Det är surströmmingstider igen och jag vet att många har sett fram emot det. Själv väljer jag att blicka tillbaka. Senast jag åt surströmming var under min drygt femåriga asyl i Norrland och det är redan ett par år sedan. Jag skrev om det på en helt annan blogg under väldigt annorlunda omständigheter. Vem lurar jag? Inget har förändrats utom adressen. Detta är berättelsen om när jag var på en mycket liten surströmmingsskiva hos min doktorandkollega i Östersund i september 2006.
”Jag har lagrat några burkar” utbrast min handledare entusiastiskt redan i farstun medan han höll på att hänga av sig den vinterjacka som klimatet i Östersund insisterat på i veckor redan.
”Vad bra” sa jag platt utan att veta exakt vad det betydde.
Värden för kvällen höll som bäst på att hacka upp rödlök när jag fyllde upp en spann med vatten och ställde ut den på balkongen. Rödlöken var mitt bidrag till festen, tillsammans med en kasse öl. Jag var instruerad att köpa folköl vilket tvingade mig till ursäkten ”det är Mariestad så det är nästan folköl” när jag kom tillbaka med ölen som håller 5,3%.
Spannen med vatten var på sätt och vis också mitt bidrag men på ett sätt jag inte kände till när jag placerade den på balkongen. Tanken var att vi skulle öppna surströmmingsburkarna i den. Tanken var att någon annan, exempelvis min handledare, skulle öppna dem. Det var därför lite av en överraskning när jag snart fann mig själv stående hukandes över en spann vatten med en stor blå och nästan helt rund konservburk i mina händer.
”Håller du den under vattenytan så luktar det inget” sa de glada tillropen inne i lägenheten, ett uttalande som ifrågasattes av att de noggrant drog igen balkongdörren bakom mig.
”Ingen mening med att dra ut på det” tänkte jag och perforerade locket på burken. Effekten var omedelbar och skoningslös. En tjock, grå vätska sprutade som en fontän upp från vattenytan trots att jag höll ner den som ett svärmorshuvud en dryg decimeter i spannen. Lukten av surströmming har liknats vid mycket men den enda hållbara liknelsen är avloppsbrunn. Alltså sådana tankar där allt man spolar ner i toaletten samlas och ruttnar tills Jonas Inde kommer och tömmer den. Denna lukt var allt som existerade i min värld i ett par minuter. Burken var nästan omöjlig att öppna eftersom den deformerats så av det inre trycket och valet mellan att hålla den osynlig under det grumliga vattnet eller synlig och än värre stinkande ovan ytan tillhör inte de lättaste jag ställts inför.
När jag var färdig vände jag mig om och såg två väldeliga grin i balkongfönstret. Det var värden och handledaren och de hade uppenbarligen väldigt roligt åt själva konceptet med att stänga ute en sörlänning på balkongen med yttre omständigheter bara obetydligt trevligare än på Titans yta.
En liten tallrik stacks ut genom en springa i dörren och jag fick ordern att ställa burken på den. Jag var fullständigt vimmelkantig och det berodde inte på att jag undlåtit att köpa folkis.
”Du, vi får nog testa den andra burken” hördes det dovt inifrån lägenheten. Burken jag öppnat visade sig ha innehållit en tredjedel kompakt massa i botten och två tredjedelar grå gröt. Jag hade sett detta men tänkt att det kanske skulle se ut så. I Blekinge äter vi färsk sill, vi är konstiga på det sättet.
Att öppna en andra burk i samma vatten var inte en möjlighet av flera anledningar som i de flesta fall mynnade ut i att det som puttrade i spannen inte lockade mig längre. I ett djärvt grepp som kommer att tas upp med egen bilaga på bostadsrättsföreningens nästa medlemsmöte kastade jag ut sörjan på gatan utanför. Värden muttrade något om att det inte gjorts sedan medeltiden på det sättet men med en blick förklarade jag att det inte var ett samtalsämne att utveckla vidare vid just det tillfället.
En ny spann dök upp och jag gick lös på burk nummer två. Den omedelbara effekten var ungefär samma som för burk ett fast med tillägget att en stor rosa gelétarm sköts ut ur burken som ett inflammerat pungbråck. Snart var den nya burken öppen och tallriken stacks ut genom springan i dörren igen.
Jag andades våldsamt men det var bara skönt att veta att man andades alls, även om den luft man andades lämnade en del övrigt att önska. Som syreinnehåll exempelvis.
”Du, den här ser inte heller bra ut” ljuder en röst dör inifrån nästan direkt. Nej, den såg verkligen inte så bra ut men vad fan förväntar man sig av rutten fisk? En jävla Picasso?
”Vi får nog testa den tredje” hörde jag genom de allt tätare ångorna. Utan att säga ett ord dumpade jag spann nummer två över räcket och tog emot en lite mindre, gul burk som fortfarande var i sin ursprungliga form.
Ifall man tror att surströmmingsburkar i sin ursprungliga form saknar sprutförmåga så är man i behov av akut fortbildning. Jag hade dock slutat reagera på vad för skit som sprutades på mig vid det laget.
Någonstans efter burk tre började själva skivan, det återstod med andra ord att äta stinkhärden.
Det var utsökt. Faktiskt inte alls illa. Med mandelpotatis, gräddfil, rödlök och västerbottenost på mjukt tunnbröd var fiskens sälta och funkighet som en välsmakande berättelse från kryptan. Naturligtvis hjälpte den icke folkliga ölen och en hel del OP till att lyfta upplevelsen men på något sätt måste jag tro att det var den inledande sessionen på balkongen som gjorde måltiden möjlig.
Vi tog kaffet i salongen, värden skar upp vetelängd och jag skickade en tredje tiolitersspann med stinkande fisksaft över balkongräcket.
Det var på det stora hela en ganska angenäm afton i Norrland
