restauranger

Hjort är inte hjort

av Jonas


Min födelsedag i år präglades av förträngning. På grund av mycket att göra inför ett stundande bröllop blev jag tvungen att skjuta på firandet på obestämd tid. Men när jag kom hem efter jobbet den dagen tyckte min bättre hälft ändå att vi skulle gå ut på restaurang och äta lite, och så här i efterhand var det en riktigt bra idé. Vi gick till Mrs Brown på Davidshalls torg i Malmö.

Stället var tyvärr nästan tomt på folk. Men jag valde att koncentrera mig på att dekadent proppa i mig av de dyra godsakerna istället för att fokusera på mängden människor. Tomheten hade nog mer att göra med att det var måndag några dagar innan löning än restaurangens prestationer och rykte.

Menyn på mrs Brown skiftar med veckorna precis som den ska på en moderiktig restaurang. Dessutom är de påträngande pretentiösa med närodlat och säsongens grönsaker och sådant, men det funkar på mig.

Förrätten blev halstrade pilgrimsmusslor med blodpudding och blomkålscrème. En lustig kombination, och just lustiga kombinationer faller jag pladask för. Musslorna var aningen små, men delikata. Jag har blivit serverad obscent stora pilgrimsmusslor i USA och det lade tyvärr ribban för den molusken. Bitarna med hemgjord (såklart) blodpudding matchade i storlek och smakade utmärkt till. Klockrent.

Huvudrätten blev hjort, och efter min tidigare sågning av detta evolutionens behornade misstag var jag skeptisk. Men klarsynt och nykter som jag var anade jag att en bra restaurang kanske kan prestera bättre i köket än vad jag kan, och så var det naturligtvis. Dessutom visade det sig vara en stor skillnad på filén de använde och grytbitarna jag hade köpt. Den var härligt mör och röd i mitten, tuggorna smälte i munnen på mig och slank ner under stor njutning tillsammans med lingon och någon udda potatismutation. Hjort är tydligen inte hjort.

Efterrätten var crème brulée, och en sådan är ju aldrig dålig. Att dessa är färdiga i kylen och bara plockas ut för att brännas är ingen nyhet för mig, men tyvärr märktes det lite för tydligt då den var kylskåpskall i botten och varm på toppen. Ett slarvfel i köket, som dock är helt ursäktbart då det smakade bra.

Allt detta skedde till strax över normal restaurangnota, dvs strax över tvåhundringen för en huvudrätt. Lunchen är också väldigt bra, och ligger i nivå med andra ganska dyra luncher.

Jonas vs. hjorten: 1-1

Mrs Brown: Fem grytbitar av fem möjliga och mina varmaste rekommendationer. Jag ska dit igen.

Gallia, Malmö

av Johan

Hungern kom redan på tåget. Det var mil kvar till Malmö men en del av mig var redan på Ahlmansgatan. Även om det är långt dit från stationen så fanns det inget annat mål för mig. En hunger som den kan bara stillas på Gallia.

Det var nästan tomt när jag kom dit men genom eftermiddagsdunklet såg jag restaurangägaren stå bakom bardisken. Han är en väderbiten man vars yttre vittnar om några för många år i krogbranschen. Han kommer från Sölvesborg och pratar därför ungefär som Jimmie Åkesson utan att vara på långa vägar lika gnällig som denne. Han blev tvärtom glad när jag beställde en entrecote och en stor Hofbrau till lunch. Det verkade vara ett val han kunde relatera till.

Rätt snart började eftermiddagens första after work gäng ramla in, några gubbar i sänder. Det var stora kraftiga män som var närmast patologiskt malmöitiska. För 40 år sedan hade jag sagt att de var varvsarbetare, kanske jobbade de nu på något lager eller liknande. Efter en liten stund kom en liten rund dam och anslöt sig till dem med ett glas husets röda. Ifall stereotyperna håller var det receptionisten.

Entrecoten var stor, mör och i sällskap av grillade grönsaker och, förstås, bearnaise. Lagergubbarna tittade långt efter tallriken när sölvesborgaren bar bort den till det hörn jag alltid väljer om det går. Den hade kostat mig 90 kronor.

