Yeti Imperial Stout

En BP special i glaset

Jag häller sakta upp den omtalade Yeti Imperial Stout från Great Divide brewing company. Vätskan är tjock och svart som råolja. Det finns inte ett spår av skum på toppen. Det varken bubblar eller plaskar, den trögflytande vätskan lägger sig lugnt utan svallvågor i glaset. Det är nästan så att man hade kunnat hälla upp en liten hög av den här drycken på en tallrik utan att den skulle rinna över.

Imperial Stout är en extra stark stout man började brygga i England på 1700-talet för att exportera till Rysslands tsarer. Inte bara behövde man något attitydrikt till de väderbitna Ryssarna, stouten behövde också vara stark nog att inte frysa under transporterna över den ryska tundran. Just Yeti kommer som så mycket annat nuförtiden från USA, och den väger in på stadiga 9,5% alkohol. Nog med historia, jag ger mig i kast med den tjocka brygden.

Doften är dämpad men stenhård. Jag känner att innehållet i glaset är potent nog att golva mig för resten av den här kvällen. Det doftar gammal ek, kaffe och brinnande bildäck.

Smaken slår som ett godståg. Som en extra koncentrerad espresso, med inslag av slitet sadelläder och industriell revolution. Man skulle kunna tro att Yeti ska smaka berg och skogar, men istället smakar den industriområde, uttjänta kamremmar och skjutvapen.

Eftersmaken är torr och bitter. Som en påminnelse om att man tuggat på på ett slutstycke från en mauser. Får jag inte hår på tungan av detta kommer jag aldrig få det. Samtidigt saknar jag en viss elegans och balans, något som jag tycker att den till namnet besläktade Bigfooten har.

Jag drack den nog lite för kall, se till att låta den komma upp i runt 12 grader innan du ger dig på den. Den blir mjukare då. I övrigt, fyra brinnande industritomter av fem möjliga. Ny i ordinarie sortiment sedan månadsskiftet.

Operaölen

Operaölen är egentligen som vilken öl som helst, låt inte den ädla inramningen lura dig. Kanske träder du över lite vackrare marmor än vanligt på din väg till baren, kanske trängs du kring bordet med några fler medlemmar i Wagner-sällskapet än vad du är van vid och kanske är du i själva verket den enda som dricker öl. Det spelar ingen roll, operaölen leder dig hem.

Jag går inte på operaföreställningar varje vecka. I själva verket går jag inte på operaföreställningar ens varannan vecka. För att vara fullständigt uppriktig så har det tagit mig 33 år att ta mig till min första. Det var igår kväll.

Under oklara omständigheter blev jag delägare i en biljett till operans uppsättning av Richard Strauss ”Elektra”. Som kontrast så var fram till igår den senaste föreställningen som jag varit på Bob Hunds konsert på Gröna Lund. Innan dess: Willie Nelson på Cirkus.

”Elektra” är en opera som baserar sig på Sofokles tragiska drama om den grekiska kungen Agamemnon. Det är en historia om hämnd, passion och sju enkla lektioner i hur man löser familjetvister med en yxa. Den stora Will Cuppy berättar i ett helt annat sammanhang att den atenska statsmannen Perikles uppskattade Sofokles tragedier mycket eftersom ”han inte heller förstod skämt”. Mina förväntningar var höga.

Den som kliver in genom operans stora entré, håller till vänster och fortsätter ner för en trappa kan svårligen undvika att hamna på Gustav III:s kafé. Jag kunde det inte och det kunde inte heller den övriga delägaren i kvällens biljetter. Är man det minsta lik mig så går det inte heller att undvika att beställa en öl. En operaöl.

Kungliga Operans nuvarande operahus uppfördes 1898 och många av dem vi mötte på Gustav III:s kafé har vaktat en plats att sitta där sedan dess. Medelåldern var faktiskt lika hög där som vid Willie Nelsons konsert på Cirkus. Kanske var den till och med lika hög som den för Willie Nelson, hans band och hans råddare, fast det är mycket osäkert. Nämnde jag att inramningen för operaölen var ”ädel”? I sådana fall måste jag undermedvetet tänkt på Ädelreformen.

