Efter att ha läst på Brùton-bryggeriets hemsida och från deras knaggliga turistbroschyrs-engelska uttytt något om de av deras öl vi ännu inte smakat, gjorde Gödsvinet syd ett tappert men i slutändan fruktlöst försök att övertala sitt middagssällskap att beställa något annat än deras öl Bianca. Vi kan förvisso stundtals, vissa skulle säga anfäktade av martyrskap, vi säger hellre med omtanke om konsumenten, dricka öl för vilka vi inte har några större förhoppningar, men att låta det gå ut över en intet ont anande omgivning är att gå för långt.

Men la cucaracha spelade för tredje gången på en volym som varken gjorde våra öron eller de något underdimensionerade högtalarna gott, diverse förfriskningar hade redan passerat revy, och snart satt alla där med varsitt glas Bianca. Det stod snabbt klart att detta inte varit något lyckoskott, och glasen tömdes endast långsamt, under plågat grimaserande. Biancas övriga innehåll må vara finaste humle, malt och vatten, men det smakar av en enda sak, och de är de apelsinskal (sic!) som bryggarna Brùton, månne under inflytande av psykoaktiva substanser, haft i denna brygd. Gödsvinet syd har aldrig närt någon större faiblesse för apelsinjuice, och efter vissa upplevelser i ungdomen ser vi det för gott att i möjligaste mån dricka något annat. Inte för att Bianca behöver något sådant mentalt bagage för att bli en mindre njutbar upplevelse, det klarar den av på egen hand, med den äran. Utöver en bitande torr, besk, tungskrynklande bitterhet, diverse fadda citrustoner, och en molande eftersmak av gamla soljästa apelsiner, är det inte mycket bevänt med Bianca. Den närmaste referenspunkten inom ölvärlden skulle möjligen vara Oud Beersels Oude Geuze Vieille, fast utan alla de kännetecken för öl denna belgiska spontanjästa sak trots allt har.

En halv skrumpen fjolårsapelsin av fem möjliga. Undvik.

Det är milt sagt oklart varför de italienska bryggarna på Brùton envisas med att brygga trist öl, när de helt uppenbarligen har kompetensen att skapa något betydligt behagligare. Det är möjligt att de följer den lokala traditionen att nogsamt mikro-brygga dyra varianter på pripps blå, eller så har de helt enkelt vissa brister i sitt omdöme. När man slår sig en flukt på en flaska stoner så, tja, man behöver ju inte vara konspirationsteoretiker för att en hypotes ska börja formas.

Vid nosande i glaset slås man av en påtagligt örtig (man frestas säga osande) odör, med vissa olycksbådande anslag av våt hund. Men ska man tro på innehållsdeklarationen är det, utöver de vanliga ölingredienserna, faktiskt inget konstigare än apelsinskal och kanderat socker i drickat. Inte för att apelsinskal och kanderat socker låter som nåt som hör hemma i öl, men det är knappast den märkligaste ingrediens Gödsvinet syd hittat i en öl här vid foten av de italienska alperna. Dessbättre gör dessa annorlunda tillsatser inte mycket väsen av sig. Stoner är en rak, enkel ale, med en aningen sträv, men behaglig beska. Kan man stå ut med cannabis-pastisch-känslan så är det ingen dålig öl, om än aningen tunn på maltsidan. Men om Brùtons Lilith saluförs, finns det egentligen inget skäl att inte ta den istället.

Tre amerikanska turister i Holland av fem möjliga.

Italienska bryggarna Baladin, som vi haft nöjet att tidigare bekanta oss med, ger oss i Wayan sitt försök till Saison-ale, en öltyp som enligt uppgift ska bryggas under vinterhalvåret för att drickas under sommaren. En saison är inte helt väldefinierad men ska vara törstsläckande, dock med visst djup, ofta fruktigt aromatiska toner, viss syra och föga sötma. Utöver just törstsläckande kan man fråga sig exakt var allt detta kommer in i bilden med Wayan, för mycket kan man säga om den, men den är inte direkt överlastad med komplexa fruktiga, syrliga toner. Det är snarare en välsmakande mittemellan-öl, god men slätstruken, lite belgiska dragningar i smaken, men annars en relativt liten beska, några ensliga citrustoner, och ja, ingen större eftersmak. Inte dåligt, bara inte speciellt bra heller. Och på sitt sätt kan ju denna relativa oförmåga att lämna mentala avtryck vara till fördel, försäljningsmässigt alltså, då det kan leda till behov av upprepade prover i akt och mening att försöka utröna hur det egentligen stod till med smaken.