Det tog inte lång tid innan lokalen var fylld med öldrickande män men också en rad andra fascinerande människor. Bakom mig stod en ung man i träningsbyxor som spelade Jack Vegas och drack ständigt nya gin och tonic. Ett av borden delades av en ensam, öldrickande kvinna i stora glasögon som läste en bok och ett par som förmodligen druckit ikapp sedan 1987. De senare beställde vars en stor stark och vars en irish coffee. Vid den mindre spelautomaten på bardisken stod en liten asiatisk kvinna som sörplade rödvin medan hon attackerade knapparna med frenesi och ett stelt pekfinger.

En fredagseftermiddag vid ett bord på Gallia är mycket mer än bara fet mat och alkohol. När jag satt där kom jag att filosofera om staden jag befann mig i och tiden då jag bodde bara ett par kvarter därifrån. Utanför skymtade de gula bussarna vid Södervärn. Den fantastiska malmöitiskan steg allt intensivare från bordet med gubbarna, den lilla asiatiska damen hamrade på och det alkoholiserade paret stod mitt på golvet och kramades. Själv beställde jag en öl till.

På väggen fanns ett anslag om vilka kvällar som Gallia serverar gåsamiddag. Jag minns inte riktigt när det var men jag önskar att jag kunde vara där.

Gallia är ingen exklusiv restaurang. En del skulle kalla den en sylta. Det är i sådana fall en vacker sylta och både det fina ölsortimentet och menyn vittnar om originalitet och känsla. Framför allt kännetecknas Gallia av en hygglighet och en gammaldags hederskänsla nu nästan okänd i restaurangvärlden. När en person jag en gång befann mig i sällskap av på Gallia inte kunde äta upp sin entrecote på grund av en orelaterad medicinsk åkomma vägrade restaurangägaren att ta betalt för maten. God mat och dryck ska inte kosta mycket för sakens skull och om man inte kan uppskatta den så betalar man inte alls. Detta enkla recept gör Gallia till en av de finaste restaurangerna i Malmö.

5 diftonger av 5 möjliga

Gödsvinet möter Edward Blom

av Jonas

Igår träffade jag Edward Blom. Han stod i en monter på bokmässan och orerade på sitt typiska sätt om vad man åt förr i tiden. Det hela var intressant, och det blev bara intressantare för varje glas porter han bjöd på. Han var inte alls knusslig på den punkten.

Jag stannade kvar på lite eftersnack. Två ynglingar pratade först punsch med honom, och verkade uppriktigt ledsna över att dagens studentliv inte innehöll allt det stofila och studentikosa som Blom så gärna berättar om. Jag är den förste att beklaga det, men samtidigt innehöll min egen studenttid ganska mycket av den varan så jag är inte ledsen.

Själv ville jag hellre prata restaurangtrender. Inte förvånande var Blom förtjust i att de fina restaurangerna numera serverar delar av djur som blev till kattmat för bara några år sedan. Han hoppades att det inte är en övergående kort trend, utan att det är de senaste 40 åren som varit en parentes i den kulinariska historien. Men egentligen trodde han nog inte det, utan förutspådde att bara några få rätter som vi plockat upp igen kommer att leva vidare till nästa trend. För det stora flertalet inälvor och fulmuskler är detta bara en sista dödsryckning.

Samtalet blev ganska kort. Blom hade nog inte väntat sig att bli intervjuad av ett så betydande mediefenomen som Gödsvinet. Och visst var det lite fult av mig att hoppa på honom sådär, men sådan är ju skjutjärnsjournalistiken.

Han torkade svetten ur pannan och jag lät honom gå. Men i en sista gest tog han, som i slow motion, upp två flaskor porter till, öppnade den ena med hjälp av den andra, och räckte mig den öppna. Sedan såg jag bara hans ryggtavla försvinna i vimlet. Han är en stor man, Edward Blom.

Kulinarisk skymning över Malmö

av Jonas

Den som läser nyheterna noggrant har säkert uppfattat att det förekommit skottlossning mot Malmös kollektivtrafik den senaste tiden. Man kan lätt tro att krutröken ligger tät som en dimma över Malmös gator när man läser domedagsartiklarna.

Och visst ligger dimman tät. Men det är inte krutrök utan grillrök som stiger i stora gråa moln från Malmös gator. Gustav Adolfs torg ångar som ett tyskt kolkraftverk, med en påträngande doft av fulimporterat griskött som letar sig in i alla gränder och vrår i centrum. Festivalen stoltserar med ett par rätt stora band, men det är maten som lockar de flesta. Skåningarna dras som flugor till exotiska höjdpunkter som vildsvinskebab, älgwok och langos, maträtter som ingen vit man tidigare sett.

