Sånger om sprit: The Meat Purveyors

Efter ett mångårigt missbruk av countrymusik har jag samlat på mig en av Sveriges främsta spellistor med sånger om sprit. Historierna, och alla bra countrylåtar är i första hand historier, varierar från ett litet glas champagne till förtida död i alkoholism. Från min priviligerade plats vid låtskatten vill jag dela med mig av lite av några fina berättelser. Dagens lektion handlar om ett stort litet band från Austin som heter The Meat Purveyors eller TMP för oss som lyssnat oss redlösa på deras musik.

The Meat Purveyors är i grunden ett bluegrassband men med ett samtida alt-countrytilltal. De skriver egna låtar men spelar även en smakfullt vald samling låtar skrivna av andra artister som ofta egentligen tillhör en annan genre. Deras cover på Fleetwood Macs ”Monday morning” är trevlig och de har släppt ett Madonna-medley som singel.

Den första låten jag hörde med The Meat Purveyors var öppningsspåret ”Hey little sister” och jag har varit kemiskt tillvänjd sedan dess. Det var på E22:an på väg norrut från Karlskrona en solig och redan varm sommarmorgon då vägen låg öppen och min stortyska sedan svävade ljudlöst en decimeter ovan asfalten. Någonstans i höjd med Vassmolösa slog cd-spelaren över till spår nummer 16 på en nyligen inköpt samlingsskiva och var gång jag hör den överaktiva gitarren på ”Hey little sister” är jag tillbaka i Möre.

Idag har vi dock samlats för att tala om The Meat Purveyors sånger om sprit och gud vet att de är tillräckligt många för ett seminarium.

På skivan Pain by numbers tar de upp några av dryckenskapens eviga frågor, såsom i själva titlen på låten ”How can I be so thirsty today (when I had so much to drink last night)”. På skivan, Someday soon things will be much worse, beskriver de vedermödorna med att samla ihop pengar och ta sig till spritbutiken i låten ”Liquor store”. På samma skiva kopplar de fylleriet till sin tillvaro som musiker i låten ”666 pack”. Detta är bara en kort översikt för att inleda denna grundkurs. Låt oss nu gå vidare till en lite djupare förståelse av The Meat Purveyors sånger om sprit.

The Meat Purveyors skriver bitterljuv musik om att dricka som en sista konstruktiv åtgärd i en hopplös tillvaro. Det är inte ett originellt koncept inom countrymusiken men med kompositioner som ”Thinking about drinking” från skivan All relationships are doomed to fail gör Austin-kvartetten sig gott om armbågsutrymme i konkurrensen. Refrängen till den låten lyder:

”When I’m not drinking, I’m thinking about drinking, and when I’m not thinking I’m drinking about you”.

En enkel, uppriktig och slagkraftigt levererad lek med ord om vad som kan hända när man inte tänker och bara tänker på att dricka när man inte dricker. De verkliga bråddjupen av känslodödande alkoholerotik finner man dock i verserna, som den här:

“They say that the pain of a broken heart can be eased by alcohol

I know you ain’t no doctor but would you poor me a dose about yea tall

One more shot of medicine to help me through the day

It is good to know that sweet relief is just a shot away”

En central del i vad som gör The Meat Purveyors är Jo Walstons känsliga röst, som gjord för budskap som är som gjorda för country. Hon har kanske mer än någon annan jag kan komma på gjort countrys alkoholkultur tvåkönad. I låten ”2:00 am” ger hon en kvinnlig röst för ett par textrader som skulle ha fått George Jones att rodna:

“Got a stale bowl of beer nuts, smoked cigarette buts, all I can show for this day,

Just warming this bar stool, talking , a damn fool, watching the hours melt away,

And I know I shouldn’t call him in the state that I’m in, its 2:00 am, I’m ready again”.

Med en inramning av egna musikstycken som dessa blir The Meat Perveyors version av ABBA:s “S.O.S” det svartaste som kommit ur det skandinaviska svårmodet utan att ta livet av sig på vägen till rampljuset:

”Where are those happy days, they seem so hard to find

I tried to reach for you, but you have lost your mind

Whatever happened to our love

I wish I understood

It used to be so nice, it used to be so good

You seemed so far away though you were standing near

You made me feel alive, but something died I fear

I really tried to make it out

I wish I understood

What happened to our love, it used to be so good”

Nu kanske ni säger att SOS inte är en sång om sprit? Om ni har hört TMP:s version så vet ni att den är det.

