Operaölen är egentligen som vilken öl som helst, låt inte den ädla inramningen lura dig. Kanske träder du över lite vackrare marmor än vanligt på din väg till baren, kanske trängs du kring bordet med några fler medlemmar i Wagner-sällskapet än vad du är van vid och kanske är du i själva verket den enda som dricker öl. Det spelar ingen roll, operaölen leder dig hem.
Jag går inte på operaföreställningar varje vecka. I själva verket går jag inte på operaföreställningar ens varannan vecka. För att vara fullständigt uppriktig så har det tagit mig 33 år att ta mig till min första. Det var igår kväll.
Under oklara omständigheter blev jag delägare i en biljett till operans uppsättning av Richard Strauss ”Elektra”. Som kontrast så var fram till igår den senaste föreställningen som jag varit på Bob Hunds konsert på Gröna Lund. Innan dess: Willie Nelson på Cirkus.
”Elektra” är en opera som baserar sig på Sofokles tragiska drama om den grekiska kungen Agamemnon. Det är en historia om hämnd, passion och sju enkla lektioner i hur man löser familjetvister med en yxa. Den stora Will Cuppy berättar i ett helt annat sammanhang att den atenska statsmannen Perikles uppskattade Sofokles tragedier mycket eftersom ”han inte heller förstod skämt”. Mina förväntningar var höga.
Den som kliver in genom operans stora entré, håller till vänster och fortsätter ner för en trappa kan svårligen undvika att hamna på Gustav III:s kafé. Jag kunde det inte och det kunde inte heller den övriga delägaren i kvällens biljetter. Är man det minsta lik mig så går det inte heller att undvika att beställa en öl. En operaöl.
Kungliga Operans nuvarande operahus uppfördes 1898 och många av dem vi mötte på Gustav III:s kafé har vaktat en plats att sitta där sedan dess. Medelåldern var faktiskt lika hög där som vid Willie Nelsons konsert på Cirkus. Kanske var den till och med lika hög som den för Willie Nelson, hans band och hans råddare, fast det är mycket osäkert. Nämnde jag att inramningen för operaölen var ”ädel”? I sådana fall måste jag undermedvetet tänkt på Ädelreformen.
Operaölen var en flaska tuborg från en back som lokalvårdarna gömt för efterfesten i kostymförrådet. Nej, det var den kanske inte men baren gav först inte sken av att alls innehålla någon öl så jag vet helt enkelt var barpersonen fann den. Oavsett ursprung var det en fin öl med en lätt smak av bröd, citrus och mustaschlim.
Innan föreställningen tog vi en promenad i Guldfoajén. Det är en foajé täckt med guld. Åter igen gjorde sig tidigare föreställningar jag sett sig påminda. Speciellt mindes jag en konsert i Forth Worth där jag stod upp till fotknölarna i våt koskit i drygt 12 timmar.
Visserligen låter Elektra som namnet på en dålig Sydamerikansk hårdrocksgrupp men egentligen syftar namnet på Agamemnons dotter. Agamemnon själv är redan mördad i badet när föreställningen börjar. Det berättade en praktikant på bred teatersvenska redan medan vi avslutade operaölen nere i källaren. Jag kunde inte låta bli att känna som om vi missat något.
Vi satt längst fram vid relingen mot det breda orkesterdiket och jag försökte länge förgäves följa musikerna, artisterna på scen och textremsan uppe vid taket samtidigt som jag gav sken av förstå varje ord av den sjungna tyskan. I själva verket skulle jag inte hålla det för omöjligt att jag missade en stavelse eller två. Man måste vara redo att erkänna sådant.
”Elektra” är en föreställning med huvudsakligen kvinnliga artister och av anledningar svåra att sätta sig in i hade kostymören valt att klä hela den kvinnliga ensemblen i stilrena 1950-talsklänningar, smycken och frisyrer. Den onda modern Klytaimestra hade till och med förärats en riktig ballongfrisyr a’ la Patsy i ”Absolutely Fabulous”. Den enda som undgått temat bland kvinnorna var Elektra själv som på traditionellt sätt var klädd likt någon som precis rymt från ett brinnande bål. Den manliga hjälten, Elektras bror Orestes, var klädd som en statist från ”Sånger från andra våningen”. När man såg dem alla tillsammans förstod man att det var en familj med en historia.
Enligt vad jag fick höra är detta en opera som man går till främst för musiken och i mindre utsträckning för skådespeleriet. Ölen nämns vanligtvis inte ens i sammanhanget. Ändå är librettot fullt av formuleringar som är riktiga fynd även för dem som hellre läser sina tragedier i lugn och ro istället för att ha dem sjungna på tyska för sig av runda kvinnor som tagna direkt från ”The Stepford Wives”. Jag önska att jag kunde komma ihåg några.
En negativ egenskap med operaölen är att den inte får drickas i salongen under föreställningen. Jag antar att de förbjöd det sedan någon försökt pricka prinsessan Lilian med ett tomglas. Vad hade Richard Strauss sagt om att dricka öl under hans föreställning? Ingen vet men jag har en aning. Han var född i München.
