Malmö

Restaurang India

av Jonas

I en märklig och ful byggnad, nära konserthuset i Malmö, ligger restaurang India. På avstånd är stället skickligt kamouflerat bakom stans tyngst trafikerade busshållplats. Men många har ändå sett stället någon gång, just för att man gått av bussen där. Där är aldrig något folk, och det udda läget ger ett intryck av skabbig kvarterskrog.

Men restaurang India serverar lunch också, och det är främst så jag kommit i kontakt med etablissemanget. Jag vet inte vem som bestämde att alla indiska dagens som serveras i Sverige ska bestå av ris och två valfria rätter i separata skålar, men så är det tydligen. Jag betvivlar att det är en företeelse som kommer från ursprungslandet.

Restaurang Indias hemsida antyder fräschör, nyttighet och delikatesser. Bilden kunde inte vara längre från sanningen. Den enda grönsaken jag sett som inte har lidit helvetets alla kval i en stor gryta med brunt innehåll är den pliktskyldiga lilla högen med isbergssallad som ligger på tallriken både före och efter lunchen. I övrigt får man ris (med rostad lök på) och två skålar med indisk sörja. Några kyckling, någon lamm och två vegetariska brukar det finnas att välja på, med varierande grad av styrka. Naanbrödet kan man kosta på sig om man känner att man har en tia över.

De här grytorna som serveras på indiska restauranger smakar allihopa likadant. Jag vet inte vad som gör den här restaurangen speciell. Men å andra sidan har jag aldrig blivit besviken här. En jämn och bra kvalitet är vad man får för sina 70 kronor. Dessutom blir man alltid mätt. Man kan lita på restaurang India. Lokalens sunkighet är en trevlig bonus.

Restaurang India, tre generiska indiska grytor av fem möjliga. Detta är ett ganska bra lunchställe.

Rebell i Malmö

av Jonas
Rebell utan anledning

Nya restauranger är hett villebråd för Gödsvinets skjutjärnsjournalister. Rebell öppnade för några månader sedan och har varit det nya svart i Malmö ett litet tag nu. Igår var Gödsvinet där för en provomgång.

Ända sedan jag såg deras meny har jag velat prova deras fish n’ chips, med pilgrimsmussla och kalvbräss. Men fin i kanten som jag är satt jag länge och begrundade menyn. Förrätterna var rustika, och ganska lockande, men av någon anledning hoppade vi över dem.

Efter en stark drink med lingon (vargtass?) och långt dividerande beställde jag min fish n’ chips. Det var väldigt gott, men aningen mycket friterat. Det borde å andra sidan inte kommit som en överraskning, men för det priset hade jag kanske velat ha något bara en aning elegantare. I övrigt en mycket kompetent fisk och chips, självklart med hemmagjorda pommes och dito remoulad.

Ölsortimentet var väldigt kort, men å andra sidan mycket trevligt. Finns flying dogs classic pale ale (eller “doggie style” som den också heter) på menyn så behövs inte mycket annat. Där fanns vin också, men jag tänker inte fälla något omdöme om sortimentet. Kan man inte så ska man inte, som ordspråket lyder.

Som om jag var en ovan restaurangbesökare beställde jag chokladmousse till efterrätt. Inget gott kan komma ut av det. Den smakade utmärkt, och serverades med morot, saltade nötter och kolasås. Inget för den som bantar, eller för den som har något som helst förnuft. Gott var det.

I övrigt kändes stället inte så rutinerat. Personalen var inte så vana, lokalen höll samma ljudvolym som ett feltankat jasplan och toaletten låg så nära ett sittande sällskap att man fick ursäkta sig när man öppnade dörren. Dessutom verkade de lite stressade och ville ha oss därifrån.

Nåja, bra men inte himlastormande blir mitt omdöme. Det är kul med nytt och jag hoppas att de vågar ta ut svängarna ännu mer. De är på rätt väg. Tre körtlar av fem möjliga.

Delikatessen

av Jonas

Inklämt mellan två av Malmös charmigare lågvattenmärken, nämligen Sir Toby’s och ett obegripligt gult hus, ligger en liten delikatessdisk med identitetsproblem. Är det en affär, restaurang eller delikatessdisk?

Filmen som tagit sin titel från delikatessdisken i fråga

I skyltfönstret anar man en lurig ordvits när de anger adressen www.delikat-essen.com. Försöker de smälta in mellan etablissemangen? På Sir Toby’s kan man beställa en varm sten som man sedan steker sin egen mat på vid bordet, så att stekoset ligger som tårgas över hela lokalen. På andra sidan ligger ett postkontor vars enda funktion är att skicka paket, som samtidigt är något de uttråkade damerna bakom kassan uppgivet vägrar hjälpa en göra.