Operaölen var en flaska tuborg från en back som lokalvårdarna gömt för efterfesten i kostymförrådet. Nej, det var den kanske inte men baren gav först inte sken av att alls innehålla någon öl så jag vet helt enkelt var barpersonen fann den. Oavsett ursprung var det en fin öl med en lätt smak av bröd, citrus och mustaschlim.

Innan föreställningen tog vi en promenad i Guldfoajén. Det är en foajé täckt med guld. Åter igen gjorde sig tidigare föreställningar jag sett sig påminda. Speciellt mindes jag en konsert i Forth Worth där jag stod upp till fotknölarna i våt koskit i drygt 12 timmar.

Visserligen låter Elektra som namnet på en dålig Sydamerikansk hårdrocksgrupp men egentligen syftar namnet på Agamemnons dotter. Agamemnon själv är redan mördad i badet när föreställningen börjar. Det berättade en praktikant på bred teatersvenska redan medan vi avslutade operaölen nere i källaren. Jag kunde inte låta bli att känna som om vi missat något.

Vi satt längst fram vid relingen mot det breda orkesterdiket och jag försökte länge förgäves följa musikerna, artisterna på scen och textremsan uppe vid taket samtidigt som jag gav sken av förstå varje ord av den sjungna tyskan. I själva verket skulle jag inte hålla det för omöjligt att jag missade en stavelse eller två. Man måste vara redo att erkänna sådant.

”Elektra” är en föreställning med huvudsakligen kvinnliga artister och av anledningar svåra att sätta sig in i hade kostymören valt att klä hela den kvinnliga ensemblen i stilrena 1950-talsklänningar, smycken och frisyrer. Den onda modern Klytaimestra hade till och med förärats en riktig ballongfrisyr a’ la Patsy i ”Absolutely Fabulous”. Den enda som undgått temat bland kvinnorna var Elektra själv som på traditionellt sätt var klädd likt någon som precis rymt från ett brinnande bål. Den manliga hjälten, Elektras bror Orestes, var klädd som en statist från ”Sånger från andra våningen”. När man såg dem alla tillsammans förstod man att det var en familj med en historia.

Enligt vad jag fick höra är detta en opera som man går till främst för musiken och i mindre utsträckning för skådespeleriet. Ölen nämns vanligtvis inte ens i sammanhanget. Ändå är librettot fullt av formuleringar som är riktiga fynd även för dem som hellre läser sina tragedier i lugn och ro istället för att ha dem sjungna på tyska för sig av runda kvinnor som tagna direkt från ”The Stepford Wives”. Jag önska att jag kunde komma ihåg några.

En negativ egenskap med operaölen är att den inte får drickas i salongen under föreställningen. Jag antar att de förbjöd det sedan någon försökt pricka prinsessan Lilian med ett tomglas. Vad hade Richard Strauss sagt om att dricka öl under hans föreställning? Ingen vet men jag har en aning. Han var född i München.

S:t Eriks Pompona Porter

När jag var på systemet för några veckor sedan träffade jag en herre vid nyhetshyllan. Vi samtalade lite och gav varandra lite tips. På så vis kom jag hem med en S:t Eriks Pompona Porter, som jag egentligen bestämt mig för att inte köpa.

Såhär halvvägs in i en flaska börjar jag undra om min första instinkt inte var rätt.  Portern är lite blek och svag, men har ändå den rätta oktanhaltiga kaffetonen. Felet ligger i den extra ingrediensen, den som ska göra Pompona Porter speciell. Nämligen vanilj.

Jag tänker på hot shots, 80-tal, chokladmousse och folk som säger ”man ser att det är äkta vanilj på de små svarta kornen” , okunnigt syftandes på de korn tillverkaren tillsatt för att dölja att vaniljsmaken är utvunnen från rutten granved eller spillolja från en gammal moped.

Det är inte äckligt, det är bara enkelt, så som det var på 80-talet. Det är inte äckligt med en skiva ananas på kasslern, det är bara lite tråkigt. Jag vet inte vad jag ska göra med vaniljsmaken. Den är inte påträngande, tvärtom rundar av portern på ett mjukt och fint sätt, så att inget längre utmanar. Inget hugger och inget sticker ut. Det är enkelt att tycka om denna, på samma sätt som det är enkelt att tycka om marabou mjölkchoklad.