Två och en halv inte-besviken-egentligen-och-det-är-ju-alltid-trevligt-att-prova-nåt-nytt-med av fem möjliga.

Efter ett flertal rätt mjäkiga öl från italienska bryggarna Birrificio Brùton har Gödsvinet syd haft nöjet att dricka ett betydligt bättre: Lilith. En härligt humlerivig pale ale av amerikanskt stuk, med en beska och bitterhet som tangerar de nivåer man annars mest finner i IPA. Den bärnstensfärgade drycken skummar friskt vid upphällning, och man får, som alltid, se till att hälla upp själv så att inte den italienske kyparen tar en öl som skummar friskt och häller den rakt ner i botten på glaset så det skummar över, något som annars händer med deprimerande regelbundenhet. När man smuttar på ölen sitter maltigheten helt klart i baksätet, stadig, bred & vettig, men utan att göra så mycket väsen av sig, som en byggjobbare som somnat på bussen. Beskan kan man dock med behag spendera en hel del tid med, den är aromatisk, fruktig och mycket sympatisk (jag avstår här från att fortsätta liknelsen med busspassagerare). Nåväl. Sin stadighet till trots har Lilith en ganska modest alkoholhalt (5.5%), och på Gödsvinet syd kan vi tänka oss ett glas såväl i italiensk sommarhetta, som i höstrusket.

Fyra hornförsedda damer av fem möjliga.

Vissa öl är det ett sant nöje att skriva om. Andra skriver man om enkom androm till varnagel. Birra Dolomiti hör utan minsta tvivel till kategori två. Den ansluter sig till en frodig fauna av hantverksmässigt bryggda, artistiskt (nåja) dekorerade och till synes seriösa italienska öl, som dock är rent och skärt blask. Birra Dolomiti har vaga bitoner av malt, och en lång, fin eftersmak av porlande bergsbäck. Kolsyrningen är sparsmakad på gränsen till obefintlig, och det faller sig naturligt att i stort sett omgående dricka hela flaskan, så man snabbt kan beställa något annat, som inte utmärker sig enbart med sin brist på karaktär.

En bedrövlig blasköl av fem möjliga. Undvik!

Menlöshet, du har ett namn, och det är Cecca! Man kan ju tycka att flaskan ser rätt anspråkslös ut, men den är likväl ett fall av falsk marknadsföring – innehållet är utan minsta tvivel betydligt blekare. Helt ärligt så står sig de flesta stor stark man beställer hemma i det gamla landet sig mycket väl mot Cecca. Jag skulle vilja säga att en hel del lättöl står sig mycket väl i konkurrensen, till och med. Cecca lyckas uppbåda en vattnighet som många lite mer eleganta mineralvatten nogsamt undviker genom att hålla en balanserad mineralhalt, och jag kan inte annat än att rekommendera att de florentinska bryggarna Cajun följer deras exempel.

En droppe vatten som inte ens hade varit speciellt frestande i öknen av fem möjliga.

Från bryggeriet som tidigare gett oss det välsmakande Nosa, kommer här ett märkligt utfall, kryddat med en ört som tydligen ska ha viss smak av kaffe, utan att för den sakens skull ha något alls med riktigt kaffe att göra. Är det här en kaffe-ersättning från krigsåren som söker nya marknader? Man brukar ju höra om ersatz-kaffet att det inte gör orginalet rättvisa, och Lupinus är heller inte speciellt kaffe-anstruket. Medan kaffetoner förvisso inte är fel i mörkare öl, är väl frågan däremot om de känts speciellt motiverade i en lättare ale som Lupinus, som mest kännetecknas av den där vagt belgiska, lite råa tonen, som dock fort försvinner bort i en allmänt hållen maltighet och beska, mjäkig hade kanske någon sagt, jag säger väl avvägd. Jag ställer mig dock frågan till om jag kommer köpa fler Lupinus – det är på inget sätt en prisvärd öl, även om den inte är dålig.

Tre vagt olycksbådande sydländska handgester av fem möjliga.