Med ögon som tindrade och tungor styva och torra som små vedträn i munnen steg vi in på Köpenhamns Ölfestival i torsdags kväll. En hel lokal fylld av bryggerier och entusiaster, beväpnade med flaskor och kranar, bådade gott inför kvällen.

Efter att ha betalat inträde fick man ett litet glas i näven, och efter att ha betalat lite till fick man en hög ölpoletter. Att handla saker för poletter är något av en favoritsysselsättning, så de åkte världsvant ner i fickan. Och med ett krampaktigt grepp om glaset som var både biljett och färdmedel för kvällens resa kastade vi oss in bland kranarna.

Runt 60 utställare och flera hundra ölsorter omöjliggör en fullständig recension. Vi tog oss igenom knappt 50 sorter innan vi vinglade hemåt genom den danska huvudstadens horkvarter, så några godbitar vill jag gärna dela med mig av.

Revelation Cat, ett nystartat bryggeri i Rom bjöd på en mängd olika välhumlade Lambics. Smakrika och goda, definitivt ett bryggeri att hålla koll på. Detta verkar vara deras första framträdande och de är svåra att hitta info om. Inte ens festivalens eget program nämner dem, och någon hemsida hittar jag inte.

Beer Here, med sina färgglada etiketter, inte helt olik Flying Dogs estetik, bjöd på de vanliga sorterna. Utmärkt öl och trevlig framtoning. Bra etiketter är en av de viktigaste komponenterna för att göra god öl.

Är man lättroad som jag söker man snabbt upp Bøgedals bryghus. Den roliga skylten drar till sig uppmärksamheten. Vi provade ett par av deras alster, men jag fastnade för deras Bøgedal Hvede. En fyllig och syrligt frisk veteöl av belgisk typ med apelsin och koriander. Mycket god. Jag brukar ha svårt att hitta veteöl som passar mig, och denna var precis vad jag brukar leta efter men aldrig hitta.

Amager bryghus serverade som vanligt stabila drycker. Bryggeriet Skovlyst bjöd på jordnära öl för romantiskt lagda skogshuggare. Det lille bryggeri med sin öl humlemord imponerade tyvärr inte, och det gjorde inte genomflummiga Sirius från Christiania heller.

Bland de ölen som stack ut ordentligt fanns Mikkellers beryktade 1000 IBU. IBU (International Bitterness Units) är ett relativt nördigt mått på beska. 1000 IBU är ett sorts rekordförsök och jag måste tyvärr säga att det funkade sådär. En mycket stark och nästan trögflytande vätska, som med sin explosion av smaker blir för mycket. Detta är jag dock troligen ensam om att tycka, bloggare och amtörkritiker världen över hyllar denna. Samma sak kände jag för amatörhembrygden Humlesovs (humlesås, övers. anm.) som nästan var som att dricka sås. Roligt, men inte så väldigt gott.

Även ingefärsölen var roligare än god. Ingefäran smakade visserligen väldigt fräscht och naturligt, men inte hade den i ölen att göra. Varm öl med piskefløde (vispgrädde, övers. anm.) var ganska gott, men långt ifrån det vi i vardagligt tal kallar öl. Mer som Kahlua.

Den allra sista poletten hamnade i händerna på en mustaschprydd herre från det holländska bryggeriet Brouwerij de Molen. Han var märkbart nervös över att det välrenommerade Gödsvinet var på besök, och en svettpärla i hans överläppsbehåring avslöjade att han mycket väl visste att hans lilla bryggeri kunde stå och falla med denna servering. Men han fattade sig snabbt och hällde upp deras Vuur & Vlam, en IPA på 6,5%. Det var en frisk örtig fläkt från de nederländska vidderna. Som att kasta sig framstupa i en blommig sommaräng och andas in. Beskt och gräsigt, blommigt och naturliga toner, helt välbalanserat. Troligen spelar det in att det var sista smakprovet, men detta var kvällens vinnare. Himmelsk.

Utöver kunskap och glädje resulterade den här utflykten också i en påträngande huvudvärk dagen efter. Undrar om det var något jag åt.