öl

Indslev hvede 5-pack (11714)

av Johan

Jag hade bara varit inne på Systembolaget på Nybrogatan i mindre än en minut när jag insåg att jag behövde ett fempack med dansk veteöl. Den stod där i den underliga lilla hyllan för små partier och den var helt enkelt oemotståndlig. Jag förstod direkt att den måste bli min. Jag har aldrig sett tillbaka, aldrig ångrat någonting. 

Indslev bryggeri är ett litet bryggeri på Fyn som har specialiserat sig helt på veteöl och varför inte. När jag nu tar sats för att förmedla intrycken från min första tid med Indslev hvede 5-pack så gör jag det utifrån en nyfunnen insikt att veteöl är allt man behöver. 

Deras Hvede IPA förenar syran i en veteöl med humligheten i en IPA för att skapa något som inte liknar någonting. Det är en veteöl per definition men i väldigt få andra avseenden. Huruvida det också är en IPA är mer än vad jag vågar uttala mig om. Saken är dock att detta brott mot naturen smakar riktigt trevligt. Som en mjukt fruktig, nästan söt öl med ett försiktigt veteölsnyp.

På samma sätt är deras Hvede bock en öl för någon som redan druckit alla bocköl som finns bara för att ifrågasätta ifall hen inte borde ha samlat på kulspetspennor istället. Indslev Hvede bock smakar som ingen av de andra och den kan ge en ny mening åt bocken som fenomen. Eller också bara startar den ett helt nytt. 

I ett så esoteriskt sällskap är Svanehvete den som står ut genom att vara en veteöl med veteölssmak. Precis som med alla de andra har den en fyllig men välrundad smak och precis som med de andra är den fruktig. I inget fall avser dock fruktigheten på den sortens offensiv skumbanan eller ananassmak som man kan råka ut för bland de tyska veteölen. Istället är det en mild tutti-fruttismak som hittar hem varje gång, oavsett ifall det är till en IPA, bock eller något annat.

Indslev hvede 5-pack är en trevlig produkt om än något besvärlig att smakprova och betygsätta. Men det är ju inte ditt problem. Framför allt är det något av det snyggaste du kan köpa på systembolaget. Det måste vara värt något.

130 kronor på systembolaget, nummer 11714 i katalogen

4 fyn av 5 möjliga 

New Dogtown Pale Ale

av Jonas

Systembolaget ler just nu ovanligt stort mot oss. Ett par varianter ur kalifornska Lagunitas sortiment har letat sig in bland hyllorna, och då är Gödsvinet Malmö snabbt där och provianterar.

Lagunitas har många brygder på sitt samvete, och naturligtvis är de alla inte perfekta. Men är man i en amerikansk livsmedelsaffär och ser några sexpack med de karakteristiska etiketterna blicka ut ur kylen så vet man att kvällen är räddad. Nu har systembolaget varken sexpack eller kylskåp, men de har ju tillfälligt fått in en uppsättning amerikansk vardagsbärs för finsmakarhipsters, och det räcker riktigt långt i min bok.

New Dogtown Pale Ale har en underbart fyllig humledoft. Det luktar karameller, blommor,  och allt annat som är vackert. Smaken stryker över gommen med en söt parfymerad humlesmekning. De amerikanska mikrobryggerierna är fortfarande ljusår framför de svenska, i alla fall när det gäller amerikanska ales. Och konstigt vore det ju annars.

Kroppen lyser med sin frånvaro, det finns ingen tyngd. Bara en lång och härlig eftersmaksvåg av humle.

Det här är inte en öl enbart för finsmakare. Inte heller är det en öl som passar till allt eller uppfyller alla smakkrav. Det är bara en frisk och härlig pale ale för folk som gillar smaken av humle. Den här ölen fyller bara det syftet. Avnjutes i ensamt majestät. Jag tar i från tårna och slänger ur mig fem amerikanska flaggor av fem möjliga. Tack systembolaget!

Tabachéra

av zonk
Fig. 1. Tabachéra, upphälld, under konstbelysning.

