recensioner

Sorachi 1984

av Johan

Sorachi 1984 är en öl med en historia. 1984 hände något historiskt mycket viktigt i Sorachi på Hokkaido, den nordligaste av Japans stora öar och ursprunget för det mesta av landets maltkorn.

Lyckligtvis kommer vi aldrig få veta exakt vad det var som hände eftersom hela bakgrundshistorien som rullats ut i bryggerijätten Sapporos reklamkampanj är på japanska. Det hade inte känts äkta om det var något man kunde läsa i klartext.

Vad det än var hade det förmodligen inte så mycket med bryggeriet att göra. Det mest historiska som hände Sapporo 1984 var att deras amerikanska gren etablerades då och jag har svårt att se det som något värt att fira. Tack och lov finns det ingen svensk gren av företaget än och vi kan fortsätta skriva om dess öl trygga i förvissningen att ingen kan köpa den i Sverige.

Sorachi 1984 är på sitt egna, blygsamma sätt historisk. Det är Sapporos första nya icke säsongsbegränsade öl på 11 år. För att se hur det har något med året 1984 att göra krävs en välmeriterad astrolog och Gödsvinets konto för astrologi är tömt sedan vi försökte tyda vad som hänt med våra tre förlorade medlemmar.

Det är också en ovanlig öl på butikshyllorna här i norra Osaka givet att det är en ale. Det är också en ovanlig öl för att vara en ale. Det kan mycket väl också vara en ovanlig ale för att vara en öl.

Sorachi 1984 har en rätt påtagligt humlig bitterhet och en frisk men syrlig smak av inlagda grönsaker. Pizzasallad eller vinägrett. Det här kan också vara den första kimichi-ölen någonsin. Något mycket speciellt måste ha hänt 1984.

Det som ger den mycket säregna smaken är en humle karakteristiskt för trakten kring Sapporo på Hokkaido. Den heter ”Sorachi ace” efter platsen där den växer sedan 35 år tillbaka.

3,5 kottar av 5 möjliga

Finns inte utanför den japansktalande världen

Sapporo Kuro Label

av Johan

Snabbköpssortimentet av öl i japan är med eftertryck orienterat mot den ljusa lagern, inte olikt snabbköpssortimenten i andra delar av världen. Det är dock i Japan särskilt uppseendeväckande varje gång man hittar något som inte är en ljus lager. Sapporo Kuro Label är en sådan öl. Det är en mörk lager.

Jag valde att testa Sapporo Kuro Label tillsammans med en stor tallrik tempura köpt till kraftigt nedsatt pris på grund av kort utgångsdatum. Man kan helt säkert dricka Sapporo Kuro Label på annat sätt men jag är osäker på hur.

Sapporo Kuro Label smakar av maltig choklad, kaffe och torkad frukt som så många andra mörka lager men den gör det lite mindre än vad men vanligtvis finner i genren. Smaken är helt enkelt ganska återhållen.

Det är förstås en vanlig egenskap hos populära japanska öl men framför allt är det en vanlig egenskap hos populära öl runt om i världen. Sapporo är en storsäljande öl och den smakar också som en sådan. Att just denna öl tillhör den mindre storsäljade mörka lagern verkar inte påverka detta.

Sammantaget är det inget fel på denna mörka öl. I själva verket är den rätt trevlig. Det allra bästa är dock att den inte är tillgänglig på systembolaget eller någon annanstans i Sverige.

3 Kohyo av 5 möjliga

Hoegaarden 0,0

av zonk

Jag har suktat efter alkoholfri belgisk öl men Hoegaarden 0,0 är en förbannelse. Söt och kvalmig, vagt citronig, smakar den betydligt varmare än den är, det är som man tagit all udd och skärpa ur wit och bara framhävt de misslyckade banantonerna. Det är obehagligt belgiskt, osunt, obalanserat. Hoegaarden har för mig ofta varit en enögd kung i en dålig situation, men det här är hemskt, en Frankensteinare, muterade bananer och avfall från godisfabriken, det vänder sig i munnen, det smakar kroppsvätskor och gamla bildäck.

Det här är inte mänskligt, jag måste ha en annan öl och det genast.

Noll behag av fem möjliga. Möjligen den absolut sämsta öl jag någonsin druckit, alla kategorier. Tillgänglighet, mindre nogräknade livsmedelsaffärer som inte ratificerat Genèvekonventionen.

Suntory Kaku Highball

av Johan

Whisky och soda är det bästa du kan dricka om du råkar bära kisstofflor, knästrumpor, manchesterbyxor och stickad väst. I övriga fall skulle jag rekommendera något annat.