Nej detta är en katt bland hermelinerna. Det är en utmärkt lunchrestaurang. Lunchen kan visserligen vara ojämn, men oftast är den riktigt bra. En varmrätt och en matig sallad brukar man få välja på. Inget vegetariskt på menyn, men de är inte knussliga på den punkten och ordnar vad man behöver. Ofta ingår någon form av paj i salladen, och om det gör det råder jag dig att välja den. Till exempel deras skaldjurspaj är fantastisk. Man får också gott bröd till maten. 95 kronor tror jag lunchen kostar, och det är ju strax förbi smärtgränsen. Men det är gott.

Utöver lunchen är Delikatessen en pretentiös delikatessdisk. Detta är den dyra typen av delikatessdisk, så gå inte hit om du vill ha billigt smörgåspålägg. Däremot kan jag varmt rekommendera att gå hit om du vill ha en riktigt god köttbit på kvällen och det nyligen var löning. Deras hängmörade entrecôte för 450 kr kilot är en himmelsk upplevelse och definitivt värd att prova. I övrigt finns ost, fisk och skaldjur, men dit har jag inte kommit än.

Delikatessen, fyra välförtjänta lönebesked av fem möjliga.

Jag hatar Waynes

av Jonas

Espresso house har fått ta lite skit från den här bloggen på sista tiden. Och visst är det välförtjänt. Men ändå är inte Espresso house det sämsta man kan uppbåda i cafésverige. Den platsen innehar nämligen Waynes.

Det var länge sedan jag började bojkotta Waynes. Jag minns inte den exakta tidpunkten, men jag minns bland annat en förfärligt äcklig räksmörgås på uteserveringen på stortorget i Malmö. Jag vet också att något i mitt undermedvetna stampar ilsket på nervknutarna när jag ser deras fula och överdimensionerade kaffekoppar, så troligen har jag ett gammalt trauma gällande dem också.

Idag behövde jag sitta ner en stund vid ett bord med en kopp, och jag slank in på Espresso house inne på akademibokhandeln. När jag fick min kopp bryggkaffe kände jag hur diafragman började rycka, och mycket riktigt var det en Waynes-kopp som kom mot mig. Tydligen har illa gått till värre, Espresso house har blivit Waynes. Jaja, nu är det för sent tänkte jag, helt ovetandes om vad som väntade mig.

Hur illa kan det vara frågade jag mig stilla och gick mot mitt bord, läppjande på en halvliter rumstempererat bleksvart blask. Alla förtjänar en andra chans. Vänta nu, rumstempererat? Jag gick tillbaks. Efter att personalen konstaterat att de glömt sätta på värmen på den stora kaffeföräcklarmaskinen blev jag erbjuden en americano istället. Här fick jag erfara en fruktansvärd misshandel av konceptet kaffe. En minimal skvätt espresso späddes ut med en evighet av vatten. Det som serverades kunde lika gärna varit te

Ärligt talat, detta är bara vatten invände jag. Barristan, som utöver sina fullständigt frånvarande kunskaper om drycken kaffe faktiskt var riktigt tillmötesgående, replikerade med att så gjorde man faktiskt en americano. Som om hon inte hade något som helst ansvar för koppen med utspätt vatten hon just serverat, utöver att den följde receptet som den gastronomiskt yrkeskriminelle Wayne utformat.

Tredje gången gilt fick jag en cappuccino. Det är jag inte ens speciellt glad i.

Waynes Coffee, lägre betyg än vad som finns på min skala.

I testikelns tecken

av Jonas

Visst är det en fantastisk känsla att befinna sig i en absurd situation!

I fredags var jag ute på restaurang och åt, men jag ska inte plåga er med ytterligare en recension av Mrs Brown. Men mitt i måltiden kommer det in ett sällskap på fyra personer, av allt att döma två par, i 25-årsåldern. Herrarna, som sätter sig närmast oss är iklädda cowboyskjorta, läderväst och den lustiga företeelse som kallas cowboyslips. De blir glada när vi berömmer klädvalet, och deras damsällskaps fnittrande ligger i gränslandet mellan förlägenhet och stolthet.

Utan att blinka beställer kopojkarna in varsin portion oxtestikel till förrätt, och äter den under ett ymnigt skämtande om såsen som serveras till.

