recensioner

S:t Eriks Vårlager (1401)

av Johan

S:t Eriks är Three Towns pågående försöka att bära lite tjockare glasögon än vad de egentligen behöver. Det ska vara en smal öl i år också och det är inte lätt att sälja sådana om man brett ut sig på pubhyllorna i åratal. Hittills har deras försök varierat från den konstiga St: Eriks Pilsner till den fullständigt odrickbara S:t Eriks Pompona Porter. S:t Eriks Vårlager kan sägas placera sig någonstans mellan dem.

Egentligen tror jag inte att detta är en öl. Detta är fläderblomssaft. Det är väl inget fel på fläderblomssaft. Det hade förstås varit gott med en öl. En del av flädern kommer av en tydlig men tunn humlesmak och det är i stort sett den enda smaken som ölen har. Den dör tvärt efter en första, frisk humledusch.

Det är svårt att ta denna öl på allvar, låt vara att det inte behöver vara ett allvarligt ämne. Detta är den tredje S:t Eriksölen som jag dricker och det är den sista.

15,50 kronor på systembolaget, 1401 i katalogen

2 varumärkesstrategier av 5 möjliga

Spendrups premium pilsner (1409)

av Johan

Är detta verkligen en ny öl? Den lilla lappen över hyllan på systembolaget i Vällingby hävdade det. Själv är jag tveksam. Det är inte så att Spendrups premium pilsner känns som en gammal väl. Möjligtvis känns den som ett betydelselöst men bekant ansikte i kön på Coop Extra. Jag har sett den här ölen någonstans förut.

Jag vet hur det här har gått till. Jens Spendrup, den spjuvern, vet att det mäktiga Gödsvinet brukar göra många av sina inköp i just denna butik i Vällingby. När han var i trakten för att överlämna de regelbundna mutorna till systembolagspersonalen passade han på att smyga över skylten med texten ”nyhet” till sin egenproducerade standardöl för lite extra uppmärksamhet. Det är samma gamla historia. Grattis Jens, det fungerade.

Hur smakar då denna Spendrups premium pilsner? Inte så mycket. Den inleder lovande med en frisk maltighet men den faller platt. Det är som en Becks med mycket mindre eftersmak och Becks har inte särskilt mycket eftersmak. Ja, detta är till och med en vattnig öl. Är det en dålig öl. Nu blir det så där svårt igen. Nej, detta är en öl som är bra på att smaka så här. Detta är ölen för after work buffén på O’leary’s. När jag tänker på det tror jag faktiskt de har Spendrups öl där. Det är härligt när en öl finner sin plats. Men visst, detta är ingen rolig ölupplevelse.

11,90 på systembolaget, nummer 1409 i katalogen

2,5 citronvatten av 5 möjliga

 

Modus Hoperandi

av Jonas

Det har inte varit ont om så kallade humlebomber på systembolaget på senare tid. Inte heller har det varit ont om ölrecensioner på den här bloggen. Men något ska man ju dricka och något ska man ju skriva om.

Modus Hoperandi har inte bara ett coolt namn, utan även en cool etikett. Den bryggs i Colorado likt 90% av alla amerikanska mikrobrygder. Namnet antyder att den är helt sönderhumlad, men det är det faktiskt inte. Men en pompös och dominerande humlebeska ligger så klart som en luden filt över smakupplevelsen. Med sina 6,8% alkohol har den en del pondus, och både fylligheten och beskan matchar det fint. Kort och gott är detta en bra IPA. Vill man veta hur dagens amerikanska öllanskap ser ut är detta en utmärkt öl. Vill man bara ha något riktigt beskt och friskt efter maten är den också alldeles utmärkt.

Modus Hoperandi, fyra humlekottar av fem möjliga. Den snygga etiketten är en bonus.

Finns i systembolagets tillfälliga vårsortiment.

Epic Armageddon IPA (1509)

av Johan

En gång fanns det en IPA för varje årstid. Idag finns det en IPA för varje dag på året. India Pale Ale har varit spjutspetsen i de senaste årens upprullning av lagerns totala herravälde här i Sverige. Den fjortonde februari fick svenska IPA-entusiaster ännu ett vapen i sin aresenal, om än bara tillfälligt. Epic Armageddon IPA är en lättsam men riktigt trevlig IPA som har potential att stjäla mängder av själar ur lagerdrickarnas led.

Epic Armageddon IPA är en lätt och frisk IPA men en fint balanserad humleton. Ölen smakar ungefär som hallonsoda smaksatt med humle även om den har en rätt myndig efterbeska. Allt för många IPA har en vass humleinledning eller en för bitter beskhet på slutet, som dominerar smakupplevelsen. Denna IPA domineras istället av det fruktiga mellanregistret. En del kommer utan tvivel att tycka den är för blommig i smaken men i detta fall är jag beredd att med den gamle Dengs ord låta tusen blommor blomma.

Hallonsoda eller inte, Epic Armageddon IPA håller 6,7% alkohol. Var den gömmer sig förstår jag inte, den uppfriskande smaken har varken sötma eller tyngd av alkohol.

