Stockholm

Monks Porter House, Stockholm

av Johan

För ett par veckor sedan besökte jag Monks Porter House i gamla stan. Den senaste installationen i Monks projekt för att ta över Stockholm var inte vad jag hade väntat mig. Till att börja med var inte stället direkt översvämmat av porter.

Jag hade stämt träff där med två personer som inte känner varandra och det mest anständiga hade förstås varit att berätta det för dem och det näst mest anständiga hade varit att inte komma en kvart för sent. Anständighet är dock något som inte alltid infinner sig och sett i ett större perspektiv tror jag alla har roligare så.

När jag skyndade mot Monks gamla kråkslott från gamla stans tunnelbanestation försökte jag föreställa mig hur det skulle smaka med en väl tilltagen porter. Porter är vanligtvis inget jag ägnar många tankar åt men på tåget in till staden kunde jag inte undgå att återkomma till ämnet. Där, på språng ner för en våt och mörk gata, kom jag att bli övertygad om att en porter var precis vad jag ville ha och precis vad jag behövde.

Nu var ju just porter inget som Monks direkt slösat bort hyllutrymme på. Den unge mannen bakom baren såg plågad ut när jag frågade efter en. Kanske var jag inte den första som förväntat mig en porter i ett porterhus. Kanske var jag inte den första som blivit besviken.

Jag blev hänvisad till en enda kran som stod lite vid sidan av de andra. Det var porterkranen. Ur den sipprade en trögflytande svart vätska som de sålde för 99 kronor per vinglas. Vilken porterfest!

Denna porter var mycket smakrik och på sitt sätt intressant men för att säga något jag nästan aldrig säger så är jag glad att glaset inte var större. Resten av kvällen skulle jag komma att dricka Monks fina ”Bavarian pils” istället.

Under kvällen intog jag en ”Bryggarpytt” som utöver något slags nötkött bestod av lök och potatis som enligt uppgift kokats i porter. Jag undrar var de fick tag på den. Pytten var både närande och god.

Enligt Monks hemsida finns det nu ett par sorters porter till i porterhuset. Jag kanske återvänder för att testa dem men förmodligen går jag till Monks på Sveavägen istället.

3 konstiga planlösningar av 5 möjliga

Allt pekar uppåt

av Johan
Verklighetens Vällingby

Det går bra för Gödsvinet. Antalet besökare har ökat med 100 procent per vecka under de två senaste veckorna. Ifall expansionen fortsätter i denna takt kommer vi att ha sådär 2,6 miljarder läsare lagom till ettårsjubileet. Det är denna sortens ambition vi måste leva med. Mänskligheten förtjänar det.

Den senaste tidens uppgång i besöksstatistiken har förstås mycket att göra med Jonas exklusiva direktrapportering från Bok och Biblioteksmässan i Göteborg. Under ett par dagars intensivt konfererande har han spridit Gödsvinets evangelium, inte ett gratistilltugg förblev oätet och inte en droppe bjudsprit förblev odrucken.

Samtidigt någonstans i Vällingby lever andra av Gödsvinets bloggare i en helt annan verklighet. Medan Jonas stal ostron från Babben Larsson i Göteborg så fick jag uppleva årets uppsättning av ”Vällingbydagarna”. En av höjdpunkterna var när jag någon gång kring lunchtid stod bakfull och frusen framför en scen mitt på Vällingby torg där två av de minst kända antikexperterna från ”Antikrundan” undersökte västerortsbornas krimskrams med illa återhållet äckel.

Jo det var höjdpunkten. Man fick åtminstone viss förståelse för hur hårt klippt TV-programmet är. Att döma av vad jag såg så är 99,9 procent av allt som folk släpar dit saker som överhuvud taget inte går att ange ett värde på eftersom det saknas. Lågpunkten var förmodligen när jag besökte bakluckeloppisen i Åregaraget. Jag vill helst inte prata om det men man kan säga att det inte var vad jag väntat mig.

Eftersom man uppenbarligen inte har det sortiment som jag hoppats på i bakluckorna här i huvudstaden så avslutade jag besöket på Vällingby-dagarna med att gå inom systembolaget. Senare samma eftermiddag, vid ungefär samma tid som Jonas drog sitt tredje glas gratischampagne, kunde jag glädjas åt att få tugga på ett par mögliga ostar och dricka hård sprit och surt vin med en olyckskamrat i den dunkla inramningen av mitt hyresrättskök. Det är verkligen skillnad på folk och folk i det här landet.

