Det finns en sprithandlare i Chicago som inte längre talar med mig. Jag var där, i hans butik, för ett tag sedan och det var då allt gick fel. Nu finns det ingen väg tillbaka.
Butiken ligger på Wabash, bara meter söder om loopen, vilket är en ideal placering för oss som utan respekt för brottsstatistik och en lång rad smittorisker väljer centrala Chicagos billigaste hotell.
Läget var rätt och behovet fanns så jag klev in genom dörren en köldslagen novemberkväll. Jag var på jakt efter något att dricka men att dricka är att skriva så jag sökte en flaska med en historia.
Väl vid kyldisken kom berättelsen till mig. Old style är Chicagos öl om man får tro den lokala folkloren och en ganska offensiv marknadsföring från Pabst Brewing Company. Det var en berättelse att berätta och det var en öl att dricka med det syftet men få andra.
Nu var det här egentligen inte en spritbutik man går till för att köpa ett sexpack Old style. Spritbutiker man går till för att köpa ett sexpack Old style har speciella skåp med stålgaller där de ställer särskilt stöldbegärliga varor som Axe bodyspray och färgglada flaskor med Gatorade.
Det hade börjat så bra. Sättet på vilket mina röda ögon spärrades upp vid synen av alla de vackra flaskorna från alla världens hörn. Sättet på vilket den spritelitistiska handlaren hälsade erkännande inför min våldsamt europeiska uppenbarelse. Sättet på vilket våra blickar blygt möttes mellan raderna av whiskey i papprör. Vi hade något gemensamt, något vackert och skört.
Så var jag tvungen att förstöra alltsamman. Jag kan inte ha fina saker. Jag tror att jag visslade förtjust på Ray Acuffs gamla ”Wabash cannonball” när jag stegade fram till kassan med sexpacket dinglande från höger lillfinger.
Han tittade upp och leendet stelnade för att sedan falla sönder och försvinna för alltid. Jag hade gjort honom mindre besviken med en pistol i handen. Old style är ingen fin öl men egentligen var det kanske inte det värsta. När jag köpte de där burkarna var jag inte längre utlänning, jag var en turist.
Old style från Pabst är en nära släkting till samma bryggeris Blue ribbon och om man bor på södermalm och måste dricka en urindoftande öl från Pabst så förstår jag inte varför man inte kan dricka en Old style istället. Den är till att börja med något mindre offensivt äcklig. Old style är mer subtilt osmaklig, lite som en Sofiero. Den går att dricka och många har redan upptäckt det.
Ett annat gott skäl att dricka ölen är att den förekommer på en framträdande plats i den amerikanska versionen av TV-serien Shameless, en våldsamt underskattad dramaproduktion som utspelar sig i södra Chicago.
Old style är en öl för alla tider och jag borde veta eftersom jag har druckit ett par till frukost. Det var dagen för utcheckning från det magiska hotellet där det på något sätt fortfarande var 1978. Kvar av sexpacket var fortfarande två öl och om du vet något om hur jag dricker öl så vet du att något inte stod rätt till.
Kvällen innan kämpade jag fruktlöst med en pannpizza av Chicago-typ, pizzan vann och jag spenderade några timmar på toalettgolvet. Om någon säger att den nog var preparerad av en sprithandlare från området så tänker jag inte protestera.
Det var med blandade känslor jag insåg att jag skulle vara tvungen att dricka upp ölen den följande morgonen. Öl är med sin maltiga godhet av gyllene spannmål förstås en utmärkt frukostdryck men bland sätten att återhämta sig från en matförgiftning tillhör den de modiga alternativen.
Old style är dock en vänlig öl och den gav mig ett ljuvt farväl av den fantastiska staden vid Michigan. Det är en öl att dricka mer än en öl att köpa och för min del tänker jag dricka fler.
Förbluffande billig, finns inte på systembolaget
Två Frank av fem möjliga