En intressant aspekt av The Meat Purveyors relation till alkohol är att de inte alls kan hantera sprit särskilt bra. Varje skiva de har gjort har varit den sista eftersom de har splittrats till följd av druckna dispyter med stor regelbundenhet. Efter ett tag är de ändå liksom ihop igen, som om allt bara var något som skedde under rusets inflytande.

Att skriva om musik är ju i Frank Zappas ord som att ”dansa till arkitektur” så jag tycker vi ägnar resten av dagen åt självstudier. Öppna upp en immande sval flaska studieinspiration och ge dig hän. The Meat Purveyors kommer att lära dig resten.

Grolsch premium lager (1640)

Det fanns en tid då jag refererade till Grolsch med namnet ”Rolf” men ingen förstod vad jag menade så jag slutade. Jag och Rolf har en lång historia ihop så det var bara naturligt att vi slängde titlarna och gav varandra smeknamn.

Under flera år tjänstgjorde Rolf som min standardöl och det är en krävande position. I förorden till min doktorsavhandling nämner jag de ”10 000 koppar kaffe” som jag drack under skrivprocessen men där kunde lika gärna stå något om Rolf. Det var Rolf som fanns där på kvällen när jag var tömd på vetenskap och i behov av livsande ur en grön flaska. Det var Rolf som sköljde ner en svårsmält tillvaro i Norrlands inland och det var Rolf som ordnade festen till dess ära.

Rolf är en riktig arbetshäst.

Det är en enkel men robust öl som är frisk och sträv på ett sätt som en standardöl måste vara. Den är besk men inte beskare än att man kan dricka fyra bara för att man har ett blogginlägg att skriva.

Jag minns inte var jag träffade Rolf för första gången men det var på Grolschbryggeriet i Enschede som vi kom att slå följe. Jag var där på ett studiebesök och den upphöjda enkelheten i ekvationen malt, humle och jäst fascinerade mig. Vägen genom den industriella anläggningen tog lång tid och lagom till provsmakningen i slutet av rundturen hade jag bestämt mig för att satsa på Rolf.

Vi har gått skilda vägar nu men vi möts fortfarande ibland. En enkel men stark karaktär förlorar aldrig sin styrka och visst gillar jag fortfarande Rolf. Våra år tillsammans har satt sina spår på fler ställen än jag önskar ibland men de flesta av våra gemensamma minnen är positiva. Vad som än händer så finns de kvar. Vi har alltid Enschede.

Tre ungdomsminnen av fem möjliga

Halmstad sommar lager (11410)

Finns det fortfarande en landsände i detta land som inte har en öl uppkallad efter sig? Ja, jag kommer att tänka på flera. Det verkar efter alla år dock ännu vara en källa till autentcitet att ölen har en tydlig förankring i en specifik del av Sverige.

Halmstad som varumärke säger antagligen något om sommartider, Tylösand och ljusa nätter fyllda av dålig svenskrock som vägrar ta slut. På så sätt är namnet på detta öl ett utmärkt val.

Jag provdrack Halmstad sommar lager i en gammal ölsejdel med emblemet för Pripps blå på och det visade sig vara ett mycket lyckat val. Halmstad sommar lager ser ut som, luktar och smakar Pripps blå. Möjligtvis är den något mer maltig och den har inte den där kvalmiga söta eftersmaken som är så typisk för Pripps men i övrigt är det samma tunna öl. Halmstad sommar lager är på amerikanskt vis spetsad med majs vilket ytterligare gör att den sammantaget smakar mycket lite.

Detta är ingen god öl och den enda anledningen till att jag köpte den var att utbudet på Skanstulls systembolag är sämst i Sverige. Kanske fungerar den väl kyld en het sommardag? Helt säkert men samma sak kan sägas om ett par tusen andra ölsorter och de flesta av dessa fungerar förmodligen bättre.

Två Gessle av fem

Summer solstice summer wheat (11419)

Det är en känd sanning bland öl-kännare att den amerikanska veteölen är särskilt angenäm. Själv är jag inte lika säker, i min mening är det glest mellan bra amerikanska veteöl. Den amerikanska kontinenten är dock vidsträckt och den är hem åt tillräckligt med bryggerier för att omöjliggöra några generaliseringar.

