Det har gått en månad sedan Gödsvinet Vällingby flaggade om till Gödsvinet München och det börjar bli dags att sammanfatta resultaten så här långt. Redan vid en första granskning framstår de som entydiga. Det går att äta, dricka och överleva här.
Dokumentationen här på Gödsvinet har främst rört drickandet men det innebär å andra sidan ingen radikal kursändring i publicerandet. Redan på min första dag på den tyska arbetsplatsen kunde jag dock ta del av ett stycke lokal matkultur i form av skinkstek med knödel i semitransparent mjölsås. Jag borde ha uppfattat att alla kollegorna valde salladen och handlat i enlighet med det.
Trots detta snedsteg har jag försökt att leva så bayerskt det går. Jag bor i en lägenhet full av utlänningar som mig men det är bara jag som hängett mig åt bröd, ost och korv från trakten. En av de andra är en Taiwanesisk-Amerikansk kryptolog från Missouri som under 30 års tid i USA lyckats undvika amerikansk matkultur genom att hålla sig till den kinesiska och jag tvivlar på att några månader i Tyskland lär göra något större avtryck i dieten. Jag är även den enda som dricker öl.
Lägenheten är ytterst modern och belägen på taket till någon sorts ogudaktig IT-institution. Det är ett så kallat smart hus som klarar sig bäst utan människor. Det är i själva verket så smart att det genomgick en existentiell kris redan i femårsåldern.
Det smartaste med att bo på ett tak är i min mening att man kan kyla öl och vin i dräneringen som täcker det platta tak som är vår lilla trädgård av grus och mossa här uppe. Det är speciellt bra då det endast finns ett mycket litet kylskåp och då det bayerska klimatet fortsätter att hålla en lämplig kylskåpstemperatur ännu ett litet tag. Istället för att stega ut i den gemensamma köket i tid och otid kan jag sträcka ut armen genom fönstret efter en ny flaska utan att ens lämna skrivbordsstolen.
Det mest karakteristiskt Münchiska livsmedlet är varken öl eller något annat man vanligtvis förknippar med staden. Det mest typiska är nog vattnet.
München har en fullständigt obscen mängd kalk i sitt dricksvatten och det fastnar överallt, i disk och tvättmaskiner, i kaffekokare och i de som dricker det. Kalket gör vattnet hårt precis som i sydvästra skåne med den skillnaden att det här är upp till tre gånger hårdare.
Vattnet får en bismak av kalket och det lämnar en sträv känsla i halsen. Alla som har testat att äta tavelkrita vet vad det gör med rösten och jag föreställer mig att bayerska gosskörer kan göra trovärdiga tolkningar av Marianne Faithfulls senare repertoar redan i mycket unga år.
På min första dag här i München ställdes jag inför en oväntad vattenfråga. Skulle jag skaffa en tillbringare med ett särskilt filter för kalket eller skulle jag som många tyskar helt enkelt börja köpa vatten på flaska?
Jag testade ett glas och sedan ett till. Sedan bestämde jag mig för att det var både enklast och billigast att helt enkelt vänja sig vid kranvattnet. Det är något jag efter en månad fortfarande tränar på med viss intensitet.
Kranvattnet är förstås fullständigt ofarligt att dricka. I själva verket lär det vara ett av det renaste och bästa kranvattnen i Europa. Det är dock fullständigt bortkastat på tyskarna som knappt ens skulle överväga att använda kranvatten ifall det brann i byxorna. Att bjuda en tysk på kranvatten är ungefär likvärdigt med att erbjuda en skål hundmat.
Det är ett vittne om mina prioriteringar att vattnets betydelse för öltraditionen här i staden var något av det första jag tänkte på när jag såg den centimetertjocka vita beläggningen i vattenkokaren i köket.
Det finns mycket riktigt en del skrivet om detta och det verkar vara ganska entydigt att det kalkrika vattnet är huvudsakligen positivt för ölbryggarna. Processen underlättas och resultatet blir ett smakrikare öl. De många sorters öl som produceras i enorma mängder i staden är i stor utsträckning ett resultat av det vatten som kommer hit från de närbelägna alperna.
De är förstås också svaret på hur man egentligen skall dricka Münchens vatten.