Epic Armageddon IPA kommer från Auckland i Nya Zeeland vilket visar att man i detta land är berett att inleda en försoningsprocess efter att ha förgiftat stora delar av världen med Steinlager i årtionden. Bryggeriet Epics motto verkar vara ”The answer to everything” vilket måste tolkas som en homage till Homer J. Simpsons legendariska ord om alkohol: ”The cause of, and solution to, all of life’s problems”. Jag för det till det reda välfyllda pluskontot.

34,90 kronor, nummer 1509 i katalogen

4 hallon av 5 möjliga

A. Christmann riesling 2009 (5882)

av Johan

A. Christmann riesling 2009 är systembolagets och därmed vårt bästa hopp om ett gott ekologiskt vin. Detta fina vin från Pfalz är dock mycket mer än så. Det kan mycket väl vara det bästa rieslingvinet i det ordinarie sortimentet.

A. Christmann sammanfattar alla smaker som man associerar med torr riesling och det gör det med ett fantastiskt sinne för proportioner. Det är friskt, fruktigt och har en mycket diskret metallisk klang. Riesling samlar som ingen annan druva upp smaker från jorden den växer i och precis som med alla bra riesling finns det därför en ton av fuktig marmor i A. Christmann.

Detta är ett vin som passar till allt man dricker vitt vin till och på frågan vilka dessa saker är tänker jag inte vädra några fördomar. Priset på 119 kronor per flaska gör vinet aningen för dyrt för att vara ett vardagsvin och jag bryr mig inte om hur småborgerlig det får mig att verka. A. Christmann är ett vin för särskilda tillfällen och alla tillfällen är särskilda med en flaska A. Christmann vilket gör att jag kan vara i början på en dyr vana.

119 kronor på systembolaget, nummer 5882 i katalogen

5 riesling av 5 möjliga

Puck

av Johan

I mellanösterns säljs många av det dansk-svenska företaget Arlas produkter under varumärket Puck, för att ära regionens hockeytradition. Produkten på bilden är Arla/Pucks bredbara produkt av typen Philadelphiaost. Den är en del i en bred lansering av bredbara produkter i Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Kuwait, Bahrain, Oman, Jordanien och Vällingby.

Pucks bredbara produkt kan kallas färskost vilket känns djupt ironiskt i sammanhanget. Min burk, som jag köpte idag på Coop Extra i Vällingby, förpackades den 6:e juli förra året och den är minst hållbar till samma datum i år. Denna imponerande hållbarhet lyckas de danska mejeristerna i Viby uppnå genom att hårdpastörisera mjölk och blanda det med värmepressad palmolja från Malaysia. Det är ett recept på framgång i avlägsna och varma länder i Mellanöstern och Nordafrika men det är också ett recept på transfett. De övriga ingredienserna är smältsalt, salt, natriumfosfat och syrakultur.

Puck smakar hårt saltad creme fraiche. Smaken har gjort att de svenska konsumenterna är en aning osäkra på hur de ska använda produkten. På ett diskussionsforum för folk med mycket tid men bara mycket bristfälliga kunskaper i det svenska språket (gäller detta alla diskussionsforum?) berättade folk att de stoppar klickar av Puck i gratänger som smaksättare. Andra använde färskosten till omeletter och ytterligare andra till olika sorters kallskuret och smörgåstårtor. Jag kan inte ta ställning till dessa förslag men tanken på att breda Pucks bredbara produkt direkt på bröd för mänsklig konsumtion känns avlägsen.

Produktens starkare kort är den trevliga förpackningen. Den säljs i glas som utan vidare kan återanvändas som grogglas, vilket säkert är ett försäljningsargument som kommer att ta den muslimska världen med storm. Etiketten är skriven med både latinska och arabiska bokstäver och Pucks logotyp, den vita blomman, skiner klart från mejerihyllan på alla tungomål. Vad inte många vet är att blomman i själva verket är en (mycket dålig) muhammedkarikatyr. Sprid det inte, det är säkert känsligt.

Fetthalten är på 30% vilket gör färskosten till en relativt fettsnål creme fraise. Produkten säljs i en burk om 240 gram. Någon skrev att det finns en förpackning med 900 gram men den har bara siktats på ”butiken bredvid Bagdad Livs”, på Möllevången i Malmö. Min burk gick lös på en tjuga och jag kommer inte att äta upp den.

Två blomsterrevolutioner av fem möjliga.

Winkeler Jesuitengarten (5823)

av Johan

Man vet att man är mycket gammal när man kan dricka ett vin utan att komma ihåg att man besökt vingården tidigare i livet. Det hände mig igår. Vinet var Winkeler Jesuitengarten och jag besökte just den platsen i Rheingau någon gång i nådens år 2004. Det är ett bra vin och en bra plats i Rheingau.

Winkeler Jesuitengarten är ett vin som är mycket syrligt utan att vara surt. Det smakar av syrliga gröna äpplen och nästan alla andra gröna frukter du kan tänka dig. Smaken påkallar uppmärksamhet och den förtjänar det. Det gör det ännu mer besvärande att jag inte kunde minnas det från när jag var där. Hur som helst, det var ett lyckligt återseende.