Summer Solstice Summer Wheat kommer från Anderson Valley Brewing Company i Mendocino County i Kalifornien. Det är en fantastisk plats och ölet som kommer därifrån är mer än anständigt.

Summer Solstice är en fruktig och frisk öl med en ganska begränsad eftersmak. Det är en öl för fingervarma kaliforniska sommarkvällar med rykten om en fest någonstans. Det är en öl att dricka uppskattande men utan ritualer direkt ur flaskan.

Den milda smaken av fruktbål känns något konstgjord men den dröjer sig inte kvar för någon mer utförlig analys. Utförliga analyser har dock betydligt mindre med öl att göra än vad en del vill erkänna. Öl och drickandet av öl är en upplevelse och som sådan är Summer Solstice Summer Wheat alldeles utmärkt.

Fyra björnar av fem möjliga

Ølfestival København 2010

Med ögon som tindrade och tungor styva och torra som små vedträn i munnen steg vi in på Köpenhamns Ölfestival i torsdags kväll. En hel lokal fylld av bryggerier och entusiaster, beväpnade med flaskor och kranar, bådade gott inför kvällen.

Efter att ha betalat inträde fick man ett litet glas i näven, och efter att ha betalat lite till fick man en hög ölpoletter. Att handla saker för poletter är något av en favoritsysselsättning, så de åkte världsvant ner i fickan. Och med ett krampaktigt grepp om glaset som var både biljett och färdmedel för kvällens resa kastade vi oss in bland kranarna.

Runt 60 utställare och flera hundra ölsorter omöjliggör en fullständig recension. Vi tog oss igenom knappt 50 sorter innan vi vinglade hemåt genom den danska huvudstadens horkvarter, så några godbitar vill jag gärna dela med mig av.

Revelation Cat, ett nystartat bryggeri i Rom bjöd på en mängd olika välhumlade Lambics. Smakrika och goda, definitivt ett bryggeri att hålla koll på. Detta verkar vara deras första framträdande och de är svåra att hitta info om. Inte ens festivalens eget program nämner dem, och någon hemsida hittar jag inte.

Beer Here, med sina färgglada etiketter, inte helt olik Flying Dogs estetik, bjöd på de vanliga sorterna. Utmärkt öl och trevlig framtoning. Bra etiketter är en av de viktigaste komponenterna för att göra god öl.

Är man lättroad som jag söker man snabbt upp Bøgedals bryghus. Den roliga skylten drar till sig uppmärksamheten. Vi provade ett par av deras alster, men jag fastnade för deras Bøgedal Hvede. En fyllig och syrligt frisk veteöl av belgisk typ med apelsin och koriander. Mycket god. Jag brukar ha svårt att hitta veteöl som passar mig, och denna var precis vad jag brukar leta efter men aldrig hitta.

Amager bryghus serverade som vanligt stabila drycker. Bryggeriet Skovlyst bjöd på jordnära öl för romantiskt lagda skogshuggare. Det lille bryggeri med sin öl humlemord imponerade tyvärr inte, och det gjorde inte genomflummiga Sirius från Christiania heller.

Bland de ölen som stack ut ordentligt fanns Mikkellers beryktade 1000 IBU. IBU (International Bitterness Units) är ett relativt nördigt mått på beska. 1000 IBU är ett sorts rekordförsök och jag måste tyvärr säga att det funkade sådär. En mycket stark och nästan trögflytande vätska, som med sin explosion av smaker blir för mycket. Detta är jag dock troligen ensam om att tycka, bloggare och amtörkritiker världen över hyllar denna. Samma sak kände jag för amatörhembrygden Humlesovs (humlesås, övers. anm.) som nästan var som att dricka sås. Roligt, men inte så väldigt gott.

Även ingefärsölen var roligare än god. Ingefäran smakade visserligen väldigt fräscht och naturligt, men inte hade den i ölen att göra. Varm öl med piskefløde (vispgrädde, övers. anm.) var ganska gott, men långt ifrån det vi i vardagligt tal kallar öl. Mer som Kahlua.