Allt ackompanjeras av en dam vid bordet bakom skränar på växelvis engelska, franska och svenska om vem som egentligen är hennes bästa vän från Schweiz. Av allt att döma är det den betydligt tystare damen på platsen bredvid henne hon menar. Den skräniga ägnar nämligen hela kvällen åt att förtydliga just detta.

Med en känsla av att vara den normalaste och troligen den tråkigaste människan i Malmö lämnar jag restaurangen och går och tar en öl.

Riktigt äcklig sprit

av Johan

Det finns mycket att säga om den sprit man dricker. Trots detta är kanske inte de flaskorna de mest intressanta. Det finns flaskor som vi köper och bär hem men sedan inte dricker eftersom vi köpt fel, tänkt fel eller helt enkelt låtit oss bli påverkade av flaskor innan vi ens kommit in i taxfreebutiken. Någonstans bland de övergivna panelhönorna i barskåpet väntar en stor berättelse på att bli berättad.

Flaskorna på bilden är två gamla vänner som jag helt förlorat kontakten med. De har gemensamt att de delar en hylla i mitt örnnäste här i Vällingby och att ingen dricker dem men de kommer från olika världar. Till vänster ser ni en flaska mycket billig kinesisk vodka. Jag köpte den 1999 i en liten jourbutik vid den himmelska fridens torg och jag tog den till ett ännu mindre korridorrum i Lund.

Flaskans resa var inte slut där. Sedan 1999 har jag släpat mitt bohag kors och tvärs över skånsk mylla, kalifornisk prärie och jämtländsk vildmark fler gånger än jag orkar räkna. Den senaste flytten skedde med linje 19 mot Hässelby strand och den stackars flaskan från Kina var med. Under all denna tid och alla dessa mil har ingen vågat dricka ur den.

Det finns förstås en lång rad goda skäl till att inte dricka ur flaskan och finkel är bara ett av dem. Med i den där jourbutiken i Beijing var en person som också bodde på den där studentkorridoren i Lund. Han köpte en liknande flaska som dracks upp med fasansfulla följder. Dessutom köpte jag själv en annan, något finare flaska. En flaska som kostade 10 kronor istället för 2 kronor, som den på bilden. Den finare flaskan är slut men jag kan ännu minnas den i mina drömmar innan jag vaknar kallsvettig på sovrumsgolvet.

Flaskan till höger har en mycket kortare historia. Jag köpte den under en dagskryssning till och från Åland förra våren. Bortsett från ett par klunkar jag tog under fotvandringen mellan färjeterminalen och Gärdets tunnelbanestation är den också helt oantastad. Det är förstås Stroh från Österrike, en vedervärdig dryck som smakar ägglikör och lut. På väg över landgången kunde jag höra mig själv säga något om att det kunde vara gott att hälla en skvätt Stroh i kvällsteet. Det hade uppenbarligen varit en alldeles för lång dag på de sju haven.

Detta är faktiskt den enda riktigt äckliga spriten jag äger för tillfället. En gång hade jag mycket mer men inte längre. Det är inte praktiskt att ha en massa flaskor som ingen dricker ur när man flyttar så ofta som jag. När jag bodde i Östersund förvarade jag ett par dussin konstiga flaskor i ett skåp ovanför kylen. I ett par medvetna försök att dräpa de riktigt gamla drakarna bland dem bjöd jag in till en serie av spritfester av buffétyp. På gästlistan stod genomgående universitetsanställda lärare och forskare vilket i det närmaste är en garanti för att ingen gratis sprit kommer att sakna uppvaktning. Trots detta tog det flera försök.

Ibland slutade försöken med att grannen under kom upp och hotade mig till livet och ibland slutade de med att gäster behövde två skidstavar för att ta sig ut i hallen. I ett inspirerat ögonblick liknade jag en gäst som druckit fyra glas absinth vid “en dansande björn på ravefest”. Gemensamt hade försöken att de sällan ledde till att den riktigt äckliga spriten försvann.

Så jag ändrade strategi. Jag började ta med flaskor när jag var hembjuden till folk.

“Hej, jag tog med en flaska slovakisk örtlikör”.

Flaska för flaska kom jag längre in i skåpet och när de var slut packade jag ihop och flyttade till Malmö.

Idag bor jag i Vällingby men jag äger bara två flaskor riktigt äcklig sprit. Hur allvarligt ska man ta Stockholm? Är det dags att skaffa fler?

