recensioner

Siefersheimer riesling vom porhyr (2177)

av Johan

Ich weiß nicht was soll es bedeuten,
Dass ich so traurig bin;
Ein Märchen aus alten Zeiten,
Das kommt mir nicht aus dem Sinn.

Die Luft ist kühl und es dunkelt,
Und ruhig fließt der Rhein;
Der Gipfel des Berges funkelt
Im Abendsonnenschein.

Die schönste Jungfrau sitzet
Dort oben wunderbar;
Ihr goldnes Geschmeide blitzet,
Sie kämmt ihr goldenes Haar.

Sie kämmt es mit goldenem Kamme
Und singt ein Lied dabei;
Das hat eine wundersame,
Gewaltige Melodei.

Den Schiffer im kleinen Schiffe
Ergreift es mit wildem Weh;
Er schaut nicht die Felsenriffe,
Er schaut nur hinauf in die Höh.

Ich glaube, die Wellen verschlingen
Am Ende Schiffer und Kahn;
Und das hat mit ihrem Singen
Die Lore-Ley getan.

149 kronor på systembolaget, nummer 2177 i katalogen

4 Heine av 5 möjliga

Mohawk vs Amarillo (1415)

av Johan

Mohawk vs Amarillo ingår i systembolagets tillfälliga sortimente under våren. Nej, den är inte från det senaste släppet av nyheter på systembolaget. Gödsvinet testade denna öl redan i februari men som ett led i vårt pågående kvalitetsarbete recenserar vi den först nu när den provdruckits en andra gång.

Är detta något du är beredd att tro på? Ok, så här var det: Jag köpte och provdrack både denna och en annan mohawköl. Sedan provdrack jag fyra flaskor vin. När det blev dags att sammanfatta omdömena var jag för upptagen med att diskutera utländska valsystem och byta musik på stereon i 23-sekunders intervaller för att fullt ut fånga denna öls karaktär i skrift.

Låt oss försöka igen. Mohawk vs Amarillo är ett försök från Sigtuna brygghus att lära allmänheten skillnaden mellan amerikansk och brittisk humle och i förlängningen amerikansk och brittisk ale. Amarillo är en sorts humle från delstaten Washington i nordvästra USA. Delstaten Washington skall förstås inte förväxlas med den amerikanska huvudstaden med samma namn. I huvudstaden Washington DC dricker man inte ale gjord på amarillo utan ljuvligt spritosande malt liquor från en tvåliters genomskinlig flaska i en brun påse, om man inte råkar att vara en federal senator från sydstaterna, då dricker man precis vad som helst.

Mohawk vs Amarillo är en tung ale med en beska som träffar dig som en rattfull lantbrevbärare. Om den inte golvar dig så belönas du med en nyutsprungen frisk humle som är precis så mycket amerikansk västkust som man vill att den ska vara. Smaken är fruktig men ändå rustik och värd att tänka på.

29,90 kronor på systembolaget, nummer 1415 i katalogen

3,5 chinooker av 5 möjliga

Epic Mayhem

av Jonas

Jajjemen, det här känner ni igen. Både att nördarna på Gödsvinet provat nya ölsorter igen, samt märket Epic. Vår flitiga Vällingbyfalang har gett oss recensioner av både Epic Stout och Epic Armageddon IPA. Trots en viss aversion mot allt som inte kan köpas i flak på bordershop har nämnda falang gett dessa två Nya Zeeländare ganska goda omdömen. Och tur är väl det med tanke på deras självgoda och dramatiska namnsättningskonvention.

Jag avslutade provningen av trion härom dagen med en Epic Mayhem. Detta är en vanlig pale ale av amerikansk typ. Den är smakrik och komplex. Den påminner om en maxad barley wine, men med en alkoholhalt på långt rimligare nivåer. Alla smaker blandas alltså till en komplex ölsörja som är både söt, besk och fyllig på en gång. Men en barley wine brukar ha en alkoholhalt runt 10% för att möta den supernova av smaker som frigörs. Den här håller sig på i sammanhanget låga 6,2% och går därmed miste om all den tyngd en barley wine ger. God är den i alla fall, men aningen ofokuserad.

Min tidigare bild av Nya Zeeländsk öl kommer från filmen Krigarens själ, så detta är en välkommen uppdatering. Detta är ingenting jag kommer att återvända till systemet för, men den smakade inte alls dumt för det. Tre välförtjänta skäggiga regissörer av fem möjliga.

