Malmö

Svin i örtagård

av Jonas

Gudarna ska veta att jag inte läser mycket böcker. Det finns dock böcker jag både läser och uppskattar, vissa så mycket att jag läser dem om och om igen. En märklig prioritering, kan tyckas, att välja böcker man redan läst när läsåret bara rymmer en handfull litterära verk. Men så är det.

En av dessa böcker är Bock i örtagård av Fritiof Nilsson Piraten. Detta är helt klart en av världens bästa böcker, visserligen med min nu erkänt snäva referensram. Nu läser jag den återigen.

Piraten är nästan okänd norr om hallandsåsen. Inte bara berövar detta nordsvenskarna på lysande litteratur, det gör också att de inte får ha Piratens besk i det statliga alkoholmonopolets fasta sortiment. Men det har jag redan raljerat över en gång.

Vad Bock i örtagård handlar om är inte något jag tänker avslöja för de trogna gödsvinetläsare som nu i tusental kommer att invadera bokhandlarna efter att ha läst det här inlägget. Men boken inleds med en fenomenal beskrivning av en supé på Hotell Horn i Malmö någon gång sent artonhundratal. Det är i dessa gastronomiska utläggningar som Piraten är allra bäst. Man blir rädd för, och fascinerad av, hur mycket mat och dryck man verkade kunna inmundiga på den tiden. Men man sörjer också att den tiden är förbi och att man aldrig kommer att få uppleva det kulinariska vansinnet som då verkade råda. Vågar jag föreslå att det kanske var bättre förr?

Så här beskrivs första tagningen av förrätten, det vill säga smörgåsbordet.

Entrén gick ingalunda i förlägenhetens tecken: dessa gentlemän rörde sig hemvant som i egen stuga; ingen vred sina händer, ingen slätade håret, ingen kontrollerade sina julpknappar. Målmedvetet slöto de upp kring smörgåsbordet, som var prisgivet till skövling. Golvplankorna gungade under deras tunga steg, ålen darrade i sin gelé, aladåberna skälvde, rödbetstärningarna lossnade och gledo utför sidan på sillsallatens stympade kon.

Hovmästaren gjorde tecknet som betydde småvarmt och flickorna skyndade ut genom svängdörren för att snabbt återvända med ångande fat och kastruller, pytt i panna, fläskkorv, impotatis, skinkomelett, sillgratin. […]

Trängseln kring bordet blev svår, ty var och en ville bärga första skörden på sin tallrik på stående fot, med mera mat och brännvin inom bekvämt räckhåll. Men sämjan var god. Främsta ledet langade tallrikar, knivar, gafflar, supar till de bakom stående. Och dessa harpunerade så gott sig göra lät sina aptitbitar över axlar, under armbågar, genom varje springa som yppades i väggen av smörgåsätare framför. Varunder det ej kunde undgås att mycket smått och gott fastnade i kostymtyg.

Bara första tagningen alltså. Både en portion till av detta och en huvudrätt ska ner. Supén fortsätter därefter med ständigt nya nivåer av dekadens. På något sätt kulminerar det efter maten då herrarna tar igen sig i caféet.

Snart rökte de som skorstenar och började dricka det värsta de kunde, börjande med några glas konjak att sätta maten med och fortsättande med punsch för att släcka törsten.

Att släcka törsten med punsch är bara det surrealistiskt eggande.

Jag ber Albert Bonniers förlag om ursäkt för att jag helt fräckt publicerar den text de åtnjuter en mängd juridiska rättigheter till, men hoppas att de förlåter mig då jag gör mer engagerad reklam för boken än de ens försökt göra på mycket länge. Och som ni vet står mig upphovsrätten mycket varmt om hjärtat, aldrig skulle jag vilja beröva Albert Bonniers förlag inkomsten från det någon annan skrivit. Förlåt, nu tappade jag bort mig.

