Republik nu

Mitt inne i en avskymd del av Göteborg där inget annat ligger, ligger Ölrepubliken. Återigen har jag alltså, till ingens förvåning, besökt en specialiserad ölpub.

Ölrepubliken har en modern och fräsch framtoning. Här finns inga Bishopsliknande ambitioner att framstå som en inrökt engelsk pub fast med rena toaletter. De har ett halvplan till övervåning där man kan äta, dricka och se ner på pöbeln. Ölutbudet är som väntat bra. Varken mer eller mindre.

Maten som serveras är typiskt vanlig pubmat, men den fish’n’chips som jag åt kan vara den bästa jag ätit någonsin. Hamburgarna är också fina, och de har en handfull andra rätter också.

Sammanfattningsvis aningen attitydlöst, men med bra kvalitet. Fyra härligt svängiga ordvitsar av fem möjliga.

Svin i örtagård

Gudarna ska veta att jag inte läser mycket böcker. Det finns dock böcker jag både läser och uppskattar, vissa så mycket att jag läser dem om och om igen. En märklig prioritering, kan tyckas, att välja böcker man redan läst när läsåret bara rymmer en handfull litterära verk. Men så är det.

En av dessa böcker är Bock i örtagård av Fritiof Nilsson Piraten. Detta är helt klart en av världens bästa böcker, visserligen med min nu erkänt snäva referensram. Nu läser jag den återigen.

Piraten är nästan okänd norr om hallandsåsen. Inte bara berövar detta nordsvenskarna på lysande litteratur, det gör också att de inte får ha Piratens besk i det statliga alkoholmonopolets fasta sortiment. Men det har jag redan raljerat över en gång.

Vad Bock i örtagård handlar om är inte något jag tänker avslöja för de trogna gödsvinetläsare som nu i tusental kommer att invadera bokhandlarna efter att ha läst det här inlägget. Men boken inleds med en fenomenal beskrivning av en supé på Hotell Horn i Malmö någon gång sent artonhundratal. Det är i dessa gastronomiska utläggningar som Piraten är allra bäst. Man blir rädd för, och fascinerad av, hur mycket mat och dryck man verkade kunna inmundiga på den tiden. Men man sörjer också att den tiden är förbi och att man aldrig kommer att få uppleva det kulinariska vansinnet som då verkade råda. Vågar jag föreslå att det kanske var bättre förr?

Så här beskrivs första tagningen av förrätten, det vill säga smörgåsbordet.

Entrén gick ingalunda i förlägenhetens tecken: dessa gentlemän rörde sig hemvant som i egen stuga; ingen vred sina händer, ingen slätade håret, ingen kontrollerade sina julpknappar. Målmedvetet slöto de upp kring smörgåsbordet, som var prisgivet till skövling. Golvplankorna gungade under deras tunga steg, ålen darrade i sin gelé, aladåberna skälvde, rödbetstärningarna lossnade och gledo utför sidan på sillsallatens stympade kon.

Hovmästaren gjorde tecknet som betydde småvarmt och flickorna skyndade ut genom svängdörren för att snabbt återvända med ångande fat och kastruller, pytt i panna, fläskkorv, impotatis, skinkomelett, sillgratin. […]

Trängseln kring bordet blev svår, ty var och en ville bärga första skörden på sin tallrik på stående fot, med mera mat och brännvin inom bekvämt räckhåll. Men sämjan var god. Främsta ledet langade tallrikar, knivar, gafflar, supar till de bakom stående. Och dessa harpunerade så gott sig göra lät sina aptitbitar över axlar, under armbågar, genom varje springa som yppades i väggen av smörgåsätare framför. Varunder det ej kunde undgås att mycket smått och gott fastnade i kostymtyg.

Bara första tagningen alltså. Både en portion till av detta och en huvudrätt ska ner. Supén fortsätter därefter med ständigt nya nivåer av dekadens. På något sätt kulminerar det efter maten då herrarna tar igen sig i caféet.

Snart rökte de som skorstenar och började dricka det värsta de kunde, börjande med några glas konjak att sätta maten med och fortsättande med punsch för att släcka törsten.

Att släcka törsten med punsch är bara det surrealistiskt eggande.