Som seriös matblogg har naturligtvis Gödsvinet åtagit sig att ge ett trovärdigt reportage om maten, likt våra okritiska kollegor på lokalblaskan. Så vad finns då för läckerheter att fynda?

Langos

Detta påstådda ungerska ofog har antagligen fötts på en svensk stadsfestival och inte alls i Ungern. En förrädisk rätt, som till en början verkar lockande. Särskilt om man levt i langoscelibat sedan senaste festivalen man var på. Och visst är det gott, men i ungefär tre tuggor. Under resten av langosen, och kvällen, mår man rätt risigt. Langos är helt enkelt aldrig en bra idé.

Burgare

I alla dess former. Kön utanför tältet med texasburgare ringlar sig så lång att langoskrängaren bredvid fått ägna en stor del av sin tid åt att dirigera om konkurrentens kö så att den inte skymmer hans innovativa och unika matstånd. Burgaren är en formpressad röd biff, rå lök, ajvar och lite fefferoni i ett bröd som liknar en källarfranska. Ätbart, men underkänt. Att kön är festivalens längsta är obegripligt.

Afrikanska rätter

Det finns ett flertal afrikanska tält, och jag har ätit på det som heter African Queen. Stället hade fått fina omdömen i de extrabilagor som frodas i festivalens kölvatten så mina förväntningar var höga. Friterad sötpotatis med etniskt kryddad (?) oxgryta blev det. Den friterade sötpotatisen gick nätt och jämnt att skilja från papptallriken hela kalaset ligger på. Tallriken såg intakt ut när jag var klar, men känslan av att ha ätit kartong fanns kvar. Oxgrytan liknar ganska mycket det vi kallar chili con carne i Sverige, det vill säga blandfärs i krossade tomater med bönor och utan chili och utan smak. För 60 kronor är detta i det närmsta kriminellt. Tur att man fick jättelite.

Minimunkar

Detta kan man lita på. Man mår fruktansvärt illa efter att ha ätit lite för många, men det är väldigt gott strax innan man kommit dit. Onödigt, oexotiskt, men godkänt. Finns överallt.

Det övriga utbudet är jag inte ens sugen på att prova. Den internationella (inter)nationalrätten grillspett finns i ett syndigt överflöd, och korvar likaså. Allt från samma köttfabrik i södra Slovakien om jag får tro min cyniska instinkt. De olika kebaberna är inte så olika som de låter påskina. Och jepparna som lagar oxgryta med choklad har fortfarande inte fattat att choklad i matlagning var en väldigt snabbt övergående trend i början av millenniet. Det ryktas alltid i tidningarna om nya fräscha matentreprenörer, men de hittar man aldrig i verkligheten. Troligen är de bara ett marknadsföringstrick.

Jag är ledsen om jag regnar på någons parad. Maten på malmöfestivalen är inte en anledning att ta sig dit, det är en anledning att hålla sig därifrån. Och mitt personliga statistiska underlag: tre dåliga maträtter och inga beskjutningar, visar tydligt att det är viktigare att akta sig för maten än för krypskyttarna.

Så lämna kevlarvästen hemma, men glöm inte att äta innan du åker in till stan.

Restaurang Gödsvinet

av Johan

Ibland funderar jag på vad jag skulle ha gjort om jag inte jobbade med forskning. Det kan vara värt att fundera på i denna branschen. I forskarvärlden är man bara så bra som sin senaste publikation och inget vet när forskningspengarna slutar rulla in.

Jag behöver dock inte oroa mig för jag har en idé. En affärsidé. Om jag inte längre kunde jobba som forskare eller högskolelärare så hade jag startat upp Stockholms första vegetariska sportbar. Det skulle vara ett ställe dit man kunde gå för att dricka stora glas med lager och äta fenomenalt onyttig mat som bara råkar vara vegetarisk. Grunden i konceptet är att man här får samma ölfisiga atmosfär som på vilken sportbar som helst. Dit skulle after work gängen gå för att äta buffé, vi skulle ge små förmåner till tipsgänget som ser på tipsextra med sina kuponger vid samma bord varje lördagseftermiddag och ingen skulle ens märka de döda djurens frånvaro.

Jag vet att det finns vegetariska grillrestauranger av det mer syltiga slaget men jag har personligen aldrig sett någon restaurang som förenat hela sportbarskonceptet med en helvegetarisk meny.