Den allra sista poletten hamnade i händerna på en mustaschprydd herre från det holländska bryggeriet Brouwerij de Molen. Han var märkbart nervös över att det välrenommerade Gödsvinet var på besök, och en svettpärla i hans överläppsbehåring avslöjade att han mycket väl visste att hans lilla bryggeri kunde stå och falla med denna servering. Men han fattade sig snabbt och hällde upp deras Vuur & Vlam, en IPA på 6,5%. Det var en frisk örtig fläkt från de nederländska vidderna. Som att kasta sig framstupa i en blommig sommaräng och andas in. Beskt och gräsigt, blommigt och naturliga toner, helt välbalanserat. Troligen spelar det in att det var sista smakprovet, men detta var kvällens vinnare. Himmelsk.

Utöver kunskap och glädje resulterade den här utflykten också i en påträngande huvudvärk dagen efter. Undrar om det var något jag åt.

Blanda med gin

Helgen närmar sig åter och då kan det kanske vara på sin plats med några spännande drinkrecept. Själv gillar jag att blanda med gin som bas. Här nedanför delar jag med mig av några av mina favvo-recept! Supergott!

The End of an Empire

2 dl Earl Grey te

8 cl Gin

Gör så här: Slå upp allt te i en lite för stor mugg. Tillsätt ginen när du tror att ingen ser. Rör om. Den svaga citrustonen i Earl Grey gifter sig underbart med den lite sträva ginen. Något att värma sig med när våren verkar vänta ett år till. Supergott!

London Hurl

12 cl gin

2 msk (cirka) pressad citron

1 isbit

Gör så här: Häll upp ginen i ett vätskebeständigt kärl av exempelvis glas, keramik eller plast. Tillsätt ett våldsamt sprut från den lilla plastflaskan formad som en citron. Släpp i en isbit. Den svaga citrustonen i plastflaskans citronsaft gifter sig underbart med den lite sträva ginen. Supergott!

Ginbas Alpha

12 cl gin

1 isbit

Gör så här: Öppna kylskåpet och notera att citronsaften är slut. Svär. Fråga högt varför det inte finns några glas. Minns att du är ensam och häll sedan upp ginen i en gammal senapsburk. Släpp i isbiten. Den svaga citrustonen i din andedräkt gifter sig underbart med den lite sträva ginen. Supergott!

Deadline ringer

45 cl gin

1 famn prestationsångest

Gör så här: Halta tillbaks ut i köket. Riv ner diskstället. Stanna upp en stund och vänta på att grannens hund ska sluta skälla. Häll i dig ginen. Den svaga citrustonen i tillvaron gifter sig underbart med den lite sträva ginen. Supergott!

Skåpmat

Bahnhof Zoo

Jag minns ett spritskåp och jag saknar det. Nu har jag inget och det har lämnat ett tomrum i min tillvaro. När jag bodde i Östersund hade jag ett fylligt spritskåp i plåt ovanför kylen och jag besökte det ibland. Sedan dess har jag flyttat ett par gånger och nu bor jag i en mycket liten lägenhet i centrala Stockholm där det varken finns utrymme eller en framtid för ett omfattande spritskåp.

Det var kanske därför jag började bläddra bland några gamla blogginlägg och fastnade för ett om mitt nu avvecklade spritskåp. Minnena flödade tillbaka och jag vill dela med mig av dem. Det är ett mycket gammalt inlägg, notera den fräscha referensen till justitieminister Bodström, men en del sanningar åldras inte. Den ursprungliga titeln på inlägget var ”Det som göms i snö kommer att dö”:

  Det här kommer låta som ett ansträngt skämt lämpat för 35-åringar på innebandyträning men jag har slitit ut gångjärnen på barskåpet. När jag för mindre än fem minuter sedan släpade mig från något slags komatöst tillstånd av delirium mot köket satt fortfarande dörren där den skulle. En sista hastig ryckning mot flaskan på andra sidan och så förlorade skåpsdörren all förankring i världen förutom min hand. Det är ett farligt tillstånd.

 Jag noterar att skafferiet har fullt operationella skåpsdörrar, de fungerar felfritt de udda tillfällen jag får för mig att öppna dem för att äta något jag lagat själv. Slitaget är i en helt annan klass för barskåpsdörren.

 Egentligen är det inget barskåp utan ett ganska fylligt skåp beläget ovan kylskåpet. Varje gång jag varit utomlands trycker jag in ett par flaskor. De som står längst ut och innehåller den slags irländsk nektar jag just nu sörplar genom stängda tänder byts ut ganska ofta. De mer udda flaskorna som trycks alt längre in för varje resa har förutsättning att bli betydligt äldre.

