Låt mig vara fullständigt uppriktig: Jag köpte denna öl på grund av dess kapsyl. Det är inget man nödvändigtvis är särskilt stolt över som ölrecensent men så förhåller det sig alltså.

Vad är då så speciellt med kapsylen, som tyvärr syns dåligt på bilden? Det är den där typen av kapsyl som dras av genom ett grepp i en liten metallring. Det är förstås precis den typen av, egentligen helt värdelös, kapsyl som man använde för Apotekarens läsk på 1980-talet.

Nu är min förtjusning gentemot kapyslen dock inte bara ett utfall av sentimentalitet. En kapsyl som denna säger också något. Den säger att den som gjort ölen har en ganska snäv budget och förmodligen en ganska begränsad produktion. Om man hittar en öl som denna så har man hittat en av relativt få sett ur ett globalt perspektiv.

Flaskan på bilden fann jag på min lokala Edeka på Dachauer Straße här i München och det var naturligtvis aldrig tal om att gå hem utan den. Det visade sig att den hamnat där efter en färd på sådär fem eller sex mil från en mycket liten by som delar ölets namn, alldeles i närheten av Rosenheim. Det är S-bahn-avstånd.

Maxlrainer är utöver det lilla bryggeriet känt för det slott som syns på etiketten, en golfbana och inget annat. Ölen är ojämförligt störst. På bryggeriets hemsida går det att läsa att det var ett av endast 21 av Tysklands cirka 1250 bryggerier som erhöll medalj, ett Bundesehrenpreis, från det federala jordbruksministeriet under 2012 och att det var det enda som fick medaljen i guld. Detta är med andra ord Tysklands finaste bryggeri 2012, åtminstone om man får tro den federala regeringen i Berlin.

Varför skulle man misstro dem? Utan att direkt kunna säga varför Maxlrainer genom öl som denna skulle vara bättre än övriga 1249 i landet men om vi måste särskilja någon så kan vi väl för all del lyfta upp denna fina öl från vad jag förmodar är ett även i övrigt fint bryggeri.

Tro nu inte att den ofiltrerade zwickl-ölen på bilden för det är något sorts underverk. Det är en härligt torr öl med en fin maltighet och en eftersmak med ett ganska vasst bett av bitterhet. Den smakar lite som om någon kondenserat en genomsnittlig Dortmunder-öl och tappat den på en gullig liten plats i en naturskön del av den bayerska landsbygden. Smaken är tät snarare än yvig och det är en smak som det går att vänja sig vid.

31,30 kronor i systembolagets beställningssortimente, nummer 89945 i katalogen

3,5 källare av 5 möjliga

 

En kort promenad nerför Dachauer strasse för mig till Löwenbräus ölkällare och den intilliggande ölträgården. Om jag skulle göra den promenaden nu istället för att sitta här och skriva detta så skulle jag se flera stora affischer som annonserar årets starkbier-festival. Affischnamnet bland dem är Löwenbräu triumphator och den är så av en anledning.

Löwenbräu triumphator är en dubbelbock skapad att leda andra dubbelbockar.

Ölen är förstås bryggd här i centrala München precis som all öl från de stora Münchenbryggerierna. Ett krav för att få sälja sin öl på Oktoberfest är att den tillverkas inom stadsgränsen vilket innebär att det ligger sådär ett halvdussin riktigt stora ölfabriker mitt inne i stadskärnan. När vinden vill kan man känna doften av maltad spannmål.

Kanske stannar jag här.

Löwenbräu är alltså en av de fabrikerna och inför att jag reste hit var det kanske den som jag var minst intresserad av. Jag minns dålig folköl med lejon på burken och den ärligt talat rätt oinspirerande ljusa ölen av enklare slag som ensam representerar dess namn på systembolaget.

Löwenbräu är dock långt mycket mer och få öl visar det bättre än triumphator.

Tirumphator är en kraftfull dubbelbock med smak av torkad frukt och karamell men till skillnad från en del dubbelbockar så är smaken samlad, harmonisk och övertygande.

Den saknar helt spritsmak vilket också är mer än man kan säga om vissa andra dubbelbockar. Istället är det ölens alldeles naturliga maltighet som kännetecknar smaken.

Jag kanske tar en kort promenad nerför Dachauer strasse.

Finns inte på systembolaget

Fyra ceasar av fem möjliga

Denna ljusa öl från byn Tegernsee vid sjön Tegernsee sådär fem mil söder om München är en kuriositet och av många olika anledningar.

Den första av dem är nog färgen. Tegernseer hell är onekligen mycket ljus, ser väl ut ungefär som en rätt genomsnitlig alkoholfri cider från valfri svensk livsmedelsbutik.

Vad som är än mer intressant är att den dessutom smakar ungeför som någonting från läskhyllan i en sådan butik.

Ölen är inte söt utan snarare torr och kolsyrig men det finns en rund smak av fruktsoda. Varken den eller någon annan smak tar dock överhanden och det bestående intrycket av ölen är att den har mycket lite smak alls.

Detta är alltså den andra ölen av två i Gödsvinets bayerska kartläggning som har en mycket diskret smak. Vad kommer sig detta av. En tanke är förstås att viss bayersk öl smakar som vatten eftersom man dricker den som vatten. Till maten, till fotbollen, till övertiden på jobbet och så vidare.

Även om vissa storföretag här i München har kommit att reglera konsumtionen av öl under arbetstid så verkar det exempelvis snarast vara betraktat som berömvärt om en 16-åring släcker törsten med en öl istället för en läsk full med socker och färgämnen under skoldagen.  

På mitt campus serverar studentrestaurangerna öl till dagens brickluncher och det är ingen som bryr sig om att kategorisera öl efter alkoholhalt. Kanske stannar jag här.

Om kulturen skulle ta en vändning mot det mer restriktiva så kommer vi ändå alltid ha Tegernseer hell, jag är rätt säker på att den går att klassificera som läsk.

Finns inte på systembolaget

Två sekt av fem möjliga

Det är en mörk och kall kväll någonstans mellan centralstationen och den olympiska parken i München. Detta är ölbryggandets kärnland och blotta tanken på hur många öl det finns att kartlägga där ute i mörkret gör mig svag. Det är lika bra att börja med en gång och varför inte göra det med Münchens allra äldsta bryggeri.

Bryggeriet Augustiner är enligt etiketten och en del litteratur som jag har konsulterat tydligen etablerat redan 1328 vilket låter som ett bra år för ölet och ett bra år för pesten.

Bryggeriets placering precis söder om centralstationen visar att det odlar sina traditioner med hjälp av de alldeles särskilt medeltida vanor och instinker som münchenborna ger uttryck för i de kvarteren.

Något särskilt bra öl blir det dock inte. Åtminstone har de fullständigt försummat att hälla någon i min flaska med Augustinerbraü lagerbier hell. Detta är en mycket tunn soppa som jag ärligt talat inte vet vad jag ska göra med. En tanke som jag hade var att hälla i en skvätt med kalk och mineralrikt bayerskt kranvatten för att se om det skulle smaka mer.

Smaken, som den är nu, lyckas med att ta slut snabbt så snabbt att man måste fråga sig om den någonsin började. Jag känner ingenting utom tomhet. Detta är inte bra.

Finns inte på systembolaget och kanske ingen annanstans heller.

1 pensionsbesked av 5 möjliga