Jag är förstås inte vegetarian. I själva verket tuggar jag på en bit halalslaktad salami från Bosnien medan jag skriver detta. Den helvegetariska sportbaren skulle delvis vara ett experiment. Bara för att man inte kan vara samhällsvetenskaplig forskare längre så betyder inte det att man måste sluta experimentera med normer och kollektiva identiteter. Att se hela Hammarbyklacken gå lös på ett tråg med kikärtsbullar skulle vara värt alla omkostnader för reparationer.

Framför allt tror jag dock att det verkligen finns en marknad. Gillar vegetarianer att dricka öl, äta onyttig mat och skrika på TV-skärmar? Gillar vegetarianer att andas? Det klart att vegetarianer gillar öl, onyttig mat och att skrika på TV-skärmar.

Varför inte ta steget fullt ut och göra sportbaren vegansk? Jag tror att en stor del av menyn skulle kunna vara vegansk. Ifall man ska nå upp till samma lättjefullt syndiga nivåer av onyttighet som transfettbuffén på O’Learys så krävs dock vissa animaliska produkter. Den onyttiga matens hemland är förstås USA och en sak som jag lärt mig i Amerika är att om man täcker något med ost så kommer någon att äta det. I USA kan man köpa precis vad som helst täckt med smält ost.

Stockholms första vegetariska sportbar skulle verkligen behöva jobba med menyn. Sallader skulle vara helt uteslutna, inte för att de inte kan vara goda utan för att det sänder fel signaler. Processad mat är förmodligen vägen framåt. Livsmedel så behandlade och djupt friterade att ingen längre riktigt vet om den innehåller kött eller inte. Tänk falafel. Mexikansk mat eller Tex-Mex kan säkert vara en lösning. Vem kan någonsin vara helt säker på om ens burrito innehöll något kött eller bara bönor, majs och listeria? Den friterade delen av den kinesiska kostcirkeln är också fylld av kolesterolhaltiga vegetabilier.  Jag tror verkligen att detta går att göra, matrelaterade hjärtinfarkter skall inte längre vara begränsade till köttätare.

Låt oss ändå hoppas att jag inte behöver ta tag i detta, jag trivs med det jag gör. Jag har dock mer än en idé. Jag har ett namn på restaurangen.

Patricia, Stockholm

av Johan

Onsdagar är hummerkväll på Patricia. Det är kanske den bästa kvällen i veckan på det lilla restaurangfartyget som faktiskt legat för ankar vid Slussen sedan Birger Jarls tid. Torsdagar är köp-två-huvudrätter-och-få-den-billigaste-gratis-kväll. Söndagar är gaykväll.

Hummern var fantastiskt god. Det ska villigt erkännas att jag inte riktigt kan min hummer och ifall detta var kräftdjurens Big Mac så skulle jag aldrig ha märkt det. Folk i mitt sällskap menade att den var fin och jag bråkar inte om sådana saker. Nästan hälften av gästerna under hummerkvällen var asiater. Enligt personer i redan nämnda sällskap är det ett gott tecken men på vad kommer jag aldrig att veta.

Det mest anmärkningsvärda med hummerkvällen på Patricia är att en hel hummer med tillbehör kostar 139 kronor. Dessa humrar är fångade i Kanada, influgna till Stockholm, kokade i köket på en nattklubbsbåt och serverade till asiater i grupp. Trots alla äventyr är deras kött till sist inte värt mer än priset av en rätt genomsnittlig hamburgare på en rätt genomsnittlig restaurang.

Hummern serverades med  bröd, majonnäs och några salladsblad. Den är hel men den hjälpsamma personalen har lagt ett par förlösande snitt med vinkelslipen över de mer välbepansrade delarna av djuret.

Patricia är känt för sina efterrätter. Det är åtminstone vad de påstår. Personligen tycker jag att båten är mer känd för söndagskvällen.

Vanligtvis äter jag inte efterrätt men jag föll för grupptrycket och åt samma gravt retrobetonade ”bananbåt” som alla andra. Den smakade som marängsviss med kolasås. Retrotemat är förresten en del av charmen med restaurangen. De har en traditionell båtinredning med mörkt trä och även om ingen jag hörde stämde upp i någon kantonesisk sjömansvisa så skänker det ju någon sorts atmosfär. Patricias meny är sparsmakad men genuin och mycket traditionell. Kaffet serveras i små kannor i rostfritt stål från 1950-talet och de har av princip ingen espresso.

