restauranger

Eriks bakficka

av Johan

Erik Lallerstedt driver restaurang Gondolen vid Katarinahissen i Stockholm. Som snart alla restauranger har den en bakficka, alltså en ofta mindre och mindre formell syskonrestaurang. Eriks bakficka ligger begravd en halvtrappa under jord på Fredrikshovsgatan på Österstermalm. Jag har aldrig varit på Gondolen men jag har varit på Eriks bakficka. Det var det jag tänkte berätta om nu.

Vi fick bordet längst in i lokalen vilket redan på ett tidigt stadium uteslöt en springnota. Det var välbesökt, för att inte säga trångt på Eriks bakficka kvällen vi var där. Det ska vara lite trångt i en bakficka. Vid borden kring oss satt huvudsakligen par och små sällskap av östermalmsbor i övre medelåldern. Vid den inre bardisken satt en rad med seglarungdomar och av någon anledning kunde jag inte undgå känslan av att de placerats där som statister. Något stämde inte med tanken på att en grupp med 20-åringar skulle tränga sig allra längst in i en östermalmsresturang full av östermalmspensionärer för ta en öl på ett onaturligt naturligt sätt, oavsett hur informell restaurangen anser sig att vara. Det ska vara lite seglarungdomar i en bakficka.

Vi hade knappt hunnit sätta oss innan serveringen var över oss. Allt tog lagom lång tid. Vi fick menyn direkt, vi fick beställa när vi hade bestämt oss och maten kom till bordet inom rimlig tid. Utan att kunna säga något om kocken konstaterade vi att Erik hade en sjuhelvetes tidsstudieman.

Eftersom vi var fyra stycken bestämde vi oss för att testa så lite som möjligt från menyn. Vi beställde exakt samma förrätt, exakt samma varmrätt och vi delade två flaskor vin. På så sätt försäkrade vi oss om att kunna ge ett så smalt och osäkert omdöme om restaurangen som möjligt. Det är så vi jobbar på Gödsvinet och om du inte gillar det kan du gå tillbaka till att läsa någon idiot som skriver recensioner nykter.

Jag beställde en toast skagen och en dagens husman. Jag har aldrig gjort några anspråk på originalitet. Alla andra beställde alltså samma sak. Om de någonsin gjort några anspråk på originalitet så hade de en dålig kväll.

Toast skagen är en enkel rätt som är svår att göra bra. Vi har alla testat de misslyckade resultaten, de solsvettiga majonnäsbomberna och de smaklösa räkorna. Toast skagen på Eriks bakficka är inte ett av dem. De serverar en vackert hjärnformad boll med olympiskt fulländade räkor på en grundligt smördränkt skiva bröd. Det gör de rätt i.

Till förrätten drack vi ett mycket värdigt vin med det ovärdiga namnet Ein, zwei, dry. Det är en torr tysk riesling av det där slaget som egentligen är det enda man behöver.

Dagens husman var rostbiff som de serverade med vad de felaktigt kallade pommes maxim. Pommes maxim är potatisskivor som badats i skirat smör och sedan gräddats i ugn. Vad vi fick var en halv bakad potatis där innanmätet gröpts ut, blandats med smör och kryddor och sedan åter stoppats i potatisen för ytterligare en stund i ugnen. Det är vad man i USA kallar ”twice-baked” potatis, ett namn lika rakt på sak som resten av det landet. Även om en bakficka ska vara lite enklare än syskonrestaurangen så var ”dubbelbakad potatis” inget som lockade varumärkesstrategerna på Eriks.

Rostbiffen var fullständigt adekvat. Den var relativt grå med en mild inre rodnad men den var inte torr. Den var å andra sidan ingen sprudlande jungfrukälla av saftighet heller. Till rostbiffen drack vi ett strävt och mustigt rödvin från Crozes-Hermitage i norra Rhonedalen. Den smakade som tusen spänn vilket visade sig vara till mer än hälften korrekt.

Det går att äta för en mycket rimlig summa pengar på Eriks bakficka. En dagens husman kostar 135 kronor vilket tillsammans med en öl ger en ypperlig måltid för under 200 kronor. Vår toast skagern kostade i princip lika mycket, 139 kronor, men den var å andra sidan nära nog en huvudattraktion i sig. Vi betalade mer för de två flaskorna med vin än för maten.

