München – att äta, dricka och överleva

munchen

Det har gått en månad sedan Gödsvinet Vällingby flaggade om till Gödsvinet München och det börjar bli dags att sammanfatta resultaten så här långt. Redan vid en första granskning framstår de som entydiga. Det går att äta, dricka och överleva här.

Dokumentationen här på Gödsvinet har främst rört drickandet men det innebär å andra sidan ingen radikal kursändring i publicerandet. Redan på min första dag på den tyska arbetsplatsen kunde jag dock ta del av ett stycke lokal matkultur i form av skinkstek med knödel i semitransparent mjölsås. Jag borde ha uppfattat att alla kollegorna valde salladen och handlat i enlighet med det.

Trots detta snedsteg har jag försökt att leva så bayerskt det går. Jag bor i en lägenhet full av utlänningar som mig men det är bara jag som hängett mig åt bröd, ost och korv från trakten. En av de andra är en Taiwanesisk-Amerikansk kryptolog från Missouri som under 30 års tid i USA lyckats undvika amerikansk matkultur genom att hålla sig till den kinesiska och jag tvivlar på att några månader i Tyskland lär göra något större avtryck i dieten. Jag är även den enda som dricker öl.

Lägenheten är ytterst modern och belägen på taket till någon sorts ogudaktig IT-institution. Det är ett så kallat smart hus som klarar sig bäst utan människor. Det är i själva verket så smart att det genomgick en existentiell kris redan i femårsåldern.

Det smartaste med att bo på ett tak är i min mening att man kan kyla öl och vin i dräneringen som täcker det platta tak som är vår lilla trädgård av grus och mossa här uppe. Det är speciellt bra då det endast finns ett mycket litet kylskåp och då det bayerska klimatet fortsätter att hålla en lämplig kylskåpstemperatur ännu ett litet tag. Istället för att stega ut i den gemensamma köket i tid och otid kan jag sträcka ut armen genom fönstret efter en ny flaska utan att ens lämna skrivbordsstolen.

Det mest karakteristiskt Münchiska livsmedlet är varken öl eller något annat man vanligtvis förknippar med staden. Det mest typiska är nog vattnet.

München har en fullständigt obscen mängd kalk i sitt dricksvatten och det fastnar överallt, i disk och tvättmaskiner, i kaffekokare och i de som dricker det. Kalket gör vattnet hårt precis som i sydvästra skåne med den skillnaden att det här är upp till tre gånger hårdare.

Vattnet får en bismak av kalket och det lämnar en sträv känsla i halsen. Alla som har testat att äta tavelkrita vet vad det gör med rösten och jag föreställer mig att bayerska gosskörer kan göra trovärdiga tolkningar av Marianne Faithfulls senare repertoar redan i mycket unga år.

På min första dag här i München ställdes jag inför en oväntad vattenfråga. Skulle jag skaffa en tillbringare med ett särskilt filter för kalket eller skulle jag som många tyskar helt enkelt börja köpa vatten på flaska?

Jag testade ett glas och sedan ett till. Sedan bestämde jag mig för att det var både enklast och billigast att helt enkelt vänja sig vid kranvattnet. Det är något jag efter en månad fortfarande tränar på med viss intensitet.

Kranvattnet är förstås fullständigt ofarligt att dricka. I själva verket lär det vara ett av det renaste och bästa kranvattnen i Europa. Det är dock fullständigt bortkastat på tyskarna som knappt ens skulle överväga att använda kranvatten ifall det brann i byxorna. Att bjuda en tysk på kranvatten är ungefär likvärdigt med att erbjuda en skål hundmat.

Det är ett vittne om mina prioriteringar att vattnets betydelse för öltraditionen här i staden var något av det första jag tänkte på när jag såg den centimetertjocka vita beläggningen i vattenkokaren i köket.

Det finns mycket riktigt en del skrivet om detta och det verkar vara ganska entydigt att det kalkrika vattnet är huvudsakligen positivt för ölbryggarna. Processen underlättas och resultatet blir ett smakrikare öl. De många sorters öl som produceras i enorma mängder i staden är i stor utsträckning ett resultat av det vatten som kommer hit från de närbelägna alperna.

De är förstås också svaret på hur man egentligen skall dricka Münchens vatten.

Hacker-Pschorr

hacker pschorr

Här i Europas självklara ölhuvudstad finns en rad bryggerier som tillsammans utgör grundpelarna i Münchens ölkultur. Hofbräu, Löwenbräu, Spaten och Paulaner är sådana grundpelare som blivit gjort sig ett namn långt utanför stadsgränserna. Bland dem finns dock även ett femte bryggeri som är minst lika betydelsefullt som de fyra nämnda.