Gödsvinet syd vill med det här inlägget i all korthet varna för inköp av Tabachéra (Fig.1), från annars inte oävna italienska bryggarna Amarcord, som ju tidigare gett oss en utmärkt, en trevlig, och en lite tråkig öl. Tabachéra, däremot, är en bedövande söt, blytung nioprocentig sak, ”dubbelmalt” när den är som värst – en honungsosande, vagt knäckig variant på lager. Bland alla Amarcords fula etiketter, har den till på köpet otvetydigt en av de gräsligaste (Fig. 2).

En sockerchock av fem möjliga – avstå!

Men intet ont som inte för något gott med sig – dessa våra sorgfälliga tester av bryggarna Amarcords öl har lett till att vi har ett intressant litet data-set. Här har vi alltså ett flertal öl från samma bryggeri, i samma land, ja, med många bakgrundsfaktorer identiska. Samtidigt har vi en klar variation i två faktorer som vi på Gödsvinet redan tidigare sett intressanta samband mellan: smak, och behållarens estetik.

Fig. 2. Etikett, Tabachéra-flaska.

Steget är kort från detta iakttagande till formulering av en djärv hypotes: den fulaste etiketten sitter på den minst smakliga ölen, och den tjusigaste på den mest delikata. En snabb kik på statistiken ger spontant stöd för denna rättframma teori: det finns en relativt svag men otvetydig korrelation mellan etikettens fulhetsgrad och ölens betyg i våra mycket precisa recensioner av Amarcords öl (Fig. 3). Som en bonus kan vi i denna studie bortse från interaktioner mellan flaskan och etiketten, ety samtliga öl är tappade på identiska flaskor, bara med olika etiketter.

N=4, P=0.042, R2=0.918
Fig. 3. Signifikant positiv korrelation mellan betyg för öl från bryggeriet ”Amarcord”, och elegans hos dess etikett. (Ordinary Least Squares, N=4, P=0.042, R2=0.918)

Vi uppmanar våra läsare att skriva ut grafen och fylla i sina egna öl, för att i framtiden kunna göra mer precisa val i ölhyllan, baserat på de insikter de därigenom får.

 

Affligem Dubbel

av zonk

Likt deras tripel eller blond är Affligems dubbel inte en öl som överraskar eller bryter ny mark, dess styrka ligger knappast i innovation eller nytänkande. Men det är en trevlig belgisk dubbel av klassiskt snitt, och tankarna går helt klart åt Westmalles dubbel, eller kanske röd eller blå Chimay.

Den skummar friskt, och har en vinös arom, dovt roströd till färgen, klar, utan bottensats. Smaken är besk, rivigt rå, med toner av stall, aningen knäckig maltighet, karga jästiga toner, torrt fruktig med aningar av äppelkart, lätt syrlig. På 6.8% är det ingen tung dubbel, men alkoholen lyckas ändå bära upp de andra smakerna. För vi ska inte sticka under stol med att belgisk öl behöver sin alkohol. En alkoholfri dubbel vill jag inte ens försöka föreställa mig – det hade antagligen fått svagdricka att framstå som rena himmelriket i jämförelse.

Fyra stalldrägar av fem möjliga. Allt sammantaget, en fin öl för den som gillar belgisk dubbel.

Floreffe Tripel

av zonk

Floreffe är en belgisk klosteröl som på inte helt ovanligt manér bryggs åt Floreffe-klostret av ett bryggeri på annan ort, Brasserie Lefebvre. Det här är inget ovanligt – i takt med den att belgisk klosteröl blivit alltmer populär har det dykt upp ett flertal sådana här licensbryggda öl vars relation till det kloster vars namn de bär, utöver namnet, i bästa fall kanske kan vara att en munk någon gång tittat i bryggeriets riktning, och skänkt det en varmt tanke. Men resultatet behöver ingalunda bli dåligt för det – Gödsv. syd kan inte annat att rekommendera t.ex. Affligem Blond & Tripel.

Nåväl. Floreffe ska i vart fall vara både bryggd och buteljerad i Belgien. Den kallar sig trippel såväl som dubbelmalt, strong ale, strong beer, bière forte, med mera, men med belgiska mått mätt är den en lättviktare – bara 7.5 volymprocent och med en relativt rund & söt smak. Men det är ingen dålig öl, och man kan definitivt inte påstå att man är nyktrare efter en 75cl-flaska Floreffe än före, så man ska ju inte klaga.