Sammantaget är Eriks bakficka en helt och hållet uthärdlig upplevelse. Maten är raffinerad och om vår rostbiff balanserade på gränsen till det oinspirerade så beror det på att den utgjorde det enklare och billigare husmanalternativet på menyn. Det finns flera, prisvärda alternativ, som till exempel en Wallenbergare som de alltid kan göra även om de inte lyckats få plats med den på menyn.

Eriks bakficka är en praktisk lösning för alla dina husmansbehov på den östra halvan av Östermalm. Det är något.

3,5 rutiga kökshanddukar av 5 möjliga

Chinatown battle – Enter Singapore

av Jonas

I Gödsvinets tidigare jämförande studie mellan San Fransiscos och New Yorks Chinatowns var Johan noga med att påpeka att den statistiska metodologin möjligen inte skulle hålla för en oberoende granskning. Ungefär så mycket förstod jag av forskartugget, och därför känner jag mig fullt kvalificerad att blanda mig i undersökningen och inkludera ytterligare en stad i tävlingen.

Singapore har faktiskt ett Chinatown. Det kan tyckas märkligt att en liten del av staden kallas Chinatown, när tre fjärdedelar av stadens (och landets) invånare är etniska kineser. Men staden planerades en gång i tiden av kolonialistiska britter, med deras osvikliga fingertoppskänsla för gränsdragningar i länder som inte är deras, och då kan det bli så här.

Själva battlen handlar om restaurangmat och består av sju grenar som Johan till synes helt slumpmässigt hittat på.

Smak: Redan här gör sig det bristande statistiska underlägget påmint. Men alla restauranger här lagar sin egen mat, oftast av fjäderfän som hänger makabert framme till allas åsyn, i olika stadier av tillagning. Kvalitén är jämnhög.

🙂 🙂 🙂 🙂

Autensitet: Som sagt, nästan hela den här stan är kinesisk. Autensiteten är total. Det blir inte mer kinesiskt än så här utanför Kina, förutom att alla pratar bra engelska.

🙂 🙂 🙂 🙂 🙂

Upplägg: Liksom i San Fransisco och New York är det funktionalismen som bestämmer. Sydostasien verkar generellt inte vara speciellt bra på det här med matro och atmosfär. Vid ett tillfälle fick jag bestick, tallrik, soppskål etc hopbuntat och inplastat. Jag tror att de faktiskt tyckte det var lite elegantare så.

🙂 🙂

Miljö: Då Chinatown i Singapore inte är mer kinesiskt än någon annan del av Singapore är det svårt att säga något speciellt om den miljön. Det är stort och saknar tydliga gränser, och har en kärna av väldigt turistiga gator. Jag saknar charmen av innerstadssegregation som på ett surrealistiskt sätt infinner sig i både SF och NY. Och jag saknar charmen av att ha gått rakt in i ett annat land.

🙂 🙂

Stad: Staden Singapore är faktiskt betydligt bättre än sitt rykte, och detta tänker jag återkomma till i framtida inlägg. Det är astronomiska skillnader mellan Singapore och de två amerikanska storstäderna, så en jämförelse blir haltande. Oavsett detta, inget är häftigare än New York, men en fyra ska staden ändå ha.

🙂 🙂 🙂 🙂

Utbud: Restaurangutbudet i hela Singapore är löjligt stort. Jag har aldrig sett så många ställen att äta på!

🙂 🙂 🙂 🙂

Pris: En lunch för två går ungefär på tjugo Singapore dollar, vilket motsvarar en svensk hundring. Ganska normala svenska priser alltså, eller strax under. Öl är betydligt dyrare än i Sverige redan i butik, och ungefär svenska priser råder på restauranger. Å andra sidan är det happy hour minst halva dygnet, vilket innebär två för priset av en. Man behöver inte dricksa, men istället lägger de på 10% service charge och 6% av någon märklig skatt, så precis som i USA blir det alltid lite dyrare än man trodde.

🙂 🙂 🙂

Sammanlagt 24 poäng till Singapore, och alltså en delad första plats med SF. Inte så konstigt, de borde kunna Kina rätt bra här.

Eckerölinjen

av Johan

Till slut var det bara en glasdörr som skiljde oss från vår resas mål. Från där jag stod kunde jag se högar av kött i olika färger prydligt paraderade på rad i en serie av tråg. Lite längre bort skymtades den döda laxens varma färger och från under glasdörrens springa läckte en doft som berättade om långt mer än vad mina ögon kunde säga mig. Exakt klockan tre slogs dörrarna upp och vi steg in till Eckerölinjens påskbuffé.