 Någonstans där inne i mörkret lurar en flaska Apfelkorn. Jag vill minnas att jag köpte den någon natt på glid ombord Viking Cinderella. Jag vill, men jag kan inte eftersom jag vet att jag köpte den i berått mod på systembolaget i Östersund.

 Den enkla bakgrunden betyder inte att flaskan saknar minnen och erfarenheter. Det var den sista flaskan jag köpte på det gamla systembolaget på hörnan Kyrkgatan/Brunnsgränd. Butiken slog igen och flyttade ut till ett köpcenter utanför stan. Jag flyttade, med mitt vanliga sinne för timing, in i huset tvärs över gatan ungefär samtidigt.

 Ja, jag bor tvärs över gatan från ett nedlagt systembolag. Från min balkong är det inte längre än så långt som man kan kasta en tetra Monsieur Rouge en solstarrig eftermiddag under Storsjöyran. Det hade varit intressant att få bo tvärs över gatan från ett verkligt, öppet systembolag, med risk för att dörren till mitt barskåp slitits ut ännu lite tidigare.

 Någonstans i samma olycksaliga trakt som min Apfelkorn befinner sig trolig ännu en flaska Nordhauser Doppelkorn, ifall ingen av mina kollegor fick den att vandra mot ljuset under en sen efterfest i min lägenhet. Jag fann den blygt rodnande på en hylla i en jourbutik på Bahnhof Zoo i Berlin. Jag hade bara minuter på mig att debarkera ett tåg från Magdeburg och äntra en flygbuss mot Tegel. Eftersom jag gett mig fan på att handla sprit innan flygplatsen tog jag Zoo med storm Det är helt enkelt inte en plats som låter sig tas med överraskning.

 Med en svart sexförbrytarväska svingande i strax under huvudhöjd forcerade jag den av håriga tyskar delvis blockerade entrén till en liten matbutik. En något mer senior kollega lät sig ryckas med i stämningen och han saknade inte talang i genombrottet mot sprithyllan längst in i affären. Jag ryckte en flaska Gordons och en flaska Doppelkorn och bad expediten ta mina pengar eller ta sitt liv.

 På bussen var allt lugnt igen och vi kunde fortsätta med att peka ut nazistiska minnesmärken. På Tegel hittade jag en flaska Gordons för lite under halva priset av den från Bahnhof Zoo men Doppelkorn verkade stå under flygmänniskornas värdighet.

Det finns också lite värdighet i att bli stående i ett barskåp utan dörr i en lägenhet på Prästgatan i Östersund. Ändå kunde sällskapet vara sämre.

 Exempelvis finner man där en flaska kinesisk vodka som jag inte öppnat än trots att jag köpte den sommaren 1999. Det är ingen lätt sak för en flaska vodka av enkelt ursprung att leva så länge, speciellt inte sedan jag haft ihjäl dess enda landsman i sällskapet.

 Det var en ockult fest i dräneringen under golvet på ett hyreshus i den västra delen av Lund. Jag visste att ta med mig min egen flaska men jag visste inte att jag skulle komma att tömma den. Den nu bortgångne av de två kinesiska vodkaflaskorna var den mer exklusiva av dem båda, med vilket avses att den kostade 10 kronor istället för två. Det fanns till och med engelsk text på den nu hädangångne.

 Festen i murarsanden under huset i Lund var en otäck historia redan från början, den största delen av kvällen satt jag hopkurad i en hörna med min kinesiska vodka krampaktigt hållen i min högra hand och min vänstra arm tröstefullt kring min byst av ordförande Mao. Jag hade en kinesisk grej ett tag. Framför mig i sanden utspelade sig de mest fruktansvärda saker i skenet av en strålkastare någon skruvat ner från scenen på den Blekingska Nationen. Jag drack mest själv men vid en tidpunkt kände jag mig förpliktad att skicka flaskan till en man bredvid mig i mörkret. Han tog en klunk, tittade på mig och frågade ”Zippo?”.

 Efter den kvällen av finkel och fraternisering bestämde jag mig för att dra ner radikalt på min konsumtion av kinesisk tvåkronorssprit, ett beslut jag fortfarande lever efter.

 Det finns stunder då jag plockar fram en absintflaska ut ur skåpet utan dörr och tittar på den, misstrogen över att den fortfarande lever. Jag har helt enkelt så många minnen av den att jag kommit att betrakta den som en gammal vän. Att den fortfarande finns till kan bero på att jag i själva verket druckit ur en reskamrats identiska flaska vid ett par tillfällen och på att man inte dricker så mycket i taget.