Vinet gör sig bäst på egen hand men jag avråder från att dricka mer än en flaska på en och samma kväll, ditt PH-värde kommer aldrig att hämta sig igen om du försöker.

109 kronor på systembolaget, nummer 5823 i katalogen

4 förlorade år av 5 möjliga

Trappist Achel bruin (11104)

av Johan

Det är inte varje dag som man testar en ny trappist. Det hade varit ohållbart. Idag är dock en sådan dag och det är jag glad för.

Trappist Achel Bruin är en oerhört nyansrik, fruktig öl som är mycket friskare och, för att vara uppriktig, behagligare än den genomsnittliga trappisten. Den både luktar och smakar av banankola, sirapslimpa och Kungen av Danmark (karamellen, inte monarken).

Jag tänkte skriva något vitsigt om namnet men jag låter bli det. Mitt anseende som ordvitsare har inte riktigt upprättats sedan jag på ämnet tyska städer bad någon att ”ta sig  i Aachen”. Detta hade helt enkelt varit för nära den bottennoteringen.

Ölen säljs tillfälligt på systembolaget från och med den första februari tills jag har hamstrat och druckit upp dem alla.

Om jag var tvungen att testa en trappist varje dag, gud förbjude, så skulle det gärna få vara en Trappist Achel Bruin.

29,90 kronor på systembolaget, nummer 11104 i katalogen

4 Aachen av fem möjliga

Jag hatar Waynes

av Jonas

Espresso house har fått ta lite skit från den här bloggen på sista tiden. Och visst är det välförtjänt. Men ändå är inte Espresso house det sämsta man kan uppbåda i cafésverige. Den platsen innehar nämligen Waynes.

Det var länge sedan jag började bojkotta Waynes. Jag minns inte den exakta tidpunkten, men jag minns bland annat en förfärligt äcklig räksmörgås på uteserveringen på stortorget i Malmö. Jag vet också att något i mitt undermedvetna stampar ilsket på nervknutarna när jag ser deras fula och överdimensionerade kaffekoppar, så troligen har jag ett gammalt trauma gällande dem också.

Idag behövde jag sitta ner en stund vid ett bord med en kopp, och jag slank in på Espresso house inne på akademibokhandeln. När jag fick min kopp bryggkaffe kände jag hur diafragman började rycka, och mycket riktigt var det en Waynes-kopp som kom mot mig. Tydligen har illa gått till värre, Espresso house har blivit Waynes. Jaja, nu är det för sent tänkte jag, helt ovetandes om vad som väntade mig.

Hur illa kan det vara frågade jag mig stilla och gick mot mitt bord, läppjande på en halvliter rumstempererat bleksvart blask. Alla förtjänar en andra chans. Vänta nu, rumstempererat? Jag gick tillbaks. Efter att personalen konstaterat att de glömt sätta på värmen på den stora kaffeföräcklarmaskinen blev jag erbjuden en americano istället. Här fick jag erfara en fruktansvärd misshandel av konceptet kaffe. En minimal skvätt espresso späddes ut med en evighet av vatten. Det som serverades kunde lika gärna varit te

Ärligt talat, detta är bara vatten invände jag. Barristan, som utöver sina fullständigt frånvarande kunskaper om drycken kaffe faktiskt var riktigt tillmötesgående, replikerade med att så gjorde man faktiskt en americano. Som om hon inte hade något som helst ansvar för koppen med utspätt vatten hon just serverat, utöver att den följde receptet som den gastronomiskt yrkeskriminelle Wayne utformat.

Tredje gången gilt fick jag en cappuccino. Det är jag inte ens speciellt glad i.

Waynes Coffee, lägre betyg än vad som finns på min skala.

Canfields diet Cherry Chocolate Fudge

av Nils
Hur många smaker får plats i en burk?

ICA Maxi Lindhagen. Stället har utöver sitt hyfsade sortiment framför allt en stor behållning, importhyllan. Här trängs allehanda svulstiga amerikanska livsmedel. Färdiga drinkmixar, lönnsirap, ett gäng olika coca-colasmaker med mera. Jag brukar ta paus där med större delen av beslutsvåndorna i backspegeln med i princip bara strössel, konserver och vegetariska köttsurrogat innan kassorna.

I undantagsfall går jag vidare till en riktig finstund bland strösslet, medan ett landskap av cupcakes flimrar för mitt inre öga. Sen bär det bryskt tillbaka till verkligheten igen med tunga matkassar genom slasken.

Häromkvällen förunnades jag en produkt som skulle passat utmärkt i importhyllan. Canfields diet Cherry Chocolate Fudge. Med lukt av körsbär och smak av marängsviss. Ingenting är tydligen omöjligt i e-nummernas värld. Till den knepiga produktens försvar kan sägas att den faktiskt inte smakade så där värst kemiskt beskt som många andra plastdestillat. Trots viss entusiasm lyckades vi inte klämma 33 centiliter på tre personer.

Flaska: 3
Smak: 2
Känsla av exklusivitet/gödighet: 3
Nils subjektiva drickupplevelse: 2