Vad gjorde vi där? Jag vet inte mer än att jag någon gång under skärtorsdagens förmiddag satte mig på tåget mot Kista för vidare transport mot Grisslehamn och Åland. Den enda instruktion jag fått var att hålla mig till en mycket lätt frukost innan avresa så jag drack en öl och åt en delicatoboll som någon sexförbrytare i träningsoverall sålt till mig vid dörren dagen innan.

Vi reste i bil som enligt samstämmiga uppgifter var alternativet att föredra framför bussen från Stockholm. Bussen lär vara befolkad av lokala PRO-föreningar och högljutt berusade ungdomar från Blackebergs gymnasium. Bilen vi färdades med var det mer civiliserade alternativet. Vi lyssnade på improvisationsjazz och talade om Mahler-tolkningar, vilket åtminstone från min sida också var rena improvisationer. Det enda jag vet med full säkerhet är att alla som spelar den fjärde satsen i hans nionde symfoni på under 25 minuter borde släpas ut på gatan och skjutas. Man kommer förvånansvärt långt på det.

Från Kista till glasdörren på M/S Eckerö tog det två och en halv timme men det var bara de där sista minuterna som var verkligt långa. Vi stod nästan längst fram i en lång rad av spräckliga identiteter som alla av olika anledningar valt att äta buffé först och inte direkt gå till den förmånligt prissatta baren på våningen ovanför. Det var många lottovinnare i den kön.

Vid bordet bredvid vårt satt en förstärkt grupp med metallarbetare från Fagersta som alla inledde med att beställa snaps. Jag beställde också en på ren inspiration. Vi började med det kalla där det kallaste var reaktionen när jag hälsade på det äldre paret som satt ett stolspar bort från oss vid samma bord.

Det första man behöver veta om de kalla rätterna på Eckerölinjens buffé är att det krävdes tre promenader fram och tillbaka till serveringen och lika många rågade tallrikar bara för att skapa en rudimentär uppfattning om utbudet. En ändlös variation på sill, lax och ett antal andra havsdjur fyllde kyldiket och då det till sist korsats väntade en liknande presentation av kallt kött i tunna men talrika skivor. Det skulle komma att behövas fler snapsar.

De varma rätterna var på ett liknande sätt många och vällagade. Det är en utmaning att upprätthålla ordningen i en servering som utsätts för ett frontanfall efter ett annat från hetsätande glesbygdsbor i olika grader av berusning. Trots detta lyckades den förstående personalen förhållandevis väl. Det är ett stort ord i sammanhanget men allt det varma köttet, som var talrikt och i många variationer, såg aptitligt ut genom hela sittningen.

Först avsåg jag att helt hoppa över efterrätten. Morgonens delicatoboll hade motsvarat ungefär tio års intag av sötsaker för mig så jag var färdig. Ändå slog jag upp en liten tallrik med inlagd frukt med hänvisning till att det var lättsmält. Det är sådant man lär sig efter ett stort antal somrar som kökshand vid olika ålderdomshem i östra Blekinge. Inte alla i mitt sällskap delade denna kunskap.

Så här i efterhand inser jag att den verkliga efterrätten var stunden i baren på våningen ovanför. Där mötte vi alla som spenderat de första två timmarna med att dricka okontrollerat, istället för att som vi äta okontrollerat. Det var en onsygg syn. Människor i fel ände av medelåldern satt eller låg i olika grader av utslagning på låga möbler över en mörk och mycket förlåtande heltäckningsmatta. Jag försökte köpa en öl men kom inte från baren innan någon sålt mig även en gammeldansk för 19 kronor. Jag köpte den i likhet med frukten med hänvisning till matsmältningen. Sedan fortsatte det på det sättet.

När vi närmade oss kajen i Grisslehamn efter att ha varit i Eckerö på Åland och vänt vände jag mig till någon i baren och sa ”fan vad skönt att vara tillbaka i Sverige” vilket jag misstagit för en uppenbar ironi efter sammanlagt 5 timmar på sjön. Så var nu inte fallet vilket säger något om den intellektuella nivå som rådde på M/S Eckerö just den dagen.