Den här passar nog utmärkt till efterrätten, kanske en chokladmousse. Två maraboustorkar av fem möjliga.

Gödsvinet möter Edward Blom

Igår träffade jag Edward Blom. Han stod i en monter på bokmässan och orerade på sitt typiska sätt om vad man åt förr i tiden. Det hela var intressant, och det blev bara intressantare för varje glas porter han bjöd på. Han var inte alls knusslig på den punkten.

Jag stannade kvar på lite eftersnack. Två ynglingar pratade först punsch med honom, och verkade uppriktigt ledsna över att dagens studentliv inte innehöll allt det stofila och studentikosa som Blom så gärna berättar om. Jag är den förste att beklaga det, men samtidigt innehöll min egen studenttid ganska mycket av den varan så jag är inte ledsen.

Själv ville jag hellre prata restaurangtrender. Inte förvånande var Blom förtjust i att de fina restaurangerna numera serverar delar av djur som blev till kattmat för bara några år sedan. Han hoppades att det inte är en övergående kort trend, utan att det är de senaste 40 åren som varit en parentes i den kulinariska historien. Men egentligen trodde han nog inte det, utan förutspådde att bara några få rätter som vi plockat upp igen kommer att leva vidare till nästa trend. För det stora flertalet inälvor och fulmuskler är detta bara en sista dödsryckning.

Samtalet blev ganska kort. Blom hade nog inte väntat sig att bli intervjuad av ett så betydande mediefenomen som Gödsvinet. Och visst var det lite fult av mig att hoppa på honom sådär, men sådan är ju skjutjärnsjournalistiken.

Han torkade svetten ur pannan och jag lät honom gå. Men i en sista gest tog han, som i slow motion, upp två flaskor porter till, öppnade den ena med hjälp av den andra, och räckte mig den öppna. Sedan såg jag bara hans ryggtavla försvinna i vimlet. Han är en stor man, Edward Blom.

Mohawk barleywine

Efter en slapp lördagseftermiddag, och strax innan kvällens restaurangbesök, passar det fint med en liten aptitretare. Jag grävde fram en Mohawk Barley Wine från Sigtuna Brygghus ur kylen.

Barley wine är en typ av engelsk öl som nästan är stark som vin. Därav namnet. För att matcha alkoholen är de traditionellt väldigt smakrika, och numera ofta väldigt välhumlade (=beska) då det är på modet i bryggerikretsar. De går också bra att lagra tack vare den höga alkoholhalten, och den säljs ibland som årgångsöl. Barley wine är något du dricker när du ska smutta, sörpla och rynka på näsan, och känna dig lite finare än andra.

Mohawk smakar starkt, mycket frukt, och förvånansvärt lite beskt. Inte beskt alls faktiskt, vilket är lite konstigt då etiketten skryter med 100 IBU, vilket betyder att det är väldigt väldigt beskt. Skalan är 1-100, så detta är alltså ölnördarnas motsvarighet till level 55 i World of Warcraft.

Det känns som att det saknas något i den här. Alkoholen tar lite överhand och jag upplever att den dränker andra smaker. Jag tror att den utlovade humlebeskan gömmer sig någonstans bakom de 10,5 procenten alkohol. Nej, jag rekommenderar er att välja en annan barley wine, till exempel utmärkta Sierra Nevada Bigfoot som släpps i augusti varje år.

2 rynkor av 5 möjliga.

Malmö Brygghus, del II

Nej, det räckte inte för mig att smaka på en överklassdesignad flaska i hemmets trygga vrå (här). I fredags kväll lufsade jag iväg till Malmö Brygghus för en rundvandring och provsmakning.

Ägaren Anders möter upp med ett fast handslag och visar oss runt i bryggeriets lokaler. Allt är under uppbyggnad, men jäskaren och kokkärlen är blanka och nya. Han berättar en spännande historia om huset som varit bryggeri en gång i tiden, sedan blivit chokladfabrik, sedan rivningskåk och till slut uppköpt av Anders med familj. De har återupptagit chokladtillverkningen i den gamla chokladfabriken, och nu tar de alltså även upp bryggeriverksamheten.