 Jag minns absint i baksätet på en buss på väg mellan Lund och Göteborg. Vi var många, vi var törstiga och jag hade en grön dryck i en flaska från Tjeckien. Det var en fredag i maj och klockan var strax innan lunch när vi rullade ut på E6:an norrut. Tanken var att vi skulle cykla tillbaka till Lund i etapper på en tandemcykel. De flesta tankar upptogs dock av att fånga en känsla och inget väcker känslor som gröna droppar från Prag. Vid tiden vi såg Laholmsbuktens skimrande vatten så vi från baksätet även en vacker framtid i toner av grönt.

 Man kan tycka att jag har väldigt mycket åsikter om systembolaget för någon som köper sprit utomlands så ofta. Man har förstås rätt att tycka var man vill tills Bodström täckt till den luckan också, men man bör beakta fenomenet öl. Jag gör det. Jag gör det så ofta att jag kan räkna mig till samma kategori stamkunder på systembolaget som den man som brukar stå och svära efter bilar uppe vid Rådhusgatan. En skillnad är att jag betalar för mig i kassan istället för att hoppa över kundslussen som en gazell och springa mot säkerheten på andra sidan Nya Kyrkan med en flaska Löitens Export i näven. Dessutom har jag, låt vara marginellt, bättre sinne för personhygien.

 Imorgon är det tisdag och jag kommer att finnas på ett kontor med utsikt över Oviksfjällen. Jag kommer inte att se dem för alla papper som måste fyllas med text men de kommer att finnas där ändå. Någon gång så kommer mina tankar att driva iväg ner till arkivet och minnen av en flaska kommer att berätta en historia.

Varje flaska berättar en historia och utan historia finns det inget nu. Historierna går i mitt skåp ovan kylskåpet, från flaska till flaska. Inga dörrar kan längre hålla dem inne.

När jag läser detta kan jag inte låta bli att blicka mot väster. Där borta i fjärran ligger Vällingby och jag har en lägenhet i mitt namn där. Kanske kan jag där åter finna ett skåp och fylla det med sprit. Ödet har nämligen sett till att jag efter alla år nu får en andra chans att bo tvärs över gatan från ett systembolag.

Cuvee Chardonnay Scheurebe 2008 (99167)

Tyskland är förmodligen världens främsta vinland. Förlåt, jag kunde inte låta bli. Det görs dock en hel del mycket fina viner i Tyskland och de allra flesta av dessa är vita. Cuvee Chardonnay Scheurebe är ett sådant vin.

När tyskt vin förs på tal brukar jag börja berätta historier från Rheingau i Hessen utan synbar poäng. Förmodligen försöker jag förmedla något om vinets betydelse i denna del av Tyskland men det är mycket svårt.

Rheingau ligger tvärs över floden  från Pfalz där detta vin görs. Att korsa Rhen har ingen avgörande betydelse för vinkulturen, den är lika påtaglig på båda sidor. Även i världens mäktigaste öl-supermakt har det inhemska vinet en stor betydelse. När Bayern har oktoberfest har Rheingau och Pfalz vinfestivaler.

Det relativt alkoholsvaga vittvinet spädes i dessa delar med vatten så att det kan drickas till lunchen på vilken arbetsplats som helst. En gammal kollega berättade att hon som sjuksköterska drack ett glas lokalt, vitt vin blandat med mineralvatten till sin lunchmacka på jobbet ibland.

Cuvee Chardonnay Scheurebe 2008 är, trots att det inte är en riesling, en ganska typisk tysk flaska, om man kan tänka sig en sådan. Redan när man bryter förseglingen på skruvkapsylen sprider sig en påtaglig doft av frukt i rummet.

Vinet är ju vad det heter, alltså en blandning mellan 78% chardonnay och 22% Schreurebe. Smaken är både frisk och lite söt vilket gör upplevelsen ganska påtaglig men långt ifrån obehaglig.

Personligen föredrar jag den svala kombinationen av frukt och fat i en tysk riesling men detta är definitivt ett alternativ.

Fyra teutoner av fem möjliga

312 (11590)

Innan den amerikanska vågen av smakrika öl nådde Sveriges kuster var USA känt som ett rätt smaklöst öl-land. Denna tradition vill nu 312 återupprätta.