Buffén på Eckerölinjen skall inte för en sekund förväxlas med den på Viking line. Den senare är en genomskinlig ursäkt för att servera fri vin och öl i två timmar vars maträtter är en grov skymt mot vadhelst för kök de nu tillskriver den. På Eckerölinjen är buffén mångfaldigt större och ojämförbart mycket bättre i termer av kvalité. Man får visserligen bekosta sin dryck själv men den är inte alls dyr. Resan i sin helhet, inklusive buffén, kostade 200 kronor vilket förmodligen bara är en delbetalning på den sill och lax jag konsumerade.

Buffén på M/S Eckerö är värt allt. Den är värd väntan vid glasdörren, den är värd resan till Grisslehamn och den kan till och med vara värd improvisationsjazzen. Den är mer än värd 200 kronor vilket är något man kan säga om allt mindre saker som flyter på Ålands hav.

Fyra novalucol av fem möjliga

Restaurang India

av Jonas

I en märklig och ful byggnad, nära konserthuset i Malmö, ligger restaurang India. På avstånd är stället skickligt kamouflerat bakom stans tyngst trafikerade busshållplats. Men många har ändå sett stället någon gång, just för att man gått av bussen där. Där är aldrig något folk, och det udda läget ger ett intryck av skabbig kvarterskrog.

Men restaurang India serverar lunch också, och det är främst så jag kommit i kontakt med etablissemanget. Jag vet inte vem som bestämde att alla indiska dagens som serveras i Sverige ska bestå av ris och två valfria rätter i separata skålar, men så är det tydligen. Jag betvivlar att det är en företeelse som kommer från ursprungslandet.

Restaurang Indias hemsida antyder fräschör, nyttighet och delikatesser. Bilden kunde inte vara längre från sanningen. Den enda grönsaken jag sett som inte har lidit helvetets alla kval i en stor gryta med brunt innehåll är den pliktskyldiga lilla högen med isbergssallad som ligger på tallriken både före och efter lunchen. I övrigt får man ris (med rostad lök på) och två skålar med indisk sörja. Några kyckling, någon lamm och två vegetariska brukar det finnas att välja på, med varierande grad av styrka. Naanbrödet kan man kosta på sig om man känner att man har en tia över.

De här grytorna som serveras på indiska restauranger smakar allihopa likadant. Jag vet inte vad som gör den här restaurangen speciell. Men å andra sidan har jag aldrig blivit besviken här. En jämn och bra kvalitet är vad man får för sina 70 kronor. Dessutom blir man alltid mätt. Man kan lita på restaurang India. Lokalens sunkighet är en trevlig bonus.

Restaurang India, tre generiska indiska grytor av fem möjliga. Detta är ett ganska bra lunchställe.

Gerds pizzabutik

av Johan

Tidigare idag befann jag mig på resa till fots mellan Rinkeby och Vällingby. Det var en riskfylld färd genom främmande territorier befolkade av volvoägare, lådvinsalkoholister och fientligt sinnade grannsamverkansföreningar. Utan karta navigerade jag efter solen och min moraliska kompass, båda täckta av moln. Ändå fann jag utan ansträngning vad som måste vara den absolut kortaste vägen genom villaområdena i Bromsten, Spånga och Nälsta. Jag kan mycket väl vara världens enda mänskliga brevduva.

Någonstans i utkanten av Spånga passerade jag ett litet värdshus vid kanten av vägen. Likt miljoner vandrare genom historien stannade jag till för att vila benen och beställa en Vesuvio. Gerds pizzabutik ligger på Sörgårdsvägen i Spånga, vägg i vägg med ett konditori. Det är en långsmal lokal med en väl tilltagen uteservering i ett grönt och lummigt område.

Gerd visade sig vara en trevlig irakisk man i övre medelåldern. Varför inte, när jag tänker på det så hade jag ett mustachprytt befäl i lumpen som hette Gerd i efternamn och efternamn var förstås de enda man använde. De och en rad andra namn som inte lämpar sig utanför det militära livets tillåtande klimat för könsord. Var var jag? Just det, sittande på en stol på en pizzeria i Spånga.

Bordet jag satt mig vid i väntan på min beställning bar färska spår av en tidigare gästs kalasande på en Calzone. Jag förde ett pekfinger genom fettdropparna och tänkte ”fortfarande varmt, de kan inte ha hunnit långt”. Detta blev jag av någon anledning väldigt tillfredsställd av. Sedan torkade jag av bordsskivan med ett pappersservett och kände mig som en liten och mycket bitter östermalmstant.