Tre och ett halvt luddigt omdöme av fem möjliga.

Carlsberg export (1435)

av Johan

Har du någonsin suttit på en buss och önskat att den skall köra ut över ett stup? För ett ögonblick önskat att en fruktansvärd olycka skall rädda dig från din tristess? Inte för att du är trött på livet utan för att du är trött på att sitta på den där bussen?

Du vet förstås att det bara barnsligt dagdrömmeri och att du inte alls vill störta ner i en avgrund. Det är din hjärna som försöker rädda dig från att vara så uttråkad. Du vill egentligen bara komma fram.

Samtidigt kan du inte låta bli att tänka att om det ändå skulle ske så skulle det inte göra så mycket om det skedde nu.

Om bussen lättade från stupets kant och flög för bara en sekund. En sista hastig explosion av ljus och värme även om det är det sista du får uppleva. Just där och då känner du att det inte skulle göra så mycket. Så tråkigt är det att sitta på bussen.

Om du någonsin har suttit på den bussen så vet du hur det känns att dricka en flaska Carlsberg export.     

13,90 kronor på systembolaget, nummer 1435 i katalogen

Ett eldklot av fem möjliga

En namnlös öl

av zonk

Det finns många konstiga saker i Italien, och det vore nog för mycket sagt att säga att de begriper sig på öl, men det finns trots allt de ibland dem som har ett sinne för denna den ädlaste av konster, ölbryggandet.

Från det lokala intiativ som tidigare gett oss den fulla kamelen, har vi nu fått tillfälle att prova en ny öl. Det rör sig om en ljus öl, som man skulle kunna kalla ett tjeckisk-belgiskt kärleksbarn. Den skummar friskt, för att inte säga intensivt, och är aningen dimmig. Efter en lätt, aningen syrligt fruktig doft, smakar man glatt en distinkt, tidig beska, och ett rått källaraktigt riv. Maltigheten breder inte ut sig, men finns där som motvikt, och ger brygden en välbehövlig om lätt dos sötma. Runda, jästigt fruktiga toner dansar på tungan, fram till ett avmätt avslut, med relativt kort efterbeska. Allt sammantaget är det dock absolut inte en tung eller svårdrucken öl – den tar slut fort i glaset, efter stora glada klunkar. Kan antagligen vinna på att lagras någon månad på flaska – vi korkade upp när det gått cirka tre veckor sen buteljering, vilket normal får sägas vara så tidigt som det är tillrådligt med hembryggd öl.

Tre rågblonda bastarder av fem möjliga.

 

Berliner Kindl Pils

av zonk

Trots en rik arom, som andas färja, fulöl, citronvand, plastgolv med anti-slip, med flera vackra ting, är Berliner Kindl Pils en supertorr, distinkt citronig skitpilsner. Såhär smakar riktigt jävla billig skit-starköl av den gamla skolan: en kombination av fyrkantig maltighet, däven beska, och platt, vattnig eftersmak.

Efter att ha tagit både en och två klunkar drivs Gödsvinet syds provare (som så lätt kan hända med tafatt tysk öl) att experimentera. Svaret är glasklart: att dricka den här ölen med fingrarna för näsan är en helt annan upplevelse. Det är fortfarande verkligen inte en bra öl, men malt & humle kommer in i bilden på ett annat sätt, och den illgula plastcitronen med grön kork håller sig mer i skymundan.

En färjefylla av fem möjliga. Undvik – vilket underlättas av att systembolaget inte tillhandahåller detta fanskap.

 

Cotta 37

av zonk

Efter att ha smakat Mastri Birrai Umbris andra lokalt tillgängliga skapelse var det kanske inte med den största optimism Gödsv. syd korkade upp en flaska av deras Cotta 37. Men hoppet sägs ju vara det sista som dör, eller om det var något i den stilen. Den här stoltserar ju till på köpet med att vara inte bara ofiltrerad, refermenterad i buteljen, utan även ”birra speciale”, men som vi upprepade gånger sett garanterar ju detta just inget. Italiensk öl har ju upprepade gånger otvetydigt visat att hanverksmässigt superkrånglig oindustriell tillverkning är lika med prippskopia om man inte har lite ambitioner vad gäller ingredienser/resultat.