Bock i örtagård, fem kreaturshandlare av fem möjliga. Finns även som ljudbok, fantastiskt inläst av Hans Alfredsson.

http://www.youtube.com/watch?v=P-BbHbQqS8w

Jensen’s levererar ikke

av Jonas

Jag har alltid varit kluven till Jensen’s Bøfhus. Visserligen serverar de välbehandlat kött till humana priser, men å andra sidan ger ett besök där känslan av att vara på barnkalas på McDonalds, med allt vad det innebär. Personalens obligatoriska västar och slipsar orsakar mindre härdsmältor i mitt huvud varje gång jag ser dem. I naturen är den färgkombinationen förbehållen organismer som varnar om gift, obehag och ond och neslig död, och den mänskligt nedärvda instinkten borde vara att springa därifrån. Men med den industrialiserade köttstekningsverkstad som varje Jensenskök utgör har jag ändå alltid känt att de är pålitliga. Deras perfekt optimerade rare-grillmaskin gör även den billigaste lunchbiff till en mycket trevlig och bastant upplevelse.

Titta inte för länge på den här bilden, det kan kosta dig synen.

Förra veckan dog den bilden av våra närmsta grannar. Jag fick vänta en timme på min lunch. Det är inte alla som har så mycket tid att spendera på lunchen, och jag hade det knappt. Dessutom är en timme långt över EU’s gränsvärden för hur länge man får utsättas för strålningen från personalens västar. När maten väl kom hade den stekts sönder och samman. De erbjöd en ny, men vid detta läge hade jag tjugo minuter till möte och tid fanns inte.

Jag slapp betala för maten. Samtidigt fick alla runt bordet varsin kupong på en gratis lunch. Jag vet inte om det var vänligt eller bara elakt. De kommer att få en chans till, men det beror enbart på den sabla kupongen. Jag gick innan notan betalades för att hinna till mitt möte, men de som satt kvar och betalade berättade att hastigheten inte på något sätt blev bättre ens när de skulle kräva in pengarna.

Jensen´s Bøfhus i Malmö, en färgblind ko av fem möjliga.

21

Dagen jag började blogga igen

av Johan

Dagen jag började blogga igen var den första november 2009, för exakt ett år sedan. Gödsvinet fyllde sex månader för bara några veckor sedan. Konstigt nog kom jag just idag ihåg att jag faktiskt hade en annan blogg ett kort tag innan dess.

Det lite ovanliga med denna bloggen var att den inte hade några läsare. Det hade jag sett till genom att blockera tillgång till den för alla utom mig själv. På så sätt hade jag åtgärdat det problem med mina tidigare bloggar som gjort att jag fått sluta med dem mer än två år tidigare. Problemet med att folk började läsa dem.

Bloggar är inte till för att läsas, de är till för att skrivas. Därför kändes det inte som någon stor förlust att skriva på en låst blogg. Möjligtvis var det lite väl klent med kommentarer.

Hur som helst kom jag ihåg denna spökblogg tidigare idag och på den fann jag åtminstone ett inlägg som jag kunde leva med. Det var det första inlägget på två år och det handlade mest om Malmö och, faktiskt, en del om livsmedel. Här är det, mest för min egen skull. Denna gången också.

Mörkret har sänkt sig över Malmö och jag är egentligen på väg någonstans. Stående i hallen av min bisarrt överdimensionerade lägenhet inser jag dock att det är något jag måste göra först. Nu står det en grundligt isad Jameson på en liten korkplatta bredvid tangentbordet och jag skriver det första blogginläget på två år.

Vad som inte har hänt sedan dess är tillräckligt för att fylla en bok. Jag slutade skriva i bloggform på grund av förvissningen om att det var bloggandet som hindrade mig från att ta över världen. Detta skulle visa sig vara en överdrift

Istället har jag tagit min doktorsexamen och tagit farväl från Norrland i en seperation som måste sägas vara bäst för båda parter. När jag nu sitter bakom samma gamla skrivbord på samma ergonomiskt tveksamma sätt kan jag konstatera att mycket lite egentligen förändrats. Utanför fönstret finns inte längre den fortifierade parkeringsplatsen bakom det gamla ungkarlshotellet i Östersund. Istället blickar jag ut över ett parkeringshus tillhörande en tysk livsmedelskedja.