Nu bär japanska män i åldrarna 4 till 107 aldrig något annat än mörka skor eller kisstofflor, kostymbyxor och stärkt skjorta med eller utan jacka och slips, men de dricker whisky och soda ändå, helt utan respekt för seder och regler.

Endast de allra gubbigaste bland japanska kvinnor dricker whisky och soda men som de gör det.

Japaner i allmänhet dricker whisky med sodavatten på ett sätt som vi inte riktigt gjort i Sverige sedan Lilla Fridolf gick på biograferna.

Det avgjort vanligaste sättet att dricka whisky och soda i Japan är sedan 2009 i form av en Suntory Kaku Highball. Det är en dryck bestående av Suntory whisky och sodavatten. På burk.

Suntory Kaku Highball är en reaktion på det faktum att unga människor i farten inte blandar sina egna whisky och soda i snabbköpet. Den är en del i en strategi för att få folk att byta tillbaka till whisky från öl och det har på det stora hela varit en ganska framgångsrik strategi.

En del av förklaringen till det kan vara att 35 cl Suntory Kaku Highball kostar blygsamma 184 yen, cirka 16,50 kronor, medan 35 cl öl av erkänt märke kostar kring 225 yen, cirka 20 kronor. Det borde vara en skillnad stor nog för att vinna marknadsdelar bland storkonsumenter.

Suntory Kaku Highball är en blick tillbaka i tiden då de som kunde i Japan, Sverige och Amerika drack whisky och soda till maten. Det är en dryck som smakar som något av John dos Passos.

 Förpackningen är modern och praktisk och även om jag inte sett unga japaner dricka ur en burk som den på bilden så förmodar jag att det händer med tanke på att de finns i varenda Lawson, Seven Eleven och Family Mart i hela landet.

Suntory Kaku Highball finns i två utföranden, med 7% eller 9% alkohol. Valet är inte lika självklart som det låter, den silvriga burken med 7% har ett par stänk av citrus som höjer smaken. Guldburken med 9% är slätare och paradoxalt nog mindre smakrik. Det är mer av en törstsläckare.

Det ska dock sägas att båda versionerna smakar kraftigt vattnad whiskey med bubblor. Det är ingen smakfest och kalla mig gärna slösaktig men jag tvekar inte att betala 3,50 kronor för en öl istället.

Likväl finns det något värdigt i denna anspråkslösa förpackning. Japan kommer för en utlänning som mig i två versioner, den grällt högljudda och den stramt återhållna. Suntory Kaku Highball är en dryck för den senare sidan av Japan.

Suntory Kaku Highball stillsam och värdig, den gör inga åthävor och dess smak tränger sig inte på. Den är stark och tyst drink från en värld av starka och tysta människor som inte finns längre.

3 soda av 5 möjliga

Finns inte på systembolaget. Finns inte alls utanför Japan. Finns på Family Mart.

Samabeong Autumn Flush

av zonk

Jag har börjat få känslan av att alla Darjeeling-teer tenderar åt att vara lite blekare varianter av English Breakfast, och Samabeong Autumn Flush får mig inte att ifrågasätta denna hållning. Misstförstå mig inte – det är ett utmärkt te, lätt och friskt och ändå beskt och maltigt, men det är absolut ingen tungviktare, ingen mustig eller märklig brygd med massor av personlighet. Likväl finns det en tid och en plats för allt, och ibland sitter det utmärkt med en kopp piggt men inte alltför intensivt te, och som sådant är Samabeongen utmärkt, rent och klart i smaken likväl som i koppen, glatt bronsigt till färgen, ljust och sprittande, om än lätt att glömma. Jag får däremot den distinkta känslan att det hade varit svårt att identifiera det här teet i ett blindtest, men det kan man förvisso säga även om en del bättre teer. Allt i allo, ett trevligt te att variera sig med på jobbet.

Tre och sex fjortondelars lätting av fem möjliga. 159 kr/hg på In the Mood for Tea.

Family Mart Collection Grape

av Johan

I en riktad insats för en hälsosammare vardag och för att motverka elak ryktesspridning om att jag bara recenserar alkoholhaltiga drycker ger jag er nu Family Mart Collection Grape. Hoppas ni är nöjda.

Jag är på det stora hela nöjd men en avgörande faktor för det är att paketen på bilden kostade blott 150 yen, låt säga 13 kronor. Det finns också all anledning att tillskriva japansk druvsaft vissa förväntningar givet vad jag vet om druvor som säljs i Japan.