Detta är en väldigt slätstruken öl och jag vet inte riktigt vad an ska ha den till. Den är inte äcklig på något sätt, den är bara ett neutrum. Den har ingen syra, den har en mild strävhet. Den har ingen kraftig smak, den har en ton av sirapslimpa.

312 kallas för en ”urban wheat ale” på flaskan och det är fint. Om det är så här den sortens öl smakar så tror jag att jag respektfullt avstår från att  fortsätta utforskningarna av just den hyllan på systembolaget.

Tre sears tower av fem möjliga

KGB, Stockholm

Har någon sett denna öl? Mannen i bakgrunden kan ni ärligt talat behålla

Vad är det ryskaste som finns? Det är förmodligen inte öl och det är förmodligen inte baren KGB i Stockholm men jag gillar båda ändå.

Att inreda en bar i rysk stil utan alkoholister gör sig helt enkelt inte så jag bestämde mig för att dra mitt strå till stacken och gå dit.

Precis som i det gamla sovjet fanns det en kö till entrén och precis som i det gamla sovjet var kön födelseplats för några av de mest potenta ryktena i unionen.

I lördags gällde ryktet att den politiske kommisaren i dörren krävde kontanter och endast kontanter. I den lilla sovjet som var mitt sällskap utsågs en person till löpare och värdetransportör. Det var en sällsam syn att se honom på jakt efter närmaste bankomat försvinna ilsket springande ner för samma trappor som Krister Pettersson en gång sprungit upp för efter utfört dåd.

Då han efter 10 minuter ännu inte kommit tillbaka började jag misstänka att han missförstått ingångsvärdena och att han skulle återvända med rubel.

Naturligtvis tog dörren kort, VISA errövrade Ryssland och KGB föll förmodligen strax därefter. Vår löpare föll inte men jag tror att han dog lite då han återvände efter 20 minuter på språng.

Väl inne öppnade sig en värld av två sorters ryska öl och ungefär 19 olika sorter från Colorado. En av de ryska sorterna syns på bilden, det är en ganska anonym sak med spridda fläckar av humle som inte ens barpersonalen kunde uttala namnet på. Den andra sorten var döpt efter det ryska namnet för Östersjön och den skulle förmodligen stå sig ganska väl i en jämförelse med en spark på knäskålen.

KGB är en bar i tre små våningar där den understa rymmer något sorts dansgolv och den minsta scen jag sett utanför den Blekingska Nationen i Lund. Det finns två barer och båda kräver stor brutalitet av dem som försöker ta sig fram till arbetare och kamrater i personalen. Revolutionen kräver uppoffringar och vägen till att få något att dricka är full av dem.

Inredningen är rysk i detaljerna och de är tillräckliga för samtal på ett sätt som inredningen i irländska pubar inte är längre.

Priserna i baren är fullständigt acceptabla och ordföraren vet att jag inte accepterar vad som helst. En konstig rysk öl kostar 68 kronor men kan man tänka sig mer välkända drycker så kan man finna frid utan att spräcka femårsplanen för fylleri.

En trevlig detalj var att de istället för musik spelade en språkkurs i ryska på toaletten. Under den tid jag spenderade där han jag dock inte lära mig tillräckligt för att kunna smuggla kärnvapen och om någon frågar så har jag heller aldrig tänkt göra det.

Denna kväll spelade ett begåvat folkmusikband vid namn Räfven på undre däck i denna strandade Potemkin. Det genomsnittliga folkmusikbandet får mig att springa i skrikande i motsatt riktning oavsett vilken riktning detta är. Räfven spelade dock främst östeuropeisk musik och min stora svaghet för balkanbuskis böjde mitt omdöme tillräckligt mycket för att uppskatta deras konsert.

Många mer än uppskattade den, flera besökare utvecklade men för livet. Människor i alla åldrar dansade, grät, moshade och crowd surfade sig igenom en konsert som kan ha varit soundtrack till en etnisk konflikt. Luften tog fullständigt slut under konserten i den lilla lokalen men folket där var ändå upptagna med viktigare saker än att andas.

När jag nu ser tillbaka på helgen som förflutit så återvänder tankarna till stunder på denna den ryskaste baren på den delen av Malmskillnadsgatan.

Mersmak kräver inte smak och jag kan utan vidare tänka mig att återvända dit.