Södra innerstaden i Malmö liknar inga andra platser i Sverige men påminner däremot rätt mycket om porrdistriktet intill centralstationen i Frankfurt am Main. Det är ingen plats att komponera vykort men vi som bor här är tillfreds. Utbudet av exotisk snabbmat är oöverskådligt men man måste fotvandra i 30 minuter för att finna svenska livsmedel. Svenska livsmedel är dock inte på långa vägar så vandringsvärda som Eskil Erlandsson vill få oss att tro så jag håller till godo med någon av de fyra, snart fem, polska livsmedelsbutiker som finns inom en kilometers radie från mitt ståtliga funkishus. Min uppfattning om vilka färger köttprodukter kan ha har vidgats betydligt under de sex månader jag bott här.

Brottslighet är en faktor att ta hänsyn till i dessa kvarter. Sedan jag flyttade in har en man mördats i huset intill, poliser har sprungit på hustaken, helikoptrar har cirkulerat och banker har sprängts i luften. Bara förra veckan stacks biträdet i en jourbutik ner och under sommaren kunde man ställa klockan efter handskakningslangaren av narkotika som huserade nedanför min balkong. Ifall någon räcker dig handen här så är det bäst att du har en femhundring i din egen.

Jameson forsar genom uttorkade fåror i min hjärna och långsamt återvänder livet till mitt inre Serengeti. Gröna skott är på väg upp och jag ser fram emot att se dem blomma. Jag är tillbaka och denna gång tänker jag stanna till slutet. Det här kommer att bli bra

Hickory Urban Grill

av Jonas

Att lämna hemmet en kort stund för att äta något gott och ta ett glas vin tycker jag är ett utmärkt sätt att slappna av. Och slappna av behövde jag göra i fredags, dagen innan mitt eget bröllop. Jag och min (då) blivande fru slank ner på Hickory Urban Grill som ligger i här närheten.

Redan nu tänker du ”Hör han inte varningsklockorna i epitetet Urban Grill?”, och du som vet var det ligger undrar säkert också vad jag gjorde i de ruffa kvarteren, särskilt med tanke på Malmös nutida rykte. Nåja, jag får väl skylla på att jag hade huvudet fyllt med annat.

Redan när vi kom in började vi ana att detta inte skulle bli en kväll som alla andra. I ett hörn satt en medelålders och en äldre herre. Den yngre vid ett klaviatur av den typ man oftast förknippar med finlandsfärjor, och den äldre med en fiol som han misshandlade efter bästa förmåga. Männen såg surrealistiska ut. Det var något som var snett och snurrigt med dem, men än idag kan jag inte sätta fingret på vad. De var oproportionerliga på något vis. De fick mig att tänka på de märkligare scenerna i Twin Peaks, och det är inget bra betyg på något man ska behöva möta i verkligheten. Vi tog plats så långt bort vi kunde.

Mitt huvud bultade av dagens stress och ansträngning, och av en omänsklig hunger. Vi beställde en ryggbiff, och sörplade på ett glas rött medan vi diskuterade allt vi borde vara stressade över. Musikerna spelade något som kanske skulle passat på en sibirisk begravning, såvida de hade spelat rent. Men de rena tonerna lyste med sin frånvaro och inte ens om det fanns ett sibiriskt begravningssällskap i lokalen hade musikvalet passat.