Jag ber Albert Bonniers förlag om ursäkt för att jag helt fräckt publicerar den text de åtnjuter en mängd juridiska rättigheter till, men hoppas att de förlåter mig då jag gör mer engagerad reklam för boken än de ens försökt göra på mycket länge. Och som ni vet står mig upphovsrätten mycket varmt om hjärtat, aldrig skulle jag vilja beröva Albert Bonniers förlag inkomsten från det någon annan skrivit. Förlåt, nu tappade jag bort mig.

Bock i örtagård, fem kreaturshandlare av fem möjliga. Finns även som ljudbok, fantastiskt inläst av Hans Alfredsson.

http://www.youtube.com/watch?v=P-BbHbQqS8w

Tre små rum

En gång för länge sedan, på en disputationsfest i Linköping, träffade jag en för mig tidigare okänd människa. Vi pratade lite artigt med varandra och någon gång i den här konversationen tipsade hon mig om göteborgskrogen Tre Små Rum.

Ibland kan man förbanna sin klent utrustade hjärnbalk när man glömmer vad man skulle köpa på vägen till affären, när man inte minns vad det är för veckodag, eller när man tappar ett telefonnummer från det att man läst det till att man hinner slå klart hela numret. Men vissa saker fastnar, och något halvår senare var jag i Göteborg och styrde naturligt mina målmedvetna steg mot Tre Små Rum på Kristinelundsgatan.

Detta är ett ölnördhak på riktigt. Stora förbudsskyltar påminner en bryskt om att det inte är ok att beställa ”en stor stark” och en lista på väggen berättar vilka öl man helt enkelt inte får beställa. Det är en lista som täcker in 95% av Sveriges krogars ölsortiment.

Mannen i baren ser ut som en pirat. På hans tröja står ett kaxigt ”Don’t ask for blask”. Aldrig avslöjar han med en min att man är välkommen på hans revir. En lite undanskymd skylt förklarar att ”All our visitors make us happy, some when they come and some when they leave”. Till och med med de bästa ölintentionerna känner man sig okunnig i den här baren.

Jag frågade en gång efter menyn. Piratmannen såg förnärmad ut, och pekade på ölväggen avbildad ovan. Ölväggen är menyn. Världens bästa meny för övrigt, varenda flaska finns framme, med pris och etikett väl synligt. Ett pris som relativt sett alltid är helt överkomligt. Och sortimentet är helt fantastiskt. Då krogen har attityd nog att strunta i de vanliga tråkmärkena, de köper inte ens in Flying Dog för att de tycker att de är för stora, så kan de koncentrera sig på de intressanta märkena. Gillar man belgisk öl, världens bästa, så hittar man definitivt sitt lystmäte på Tre Små Rum.

I övrigt är stället sunkigt som få andra. Här ska du inte vara för att trivas, här ska du dricka öl. God öl.

Tre små rum, fem ölpirater av fem möjliga.

Mysingen Midvinterbrygd 2010 (11381)

Sveriges bryggerier gör det inte enkelt för en gammal grinch som mig att odla något överseende med julens alla fasor. Julen är barnens helg vilket betyder att vi andra får försöka stå ut genom att dricka oss fulla. Det finns en riksomfattande kampanj som säger något liknande. Ifall denna nödutgång från julmusik, tända ljus, disneyproduktioner och julklappsrov skall hållas öppen så skulle det behövas ett riktigt gott julöl. På något sätt verkar det dock som om julen istället blivit en ursäkt för bryggerierna att underprestera.

Om man ändå skall säga något positivt om de senaste årens utveckling inom julölsområdet så skulle det nog vara att ölen har blivit fler och mer varierade. En del har varierat sig till den grad att de knappt ens liknar öl längre. Mysingen midvinterbrygd kan vara en av dem.

Mysingen midvinterbrygd har en ganska tillbakalutad smak av allt som hör julen till: vört, choklad, julmust och alkohol. Beskan är balanserad och smaken är väl avrundad vilket gör denna öl till ett ganska bra alternativ vid julbordet, midvinterbrygden framstår faktiskt som en måltidsdryck.

