Ü.nn IPA är en ofiltrerad, disig bekantskap att sitta och bli dimmig med, kan man först tro, det är mycket superhumlade DIPA-vibbar för ett ögonblick innan man kommer ihåg att man dricker alkoholfritt. Eftersmaken är faktiskt inte tokig heller, den breda karamelliga maltigheten ihop med den efterhängsna beskan blir nått att sitta och fnula på medans man väntar på att ta nästa klunk. Det är en tung, plåtig humlighet, fjärran all tropisk frukt, man sitter kvar med den fem minuter senare, det är trevligt, ger flashbacks till tungt humlade dagar i forntiden. Men visst är det aningen sött, det finns en liten konstig eftersmak av honung, det är lite apart och obalanserat. Men hellre det än alkofri tråklager, som det blott finns alltför gott om.

3.78 töcken av fem möjliga, Nr 1978 på bolagt, 21:90 kr.

Man är ju van vid diverse smärre storverk från Omnipollo, så det är med viss förväntan man korkar upp deras Konx, utan att närmre ha kollat upp den. Den ser väldigt dimmig och väldigt gul ut i glaset, och en citrusaktig arom hänger diskret omkring den. Smaken är citronig, med lång eftersmak av grapefrukt. Ja, det är väldigt citronigt, och en aning sött, tankarna går till limoncello, kanske med någon slags vagt belgisk känsla, det är lite som en wit som fullständigt kantrat över i citron. Det är något öligt med den, men även nåt lemonadigt, en juste drink-känsla, typ. Just som drink betraktat är det avgjort väldigt trevligt för att vara alkoholfritt. För ett ögonblick går tanken till nån slags lite vuxnare alkoläsk, alkoholfri alkoläsk är onekligen ett koncept att fundera några varv på, fast möjligen med något starkare i glaset.

Ändå är jag inte missnöjd. Någonstans, lite oklart var, är det ändå öligt. Jag hade aldrig druckit Konx till maten, speciellt inte svensk husmanskost, men det funkar fint på egen hand, speciellt på kvällen, jag hade aldrig druckit den när det är soligt. Jag undrade ju härförleden om det gick att göra något ens aningen belgiskt i alkoholfri variant, och det här är nog svaret – det här är vad man skulle kunna göra med en Hoegaarden utan alkohol. Fast jag dricker nog hellre Konx där, även om den har viss slagsida mot citrus.

Tre och en halv rund gul frukt av fem möjliga. Börjar säljas på systemet 2:e september 2019, då i burk, nr 1948, 19:50 kr.

Nöden har ingen lag, och den alkoholfria ölsektionen är väldigt kort på många restauranger, speciellt de där hälften av öllistan upptas av Mariestads på flaska och d:o öl. Så sitter man med en Carlsberg alkoholfri pilsner framför sig och lever på hoppet, ett hopp som dalar så fort man smakar på ölen. Sötsyrlig, märkligt dävet humlig, och vagt unken, påminner Carlsbergs alkoholfria pilsner en del om Clausthaler, och det är inte en glad överraskning. Smaken är lite spetsig, och känns på något absurt sätt lite som smaken av en alkoholstinn fulöl, även om eftersmaken är påfallande vattnig. Det smakar lite som ölen gått ut, även om bäst före-datum är 5:e februari 2020, ja, antagligen hade den överlevt apokalypsen.

En och en halv man med en navkapsel på magen av fem möjliga. Inte värd priset.

Med Melleruds alkoholfria (0,5%) pilsner får man precis vad man förväntar sig: det är en väldigt  typisk alkoholfri ljus öl, ja, påfallande ljusgul i färgen, som smakar just typisk pilsner, med en trevlig initial beska o kropp, lite brödig, lite maltig, rätt syrlig och frisk. Sen faller den där gammeldags alkofri öl gör, den blir strax tunn, för tunn, och eftersmaken är påfallande med sin frånvaro. Man kan snacka om alkohol och smak, men efter att ha druckit diverse riktigt justa alkofria, köper jag inte längre att det inte går att få till en variant på eftersmak trots allt.