När ryggbiffen kom var det som om musiken tystnade och änglar började sjunga, och jag satte tänderna i den direkt. Till min besvikelse var den inte alls så blodig som jag hade beställt. Dessutom hade den en påträngande sotsmak som antingen kom av en lustig kötthantering eller av för mycket röksmaksättning. Hur som helst var det inte gott. Ätligt, men inte gott. Musiken gnisslade nu högre än förut. En av de som bestämde på stället verkade komma ut och berätta för de två Twin Peaks-männen att det kan vara lämpligt att spela något gladare. Sagt och gjort, pianisten satte klaviaturets autopilot på finlandsfärje-mode, och en melodi satte igång att spelas automatiskt. Det lät naturligtvis för jävligt, men det var i alla fall rent. Nu hade alltså både pianisten och violinisten som enda roll att bidra med falska toner, och detta var en uppgift de tog på allra största allvar.

Som ett ljus i en annars mycket dunkel stund erbjöd sig servitrisen omedelbart att byta ut mitt kött. Jag hade inte ork att krångla så jag sade att det var ok, och vi bjöds på te och kaffe och lite rabatt på notan. Mycket proffsigt, och uppskattat.

Efterrätten var en chokladfondant och vid det här laget hade mina förväntningar sjunkit till botten, och min huvudvärk tilltagit. Musikanterna visade inga tecken på att mildra sin atonala misshandel av oss stackars gäster. Men restaurangen överraskade med en god och nästan flytande fondant. Glassen som serverades till vet jag inte vad de hade gjort med, den hade varit bättre direkt från ett big pac.

Som om servitriserna visste att något var snett gav de oss ett litet utvärderingsformulär till notan. När vi kom därifrån var jag upprymd. Det hade visserligen varit ett plågsamt restaurangbesök, men ändå en roligt surrealistisk upplevelse. Dessutom lyckades besöket med sitt syfte, med de oerhörda ljudföroreningarna i bakgrunden var det omöjligt att hålla tankarna samlade på sin stress.

Hickory Urban Grill, två svaga baklängesdvärgar av fem möjliga. Hade det inte varit för servitrisen och efterrätten hade de suttit där med en stadig etta.

Skåne – en kulinarisk resa

av Johan
Malmö - parkernas stad

Skåne är så mycket mer än sverigedemokrater, seriemördare, gängkrig, människohandel, mordbrännare, Trelleborg, segregering, Dr Bombay, barnfattigdom, Helsingborgs IF och Edvard Persson. Vi har ju även all den goda maten och drycken. Och Kal P Dal.

Under oktober månad har jag gjort inte mindre än två kulinariska resor till landet i söder. Under den första besökte jag Malmös finaste restaurang och jag grillade mitt eget spett med en kristen sekt. Den här berättelsen handlar om min andra resa.

Sittande svulten på Bromma flygplats beslutade jag mig för att ta ett sista farväl av det Stockholmska köket. Jag köpte en liten, inplastad smörgås och en ännu mindre öl för 129 kronor. Det var ett om inte värdigt så ändå ganska typiskt uppbrott från huvudstaden. En och en halv timme senare rullade jag in i Lund med flygbussen och den kändes som en triumfvagn.

Mottagningen hemma hos min värd Martin blev informell men på sitt sätt storslagen. En flaska rödvin drucket ur dricksglas vid ett mycket gammalt köksbord kanske inte gör en fest i alla kretsar men jag har svårt att tänka mig ett bättre sätt att uppleva Lund. Att uppleva Lund är förstås inte lika nytt som det var 1997 och följande kväll bestämde vi oss för att göra tillvaron lite mer spännande. I likhet med endast en handfull äventyrslystna personer i Lund före oss bestämde vi oss för att resa till Malmö.

Kulregnet över Bergsgatan hade bedarrat då vi steg av 169:an i höjd med miljöförvaltningen. Vi gick raskt upp för Skolgatan mot vad som skulle utveckla sig till en givande kväll hemma hos Gustaf. Det visade sig att han varit flitig i köket och han var lika flitig med att förse sina gäster med öl. Gustaf har tre polska livsmedelsbutiker i sitt kvarter medan jag fick försöka klara mig med två då jag bodde i Malmö, en knapp kilometer bort. Det var därför inte att förundra sig över det polska temat i den första av två fina rätter. Sill, kokta rotsaker och saltgurka med snaps och öl. Det är allt en människa behöver.