Alla borde pröva på en hummerkväll på Patricia. Passa på innan klimataktivister torpederar fartyget.

Sjätte tunnan

av Johan
Scen från Sjätte tunnan

Detta är andra gången jag försöker skriva om medeltidsrestaurangen Sjätte tunnan i Stockholms gamla stan. Den första gången höll det på att sluta riktigt illa. Sittande vid tangentbordet kände jag en nästan elektrisk ström av sarkasm gå genom mina leder. De ironiska referenserna var så många och så enkla och de kom mot mig i hög hastighet. Pest, religiös fanatism, tvivelaktig balladkonst och vuxna män i Robin Hood-dräkter, stället är en guldgruva. När jag försökte få ner allt i en recension blev det helt enkelt för mycket. De kraftiga flödena av nedlåtande kommentarer fullständigt överbelastade min hjärna och någonstans brast en fördämning. Först luktade det bränt, sedan blev det svart. När jag vaknade under skrivbordet – oklart för vilken gång i ordningen – bestämde jag mig för att inte försöka skriva om Sjätte tunnan på ett tag. Det var inte värt det.

Så låt mig börja om. Vi tar det här från ett helt annat perspektiv. Låt oss gå tillbaka till tiden för Stockholms värsta snöoväder på 25 år. Det var i februari i år och jag, Jonas, Nils och en fjärde deltagare hade samlats på restaurang Djuret i gamla stan. Under middagen formades tankarna på att grunda Gödsvinet men det är inte det samtalet som jag behöver för att komma till saken. Vi pratade om gamla stan och om människor man träffar där. Det var då Jonas hävdade att han träffat en alv under en nattlig utflykt i stadsdelen. Ett visst mått av skepsis var naturligtvis bara att vänta från övriga församlade men han envisades. Likt ur en scen från Arkiv X tog han oss efter middagen till platsen för det inträffade. Det var förstås restaurang Sjätte tunnan.

Undersökningen fick dock göras kort eftersom restaurangen var uthyrd och stängd för allmänheten. Vi såg inga alver men Jonas skördade en delvis seger när vi lite längre ner på Stora Nygatan mötte en mycket mager man som böjde sig under vikten av en ringbrynja och en medeltida stålhjälm.

När jag i ett helt annat sällskap återkom till Sjätte tunnan igår kväll var det alver jag tänkte på.

Jag var där tillsammans med samma person som jag besökte El Mundo med i juni. Eftersom jag har fått höra att jag strulade till hans anonymitet i det inlägget har vi gemensamt bestämt att hans verkliga namn (Olof Karlsson) skall bytas ut mot ”Olle” ifall detta inlägg alls ska gå att skriva.

Vi köpte vars en mugg med mjöddryck från gynnaren bakom bardisken och tog plats långt in i den underjordiska kryptan. Mjöden smakade som en blandning av Pripps blå och fruktsoda. Inte så dumt om du är på det humöret vilket, det måste erkännas, väldigt få människor någonsin är. Som påfyllning kompletterade vi med ett par flaskor Paulaner, vars veteöl tydligen tillåtits in i de mörka århundradena.

Det var svårt att sätta en etikett på klientelet på Sjätte tunnan. En diagnos ja men en etikett går inte. Åldrarna skiftade som åldrar gör. Där fanns ett par sittningssällskap som sjöng visor jag på grund av ett allvarligt fall av studentikos tillvänjning kunde texterna till. Bredvid oss satt en grupp personer som skulle kunna ha varit råddare åt Mustasch. På andra sidan satt någon slags scoutförening som uppenbarligen tagit sig förbi orcen i porten och dennes 20-årsgräns.

Någon sa att vi missat gycklarspelet. De skulle ha kunnat lura mig.

Restaurang Sjätte tunnan är en rolig plats. Den liknar ingen annan restaurang i Stockholm utom möjligtvis Åhlens kundmatsal under januari-rean. Alver eller inga alver, jag skulle rekommendera vem som helst ett besök där.

Currywurst

av Jonas

Som jag tidigare berättat är Berlins nationalrätt currywurst. Grundreceptet verkar vara att skiva något som liknar vår ”lunchkorv”, hälla på ketchup, och krydda med curry. Men skulle man antyda för en inbiten currywurstentusiast att man genomskådat det enkla receptet, att man ser att kejsaren är naken, hade man antagligen åkt på stryk.