Detta är en märklig skapelse och jag kommer fortfarande att föredra en god lager till julmaten. Med sill, snaps och en iskall lager kan man blunda och föreställa sig att det är midsommar istället.

30,70 kronor på systembolaget, nummer 11381 i katalogen

3 must av 5 möjliga

Rudolf ren ale (11395)

”De herr e la reeeeen ajjl. Ruuuuudolf ren ajjl!” Vi måste förlåta dem, ty de är Göteborgare. Dugges bryggeri ska inte behöva stå till svars för något de inte kunde låta bli och ordvitsen i namnet på ölen är inte min främsta invändning mot denna ale. Min främsta invändning är själva ölen.

Dugges lager no 1 har blivit min standardlager under senare tid. Det är ölen jag köper när jag ska köpa ”en öl” på systembolaget. Utan att gå för långt är jag ganska säker på att jag inte kommer att utveckla en lika intim relation med denna julöl från samma bryggeri.

Denna märkliga kreation smakar som kaffe med avec, schweizernöt, katrinplommon och…porter. Den är besk, den är fyllig och den är i likhet med de flesta julöl alldeles för smakrik för att fungera med julmat.

Den nästan helt svarta ölen saknar i princip skum och ett bra svar på hur någon skulle kunna få i sig mer än en sådan här. Jag är beredd att placera Dugges Rudolf ren ale i kategorin ”intressant” och där får den inte speciellt smickrande sällskap. Likväl, kan man svälja ordvitsen så kan man svälja resten av ölen också.

38,50 kronor på systembolaget, nummer 11395 i katalogen

3 Cederhök av 5 möjliga

Marie Laveau, Sthlm

Två gånger har jag imponerats av både mat och service på cajun- och kreolrestaurangen Marie Laveau i Stockholm. Konceptet går ut på att man väljer en grundrätt, t ex någon form av kött eller kanske en cajunklassiker i stil med yambalaya eller gumbo. Sen beställer man ett gäng cajunosande smårätter som tillbehör. Förrätter och efterrätter finns för den som mot förmodan inte blir mätt.

Om arbetet inte kallar nästa dag rekommenderas ett uppföljande besök i den guldiga bar som ligger i anslutning till matsalen (inte den som ligger vid ingången alltså). Sist prövade jag en drink som i huvudsak bestod av absint och champagne (kunde av förklarliga skäl inte låta bli). Det smakade förskräckligt och sen satte jag snart punkt för kvällen. Började ana oråd när bartendern istället för en harmlös flarra från Systemet plockade upp en liten facetterad karaff och på bästa alkemistmanér sivade ner det gröna giftelixiret i glaset. Hur som helst en ny och intensiv drinkupplevelse. De andra drinkarna föreföll en smula mer lättillgängliga men även de andades originalitet.

Sammanfattningsvis kan jag varmt rekommendera stället som nu har några år på nacken men också återuppfunnit sig själv i mellantiden. Att priserna är så vänliga är obegripligt men sjukt gött!

Fyra starka voodootanter av fem möjliga.

En thai till, Stockholm

Det var redan mörkt och ett elakt regn föll långsamt över Folkungagatan. S klagade över att hon fick mickfrilla av fukten. Det var hög tid att hitta någonstans att äta. Jag har gått förbi En thai till tusen gånger men igår var första gången som jag avvek från mönstret och gick in. Det skulle visa sig vara en helt godartad avvikelse.

En thai till präglas av en dubbelhet, eller två. Inredningen är mycket prydlig och välputsad även om man kan argumentera för att de gått för långt med de röda ljusrören täckta av ett tunt bomullstyg i taket. Samtidigt är bardisken, lite längre in i lokalen, en abnormitet i vass och halm som ser ut att vara hämtad från ett mycket billigt motell i utkanten av Miami. Menyn består av moderat prissatta och mycket vällagade rätter serverade i redan nämnda propra miljö. Samtidigt kan man köpa en stor stark för 25 kronor, förslagsvis i den strandkitchiga baren.

En thai till greppar efter två koncept samtidigt, fin-thai och lågprissylta, och i dessa tider av överkonceptualisering blir jag upprymd av deras snedsteg på området.