Till huvudrätt blev det tupp. Huvudrätt kanske inte är rätt beteckning eftersom huvudet visade sig vara den enda delen av tuppen som kocken inte kokat. Såvitt jag vet. Det var, hur som helst och helt ärligt, delikat. Vilken är den hemliga kryddan? Kanel och inälvor.

Kvällen avslutades på ett angenämt men ganska suddigt vis på det närbelägna Malmö Brygghus. Jag provsmakade några glas av deras IPA men på något sätt har de minnesanteckningarna förlorats under sorteringen i mitt mentala arkiv.

Den kulinariska resan genom Skåne tog förstås inte slut där, bland ölrapande firmafester på brygghuset. Resan gick vidare. Denna berättelsen slutar dock här.

Hjort är inte hjort

av Jonas


Min födelsedag i år präglades av förträngning. På grund av mycket att göra inför ett stundande bröllop blev jag tvungen att skjuta på firandet på obestämd tid. Men när jag kom hem efter jobbet den dagen tyckte min bättre hälft ändå att vi skulle gå ut på restaurang och äta lite, och så här i efterhand var det en riktigt bra idé. Vi gick till Mrs Brown på Davidshalls torg i Malmö.

Stället var tyvärr nästan tomt på folk. Men jag valde att koncentrera mig på att dekadent proppa i mig av de dyra godsakerna istället för att fokusera på mängden människor. Tomheten hade nog mer att göra med att det var måndag några dagar innan löning än restaurangens prestationer och rykte.

Menyn på mrs Brown skiftar med veckorna precis som den ska på en moderiktig restaurang. Dessutom är de påträngande pretentiösa med närodlat och säsongens grönsaker och sådant, men det funkar på mig.

Förrätten blev halstrade pilgrimsmusslor med blodpudding och blomkålscrème. En lustig kombination, och just lustiga kombinationer faller jag pladask för. Musslorna var aningen små, men delikata. Jag har blivit serverad obscent stora pilgrimsmusslor i USA och det lade tyvärr ribban för den molusken. Bitarna med hemgjord (såklart) blodpudding matchade i storlek och smakade utmärkt till. Klockrent.

Huvudrätten blev hjort, och efter min tidigare sågning av detta evolutionens behornade misstag var jag skeptisk. Men klarsynt och nykter som jag var anade jag att en bra restaurang kanske kan prestera bättre i köket än vad jag kan, och så var det naturligtvis. Dessutom visade det sig vara en stor skillnad på filén de använde och grytbitarna jag hade köpt. Den var härligt mör och röd i mitten, tuggorna smälte i munnen på mig och slank ner under stor njutning tillsammans med lingon och någon udda potatismutation. Hjort är tydligen inte hjort.

Efterrätten var crème brulée, och en sådan är ju aldrig dålig. Att dessa är färdiga i kylen och bara plockas ut för att brännas är ingen nyhet för mig, men tyvärr märktes det lite för tydligt då den var kylskåpskall i botten och varm på toppen. Ett slarvfel i köket, som dock är helt ursäktbart då det smakade bra.

Allt detta skedde till strax över normal restaurangnota, dvs strax över tvåhundringen för en huvudrätt. Lunchen är också väldigt bra, och ligger i nivå med andra ganska dyra luncher.

Jonas vs. hjorten: 1-1

Mrs Brown: Fem grytbitar av fem möjliga och mina varmaste rekommendationer. Jag ska dit igen.

Gallia, Malmö

av Johan

Hungern kom redan på tåget. Det var mil kvar till Malmö men en del av mig var redan på Ahlmansgatan. Även om det är långt dit från stationen så fanns det inget annat mål för mig. En hunger som den kan bara stillas på Gallia.