En god pilsner

av Jonas

I dagens ölsamhälle med ett prunkande utbud av öl kan det vara svårt att hitta rätt. Magnumflaskor med 14%-ig ekfatslagrad stout trängs på bolagets hyllor med körsbärsbelgare med pH neråt 1,5-2. Inte heller den här bloggen är direkt oskyldig i spridandet av ölextremism, trots ett flertal inlägg om verklighetens öl. Ibland behöver man inte något helt utflippat, utan man behöver en normalstark, rejält god pilsner som är hyfsat enkel att få tag i. Här kommer några bra tips.

St Eriks pilsner

St Eriks är egentligen TT, men låt inte det avskräcka dig. Under märket St Eriks tillåter de sin alternativbryggare experimentera en del, och inte sällan med bra resultat. Pilsnern är frisk, smakar färskt och gräsigt. Ganska besk för att vara en pilsner, men bara tillräckligt för att ge den en frisk ton av marknära vegetation och blommor.

Malmö Brygghus pilsner

Även denna sticker ut lite, och går nästan lite åt jever-hållet. Örtig och frisk. Kan vara lite knivig att få tag på, men man kan dricka den på bryggpuben.

Brooklyn Lager

Ok, lager är säkert något annat än pilsner, men jag vet ärligt talat inte vad skillnaden är. Brooklyn Lager krossar fördomen om blaskig amerikansk öl. Detta är en helt vanlig lager som smakar lite mer och lite godare. Inte speciellt besk, men fylligare än snittet. Finns i ordinarie sortiment på nästan alla bolag. Snygg etikett har den också.

Slottkällans lager

Jag vill minnas att denna smakade ganska likt brooklyn, men med betydligt fulare etikett. Den brukar vara lätt att hitta på bolaget, men jag hittar den inte på deras hemsida nu. God öl hur som helst.

Dugges Lager no 1

Denna har jag ingen direkt erfarenhet av, men folk, tex Johan, säger att den är bra. Dugges är ojämna, men det finns alltid anledning att prova. Denna finns i fasta sortimentet.

Oppigårds Slåtteröl

En typisk oppigårdare. Alltid delikat. Ingen ale den här gången utan en frisk och jordnära ljus öl. Denna kommer och går i tillfälliga sortiment, håll utkik framåt vårkanten.

Kom gärna med egna tips om du läser detta och inte håller med eller tycker att något fattas. Snart är våren här och då behöver man friska brygder för att skynda på sommaren.

Nose to tail är dött

av Jonas

Efter ett näringsrikt och delikat grillat oxhjärta på Bastard sitter jag med ett fånigt leende på läpparna och kontemplerar. Varje gång jag beställer deras fantastiska oxhjärtstoast hör jag små änglar sjunga. Eller är det ett mässande av mularam, sularam, mularam, sularam jag hör? Nåja. Bastard är som bekant en av de restaurangerna som man brukar säga pysslar med nose to tail-konceptet. Det innebär alltså att man lagar mat av alla delarna på djuret. Detta förnekar de såklart, de lagar bara “bra mat” enligt dem själva.

Sedan detta blev på modet för några få år sedan har det ploppat upp fler och fler restauranger som tävlar om att servera obskyrast inälvsmat. Steakhouses och vanliga tråkrestauranger har hittills bara sett sig än mer frånsprungna i kreativitet och nyskapande.

Nu har vi nått punkten då nose to tail har blivit en klyscha. Ett buzzword. Ingen restaurang värd namnet säger sig någonsin ha tänkt på det, istället säger de att så har vi alltid gjort. Detta har inget med trender att göra, vi har alltid brytt oss om närproducerat, säsongens råvaror och de delarna av djuret som normalt sett blir kattmat bla bla bla. De restauranger som är lite efter börjar treva med att ha en halv rätt med lever och en med grishals i på menyn, och säger precis samma sak. Det blir lite urvattnat.

Så vad kan uppföljningen bli? När nu nose to tail blir comme il faut, vad kommer Bastard och andra respektabla etablissemang komma med? Och vad kommer alla roliga nykomlingar utmana nämnda etablissemang med? Vad det än är hoppas jag att oxhjärtat som nu värmer min mage kan få vara kvar på menyn.

Bloom in the park

av Jonas

Härom dagen var jag på finrestaurangen Bloom in the park. Deras elvarättersmeny (!) var beställd, och förkylningen var tillfälligt bortskrämd med en pillercocktail som skulle gjort en mexikansk narkosläkare kallsvettig. Det dukade bordet mötte oss med en ocean av bestick. Kvällen var upplagd för frosseri.