Vi beställde två sorters wok. S undrade om den serverades med nudlar eller ris. Servitrisen svarade att thailändsk mat aldrig serveras med nudlar. Jag antar att hon har en upprivande konflikt i denna fråga med åtminstone 16 olika thaiställen på samma gata, där man utan vidare serveras wok med äggnudlar.

När woken och riset anlände frågade vi om rätten serverades med soya. Servitrisen sa nej. Senare såg jag ett par andra besökare som hade fått en flaska med soya. Jag tror att de frågade om de kunde få en flaska istället för att ställa den förtäckt akademiska frågan om rätten serverades med soya. Det gäller att hålla reda på sådana detaljer.

Jag hade beställt den kryddstarkaste rätten i hela menyn. Som jag tänkte då var detta det enda sättet att driva ut allt fukt och kyla från gatan utanför. Det och ett par stora stark för 25 kronor styck. Ändå var woken inte alls särskilt stark. Jag hällde ett halvt glas med chiliolja över anrättningen och det hjälpte onekligen ansiktssvettningarna att slå ut i full blom. Efter ett tag inser vi att servitrisen blandat ihop våra rätter.

Nu kanske det verkar som om servicen var en katastrof på En thai till. Så var dock inte fallet. Det serveringen saknade i precision tog man igen på snabbhet. Min andra öl kom på strax över 22 sekunder. När man satt i sig ett antal små, ilsket röda pepparfrukter så är det något man uppskattar. Dessutom var alla vänliga på ett förtjusande förvirrat sätt.

Namnet En thai till kommer sig förstås av att det finns ett i det närmaste oändligt antal thairestauranger på Södermalm  i Stockholm. Namnet kan alltså tolkas som ett resultat av en befriande självdistans. Det kommer sig dock inte av någon betydande originalitet. En liten bit ner för samma gata ligger nämligen restaurangen En grek till. Namnet En grek till kommer sig förstås av att det finns ett i det närmaste oändligt antal grekrestauranger på Södermalm i Stockholm. När man tänker på det så finns det ett i det närmaste oändligt antal av vad som helst på Södermalm i Stockholm.

Maten på En thai till kretsar en liten bit ovan den genomsnittliga thairestaurangens. Allt är lite bättre preparerat och lite vackrare presenterat. Ändå är, som sagt, priserna högst humana. Vi kom därifrån med en nota på lite över en hundralapp per person och då hade jag försökt svalka de svedda områdena i min mun med enorma mängder Åbro original, uppenbarligen till en helt obetydlig kostnad.

En thai till är en fin restaurang för den som vill äta äta under civiliserade former till en ringa kostnad. Varför man inte skulle vilja det är bortom mig.

3 patong av 5 möjliga

Liefman glühkriek (11376)

Hur mycket Liefman glühkriek är en Liefman glühkriek  för mycket? Jag är inte säker men jag tror att jag börjar närma mig. Jag har druckit två munnar och på spisen står en hel gryta och väntar.

Liefman glühkriek, vid vad skall jag likna dig? Är du ett seriöst alternativ till glögg? Är du en öl som serveras varm? Är du vad man menar när man säger att världens bästa öl kommer från Belgien?

Liefman glühkriek liknar inget annat du finner på systembolagets hyllor just nu. Även dess yttre är originellt. Flaskan har champagnekork och saknar helt etikett men den är istället klädd i ett vackert grönt omslagspapper.

Smaken är en historia för sig. Mest påtaglig är förstås körsbärssmaken men det finns en viss ölbeska och en rätt skön syrlighet även om glükrieken är sötare än din genomsnittliga kriek. Att dricka den varm är faktiskt inte alls obehagligt. Man kan dock invända mot att den säljs i en 75cl stor flaska som inte låter sig återförslutas då korken väl gått i luften. Detta är inget man dricker mycket av även om man är en av de få som dricker den alls.

Därmed inte sagt att jag tänker hälla ut något.