Hacker-Pschorr är ett bryggeri som på vanligt vis har mer eller mindre påtagliga rötter till det medeltida München. Enligt mytologin och Wikipedia uppstod dubbelnamnet då Joseph Pschorr på 1700-talet köpte det då redan uråldriga Hacker-bryggeriet från sin svärfar. Han grundade ett bryggeri under eget namn och hans söner tog i sin tur sedan över vars ett Hacker respektive Pschorr-bryggeri. Så drevs de var för sig ända fram till 1972 då de två famljegrenarna möttes under namnet Hacker-Pschorr.

Theresienwiese i München är platsen för den årliga oktoberfesten och den som har vandrat omkring där i ett tillstånd att faktiskt komma ihåg gatunamn i har kanske noterat att det väldiga fältet korsas av gatan Matthias-Pschorr-Strasse. Mattias Pschorr var den av Joseph Pschorrs söner som ärvde det ursprungliga Hacker-bryggeriet och anledningen till att hans namn får pryda en gata har förmodligen att göra med att fader Joseph donerade hela området till den Bayerska staten för det goda syftet att under 16 dagars tid varje höst uppfylla sex miljoner själar med bygdens ande och kultur.

Namnet Hacker pryder också ett viktigt stycke infrastruktur i München, i form av Hackerbrücke, en av de centralt belägna broarna över det enorma bangårdsområdet som delar staden. Hacker-Pschorrs huvudkontor låg tidigare vid brons södra fäste men är nu sammanslaget med det moderna systerbryggeriet Paulaners kontor. Bron fortsätter dock att spela en viktig roll i stadens öltradition då den är den kanske viktigaste transportleden för människor på väg från centralstationen till Theresienwiese. Under Oktoberfest stängs bron helt av för biltrafik.  

Ytterligare en förankring av bryggeriet i Münchens kulturhistoria är genom Joseph Pschorrs dotter Josephine. Hon gifte sig med änkemannen och hornisten vid den Bayerska statsoperan Franz Joseph Strauss och med honom fick hon en son vid namn Richard Georg Strauss. Denne Richard Georg Strauss skulle senare komma att bli Münchens främsta bidrag till musiken tills Queen kom hit och spelade in en skiva som nyblivna skatteflyktingar i början på 1980-talet.

Ölen på bilden är bara ett litet urval av de kring tio olika öl från Hacker-Pschorr som man finner i en genomsnittligt välsorterad livsmedelsbutik här i staden. Generellt sett varierar ölen från det fullständigt acceptabla till det direkt vackra. Samtliga öl är relativt traditionella och det är svårt att säga att någon sticker ut i sin kategori men deras Münchener Gold (ej på bild) är jag beredd att korsa gatan för. Även deras Kellerbier är mycket välkomponerad. När jag tänker på det är till och med deras Radler riktigt god.

Hacker-Pschorr gör med andra ord öl av mycket god kvalité utan att ha några som helst förutsättningar att bli trendigt genom nytänkande och innovation. Med en historia som denna så är det förstås inte heller något de bör sträva efter.  

Guinness Special Export Stout

guinness-special-export-stoutDirekt från Guinness i Dublin (inget licensbryggt trams här, inte) kommer denna svarta bomb. Långt ifrån deras draught, med närapå dubbla alkoholen (8%), är det en blytung stout, inte riktigt en imperial (därtill är den, trots att den är rejält besk, inte tillräckligt humlig), men absolut ingen lättviktare. De där som omtalar vanlig Guinness i ordalag som innefattar ”en hel måltid” hade antagligen imploderat om de försökt dricka en Special Export Stout. Den är inte lika torr som en draught, men har samma fina maltighet – inte en miljard knäckiga toner. Smaken är syrlig, beskan rejäl, och en vag eftersmak av salmiak infinner sig.

Tre och en halv kanonkula av fem. Finns inte på systemet.

 

Svenska och inte svenska livsmedel

flaggor

Jag är nu ungefär en och en halv vecka in på en fyra månader lång utlandsvistelse och jag börjar redan anta dragen hos ett av den svenska faunans allra märkligaste djur; utlandssvensken.

Notera hur jag i ett tidigare inlägg om tyskt bröd totalsågade motsvarigheten hemma i Sverige. Nu återstår bara att påpeka för alla man känner att solen skiner långt varmare här och att en stor stark kostar en tia.

För någon som tillgodogjort sig den där sköna attityden mot allt och alla som har oturen att fortfarande dväljas i den höga nord är det svårt att förhålla sig till inslag av svenskhet här i det, lite finare, utlandet.

Särskilt svårt var det att konstatera att ett lokalt företag här i München har specialiserat sig på att sälja svenska livsmedel.

Företaget Onfos bedriver en internethandel där alla som så önskar kan beställa från ett ganska brett sortimente av typiskt svenska produkter och sedan få varorna levererade en gång i veckan.

