Kanske var det den välkomnande stämningen, kanske var det för att jag druckit strohrom under tunnelbaneresan dit men jag gillade Pressklubben direkt. Stämningen stod i full blom när vi trillade in genom dörren någon gång kring niotiden. Innan vi fullt ut hunnit dra konsekvenserna av att det såg väldigt fullt ut blev vi uppfiskade av en dam i personalen och visade till ett mörkt hörn av lokalen. Middagen kunde inledas.

Alla var mycket trevliga och tillmötesgående. Själv hade jag blivit en smula paranoid av den österrikiska tändvätskan och jag kunde inte låta bli att misstänka att vi var en situation som de hanterade på ett så soligt sätt. I själva verket var vi nog bara en grupp med grundligt uppvärmda män som precis återvänt från en resa på de sju haven med Silja Galaxy. Hur som helst överkompenserade jag genom att le spasmiskt mot allt som rörde sig och skratta fryntligt, vilket på det stora hela förmodligen inte förbättrade ett eventuellt intryck.

Pressklubben är Restaurang Duvels bakficka och det är min erfarenhet att många restauranger har något speciellt i bakfickan. Restaurang Djuret som recenserades här (och här) i tidernas begynnelse är Leijontornets men kommer att fortsätta på egen hand efter det att Leijontornet stänger den 23.e juni. Djuret, Pressklubben och andra backfickor är lågmälda restauranger där serveringen och inmundigandet av maten är något mindre autistisk än på en traditionell finkrog. Inte sällan är menyerna i dessa backfickor fyllda med saker som antingen är för alldagliga eller för excentriska för huvudrestaurangen.

På pressklubben har de en uppsättning klassiska rätter som är så traditionella att en seriöst menande restaurang aktar sig för att lyfta fram dem. En av dessa rätter är den klassiska råbiffen.

Hur kommer det sig att man beställer en råbiff? Det är inget fel på råbiff men varför beställer man den? Är det milt järnsmakande aromen? Är det den speciella mättnadskänslan som kommer av rått kött? Är det ritualen? Är det strohromen? Detta är mer än vad jag kan svara på men jag beställde råbiffen och det gjorde alla andra också. En hel råbiff.

Biffen serverades med en äggula, rödlök, kapris och en dijonsenap så stark att den gav ett alldeles nytt veck i hjärnan. Det var inget fel på den. Den skulle vara så. Vi åt under tystnad.

Hur går man vidare efter en råbiff på Pressklubben? Vi var glada att vi kunde gå alls. Den misstänkt trevliga servitrisen gav oss notan och vi gav oss av. Tvåhundra gram rått kött och en dag på en finlandsbåt är mycket att smälta. Ändå är jag helt övertygad om att både biffen och Pressklubben var helt rätt enligt en högre måttstock.

Tre och en halv råa köttpuckar av fem möjliga

Det finns två lunchrestauranger i Sköndal. Nej förresten, det finns tre om man räknar med pizzerian borta vid Sköndals skola. Jag har aldrig ätit där, han som skriver deras skyltar verkar fullständigt felmedicinerad.

Så vi hade alltså bara två restauranger att välja på idag. Vi valde bort den som serverar aromneutral näringsmassa till personer med vaskulär demens. Det visade sig vara ett misstag.

Sköndals krog ligger mitt i Sköndals centrum vilket inte gör den speciellt central i världen i stort. Till Sköndal kommer man först efter en ibland påfrestande transfer i Hökarängen och varje gång måste man fråga sig om det var värt besväret. Det är en liten men naturskön förort där medelåldern är häpnadsväckande hög av okänd anledning.

Ett litet råd: Om du befinner dig mitt på ett övergångsställe i Sköndal och ser en bil närma sig, räkna inte med att den stannar. Förmodligen är det en liten skinntorr gubbe som inte längre kan se bortom ratten eller uppbåda muskelkraften att trycka ner bromspedalen.

Sköndals krog såg ut som det alltid gjort när vi klev in och då menar jag verkligen alltid. Maten serveras över en inrökt bar som hämtad ur en 35 år gammal informationsfilm om alkoholens skadeverkningar.