57 kronor på systembolaget, nummer 11376 i katalogen

3 julklappar av 5 möjliga

Oppigård winter ale (11320)

Så var det dags för julölen igen. Det känns som bara igår jag satt i en liten, ödslig och mycket kall andrahandslägenhet på Norrmalm och recenserade mig igenom hela påskölssortimentet. Det var en bra tisdagskväll. Julölen kvalar sällan in bland mina favoriter och det har inget att göra med att jag hatar i stort sett varje aspekt av julen. Många ölproducenter firar julens ankomst med att lansera öl med kryddigt spretiga smaker som inte alls passar särskilt bra till julmat eller några andra slags livsmedel. Detta är ett jävla sätt att fira eftersom maten är den enda delen av julen som jag kan ha någon som helst överseende med. Hur som helst, julen är här och ölen med den. Det är dags att recensera

Oppigård kan inte göra något fel. Det är kanske vad man tror. Bredvid mitt tangentbord står ett glas med deras bästa försök hittills. Oppigård winter ale är kanske den minst lyckade ölen från Oppigård någonsin. Den förhindrar förstås inte att den är mer än godkänd.

Först känns ölen lovande, den har en tydlig humlearom men denna dör nästan omedelbart i ett hav av beska. En bit in i smaken breder den beska smaken ut sig till den täcker allt. Någonstans därunder finns dock en bredd av nyanser och ibland kan man förnimma dem.

Detta är en fullständigt anständig öl.

25,90 kronor på systembolaget, nummer 11320 i katalogen

3 beskor av 5 möjliga

Tur och retur

Det blåste riktigt snålt i Helsingborgs hamn lördagen för en vecka sedan, när jag i ett stort sällskap ironiskt lagda stofiler väntade i kön till sundsbussarna. ”Bussarna” är i det här fallet skånska för ”båtarna” och sundet som åsyftas är Öresund.

Någon gång i en svunnen verklighet fanns det ett ännu större incitament än idag att åka till Danmark. Dels var Danmark ett liberalt paradis precis som nu, och dels var vi inte med i EU, vilket betydde en stund på internationellt vatten med alla skattemässiga privilegier det innebär. Detta startade ett beteende hos nordvästskåningarna som går under benämningen ”tura”. Det innebär att man sitter på en båt och åker fram och tillbaka mellan Helsingborg och Helsingör medan man dricker öl till humana priser och njuter av dansk gastronomi (sunkig räksmörgås). Sedan är det bara slumpen som avgör om man lyckas kliva av bord i rätt land. Sundsbussarna har inte kört på några år (tror jag), men i år startade de av okänd anledning igen. Gott så.

Vi skulle alltså tura. Stärkt av dagens inledande Jansonsfrossa trodde jag att jag var redo, beväpnad med all ironisk självinsikt man behöver för att bland vanligt pendlande folk åka fram och tillbaka mellan Danmark och Sverige under ymnigt ölintag. Min nervositet skulle visa sig vara helt obefogad.

Fan vet om det inte var han ändå

Den lilla båten hade anor, inredning, personal och gäster från förra seklet. En man i mockajacka med Steven Seagal-fransar underhöll hela båten med inlevelsefullt gitarrspelande. Ett kompani med danska fyllon utgjorde hans hängivna fanclub och de hejade på honom i varje ny låt som han spelade. Man säger att guldfiskar har tre sekunders minne, och danskarnas stod inte långt efter. Steven Seagal hade ungefär tre låtar på sin repertoar, men varje låt var som en ny upplevelse för dem. Det var det för oss andra också, men i en helt annan bemärkelse.

Stämningen var hög i den lilla vänthallsliknande lokalen. Steven Seagal med fanclub överröstade alla försök till samtal och tankeverksamhet. När han tyckte det blev lite för tyst, vilket det rent objektivt aldrig blev, skickade han runt en kazoo (japp, det fick jag kolla upp på google) bland de tondöva danerna. Oväsendet var massivt.

I allt övrigt betjänades vi av trevlig och bullerskadad personal. Ölen höll högst mänskliga priser, och det var högt i tak. Bildligt talat alltså.

Efter ett antal rundor över sundet gick vi av, och med facit i handen verkar det som att vi hamnade i rätt land. Trots Steven Seagal hade jag ett par väldigt roliga timmar ombord, och detta är jag rätt sugen på att göra igen. Sundsbussarna, fyra Steven Seagal av fem möjliga.