Men det finns helt klart ett snäpp under den likgiltiga blaskölen, och det är den direkt illasmakande ölen. Cotta 37 räknas utan minsta tvivel till denna kategori: den första sekunden i munnen tänker man jordgubbar, och det är en upplevelse som sätter sina spår. Efter detta kommer ett litet mellanspel med en relativt ölig smak, men sen slår Cotta 37 till på riktigt – med eftersmaken. Klara toner av däven papp, i samklang med en fadd, vagt plastig ton, som påminner om tider när man som liten pilt smälte plastsoldater med förstoringsglas, eller, när tålamodet tröt, med tändstickor.

Ett rakt, brutalt streck i betyg. En liten promenad på memory lane är ju trevligt på sitt vis, men såhär ska inte öl smaka.

 

 

Nationernas kamp

av Johan

De säger att OS är över nu så jag måste tro dem. Det verkade ett tag som om det aldrig skulle ta slut och när jag såg att de moderna OS hållt på sedan 1896 stod det först inte klart för mig att de faktiskt pausar för att träna, köpa linement och överklaga resultat då och då. 

Jag antar att de svenska atleterna har ställt upp med högburet huvud i alla de 7000 olympiska grenarna och tagit massor av hedervärda fjärdeplatser i hoppa bock, spökboll, träslöjd och vad det nu är de tävlar i. 

Det finns dock en resultatlista i vilken Sverige tappat och fortsätter tappa på ett oroväckande sätt. Du ser den här ovan. Det är tabellen över ölkonsumtion per capita för världens ledande 35 nationer inom området. 

Var på listan över de 35 bästa finner vi Sverige? Du kan se det själv. Sverige ligger på en allt annat än hedervärd 35:e plats. 

För att sätta detta resultat i perspektiv: Norge ligger på 34:e plats. Missförstå mig inte, om jag bodde i Norge så skulle jag också dricka mer. Norge är dock den första, sista och enda sovjetstaten vilket gör att en öl kostar ungefär en halv (svensk) månadslön. Det är därför anmärkningsvärt att den genomsnittliga norrmannen ändå lyckas hälla i sig en hel deciliter mer per person och år än den lika genomsnittliga svensken.

Jag börjar tro att vi inte vill vinna. 

Bland våra övriga nordiska grannländer finner du att den fina gamla ölarnationen Danmark tappat fem placeringar till en katastrofal 24:e plats. Finland överraskade mig med en imponerande 10:e plats men å andra sidan så är ju finska sedan länge det mest gångbara språket i Solursparken. 

Tjeckerna är förstås i en klass för sig. Storfavoriter att ta hem förstaplatsen även nästa år. Ett dream team bestående av 10,3 miljoner av världens allra törstigaste medborgare.

De har förstås alla förutsättningar. Utmärkta träningsförhållanden, året-runt-säsong och storslagna traditioner som går tillbaka till när en ett berusat följe av hussiter ledda av en präst 1419 kastade ut Prags borgmästare och hans råd från ett högt fönster i stadshuset.  

Dessutom skadar det ju inte att stora delar av den inhemska ölproduktionen är utmärkt och att en stor Budvar fortfarande kostar 10 spänn i de flesta av Prags ölhallar och barer. 

Är det då så omöjligt för det svenska öldrickandet att nå böhmiska nivåer? Jag vill inte tro att det är det. Det är kanske inte möjligt för alla i vårt land att öka sin konsumtion med 80 liter per år men det kan gå om vi hjälps åt. Det är en hederssak.  

Jag behöver förstås inte tala om att jag för egen del är beredd att anta utmaningen. Jag kan utan vidare öka konsumtionen med 80 liter och då syftar jag ändå bara på den här veckan.

Idrott kan vara något vackert om du låter den gripa dig. Det räcker inte med att kunna reglerna, man måste kunna spelet. Det här är en sportslig utmaning som jag kan ställa mig bakom. Nu gör vi det här!