Ölen de brygger är fem fasta och sedermera en månadsöl. I slutet av visningen får vi prova de fem ölarna, och här är mitt omdöme:

Veteöl. Detta är en veteöl av belgisk typ, alltså en witbier. Här knockas jag direkt, den är fyllig, syrlig, söt och frisk. Den är grumlig som tropicanas äppeljuice (som jag för övrigt kan rekommendera). Precis såhär vill jag att en veteöl ska smaka. Full pott!

American Pale Ale. En Ale av amerikansk typ (duh!). Den är lite stark och lite obalanserad. Den doftar intensivt och har en lång besk eftersmak. Den är inte dålig, men inte heller så spännande.

Pilsner. En pilsner av nordtysk typ. Betydligt fylligare än den tjeckiska typen som vi är vana vid. Ägaren själv jämför den gärna med Jever. Den här är jättegod. Utöver fylligheten har den en skarp gräsig beska som ger den karaktär. Det är riskfyllt, det är inte en vanlig ljus lager som kommer tilltala den stora massan, men det är roligt att de vågar.

India Pale Ale. IPA’n har jag recenserat tidigare, men trots att jag fick den upphälld från en flaska från exakt samma batch den här gången, smakade den helt annorlunda. Den var inte speciellt njutbar den här gången, vilket verkligen är mystiskt. Jag får ge den en tredje chans innan jag ger ett slutresultat.

Cacao Porter. Den sista är flaggskeppet. Det är den här ölen som kommer att föra bryggeriet till den utländska marknaden. De använder kakao från den tillhörande chokladfabriken, så valet är naturligt. Och det är alltså inte en så kallad chocolate stout som finns i många varianter, utan det är just kakao som är smaksättaren. Det är en mörkt fyllig, stark och bitter historia. Den luktar fantastiskt av kakao, och den smaken följer med genom hela glaset. Ingen sötma kan skönjas, istället är den bitter från kakaon. Till en början känns den aningen tung och hård, men i och med att ölen blir lite varmare, och med den ökande alkoholkoncentrationen i mitt blod, smakar den bättre och bättre. Detta är en specialöl som man inte korkar upp till sin pasta bollnäs framför fångarna på fortet, men det är ett klart uppskattat tilltag. Kanske snarare till efterrätten.

Provsmakningen avnjuts i den provisoriska puben som serverar öl tills den riktiga öppnat. Priserna är överraskande behagliga, och lokalen är gammal och trevlig. Framåt kvällen ökar samtalsnivån till ett rejält ölhallsbrus, och stämningen är riktigt skön.

Jag kan inte annat än leende glädjas åt att vi har ett bryggeri i Malmö, och jag rekommenderar varmt alla att besöka det. Prova framförallt veteölen och cacao portern.

Flavort

Egentligen inte mycket piggare än den svenska öl vars symbol är påfallande lik..

Kanske är det för att jag just druckit en ganska vattnig italiensk öl, men Flavort känns som en, om förvisso italienskt tunn och spenslig, ändå ganska trevligt besk och brödig bekantskap. Å andra sidan skulle eventuellt i detta läge en vanlig Mariestads framstå som riktigt hygglig. Nåväl, det är i varje fall inget fullständigt bottenskrap som den i trakterna allestädes närvarande Forst. Just Forst känner jag inte riktigt förtjänar en egen rescension, så låt mig i förbigående säga att utöver citronsodan Corona och den lätt klorskimrande Red stripe, så finns det inte så många öl som jag inte hellre dricker än en Forst.

Två och en halv citronskiva av fem.

Fleimbier

Ungefär lika blek i smak som etikett..

Italien är kanske inte känt för spännande öl, och hittills kan jag inte säga att jag har någon större anledning att ifrågasätta denna fördom. Ölutbudet i de flesta affärer sträcker sig möjligen till ett dussin sorter, och av någon anledning är det sällan mer än en av dessa som inte är av den lättdruckna lagertypen. Denna ”birra artigianale” (hantverksöl, på ren skånska) från det för mig hittills okända italienska bryggeriet Birrificio di Daiano är förvisso inte dålig, men heller knappast någon spännande eller intensiv bekantskap. Visst smakar det lite humle och malt, men den mest påfallande ingrediensen är helt klart vatten. Om det är 38 grader i skuggan kan man kanske frestas till en sådan här lätt citronig, lättdrucken öl, men man ångrar sig alltid. Är man så långt ner i vätskebalansen att man behöver vatten, kan man be hovmästarn om ett glas av den varan, och sen ge sig på en riktig öl.