Likt all frukt som säljs i Japan kommer den i perfekt utförande till färg och form. Inte sällan utsmyckad i en smakfull kollektion av säsongens emballage. Druvor jag såg i butiken igår såldes visserligen i vad som såg ut som en cirka 3 dl stor plastburk för pizzasallad men de var helt symmetriska och mognade till perfektion. En sådan burk kostar motsvarande 90 kronor vilket säger allt du behöver veta om hur mycket druvor Family Mart Collection Grape innehåller. Det ska också sägas att de druvorna är värda ungefär så mycket. 

En annan anledning till att jag inte tvekade att köpa druvsaften på bilden var att jag sedan en tid enbart konsumerar saker som ingår i Family Mart Collection, från smältost till tvättmedel. Detta betyder inte nödvändigtvis att jag har gått med i en kult utan kan ha att göra med att jag bor alldeles intill en Family Mart men inte så mycket annat.

Hur smakar då Family Mart Collection Grape? Family Mart Collection Grape smakar inte 90 kronor druvor. Family Mart Collection Grape smakar ungefär 2 kronor druvor och det är avrundat uppåt.

Family Mart Collection Grape smakar däremot inte dåligt på något sätt. Den smakar alkoholfritt. Den smakar som ett missat tillfälle.

2,5 fruktos av 5 möjliga

Suntory Umeshu

av Johan

För alla oss som aldrig behöver tveka inför om eller varför vi dricker kan det vara underhållande att fundera kring vad vi dricker. Ingenstans är den dryckesleken lika utmanande och potentiellt förödande som i Japan.

Nu är det Japan jag befinner mig i och leken kan börja. Jag vet inte exakt vad som finns i tetra-förpackningen på bilden men jag vet att jag har druckit det flera gånger tidigare. Det samma kan å andra sidan sägas om rätt mycket annat jag inte skulle kunna identifiera utan intensiv elektrochockterapi.

Det är en ganska söt fruktdryck som serveras bäst lätt isad till någon man inte behöver prata med på ett tag. Det är Suntory som står för blandningen men det är nästan omöjligt att hitta någon information om hur den gått till. Denna dryck är uppenbarligen inget som Suntory skyltar med och då skyltar man ändå ogenerat med Suntory Kaku Highball, en dryck som är licensbelagd i EU och flera amerikanska delstater som börjar på I.

Detta är en dryck smaksatt med aprikos eller något avsett att smaka aprikos. Jag listade ut det genom att härleda dess påtagliga doft av bittermandel till vätecyanid och frukter som kan fås att avge sådan. Det kan ha varit en lyckoträff.

Googles bildregister och dryckens förpackning är dock helt överens om att frukten i fråga är en Prunus mume, ett kinesiskt plommon eller en japansk aprikos, en ume. Det här är alltså vad Suntory vill kalla en umeshu. Det är i sken av det inte konstigt att de inte skyltar med produkten då umeshu vanligtvis säljs i glasflaska till priser som skulle ge dig en pall med det här.

Så illa är det förstås inte Suntory tetra-umeshu, kan jämföras fördelaktigt med att inte ha något att dricka alls. Det är en fruktdryck för dig som har tröttnat på att blanda med proviva. Kanske ett stort glas Godmorgon Ume att börja dagen med?

Jag skulle dricka det här igen och det kommer jag helt säkert att göra eftersom det är en liter i förpackningen och jag har en månad kvar i landet.

685 Yen, finns helt säkert inte på systembolaget

2 stenfrukter av 5 möjliga

Keemun Gongfu

av zonk

Keemun gongfu kan mestadels beskrivas som en lite lättare och mindre spretig kusin till Keemun Hao Ya, med ett trevligt kanel-kardemumma-drag i smaken. Det är ett lätt te, friskt och porlande, och det har inget av den där syran, rentav surheten, som man kan hitta i det billigaste Keemun-teet. Man kan ana en ton av bärighet, men det är en parantes till den maltiga kryddigheten, jag vill inte säga glöggig nästan, men nästan glöggig. Gongfu är förresten ett annat sätt att skriva kung fu, kinesisk stavning med latinska bokstäver kan som bekant variera lite beroende på i vilket tidevarv man translittererat. Kung fu förknippas kanske i väst främst med kampsport, men det betyder egentligen bara något i stil med att ”göra det mästerligt”. Te kung fu blir alltså kinesisk teceremoni, där man brygger i en liten kanna, med en stor mängd te, flera gånger på raken, men bara helt kort varje gång, detta för att utforska och njuta av hur teet förändras från bryggning till bryggning. Keemun gongfu är således en variant av keemun-te avpassad för just kinesisk teceremomni. En dag ska jag dricka teceremoni, och en dag ska jag lära mig att göra det själv, men tills dess kan jag lugna er med att Keemun gongfu går alldeles utmärkt att brygga på vanligt vis också. Det är ett lite eget, finurligt te, udda, kul att dricka och fundera lite på, och passar fint sådär efter någon kopp annat te, när man behöver pigga upp sig med något lite annorlunda.