Till skillnad från, säg, Clausthaler, är Melleruds alkoholfria pilsner bryggd enligt reinheitsgebot, på humle, malt, jäst, och vatten. Den känns också retro, sånt här eller liknande drack man när man var yngre, billig folköl och sedan d:o starköl. Tanken går osökt till en öl jag och några inte alltför nogräknade kumpaner drack i Kanada. Den var bryggd av Molson men hade en väderkvarn i grälla färger på utsidan och kallade sig Dutch pilsner, och var en urtypen för en såndär öl som man köpte för att få variation till den andra fulölen, i vårt fall även den från Molson, eller än värre, Bowen Islands billigaste. Inget hjärta kan ju undvika att röras av sådana fina minnen, så jag vill hellre fria än fälla, visst är Melleruds alkofria pilsner lite tunn, men det som finns är bra, jag gillar den, jag dricker upp den, om inget annat finns tar jag den gärna, jag hoppar inte hellre över som med Clausthaler. Och det är inte så tokigt när det gäller alkoholfri öl, även om saker håller på att ändras.

Tre väderkvarnar av fem möjliga. En spottstyver hos din lokale hökare.

Om man dricker alkoholfri öl är det inte lika lätt att vara en ölsnobb som om man dricker vanlig öl. Urvalet är ofta begränsat, och man får vara glad för det lilla, låt vara att man oftast i varje fall inte får sneda blickar. Likväl finns det öl man tvekar inför. Öl som ser så förbaskat tråkiga ut att man är beredd att kolla en affär till, eller smågnabba med bartendern. För mig är det mest utpräglade av dessa öl Clausthaler. Det var det första alkoholfria öl jag hörde talas om, alltid som ett skämt, om någon som plockat på sig en flaska i misshugg, och sedan konfunderat druckit av något som smakat påfallande vattnigt. Clausthaler har inte imagen med sig heller. Varje detalj i etiketten, kombinerat med den ljusgröna flaskan, skriker vattnig wife beater-öl av värsta sort i mina öron, låt vara att jag ibland misstagit mig.

Men nu när svinet är mitt i en odyssé av alkoholfri öl, måste man ju ta tag i anfadern. Det tar emot, men man försöker ju tänka positivt. Bland alkoholfria öl är Clausthaler säkert helt ok, en tråkig men gedigen lager, det finns en plats för dem med. Men Clausthaler är en stor industriöl, och de stora industriölens smak är inne i en aldrig stillnande evolution, en slags den dåliga smakens Brownska rörelse, där ena kvartalet sötman ökar lite, nästa brödigheten, därefter den dävna humligheten, för att jaga de där sista marknadsandelarna bland de som verkligen inte vill ha något annorlunda när de dricker öl. Clausthaler har hängt med länge här, och utan alkoholen att luta sig på har den trillat bort från ölens gamla vanliga jämviktsläge, ut i evolutionens bisarra tassemarker, där saker får sex fingrar eller kluven överläpp.

Clausthaler smakar helt enkelt väldigt märkligt. Precis när man får första klunken i munnen tycker man det är ganska friskt, precis som det står på flaskan, men sen faller smaken sönder i en märklig dissonans mellan en vagt söt brödig maltighet, och en påfallande märklig syrlig ton. Det står bortom varje tvivel att det är en ytterst svår väg att komponera en alkofri öls smaker helt på klassiskt maner, för det finns ju ingen alkohol att luta sig mot, men Clausthaler har tagit steget från välfiltrerad tråkpilsner till någon slags funky fulöl, man får vibbar av tomma ölburkar i parken en varm dag. Den är gjord med malt, vatten, jäsningskolsyra och humleextrakt, och nånstans bortom den normala bryggningen har det blivit en syrlig smak av… ja va tusan smakar det? Syrligheten är påfallande och konfunderande, och man märker inte av humlen förrän man andas ut, med distinkta vibbar av sexpacks-andedräkt. Som all platt öl hoppas vi att den ska göra bättre ifrån sig till maten, men efter att ha druckit ytterligare några klunkar till stadig svensk husmanskost (spaghetti med välstekta frysköttbullar, det kändes lämpligt), inser man att inte heller här finns det någon räddning. Att hälla ut öl är alkoholmissbruk men dessbättre är det ju i princip ingen alkohol (max 0,49%) i en Clausthaler, så jag tar de modstulna stegen ut till köket, bort till vasken.

En besvikelse av fem möjliga. Finns i mer illa sorterade livsmedelsbutiker, billigt, men ändå dyrt med tanke på vad man får.