansvärt långt på det.

Från Kista till glasdörren på M/S Eckerö tog det två och en halv timme men det var bara de där sista minuterna som var verkligt långa. Vi stod nästan längst fram i en lång rad av spräckliga identiteter som alla av olika anledningar valt att äta buffé först och inte direkt gå till den förmånligt prissatta baren på våningen ovanför. Det var många lottovinnare i den kön.

Vid bordet bredvid vårt satt en förstärkt grupp med metallarbetare från Fagersta som alla inledde med att beställa snaps. Jag beställde också en på ren inspiration. Vi började med det kalla där det kallaste var reaktionen när jag hälsade på det äldre paret som satt ett stolspar bort från oss vid samma bord.

Det första man behöver veta om de kalla rätterna på Eckerölinjens buffé är att det krävdes tre promenader fram och tillbaka till serveringen och lika många rågade tallrikar bara för att skapa en rudimentär uppfattning om utbudet. En ändlös variation på sill, lax och ett antal andra havsdjur fyllde kyldiket och då det till sist korsats väntade en liknande presentation av kallt kött i tunna men talrika skivor. Det skulle komma att behövas fler snapsar.

De varma rätterna var på ett liknande sätt många och vällagade. Det är en utmaning att upprätthålla ordningen i en servering som utsätts för ett frontanfall efter ett annat från hetsätande glesbygdsbor i olika grader av berusning. Trots detta lyckades den förstående personalen förhållandevis väl. Det är ett stort ord i sammanhanget men allt det varma köttet, som var talrikt och i många variationer, såg aptitligt ut genom hela sittningen.

Först avsåg jag att helt hoppa över efterrätten. Morgonens delicatoboll hade motsvarat ungefär tio års intag av sötsaker för mig så jag var färdig. Ändå slog jag upp en liten tallrik med inlagd frukt med hänvisning till att det var lättsmält. Det är sådant man lär sig efter ett stort antal somrar som kökshand vid olika ålderdomshem i östra Blekinge. Inte alla i mitt sällskap delade denna kunskap.

Så här i efterhand inser jag att den verkliga efterrätten var stunden i baren på våningen ovanför. Där mötte vi alla som spenderat de första två timmarna med att dricka okontrollerat, istället för att som vi äta okontrollerat. Det var en onsygg syn. Människor i fel ände av medelåldern satt eller låg i olika grader av utslagning på låga möbler över en mörk och mycket förlåtande heltäckningsmatta. Jag försökte köpa en öl men kom inte från baren innan någon sålt mig även en gammeldansk för 19 kronor. Jag köpte den i likhet med frukten med hänvisning till matsmältningen. Sedan fortsatte det på det sättet.

När vi närmade oss kajen i Grisslehamn efter att ha varit i Eckerö på Åland och vänt vände jag mig till någon i baren och sa ”fan vad skönt att vara tillbaka i Sverige” vilket jag misstagit för en uppenbar ironi efter sammanlagt 5 timmar på sjön. Så var nu inte fallet vilket säger något om den intellektuella nivå som rådde på M/S Eckerö just den dagen.

Buffén på Eckerölinjen skall inte för en sekund förväxlas med den på Viking line. Den senare är en genomskinlig ursäkt för att servera fri vin och öl i två timmar vars maträtter är en grov skymt mot vadhelst för kök de nu tillskriver den. På Eckerölinjen är buffén mångfaldigt större och ojämförbart mycket bättre i termer av kvalité. Man får visserligen bekosta sin dryck själv men den är inte alls dyr. Resan i sin helhet, inklusive buffén, kostade 200 kronor vilket förmodligen bara är en delbetalning på den sill och lax jag konsumerade.

Buffén på M/S Eckerö är värt allt. Den är värd väntan vid glasdörren, den är värd resan till Grisslehamn och den kan till och med vara värd improvisationsjazzen. Den är mer än värd 200 kronor vilket är något man kan säga om allt mindre saker som flyter på Ålands hav.

Fyra novalucol av fem möjliga