Medan jag väntade passerade slitna småbarnsföräldrar in och ut genom dörren med travar av ångande kartonger. Det var en söndag inte helt olik en som Kris Kristofferson skulle kunna tänka sig att skriva en sång om.

Vesuvion var en karneval av mättat fett. Bottnen var tunn och hade konsistensen av blött tidningspapper. På guppade ett hundratal små skinkbitar i en ocean av smält ost. Det var vanlig påläggsskinka och inte det där rivna och rimmade slaktavfallet som många pizzerior använder. På det stora hela uppfyllde pizzan vad man kunde förvänta sig av den och jag var nöjd när jag reste mig för att åter ge mig ut på vägarna.

Jag hade inte planerat att stanna för pizza på vägen men ibland blir det inte som man tänkt sig. Exempelvis satte jag mig egentligen framför datorn för att skriva en recension av Eriks bakficka på Östermalm. Det blev Gerds pizzabutik i Spånga istället. Jag har ingen kontroll över de här sakerna.

Jag vet inte om Gerds pizzabutik i Spånga är ett bra ställe på en dålig dag eller ett dåligt på en bra men jag misstänker att det kan vara båda. Hur som helst är jag glad att jag stannade till ett tag för att uppleva det. När jag lämnde Gerds kände jag dock att jag kunde gå vidare.

Tre fettdroppar av fem möjliga

58 Dimsum

av Johan
Så här ser rätterna inte ut på 58 Dimsum

Det är dumplings som gäller nu. Det var åtminstone dumplings som gällde i eftermiddags men det var flera timmar sedan och det är en lång tid för en mattrend där jag äter lunch. Nu kan mycket väl renskav, röda linser, trafikskadat vilt eller nästan vad som helst ha ersatt de kinesiska degknytena på tronen. I väntan på att dumplingarna ska återkomma som ironisk retrorätt vill jag skriva något om restaurang 58 Dimsum på Södermalm i Stockholm.

58 Dimsum är en liten restaurang vars säregna namn helt enkelt kommer från att de säljer nästan uteslutande dimsum och att de ligger på just Renstiernas gata 23. Om inte det gick ihop så följer det ett tema som är restaurangens egna. Prissättningen följer samma logik. Om man väljer en sorts dumplings kostar det 58 kronor vid lunch och 68 kronor vid middag, vilket oavsett tid på dygnet är billigt i den delen av världen som jag befann mig då jag tidigare idag återbesökte 58 Dimsum för lunch. Eftersom jag valde att blanda olika dumplings så betalade jag till slut 68 kronor. Jag förmodar att variationen gjorde rätten till en middag.

När man kliver in genom dörren kvittrar en liten mekanisk fågel över dörren. Restaurangen är inte större än att fågeln fortsätter att kvittra ifall man sätter sig vid bordet närmast utgången. Inredningen är genuint södermalmsk med alla sina haremfärger, antika möbler och udda porslin. Däremot har den lite gemensamt med den man vanligtvis finner på dumplingställen utanför Södermalm. Dumplings är snabbmat och i Kina äter man dem gärna traditionellt sittande på en stenhård stålrörsstol på ett golv som luktar lite för starkt av ammoniak, under det hälsosamma skenet från glappande lysrörsarmaraturer.

I min lunchlåda fick jag med mig 18 dumplings av blandat köttinnehåll. De är relativt små och en fullt utvecklad homo sapiens kan utan vidare äta dubbelt så många små knyten utan att känna ens antydan till eftermiddagskoma framför skrivbordet. Jag har verkligen ingen aning om vad det skulle kosta. Kanske skulle det bli billigare.

Dumplingsarna är för det mesta riktigt goda. De görs förstås färska i restaurangen och den för lunchmat något utdragna väntetiden på kring 10 minuter antyder att de åtminstone kokar och steker varje beställning för sig. De enda tillbehören är soya, kinesisk peppar och strax under ett gram med sallad. En av fördelarna med rätten, om det nu är en fördel, är att man kan avsluta den på under två minuter utan att stressa.

Dumplings på 58 Dimsum är en lätt lunch som på en bra dag är relativt prisvärd. Man får dock stå ut med att dumplings är fruktansvärt ute.

Tre små rätter av fem möjliga

Rebell i Malmö

av Jonas
Rebell utan anledning

Nya restauranger är hett villebråd för Gödsvinets skjutjärnsjournalister. Rebell öppnade för några månader sedan och har varit det nya svart i Malmö ett litet tag nu. Igår var Gödsvinet där för en provomgång.