Det finns i själva verket en uppsjö olika recept. Man kan skiva korven olika, ha olika sorters ketchup, vissa verkar ha någon form av currywurstsås (som är förvillande likt ketchup, möjligen med ett tillskott av curry), man kan ha korv med eller utan skinn, och tillbehören kan skifta.

Antagligen kan det finnas olika varianter på korv också, men för att vara korvens förlovade hemland upplever jag ett visst ointresse för korv från tyskarnas sida. Korv är bara en naturlag för dem, ingen man ändrar på med olika varianter och nya smaker. Ungefär som med öl i England. England har skapat hela vår ale-kultur, men på puben får man vara glad om de har något annat än tuborg (och då är det troligen Stella). När jag frågade om vad ordet ”wurst” egentligen betyder verkade även de infödda ha svårt att hitta en bra definition. Men allt kött man kan ha på smörgås är tydligen wurst. Till exempel är leverpastej wurst. Och all korv är bratwurst, förutom i de fall då det uppenbarligen inte är det, till exempel chorizo, salami och wienerkorv.

För att få reda på sanningen om currywurst besökte vi currywurstmuséet nära Checkpoint Charlie. Muséets blotta existens kändes surrealistisk. Alla farhågor besannades när vi kom in och man inte fick lära sig något alls, utan istället fick det stora vetenskapliga nöjet att få sitta i en soffa formad som en korv, och att höra hur det låter i ett gatustånd när man serverar currywurst. Det senare är kunskaper man med mycket enkla fältstudier kan tillgodogöra sig själv, helt utan museum. Det skulle också vara betydligt billigare än de hutlösa elva euro man fick hosta upp vid ingången.

Trots att muséet var märkbart påkostat och välinrett förmedlade det alltså ingen kunskap. Vid utgången fick man ett litet smakprov, men även det är något man kan tillgodogöra sig utanför muséets väggar.

Men fulla av meningslös information som till exempel vad som ingår i curry (vilka kryddor som helst tydligen) och hur man gör pappersassietterna som delikatessen serveras på, gav vi oss till fots iväg till det ställe som enligt utsago skulle servera den bästa currywursten i Berlin, för att på så sätt bli fullärda. Curry 36.

Kön var lång och stället populärt. Personalen var effektiv på ett som man föreställer sig att tyskar är. Vi fick varsin currywurst med pommes och majonäs. Det var flott och gott. Korven var som vanligt av lägsta möjliga kvalitet, med bara formen som skilde den från kattmat. Inte blev vi visare, men vi blev väldigt mätta. Vilket också verkar vara rättens primära syfte.

Nej att få kunskap i fenomenet currywurst var inte lätt. Kanske är det inte heller möjligt. Kanske finns det inget att veta, ungefär som att det inte finns något vidare djup i en röd pölse med bröd på pölsemannen. Troligen är det så. Troligen är kejsaren spritt språngande naken. Och det blir bara tydligare efter ett besök på currywurstmuséet.

Siesta

av Jonas

Man kan tro att restaurang Siesta har tagit sitt namn för att passa in i vår nuvarande värmebölja. Men se det har de inte. Siesta har hetat Siesta sedan danskarna tågade över Öresund. Eller i alla fall sedan 80-talet, det ser man tydligt på deras skylt.

Siesta ligger på välbeställda gamla väster i Malmö. Stadsdelen är mest känd för sina gamla fina hus och gamla fina invånare. Men ett generationsskifte är på gång. På uteserveringarna hittar man en blandning av äldre stammisar, välutbildad medelklass i trettioårsåldern, samt välmående par i sextioårsåldern, ni vet den typen som har vita byxor, vit pikettröja, seglarskor och en ljusblå långärmad slängd över axlarna.

I mina ögon har Siesta alltid lidit av en identitetskris. Jag vet att stället ligger där, lika säkert som att Kebnikaise ligger där det ligger, men jag vet aldrig vad de gör. Skylten ger ingen som helst vägledning, annat än att stället skulle vara fast i Spanien 1989. Men så är det ju inte egentligen. När jag varit där har jag alltid varit nöjd, men stället saknar personlighet och inriktning. Men det har allt annat, märkte jag igår. En förträfflig uteservering med bord på två sidor om gågatan den ligger på. Ett ganska litet men klart godkänt ölsortiment. En brokig meny. Detta är en plats där man inte kommer och äter middag klockan sju, här dräller man omkring som man vill, beställer något litet då och då.