Bloom är en restaurang utan meny. Man får en chans att berätta om man är allergisk mot något, men i övrigt får man äta vad de serverar. Och det de serverar är delikat, lyxigt och inte minst experimentellt. Vissa, inte minst vissa skribenter på just den här bloggen, kan jag tänka mig fnyser åt den här typen av extrema utsvävningar. Men själv tycker jag att det är fantastiskt kul.

Jag ska inte tråka ut er med att berätta om alla elva rätter, jag kommer inte ens ur mitt minne kunna räkna upp dem, men ett par kan jag nämna. Gåslever med glass var till exempel något jag aldrig ätit förut. Dekadent och vulgärt, men smakerna passade verkligen ihop. Pilgrimsmusslan serverades med rök. Japp, precis så konstigt som det låter. Blodkorv återkom i två rätter, och det är inte första gången jag blir serverad blodkorv på finkrog det här året. En välkommen återkomst alltså. Haren serverades ovanpå en annan hare, och tillsammans med en brysselkålpuré. Brysselkål är otroligt gott när det tillretts av någon som kan. Hela trynet på grisen var representerat på en tallrik med både tunga och kind. Hummern var perfekt i all sin enkelhet. Ett gurkostron slank också ner. Alla rätter serverades naturligtvis med utvalda viner.

Hovmästaren (mannen med horn ovan) berättade inte vad vi serverades förrän vi ätit det. Och tur är väl det, för jag misstänker att tjurtestikeln inte slunkit ner med samma smidighet om jag vetat vad den lilla panerade bollen var innan. Den smakade som kyckling.

Elva rätter kräver sin entusiast, och trots att varje ny rätt var fantastiskt spännande var fem timmars sittning aningen för långt för att kallas normalt. Men jag rekommenderar ändå alla som har en kväll och några lusentappar över att prova. Detta är något annat än en middag.

Betyg är i sammanhanget meningslöst. För det priset ska det vara en upplevelse. Och det är det också.

Ett stort steg för gödsvinet?

av Johan

Många i Gödsvinets massiva läsarskara undrar säkert när Restaurang Gödsvinet skall slå upp portarna. Världen väntar fortfarande på denna helvegetariska sportbar men den väntar kanske inte förgäves. Såhär i jultider har jag kommit över ett recept som kan få oss lite närmare visionen om vegetarisk mat lika hälsovådlig som den som serveras på animaliska sportbarer.

Inspirationen, för att inte säga plagiatet, kommer från ett oväntat håll. Det är den vänsterradikala Fria tidningen som bjuder på ett recept på vegetarisk julskinka. Bjuder kanske inte är rätt ord eftersom jag stjäler det ut deras tidning men eftersom jag är en av deras 13 prenumeranter i Sverige så anser jag det är både min rätt och dessutom i enlighet med allmänintresset. Ifall någon från Fria tidningen ändå skulle komma och knacka tungt på min dörr en månfri natt så har jag ett par alternativa svar att erbjuda denna:

1. “Jag trodde ni i gycklarvänstern var för coola för upphovsrätt?”.

2. “Jag vet vad som får din jacka att lukta så där”.

3. *stickande spjutrörelse med tom Jamesonflaska i mellangärdet*

4. Alla ovanstående

Nu när detta är utrett kanske vi kan gå vidare till själva receptet. För den vegetariska julskinkan behövs:

1 st Vegoskinka

Ok, vi bryter där. Detta är kanske inte riktigt det revolutionerande recept som jag först anade. Grunden i det är alltså att man först hittar en butik som säljer en helvegetarisk skinka, förmodligen någonstans kring Möllevången i Malmö. Det är inte matlagning, det är att “gå och handla”. Underskatta inte skillnaden. Men ok, vi ser efter vart detta leder:

3 msk Senap, gärna en grovkornig.

1 msk Tomatpuré

1/2 dl Ströbröd

Råsocker, salt, peppar

Blanda ihop senap, tomatpuré och kryddor. Eller med andra ord “ingredienserna” med undantag för själva “skinkan”, som du precis köpt färdig från stans enda charkuterist med ring i näsan. Bred smeten ovanpå skinkan och toppa med ströbrödet och sockret (ok, de skulle inte med i smeten). Kör skinkan i ugnen på 225 grader i 25 minuter eller tills du ger upp och börjar virka halsdukar åt lyktstolpar istället. Låt kallna, skiva upp och ät precis som en vanlig skinka.

Jag vet inte vad jag ska säga. Egentligen vill jag att detta ska fungera men det är inte lätt. Ska vi inte bara ringa efter en falafel istället? Eller helt enkelt koka en kålrot