Ända sedan jag såg deras meny har jag velat prova deras fish n’ chips, med pilgrimsmussla och kalvbräss. Men fin i kanten som jag är satt jag länge och begrundade menyn. Förrätterna var rustika, och ganska lockande, men av någon anledning hoppade vi över dem.

Efter en stark drink med lingon (vargtass?) och långt dividerande beställde jag min fish n’ chips. Det var väldigt gott, men aningen mycket friterat. Det borde å andra sidan inte kommit som en överraskning, men för det priset hade jag kanske velat ha något bara en aning elegantare. I övrigt en mycket kompetent fisk och chips, självklart med hemmagjorda pommes och dito remoulad.

Ölsortimentet var väldigt kort, men å andra sidan mycket trevligt. Finns flying dogs classic pale ale (eller ”doggie style” som den också heter) på menyn så behövs inte mycket annat. Där fanns vin också, men jag tänker inte fälla något omdöme om sortimentet. Kan man inte så ska man inte, som ordspråket lyder.

Som om jag var en ovan restaurangbesökare beställde jag chokladmousse till efterrätt. Inget gott kan komma ut av det. Den smakade utmärkt, och serverades med morot, saltade nötter och kolasås. Inget för den som bantar, eller för den som har något som helst förnuft. Gott var det.

I övrigt kändes stället inte så rutinerat. Personalen var inte så vana, lokalen höll samma ljudvolym som ett feltankat jasplan och toaletten låg så nära ett sittande sällskap att man fick ursäkta sig när man öppnade dörren. Dessutom verkade de lite stressade och ville ha oss därifrån.

Nåja, bra men inte himlastormande blir mitt omdöme. Det är kul med nytt och jag hoppas att de vågar ta ut svängarna ännu mer. De är på rätt väg. Tre körtlar av fem möjliga.

Delikatessen

av Jonas

Inklämt mellan två av Malmös charmigare lågvattenmärken, nämligen Sir Toby’s och ett obegripligt gult hus, ligger en liten delikatessdisk med identitetsproblem. Är det en affär, restaurang eller delikatessdisk?

Filmen som tagit sin titel från delikatessdisken i fråga

I skyltfönstret anar man en lurig ordvits när de anger adressen www.delikat-essen.com. Försöker de smälta in mellan etablissemangen? På Sir Toby’s kan man beställa en varm sten som man sedan steker sin egen mat på vid bordet, så att stekoset ligger som tårgas över hela lokalen. På andra sidan ligger ett postkontor vars enda funktion är att skicka paket, som samtidigt är något de uttråkade damerna bakom kassan uppgivet vägrar hjälpa en göra.

Nej detta är en katt bland hermelinerna. Det är en utmärkt lunchrestaurang. Lunchen kan visserligen vara ojämn, men oftast är den riktigt bra. En varmrätt och en matig sallad brukar man få välja på. Inget vegetariskt på menyn, men de är inte knussliga på den punkten och ordnar vad man behöver. Ofta ingår någon form av paj i salladen, och om det gör det råder jag dig att välja den. Till exempel deras skaldjurspaj är fantastisk. Man får också gott bröd till maten. 95 kronor tror jag lunchen kostar, och det är ju strax förbi smärtgränsen. Men det är gott.

Utöver lunchen är Delikatessen en pretentiös delikatessdisk. Detta är den dyra typen av delikatessdisk, så gå inte hit om du vill ha billigt smörgåspålägg. Däremot kan jag varmt rekommendera att gå hit om du vill ha en riktigt god köttbit på kvällen och det nyligen var löning. Deras hängmörade entrecôte för 450 kr kilot är en himmelsk upplevelse och definitivt värd att prova. I övrigt finns ost, fisk och skaldjur, men dit har jag inte kommit än.

Delikatessen, fyra välförtjänta lönebesked av fem möjliga.

Djuriskt jubileum

av Nils
Djuret. Restaurangen där djurets alla (åtminstonde rätt många) delar tas till vara.

 

Tema gris. Mycket passande för gödsvinsjubileum således. Att det dessutom rörde sig om Cerdo Iberico de Bellota och Cochinillo de Leche (pata negragris och spädgris) gjorde inte det hela sämre.