Onfos, som drivs av ett gäng tvättäkta tyskar, samarbetar med ett Ica Maxi i Malmö och de motiveras enligt egen utsago av en ambition att sprida svenska varor i världen. Enligt hemsidan har de besökt Sverige för sådana där ogudaktiga friluftssemestrar som bara tyskar kan uppskatta och de vill ta med sig hem en liten del av den upplevelsen.

Det hindrar dock inte att de också annonserar på svenska. Jag fann dem genom reklam i mitt google-konto och jag antar att tjuvläsarna i Silicon Valley helt enkelt kombinerat svensk text och ordet München eller rent av en ip-adress från München.

Onfos inser alltså att det även finns en marknad bland utlandssvenskarna. För även om det talas en del om saker som blir bättre när man lämnar Sverige så hindrar inte det att Ikea i Tyskland och andra länder får ta emot en del livsmedelskunder från det gamla landet.

Vad kan man då handla? Det är egentligen med den frågan som detta blir riktigt jobbigt. Det mesta är saker som jag inte ens i ett sentimentalt tillstånd av akutfylla skulle kunna få några som helst fosterländska känslor för. Blå band pulversås någon? Ingen gråter för Blå band pulversås.

Direkt bisarrt blir det ju om man ser på vilka drycker som det går att beställa. Hur ska jag förhålla mig till det faktum att jag här i München kan dricka Maristads folköl om jag vill? Visserligen kan jag knappt gå ut på gatan utan att riskera att bli överkörd av Paulaners bryggeribil full med fantastisk öl till halva priset av det svenskimporterade blasket men jag antar att det ändå finns någon sorts marknad här.

Samtidigt ska det sägas att det förstås inte finns något i sig dåligt med en affärsrörelse som denna. I själva verket tycker jag den är lite kul. Det finns något fint i tanken på att det varje söndagskväll rullar en kylbil med varukassar fyllda med folköl och Oboj genom ett tyst och mörkt Tyskland.

Någon här i München väntar på de kassarna.

Biscara

Ett skepp kommer lastat, med morbida & gentile. Det är inte så illa som det låter, italienarna menar härmed ungefär ”mjuk och fin”, och inte på det där lealösa gotiska sättet som man skulle kunna misstänka. Nej, det lena och fina är india pale ale, fruktig, blommig, lika återhållen som en stormönstrig sjuttitalstapet. Sex komma fem procent alkolhol döljer sig bak prunkande grönska, kikar fram runt ett mossgrönt monstera-löv, medan jästen svävar, gyllenbeige, bland kolsyrebubblorna, glada celler hand i hand, deras dans långsam, hypnotisk, stundom svävande, stundom konvektiv, stundom a’la Brown.

biscara2

Nej, illa är det absolut inte – det här är tvärtom kungen av alla de italienska öl Gödsvinet syd druckit, otvivelaktigt bäst, blickande ut från en alptopp över ett hav av smärre ölsorter. Bryggarna birra Amiata får nog kallas ojämnast i italien – med odrickbart citronblask på sitt samvete, likväl som denna imperator av bleka ales, som Gödsvinet syd skulle hålla för likgod eller bättre än all IPA vi smakat även norröver – men med brasklappen att vi, p.g.a. geografiska förutsättningar, inte kunnat avnjuta så många som vi helst skulle velat.

Fyra och en halv humletripp av fem möjliga. Det här är ytterst nära perfektion. Finns inte på systembolaget, men ev. kommer Gödsvinet syd sörja för en viss, om än begränsad, export norröver, förutsatt att vår något opålitlige handlare erbjuder några fler flaskor. Med Monella fick vi vänta både två och tre veckor innan den dök upp igen.

Löwenbräu triumphator

 

Lowenbrau triumphatorEn kort promenad nerför Dachauer strasse för mig till Löwenbräus ölkällare och den intilliggande ölträgården. Om jag skulle göra den promenaden nu istället för att sitta här och skriva detta så skulle jag se flera stora affischer som annonserar årets starkbier-festival. Affischnamnet bland dem är Löwenbräu triumphator och den är så av en anledning.

Löwenbräu triumphator är en dubbelbock skapad att leda andra dubbelbockar.

Ölen är förstås bryggd här i centrala München precis som all öl från de stora Münchenbryggerierna. Ett krav för att få sälja sin öl på Oktoberfest är att den tillverkas inom stadsgränsen vilket innebär att det ligger sådär ett halvdussin riktigt stora ölfabriker mitt inne i stadskärnan. När vinden vill kan man känna doften av maltad spannmål.

Kanske stannar jag här.