Det var nästan tomt när jag kom dit men genom eftermiddagsdunklet såg jag restaurangägaren stå bakom bardisken. Han är en väderbiten man vars yttre vittnar om några för många år i krogbranschen. Han kommer från Sölvesborg och pratar därför ungefär som Jimmie Åkesson utan att vara på långa vägar lika gnällig som denne. Han blev tvärtom glad när jag beställde en entrecote och en stor Hofbrau till lunch. Det verkade vara ett val han kunde relatera till.

Rätt snart började eftermiddagens första after work gäng ramla in, några gubbar i sänder. Det var stora kraftiga män som var närmast patologiskt malmöitiska. För 40 år sedan hade jag sagt att de var varvsarbetare, kanske jobbade de nu på något lager eller liknande. Efter en liten stund kom en liten rund dam och anslöt sig till dem med ett glas husets röda. Ifall stereotyperna håller var det receptionisten.

Entrecoten var stor, mör och i sällskap av grillade grönsaker och, förstås, bearnaise. Lagergubbarna tittade långt efter tallriken när sölvesborgaren bar bort den till det hörn jag alltid väljer om det går. Den hade kostat mig 90 kronor.

Det tog inte lång tid innan lokalen var fylld med öldrickande män men också en rad andra fascinerande människor. Bakom mig stod en ung man i träningsbyxor som spelade Jack Vegas och drack ständigt nya gin och tonic. Ett av borden delades av en ensam, öldrickande kvinna i stora glasögon som läste en bok och ett par som förmodligen druckit ikapp sedan 1987. De senare beställde vars en stor stark och vars en irish coffee. Vid den mindre spelautomaten på bardisken stod en liten asiatisk kvinna som sörplade rödvin medan hon attackerade knapparna med frenesi och ett stelt pekfinger.

En fredagseftermiddag vid ett bord på Gallia är mycket mer än bara fet mat och alkohol. När jag satt där kom jag att filosofera om staden jag befann mig i och tiden då jag bodde bara ett par kvarter därifrån. Utanför skymtade de gula bussarna vid Södervärn. Den fantastiska malmöitiskan steg allt intensivare från bordet med gubbarna, den lilla asiatiska damen hamrade på och det alkoholiserade paret stod mitt på golvet och kramades. Själv beställde jag en öl till.

På väggen fanns ett anslag om vilka kvällar som Gallia serverar gåsamiddag. Jag minns inte riktigt när det var men jag önskar att jag kunde vara där.

Gallia är ingen exklusiv restaurang. En del skulle kalla den en sylta. Det är i sådana fall en vacker sylta och både det fina ölsortimentet och menyn vittnar om originalitet och känsla. Framför allt kännetecknas Gallia av en hygglighet och en gammaldags hederskänsla nu nästan okänd i restaurangvärlden. När en person jag en gång befann mig i sällskap av på Gallia inte kunde äta upp sin entrecote på grund av en orelaterad medicinsk åkomma vägrade restaurangägaren att ta betalt för maten. God mat och dryck ska inte kosta mycket för sakens skull och om man inte kan uppskatta den så betalar man inte alls. Detta enkla recept gör Gallia till en av de finaste restaurangerna i Malmö.

5 diftonger av 5 möjliga

Malmö Brygghus, del II

av Jonas

Nej, det räckte inte för mig att smaka på en överklassdesignad flaska i hemmets trygga vrå (här). I fredags kväll lufsade jag iväg till Malmö Brygghus för en rundvandring och provsmakning.

Ägaren Anders möter upp med ett fast handslag och visar oss runt i bryggeriets lokaler. Allt är under uppbyggnad, men jäskaren och kokkärlen är blanka och nya. Han berättar en spännande historia om huset som varit bryggeri en gång i tiden, sedan blivit chokladfabrik, sedan rivningskåk och till slut uppköpt av Anders med familj. De har återupptagit chokladtillverkningen i den gamla chokladfabriken, och nu tar de alltså även upp bryggeriverksamheten.