Erdinger weissbier kristall (1505)

av Johan

Kan någon förklara den här ölen? Det är en veteöl och som sådan är den inte särskilt besk. Vad som skiljer Erdinger weissbier kristall från andra veteöl är att den inte heller är söt, syrlig eller alls fyllig. Detta är utan vidare den diskretaste veteölen jag har druckit.

På sätt och vis påminner den om en vanlig, enkel pilsner, vilken som helst, i smaken. Den saknar dock helt friskheten hos en sådan vilket gör Erdinger weissbier kristall till en ganska tråkig upplevelse. Avsaknaden av fyllighet är påtaglig. Det är svårt att alls tala om någon smak men jag antar att det finns en ton av citronvatten där någonstans.

Är detta veteölen för heta sommardagar? Kanske är det så de tänker på Erdinger men jag tror att de tänker fel. Erdinger weissbier kristall känns fel.

22,40 kronor på systembolaget, nummer 1505 i katalogen

Två vattenskador av fem möjliga

Karnera

av zonk

Karnera från Cittavecchia-bryggeriet i Trieste är ännu en mörk italiensk bekantskap, kanske inte en av dessa spännande mörka främlingar som brukar figurera i spåtanters löften om framtiden till unga damer, men dock en charmig om än rätt vardaglig typ. Intet ont med detta: det behövs rejäla vardagliga öl, liksom det behövs mer utmanande öl, och för mig är det i varje fall de vardagliga som jag ofta brukar återkomma till, även om det kanske inte ter sig lika äventyrligt.

Ölen korkar upp med ett distinkt och njutbart pysande, och är nattsvart, med bara en tunn mörkt brun skumkrona, likt espressons crema. En vagt rökig, maltig doft förnims vid en närmare utforskning, och smaken är torr, metallisk, maltig, med en härlig beska, som ger en lång god eftersmak på tungan. Sin mörkhet till trots är det en härligt porlande frisk öl, och den tunga, rostade maltigheten är väl balanserad av glada humletoner, men sötman är mycket liten. Ett maltigt möte mellan IPA och stout, skulle man kunna säga, men utan den brutala alkoholsmak som kännetecknat en del andra ölar i liknande stil jag druckit.

Nanny state (1947)

av Johan

Ja, jag vet att den är alkoholfri. Jag tänkte att det kunde vara intressant att testa även en sådan. En annan anledning till att jag testar det alkohofria alternativet är att delar av personalen på systembolaget i Vällingby har börjat hälsa på mig. Det är inte många som får den äran, det är jag, den fruktansvärt frostbitna finländaren och damen som går runt på Vällingby torg och letar efter den femkrona hon tappade 1992.

Nanny State är en öl från det skottska bryggeriet Brew Dog och det är en bra början. Ölen bjuder på en rätt häftig stöt av humle men den dör på humles vis bort allt för fort. Sedan återstår mycket lite, eftersmaken är tyvärr lika vattnig som hos de andra alkoholfria ölen på systembolaget. En del av humlen sönderfaller i en mild fruktighet men det är allt. Brew Dogs Nanny State vill mycket och man måste ha respekt för att den verkligen försöker men det fungerar inte. Den är som en modig liten bil som försöker dra en alldeles för stor husvagn uppför ett berg.

För att vara en alkoholfri öl är detta ändå en acceptabel flaska om än det beror på att den allmänna standarden bland dem är mycket låg.

11,50 kronor på systembolaget, nummer 1947 i katalogen

Tre godtemplare av fem möjliga

Aubergine

av Johan

Aubergine är en potatisväxt och en restaurang på Östermalm. Detta inlägg handlar inte om något av dem utan om en butik på Nytorgsgatan på Söder. Det är en ganska angenäm historia.

Denna lilla butik säljer allehanda livsmedel från östra medelhavsområdet till alla södermalmsbor som inte förstått att det är SÅ 2005. Det är aldrig någon trängsel där längre.

Jag går dit med viss regelbundenhet för mezen. Butiken har en manuell delikatessdisk där en man i förkläde plockar ihop väl tilltagna meze-lådor bestående av sådär 8-9 olika röror, sallader och fyllda grönsaker. Allt är mycket färskt eller också har jag inte förmåga att känna skillnad längre.

Det enastående med meze-lådan från butiken Aubergine på Nytorgsgatan är inte den distinkta hummusen, den krispiga persiljan i grönsakrörorna eller ens de delikat risfylla tomaterna. Det enastående med meze-lådan är att den kostar 49 kronor. Inom synhåll från en bisarrt överprissatt hipsterbutik som Urban Deli. Bröd ingår!