Löwenbräu är alltså en av de fabrikerna och inför att jag reste hit var det kanske den som jag var minst intresserad av. Jag minns dålig folköl med lejon på burken och den ärligt talat rätt oinspirerande ljusa ölen av enklare slag som ensam representerar dess namn på systembolaget.

Löwenbräu är dock långt mycket mer och få öl visar det bättre än triumphator.

Tirumphator är en kraftfull dubbelbock med smak av torkad frukt och karamell men till skillnad från en del dubbelbockar så är smaken samlad, harmonisk och övertygande.

Den saknar helt spritsmak vilket också är mer än man kan säga om vissa andra dubbelbockar. Istället är det ölens alldeles naturliga maltighet som kännetecknar smaken.

Jag kanske tar en kort promenad nerför Dachauer strasse.

Finns inte på systembolaget

Fyra ceasar av fem möjliga

Tegernseer hell

Tegernseer hell

Denna ljusa öl från byn Tegernsee vid sjön Tegernsee sådär fem mil söder om München är en kuriositet och av många olika anledningar.

Den första av dem är nog färgen. Tegernseer hell är onekligen mycket ljus, ser väl ut ungefär som en rätt genomsnitlig alkoholfri cider från valfri svensk livsmedelsbutik.

Vad som är än mer intressant är att den dessutom smakar ungeför som någonting från läskhyllan i en sådan butik.

Ölen är inte söt utan snarare torr och kolsyrig men det finns en rund smak av fruktsoda. Varken den eller någon annan smak tar dock överhanden och det bestående intrycket av ölen är att den har mycket lite smak alls.

Detta är alltså den andra ölen av två i Gödsvinets bayerska kartläggning som har en mycket diskret smak. Vad kommer sig detta av. En tanke är förstås att viss bayersk öl smakar som vatten eftersom man dricker den som vatten. Till maten, till fotbollen, till övertiden på jobbet och så vidare.

Även om vissa storföretag här i München har kommit att reglera konsumtionen av öl under arbetstid så verkar det exempelvis snarast vara betraktat som berömvärt om en 16-åring släcker törsten med en öl istället för en läsk full med socker och färgämnen under skoldagen.  

På mitt campus serverar studentrestaurangerna öl till dagens brickluncher och det är ingen som bryr sig om att kategorisera öl efter alkoholhalt. Kanske stannar jag här.

Om kulturen skulle ta en vändning mot det mer restriktiva så kommer vi ändå alltid ha Tegernseer hell, jag är rätt säker på att den går att klassificera som läsk.

Finns inte på systembolaget

Två sekt av fem möjliga

Augustinerbräu München lagerbier hell

augustiner

Det är en mörk och kall kväll någonstans mellan centralstationen och den olympiska parken i München. Detta är ölbryggandets kärnland och blotta tanken på hur många öl det finns att kartlägga där ute i mörkret gör mig svag. Det är lika bra att börja med en gång och varför inte göra det med Münchens allra äldsta bryggeri.

Bryggeriet Augustiner är enligt etiketten och en del litteratur som jag har konsulterat tydligen etablerat redan 1328 vilket låter som ett bra år för ölet och ett bra år för pesten.

Bryggeriets placering precis söder om centralstationen visar att det odlar sina traditioner med hjälp av de alldeles särskilt medeltida vanor och instinker som münchenborna ger uttryck för i de kvarteren.

Något särskilt bra öl blir det dock inte. Åtminstone har de fullständigt försummat att hälla någon i min flaska med Augustinerbraü lagerbier hell. Detta är en mycket tunn soppa som jag ärligt talat inte vet vad jag ska göra med. En tanke som jag hade var att hälla i en skvätt med kalk och mineralrikt bayerskt kranvatten för att se om det skulle smaka mer.

Smaken, som den är nu, lyckas med att ta slut snabbt så snabbt att man måste fråga sig om den någonsin började. Jag känner ingenting utom tomhet. Detta är inte bra.

Finns inte på systembolaget och kanske ingen annanstans heller.

1 pensionsbesked av 5 möjliga 

O’Hara’s Irish Red (89455)

oharasFrån Carlow-bryggeriet på Irland kommer denna red beer, anspråkslös, men trevlig. En del röda öl blir aningen å den söta sidan, men inte O’Hara’s, inte. Nej, den är torr och rejält besk, lätt maltig, med en lång efterbeska. Det drar lite åt ale-hållet, och karamellmalt gör sitt till, utan att ölen för den skull blir knäckig eller söt. Icke desto mindre är det helt klart inte någon tungviktare – det här är en utpräglad session-öl, som kan drickas i stort antal utan att trötta gom eller lever, god men okomplicerad i smak, och med bara 4.3% alkohol.

Tre och en halv trevlig öl-session av fem möjliga. Finns i systembolagets beställningssortiment, nr 89455.