Tre och nio elftedelars små mysterier av fem möjliga. 89 kr/hg, In the Mood for Tea.

Assam Chardwar Golden Tippy

av zonk

Assam Chardwar är ett te av English Breakfast-snitt, och som sådant har det en vital funktion att fylla som första te vid skrivbordet på kontoret, te på maten, förstärkningste, och te med sprutt i. Det är jobb som vår vän Chardwar gör med bravur, det är ett fylligt, robust, väl avrundat te, med en rejält maltig smak, och en trevlig beska. Till skillnad från enklare teer av likartad typ är det också en klarhet och tydlighet i smaken, som en ren ton istället för ett brus, som gör det ett par snäpp bättre än något billigt från Lipton. Allt i allo är det inte ett de stora åthävornas te, men det är en slitvarg, ett bra standardte, och som kanske kan anas på bilden har påsen fort börjat bli tom, det kommer få bli en tur förbi Mood for Tea för en påfyllning snart. Det är bästa betyg för ett sådant te, och visar tydligt på hur det de senaste veckorna blivit mitt go-to-te i många situationer.

Tre och trekvarts standard av fem möjliga. 95 kr/hg på In the Mood for Tea.

It may be stereo, but it’s still mono

av zonk

Jag hade en gång mage att inför en kanadensisk kollega påstå att ostarna därborta på andra sidan pölen är något å den själlösa sidan. Hon kontrade med att svensk ost minsann inte är så mycket att hänga i julgranen heller, vilket jag fann för gott att inte svara på. För även om jag hade sagt att vi är både ett och två snäpp över genomsnittlig amerikansk ost (kalla förresten aldrig saker i Kanada amerikanska om de inte är just från USA), så har svensk ost helt klart viss förbättringspotential, som man säger.

Därför är man ju glad åt varje ansats till nyskapande bland svensk ost, även om det kommer från nidingar som Arla, som ju annars mest är kända för att montera ned lokal svensk osttillverkning. Så det var med bitvis positiva om än blandade känslor vi plockade på oss en av deras nya Dacke-ostar. På håll hade man kunnat ta det för prästost, ja, faktiskt på ganska nära håll, och det intrycket är heller inte missvisande, för det är precis så den smakar. Prästost, möjligen med en något syrligare ton, men jag hade inte velat sätta fem öre på att skilja den från en vanlig prästost i ett blindtest. Missförstå mig inte, jag gillar prästost. Prästost är utmärkt ost och jag har ätit mången rostemacka med prästost på. Jag kommer äta många till. Men saken är ju just den att prästost liksom redan finns, så jag har svårt att känna att det är sådär riktigt spännande eller givande när någon skapar en i stort sett identisk ost och ger den ett nytt namn. Kanske dansar Arlas ostmakare speciella danser för Dacke-osten, kanske förbannar de Vasa-släkten och alla dess ättlingar, jag vet inte. Men vad de än gör annorlunda ger i varje fall inte mycket till synbart resultat för mig som sitter där med osten på mackan, och jag känner därmed ett visst bristande intresse för saken, såvitt de inte fullständigt bryter mot rim och reson eller livsmedelssäkerhet i tillverkningen kan det vara mig egalt. Så jag satt där med min ostsmörgås och tänkte på den luttrade skivbolagschef på svenska Energy records som fällde den beryktade kommentaren ”It may be stereo, but it’s still mono”, om musik som för all del släpptes i stereo men som inte precis gjorde nån grej av det. Nu är det förvisso ofta väldigt irriterande med sjuttiotalsmusik som leker med stereoeffekter, speciellt om man råkar lyssna med hörlurar, men jag hade hellre sett någon slags progressiv ost, om än missriktad och onödigt komplicerad, än en fullständig klon av en existerande svensk ost.

Dacke är alltså en lite speciell ost att sätta betyg på. Som ost betraktat är den god, för prästost är ju generellt sett smaskigt. Som unik skapelse är den däremot aningen misslyckad och redundant. Eftersom priset är hyfsat snarlikt mot prästost får den betraktas som prisvärd i samma mån som prästost, vilket är ett bra betyg. Vi får bara hoppas att nästa nya svenska ostskapelse går att skilja från det befintliga beståndet i ett blindtest.

Fyra kloner av fem möjliga om man betraktar smak, eller två om man ville ha något eget och unikt. Välj själv. Finns där ostar finns.