Det fanns tre rätter att välja mellan och byggjobbarna framför oss var enhälligt inställda på falukorven. Jag valde inte falukorven, JAG TOG FISKEN!

Fisken denna dag bestod av en strömmingslåda. ”Strömming” är stockholmarnas misslyckade försök att uttala och stava till ordet ”sill”. Var lådan kommer in i bilden är mer oklart. Jag fick hur som helst 7-8 sillfilérullader som svettats en stund i varmluftsugnen. På dessa hälldes en röd sås som kan ha haft spår av tomat i sig. Sillådan serverades med potatismos.

Min kollega köpte en ”porterstek” som bestod av en skivad kotlettrad med flera synliga tumörer. Denna serverades med stekt och kraftigt kryddad potatis och den sortens brun sås som döljt smaklös mat i detta land sedan den smaklösa maten uppfanns just här en gång för länge sedan.

Vi tog plats mellan Jack Vegas maskinen och den jättelika flaggan med en slogan för Norrlands guld. Jag knäppte iväg en kvarglömd portionssnus med fingrarna och så var det matdags.

Sillen smakade bättre än den såg ut vilket är anledningen till att jag lever och kan skriva detta. Sill är sill även när den är strömming och inget kan ta ifrån den dess silliga nobless. Min kollega samlade vita klumpar från köttberget och staplade dem som ett vittnesmål i en rättegång för brott mot mänskligheten.

Kostnaden uppgick till 70 kronor och två färre levnadsår. Jag blev mätt så jag var trots allt nöjd. Dessutom hade även detta ställe lättöl på ölkran, är detta en trend?

Två lunchkuponger av fem möjliga

K15 är en restaurang och bar som väcker många associationer. Mest känt är det nog som ett ställe med 18-årsgräns tillräckligt långt upp på Kungsgatan för att kallas Stureplan. Andra begrepp som lydigt återkommer när man googlar ”K15” är ”minderårig personal”, ”studentskiva” och ”matförgiftning”. Naturligtvis gick vi dit och naturligtvis gillade vi det.

Vi kom för planksteken. Den för 109 kronor. Ja, den som det stod om på skylten ute på trottoaren. Plankstek är ett ord man inte trodde man skulle få höra igen utanför Jönköping men nu står det skrivet över hela stan. Är det nostalgi, ironi eller helt enkelt bara en naturlig plattform för kött och bearnaisesås? Jag undrade men jag kan redan nu avslöja att jag inte fann något svar på K15.

Vi trodde vi hade bråttom och vi trodde personalen skulle förstå. Det visade sig vara riktigt. Ingen som jobbade där verkade ens avlägset minderårig och alla var snabba, effektiva och mycket trevliga. Kanske representerade vi den sortens kötthungriga öldrickare över 30 år som de behöver för att dryga ut inkomsterna från stamkunder med utbildningsbidrag och sms-räkningar på 3000 i månaden. Oavsett motiv var behandlingen friktionsfri.

En plankstek är ett stycke trä med en ringborg av potatismos som med sina vallar försvarar en skatt bestående ett stycke mystiskt kött av ryggbiffkaraktär och två sorters sås. Den medeltida försvarsprincipen är dock helt verkningslös mot ett anfall från ovan och det var den vägen jag tog när jag kämpade ner allt motstånd och gjorde rent hus i såsgömmorna. Vanligtvis leker jag inte med maten.

Det smakar som man kan förvänta sig och plankan bidrar inte med någon arom. Detta vet vi efter att ha uppehållit en outtröttlig dam i personalen i 25 minuter med olika variationer på den frågan. Personligen bidrog jag inte med så många frågor men jag kan ha gett ifrån mig ett och annat helikopterljud.

Ölen var god, baren var tillgänglig men toaletten var ett övergrepp. På det stora hela var det givande besök på kring 45 minuter även om det sedan visade sig att vi inte alls hade bråttom. Kanske blev det bättre så och kanske är jag ändå glad att jag inte var där i väntan på att tillräckligt gammal för en förmodat bättre värld två viktiga kvarter till höger.

3 mäktiga mosberg av fem