Nu är förstås inte meze lika trendigt som det var en gång för något år sedan. Det betyder mycket. För idioter. Idioter med för mycket pengar. Personligen kommer jag att äta meze tills min hud doftar av mild turkisk yoghurt.

Fyra etnoklipp av fem möjliga

Verdi Imperial Stout

av zonk

Den italienska ölupplevelsen må i stora drag kunna sammanfattas som Becks på flaska eller mer urvattnade lokala alternativ, men Verdi Imperial Stout från Birrificio del Ducato hör till undantagen. Man får kanske söka sig bort från piazzornas sorlande uteserveringar med spritz-drickande högklackade socialiter, men hittar man ett vattenhål som serverar en Verdi, så lär man återvända. Det har i varje fall jag gjort, och dessutom passat på att dra nytta av italienarnas lättsamma inställning till att ta med sig oöppnade flaskor från en bar – dessvärre är lokala butiker inte speciellt välutrustade på ölsidan,  såvida man inte när en faiblesse för dessa tidigare nämnda mer törstsläckande än kraftigt smakande ölsorter.

Nåväl. När man så efter vissa strapatser häller upp sin Verdi (eller ser på när bartendern hjälper en med detta storvärv), och skådar dess svärta och skum, som närmast för tankarna till en espresso med sin crema, då drar man en djup suck av belåtenhet. Doften är inte kraftig men distinkt, och för tankarna till bränt socker eller möjligen brända kretskort, och den första klunken följs raskt av en andra, större: smaken är av hederligaste stout-slag: en stor ton av kakao, kraftig men välavrundad beska, en aning om laktoner à la syrade mjölkprodukter, och bara den vagaste sötma för att balansera denna mångfald av smaker. På slutet bränner det till lite, det här är en chili-stout, och det blir en utmärkt avrundning på denna kraftiga dryck – choklad och chili är ju heller inget nytt påfund. Sammantaget är det kanske inte konstigt att denna drycks högst respektabla alkoholhalt (vår vän klockar in på 8.2%) inte gör mycket väsen av sig.

Gödsvinets sydligare avdelningar uttrycker en förhoppning om att återkomma med vidare rapporter om läget på dryckesfronten på dessa breddgrader. Låt vara att det varit lite tunt med sådana på senare tid – vi skyller (rättmätigt eller orättmätigt) på en kringflackande livsstil med övermåttan tid spenderad i sällskap med små provrör i sterila miljöer.

Epic stout (11126)

av Johan

Texten överst på etiketten till min flaska Epic stout lyder ”Don’t be afraid of the dark”. Det är uppmaning som inte alla kommer att kunna följa, en del gillar helt enkelt inte stout. Om man är en av dem men ändå vill försöka dricka stout så är förmodligen Epic stout det bästa sättet att börja. Det är en mycket lättillgänglig stout.

Epic stout har en len, mild och rätt klassisk stoutsmak. Alla komponenterna är där, kaffe, choklad och mandel. Det som skiljer Epic stout från andra öl är den lindrigare beskan och den publikfriande mjukheten i smaken. Epic stout har en lätt smak utan att vara tunn eller tråkig. Endast marknadsföring gör att Guiness är det breda och Epic det smala alternativet för stout.

Denna stout är ett samarbete mellan det Nya Zeeländska bryggeriet Epic och det brittiska bryggeriet Thornbridge. Det är ett lyckat samarbete och ett bra exempel på hur de senaste årens utveckling av mikrobryggerier gett en helt ny status åt enskilda bryggare. Kreativa ölhantverkare som de på Epic och Thornbridge gör likt turnerande artister gästspel på olika bryggerier runt om i världen och ett par enskilda namn har börjat bli tillräckligt välkända för att dra stor publik till breda och smala öllanseringar. Här i Stockholm är, exempelvis, Monks speciellt bra på att locka hit stjärnbryggare för kortare gig som lockar ölnördar från hela landet och delar av utlandet. En gång var öl något som den turnerande rockstjärnan drack, nu är det ölskaparna själva som ger sig ut på vägarna.

Innovationer i öl kan leda till öl med rent teoretiska kvaliteter i termer av högt IBU och koncentration av smak som sker på bekostnad av drickupplevelsen. Epic stout är ett exempel på en lyckad innovation. Epic stout är en stout som har gått vidare.

37,50 kronor, nummer 11126 i katalogen

4 arga irländare av 5 möjliga