Ölen de brygger är fem fasta och sedermera en månadsöl. I slutet av visningen får vi prova de fem ölarna, och här är mitt omdöme:

Veteöl. Detta är en veteöl av belgisk typ, alltså en witbier. Här knockas jag direkt, den är fyllig, syrlig, söt och frisk. Den är grumlig som tropicanas äppeljuice (som jag för övrigt kan rekommendera). Precis såhär vill jag att en veteöl ska smaka. Full pott!

American Pale Ale. En Ale av amerikansk typ (duh!). Den är lite stark och lite obalanserad. Den doftar intensivt och har en lång besk eftersmak. Den är inte dålig, men inte heller så spännande.

Pilsner. En pilsner av nordtysk typ. Betydligt fylligare än den tjeckiska typen som vi är vana vid. Ägaren själv jämför den gärna med Jever. Den här är jättegod. Utöver fylligheten har den en skarp gräsig beska som ger den karaktär. Det är riskfyllt, det är inte en vanlig ljus lager som kommer tilltala den stora massan, men det är roligt att de vågar.

India Pale Ale. IPA’n har jag recenserat tidigare, men trots att jag fick den upphälld från en flaska från exakt samma batch den här gången, smakade den helt annorlunda. Den var inte speciellt njutbar den här gången, vilket verkligen är mystiskt. Jag får ge den en tredje chans innan jag ger ett slutresultat.

Cacao Porter. Den sista är flaggskeppet. Det är den här ölen som kommer att föra bryggeriet till den utländska marknaden. De använder kakao från den tillhörande chokladfabriken, så valet är naturligt. Och det är alltså inte en så kallad chocolate stout som finns i många varianter, utan det är just kakao som är smaksättaren. Det är en mörkt fyllig, stark och bitter historia. Den luktar fantastiskt av kakao, och den smaken följer med genom hela glaset. Ingen sötma kan skönjas, istället är den bitter från kakaon. Till en början känns den aningen tung och hård, men i och med att ölen blir lite varmare, och med den ökande alkoholkoncentrationen i mitt blod, smakar den bättre och bättre. Detta är en specialöl som man inte korkar upp till sin pasta bollnäs framför fångarna på fortet, men det är ett klart uppskattat tilltag. Kanske snarare till efterrätten.

Provsmakningen avnjuts i den provisoriska puben som serverar öl tills den riktiga öppnat. Priserna är överraskande behagliga, och lokalen är gammal och trevlig. Framåt kvällen ökar samtalsnivån till ett rejält ölhallsbrus, och stämningen är riktigt skön.

Jag kan inte annat än leende glädjas åt att vi har ett bryggeri i Malmö, och jag rekommenderar varmt alla att besöka det. Prova framförallt veteölen och cacao portern.

Malmö brygghus

av Jonas

Vi lever i en ljus tid. I alla fall vi som lever i Malmö.

Malmö brygghus håller långsamt på att slå upp portarna i det gamla bryggeriet vid möllan. För någon vecka sedan ägde den första provsmakningen rum, och härom dagen släpptes de första flaskorna till oss trånande entusiaster utan tillstymmelse till egentligt liv. De första stora dyra buteljerna som nådde systemet är deras IPA och deras Cacao Porter. Flaskorna är elegant matt kolsvarta, med bronsbrun text och den här första batchen är begränsad och flaskorna numrerade. De vädjar direkt till habegäret längst in i min primitiva hjärna.

Sydsvenskans Håkan Engström har redan gett dryckerna godkänt, så nu är det med spänd förväntan jag öppnar och läppjar på Malmö Brygghus IPA. Det är enligt bryggarna själva en engelsk IPA, alltså inte av amerikansk typ som vi fått se många av på sista tiden.

Mitt första intryck är att ölen helt saknar den gräsiga beska humledoften som många ipor har. Snarare luktar den sött och fruktigt. Smaken är också mjuk och rund, på det sättet man känner igen från engelska ales. Den är aningen söt, men inte påträngande. Först i eftersmaken sitter beskan på ett elegant sätt och den är kvar ganska länge. Detta är en ganska lättdrucken IPA, som är mer fyllig än besk. Det har en tyngd, men är inte skarp. Men trots det är en flaska på 75cl lite väl mycket att hantera ensam. Jag misstänker att de kommer ut i normalare storlekar framöver.