Mitt första drag kändes lyckat. Kinden var mör och fin. Det övriga sällskapet delade istället på en väl tilltagen platta med svålar, cornichons, pata negra och annat. Kursen fortsatte spikrakt med grisnacke till huvudrätt. Allt ackompanjerat av en fin tempranillo.

Min stående fråga, ”har ni några skumma likörer” föll servitrisen i smaken som återvände med Bénédictine D.O.M. (deo optimus maximus). Var inte mycket kvar i flaskan så det bjöd hon på innan hon glatt spatserade iväg och hämtade en trevlig brandy. Bénédictine tillhör de där örtbemängda munkdekokterna i stil med Chartreuse. Smaken var betydligt mildare än doften, den skäller värre än den bits. Till slut bestämde jag mig ändå för en grappa som var karg men ärlig.

Som vanligt excellerar Djurets kockar på köttfronten, dristar mig påstå att det var den godaste gris jag ätit. Servicen var tillika oklanderlig. Vi tog farväl av Djuret och stegade vidare mot Monks där kvällen fortsatte med rojalistiskt tema i form av deras Madeleine, Carl Philip och Victoriaöl. Madeleine var ett skapligt öl, de övriga får ni fråga Jonas här på svinet om (eller så berättar han spontant).

Platta med svålar, pata negra med mera.

Sist men inte minst blev det en favorit i repris på hemmaplan, en egenkomponerad drink (hallonvodka, galliano, skumpa och hemmagjord hallon & szechuanpepparsorbet med zanzibarisk privatimporterad vanilj) till tonerna av våra spruckna karaokeröster.

Fyra iberiska svin av fem möjliga.

Vi borde jubilera oftare!

Svinets år

av Jonas

I dagarna har Nordens storstäders krögarelit sjudit av förhoppningar. Guide Michelin har varit på besök och delat ut sina nya och gamla stjärnor. Vissa har blivit besvikna och vissa har fått en glad överraskning. Stockholm verkar ha vunnit över Köpenhamn.

Men knappt har männen och kvinnorna i de vita dubbelknäppta uniformerna andats ut förrän nästa prövning kommer. Hela Stockholm tassar på tå inför lördagen den 19 mars, då en samlad Gödsvinspatrull för första gången på ett år ger sig ut för att dela ut sina stjärnor.

Ödmjukt inser vi att den ”traditionella” pressen skrivit mer om Michelin än om Gödsvinet på senare tid, men låter oss inte nedslås av detta. De stora mediedrakarnas tid är ändå snart förbi, och då står vi som var allra först ute i bloggosfären där, redo att ta över stafettpinnen. ”Bloggen” är nästa stora grej, samhället har bara inte fattat det än.

Det kan tyckas onödigt att Stockholms krögarskrå gemensamt går upp i limningen för den här helgens begivenhet, då Gödsvinet bara besöker en restaurang, och betyget redan är givet på förhand. Det var på Djuret idén till Gödsvinet en gång kläcktes, och det är där vi samlas igen för att ösa superlativ över tillvaron.

För exakt ett år sedan publicerades det första inlägget på Gödsvinet. Det var det första i en serie vinrecensioner med socialrealistisk klang. Efter det har en försvarlig mängd öl avhandlats, och ett antal restauranger fått sin dom. Vissa inlägg har rönt stor uppmärksamhet, som när Gödsvinet konfronterade Edward Blom, eller när vi sågade malmöfestivalen längs med fotknölarna. Ett glatt och ledsamt minne är när Gödsvinet tog politisk ställning efter valet i höstas. Många som var förtvivlade efter valet verkade trygga i att deras fasta punkt i tillvaron tagit tydlig ställning. Recensioner med anknytning till verklighetens folk har också lästs och uppskattats av många, särskilt när man varit lite trött på ett evigt tjat om närodlat och ekologiska matkassar i bloggosfären.

Det gemensamma för alla våra inlägg är att de alla berört någon. I de flesta fall åtminstone författaren själv.

När detta inlägget publiceras har vi precis slagit oss ner under värmelamporna, vid ett detaljerat styckningsschema, för att beställa in vår måltid bestående av fler delar av grisen än du trodde fanns.

Vi utlovar ytterligare ett år av kritisk granskning, sarkastisk reflektion och många, långa onödiga inlägg. Vi hoppas att ni tre-fyra närmast sörjande som läser detta fortsätter vara med oss under nästa år.

Det handlar om att äta, dricka och överleva.