Lite som man just vaknat upp från sin siesta och är sugen på en räkmacka.

Och det var jag igår. Inte yrvaken, men räksugen. Deras smörrebröd med räkor, sill eller lax för 45 kronor var matiga och ordentliga. En kokt nypotatis rymdes under sillen, och ett helt kokt ägg gömde sig under den rikligt tilltagna högen med fina räkor. De serverar även andra klassiker som janssons och köttbullar.

Detta hindrar inte stället från att ha en ordentlig middagsmeny, med rätter strax under tvåhundringen. Det är det vanliga, lammracks och halstrad tonfisk. Men jag kände mig aldrig manad att prova, då detta är mer av ett häng än en middagsrestaurang. Kanske hade det varit bättre om de haft fler mindre rätter och färre riktiga huvudrätter.

Personalen är exemplariskt trevlig. Beställer gör man i baren, vilket passar utmärkt på den här typen av ställe. Betyget kan inte bli annat än fyra jever av fem möjliga. I alla fall när vädret är fint.

Jag glömde ta en bild, men gå in på Siestas hemsida för att se loggan jag tjatat om.

Carmen, Stockholm

av Johan

Södermalm är lite mer jordnära, lite naturligare och mycket trevligare. Hur kommer det sig då att allt fler barer och restauranger mest liknar alt-fascistiska elitprojekt på just Södermalm? Förvandlingen går fort men ännu finns ett par oaser där livet är enkelt på ett enkelt sätt. Inte enkelt på ett svårt sätt, med klädkod och fantasifull prissättning. Carmen är en sådan plats.

Det finns ingen bättre plats att studera gatulivet i korsningen Tjärhovsgatan och Östgötagatan än vid ett bord på Carmen. Om det någon gång händer något i den korsningen så ring mig. Nej, man går kanske inte till Carmen för utsikten. Speciellt inte om man sätter sig i källaren. Man går dit för att det är enkelt.

Carmen är enkelt att hitta och enkelt att gå till. Där är enkelt att umgås och enkelt att ta en öl för att läsa tidningen. Maten är enkel och att betala den är enklare. Det är enkelt att få plats och det är enkelt att beställa i baren. Betjäningen är enkel och det är så du vill ha den om du gått till Carmen.

Sortimentet i baren är förstås inte vad du är van vid från Bishops Arms. Vill du ha något med jästsmak så ligger det ett Bishops Arms i närheten. Det gör det alltid.

På Carmen skall du hålla utkik efter barens specialerbjudanden. Håll utkik så att du inte råkar beställa något av dessa. Det kan hända att du blir sittande med en Pripps blå som jag blev för några veckor sedan.

Carmen är berömd för sin hamburgertallrik. För sin hamburgertallrik och att stället har brunnit. Hamburgertallriken är en standardpuck med folkhemstolkningen av pommes frites. Ingen vet när branden var eller om den alls ägt rum men Carmen är ändå stället som brann.

En rolig detalj är att många som går till Carmen stödjer en manskult för speciella som heter ”Hammarby IF” eller liknande. Detta lär vara en idrottsförening som fortfarande är aktiv i någon av ligorna men ingen vet vilken eller ens i vilken idrott. De lite egna men helt harmlösa personerna som deltar i kulten känns igen på sina grönvitrandiga halsdukar och att de talar som man gör i en gammal pilsnerfilm. Det sägs att de talar så för att dölja sin skånska, småländska, östgötska eller vad det nu var de talade innan de flyttade till Stockholm och det där källarrummet i kvarteret linjalen. Ifall du ser någon sådan person sitta på Carmen så föreslår jag att du går fram och försöker kommunicera med den. Vem vet, kanske kan du få veta i vilken division som laget setts spela senast om du frågar?

Klientelet på Carmen är annars rätt blandat. Den billiga ölen drar förstås den vanliga kombinationen av unga och professionella drickare. De förra är dock fler och de senare är nästan omöjliga att särskilja från alla de söderorginal som höjer stämningen i bardelen. Carmen är inte ett ställe du tar någon på första träffen om du inte annonserat på internet efter någon som gillar en gratis jägermeister vid köp av minst två öl.

Toaletterna ser förstås ut som en scen ur ”Bahnhof Zoo”.

På det stora hela kan jag rekommendera Carmen. Till vem som helst, när som helst. Vi ska vara glada att vi har det kvar.

Fyra norrlands guld av fem möjliga