Det här var riktigt bra, och jag ser fram emot portern som har fått ett bra mottagande. Fyra överklassdesignade flaskor av fem möjliga. Grattis Malmö!

Hälsosvinet

av Johan

Sommaren är över och det hjälper inte att låtsas som något annat. Den alternativa verklighet vi känner som semester finns inte längre. Detta är den verkliga verkligheten där en pizza har kalorier, en måndag har förpliktelser och en flaska Jameson har konsekvenser.

Förändringen är tydlig på min arbetsplats. Idag på lunchen talades det vitt och brett om olika träningsprojekt som just skulle till att sjösättas. Friskvården vid min arbetsplats skiljer sig något från den genomsnittliga. Under våren bestod den huvudsakligen av att en teologie doktor som också är amatörboxare bjudit in sparringpartners till gymmet längst ner i byggnaden där jag jobbar. Det var därför med fullständig uppriktighet som vi idag kunde erbjuda vår nya praktikant att ”få stryk av en präst i källaren”. Uppslutningen har hittills varit en besvikelse.

Själv springer jag runt Grimsta naturreservat en gång i veckan plus minus en gång. Mest minus. Det är ungefär åtta kilometer och det tar mig sådär en trekvart under vilken jag vanligtvis hinner med 1-3 hjärtstillestånd. Under min djupt ovärdiga uppvisning på denna sträcka under senaste lördagsmorgonen noterade jag markant skillnad i löparspåret. Vanligtvis är det bara befolkat av mig och ett par tusen kanadagäss med orolig mage (vilket spåret för övrigt har gemensamt med min förra runda i Pildammsparken i Malmö). I lördags var det dock relativt tätt mellan löparna. Löpare är förresten ett stort ord i sammanhanget. I de flesta fall var det medelålders kvinnor som skuttade fram i strax under normal gångtakt. Jag föreställer mig att det var just dessa kvinnor som under en normal semesterhelg hade legat utslagna på grund av en ansvarslös överdosering av grillad grishals och solljummen Oude Kaap. Nu är tiden att försonas med sina synder.

Nu är jag förstås direktdiskvalificerad att kasta den ordspråkliga första stenen. Min semester gick på det stora hela ut på att jag gjorde vad jag vanligtvis gör men på ett mer lättjefullt sätt. Att skriva på en vetenskaplig artikel är en ganska anständig sysselsättning om man kan kosta på sig rödvinspauser och oplanerade utflykter till storstadens många nöjen med jämna mellanrum. Jag har aldrig skrivit något så långsamt i hela mitt liv.

En viktig del i höstens hälsosamma omställning är förstås den mentala hälsan. En intressant form av självterapi uppenbarade sig för mig idag i form av en cyklande operasångerska. På väg ner för Katarinavägen mot Slussen hör jag ett märkligt ljud närma sig i hög hastighet. Det lät lite som Valkyriakörerna i ”Apocalypse Now”. Innan jag hunnit vända mig om susade en kvinna i min egen ålder förbi ute på gatan på en cykel och hon sjöng för vad jag förmodar var toppen av hennes förmåga. Det var första gången som jag blivit omkörd av ett högt C. På vilket sätt det hjälpte kvinnan vet jag inte men själv kände jag mig stärkt på något sätt.

Förmodligen var den cyklande sångerskan ute efter att fördriva någon sorts demoner. Det är viktigt att få avreagera sig men också att utöva behärskning. Behärskning går att öva upp. Jag brukar ge mig själv små belöningar när jag lyckats behärska mig. Vid en tidigare arbetsplats drog jag ett streck på ett papper för varje dag som jag kunde kväva impulsen att ta med ett skarpladdat skjutvapen till jobbet. Ibland blev det flera streck i rad. Nu skämtar jag förstås. Det ska också vara hälsosamt.