Två danska citronvand av fem möjliga.

Hjort är hjort

Ett helt onödigt djur

Jag ber redan nu om ursäkt för rubriken. Det var omöjligt för mig att hålla det inne.

Men det döljer sig trots allt ett visst allvar bakom den mycket roliga ordvitsen. Hjort är nämligen inget positivt, utan det är bara just hjort. Ett jävla djur. Jag ska förklara varför.

Igår plockade jag fram de finfina hjortgrytbitarna jag köpt av viltspecialisten i Malmö, i akt och mening att göra en riktigt mastig gryta. Jag hade inget bra recept, men beslöt mig för att improvisera. Såhär blev det:

  1. Mjöla och bryn köttbitarna. Lägg över dem i en gryta.
  2. Fräs hackad lök, sidfläsk, och några hela schalottenlökar som finns över. I med dem också.
  3. Slå i lite mindre än en hel flaska god porter. (Lite mindre än en hel flaska eftersom man behöver provsmaka lite också. Jag kände mig som Per Moberg där jag stod och halsade och skrockade över gjutjärnsgrytan.) Jag kompletterade också med lite vatten så det skulle bli flytande.
  4. Komplettera efterhand med allt annat kul som får rygghåren att resa sig, jag valde en kopp espresso, köttbuljong, kakao, rosmarin, lagerblad, chili och en liten nypa rörsocker.
  5. Koka i en halv evighet.

Om du tycker att ovanstående låter gott så besitter du troligen samma begränsade kunskaper i vilthantering som jag gör. Tycker du inte det så är jag tacksam om du delar med dig i kommentarerna nedan om vad jag gjorde för fel. Grytan i sig smakade visserligen bra. Den var lite för tjock, och det berodde nog på att jag mjölade köttet i början. En vanlig toppredning är nog bättre. Men köttet var fullkomligt oätligt. De riktigt små bitarna gick att mala sönder i munnen, men i övrigt var det så torrt och segt att jag valde soptunnan åt dem. Hur blev det såhär? Jag hade ju kokat dem jättelänge, och de recept på hjortgryta som finns förespråkar bara någon timmes kokning.

Om du anser dig veta var felet ligger, så är jag tacksam om du delar med dig av den kunskapen. Tills dess förutsätter jag att felet ligger hos hjorten. Jag ska aldrig med försöka tillaga hjort.

Jag ber återigen om ursäkt för rubriken.

Malmö brygghus

Vi lever i en ljus tid. I alla fall vi som lever i Malmö.

Malmö brygghus håller långsamt på att slå upp portarna i det gamla bryggeriet vid möllan. För någon vecka sedan ägde den första provsmakningen rum, och härom dagen släpptes de första flaskorna till oss trånande entusiaster utan tillstymmelse till egentligt liv. De första stora dyra buteljerna som nådde systemet är deras IPA och deras Cacao Porter. Flaskorna är elegant matt kolsvarta, med bronsbrun text och den här första batchen är begränsad och flaskorna numrerade. De vädjar direkt till habegäret längst in i min primitiva hjärna.

Sydsvenskans Håkan Engström har redan gett dryckerna godkänt, så nu är det med spänd förväntan jag öppnar och läppjar på Malmö Brygghus IPA. Det är enligt bryggarna själva en engelsk IPA, alltså inte av amerikansk typ som vi fått se många av på sista tiden.

Mitt första intryck är att ölen helt saknar den gräsiga beska humledoften som många ipor har. Snarare luktar den sött och fruktigt. Smaken är också mjuk och rund, på det sättet man känner igen från engelska ales. Den är aningen söt, men inte påträngande. Först i eftersmaken sitter beskan på ett elegant sätt och den är kvar ganska länge. Detta är en ganska lättdrucken IPA, som är mer fyllig än besk. Det har en tyngd, men är inte skarp. Men trots det är en flaska på 75cl lite väl mycket att hantera ensam. Jag misstänker att de kommer ut i normalare storlekar framöver.

Det här var riktigt bra, och jag ser fram emot portern som har fått ett bra mottagande. Fyra överklassdesignade flaskor av fem möjliga. Grattis Malmö!