Är det någon som tycker detta låter bekant? Kanske någon kommer ihåg våra olika aktiviteter under april månad? Jonas kunde då recensera en lång rad drycker och etablissemang under sin överdådiga turné genom de mer välbeställda delarna av New York och New England i USA. Vid samma tid satt jag i utkyld skrubb till andrahandslägenhet, inklämd mellan nordens mesta prostitutionsstråk och Stockholms allra mest storskaliga biograf för medelålders män i regnrock. Under dessa omständigheter kunde jag för Gödsvinets räkning provsmaka olika sorters konserveringsmedel och skriva recensioner av jackvegas-ställen som Sköndals krog och Söderkällaren. Så ser det ut i borgarnas nya Sverige.

Så visst växer Gödsvinet men tillväxten har utan tvekan skett på bekostnad av allt större sociala klyftor mellan bloggens medlemmar. Hur länge ska det hålla?

Släpp i släppet

av Johan

Jag är vanligtvis inte mycket för traditioner. Det finns dock återkommande högtider som är så fina att man inte kan låta bli att ryckas med i festligheterna. Den kanske främsta bland dessa är systembolagets släpp av höstens nyheter.

Förväntningarna på året släpp var höga och de bara växte när vanligtvis välunderrättade källor berättade om de oktoberfestöl som ingick bland nyheterna. Jag höll ut till klockan fyra innan jag smet från kontoret. Det var ungefär två timmar efter att jag kommit dit.  Det finns en tid för allt men det finns bara en första september och bara ett höstsläpp. Det var åtminstone vad jag trodde.

Hyllan för nyheter är vanligtvis välfylld på Östermalms mest uppnästa systembolag. Idag fann jag också en rad nyheter men inga som helst oktoberfestöl. Jag hejdade ett förbipasserande biträde med en offensiv helkroppstackling för att fråga efter det tyska guldet. Han informerade mig motvilligt om att höstsläppet ej skall sammanblandas med oktoberfestsläppet. Det senare inträffar tydligen först i mitten på september och det skall ses som ett ”släpp i släppet” av höstens nyheter.

Jag köpte en av allt som var nytt och gick ut på Nybrogatan med en molande längtan till Bayern. Föga visste jag att mina prövningar bara börjat.

Det skulle visa sig att någon spottat ett tuggummi på spåret någonstans i höjd med Liljeholmen och till följd av detta befann sig tunnelbanan i ett långt gånget tillstånd av upplösning längs med hela den röda linjen. De tåg som fortfarande var operativa var fulla till bristningsgränsen och sedan lite till. På Östermalmstorgs tunnelbanestation gick det inte att borda tåget mot Norsborg med mindre än hot om dödligt våld och trots traumat på systembolaget var jag inte fullt ut där än.

Den röda linjen till T-centralen var uppenbarligen ett förlorat slag redan från början och jag bestämde mig snart för att bryta upp och hajka bort till Hötorget i hopp om att den gröna linjen klarat sig bättre. Det var därför jag kunde ses släpa en komplett uppsättning av systembolagets höstkollektion över Stureplan och längs med Kungsgatan kring klockan fem i eftermiddags. Jag var åtminstone inte tyngd av några oktoberfestöl.

Tåget mot Hässelby strand verkade först fullständigt normalt. Visserligen satt jag inklämd mellan en hårdrockare och – mer oväntat – en ortodox jude men efter att ha pendlat mellan Vällingby och Slussen ett par månader så har jag på tunnelbanan redan sett alla mänskliga särarter kända av vetenskapen.

Vad ingen av oss kunde veta var att tågets förare hade för avsikt att testa huruvida man kan få 1500 pendlare att lyfta från sätena samtidigt. Han accelererade upp tåget i häpnadsväckande hastighet för att sedan bromsa kraftigt. Denna process upprepades ett halvdussin gånger mellan varje station. Sedan förtöjde han hela tåget vid perrongen i Kristineberg i 10 minuter, förmodligen så att vi passagerare skulle få tillfälle att begrunda det stora som vi precis fått vara med om.

Då vi åter rullade annonserades det från högtalarna att det befann sig inte mindre än fyra tåg på Tranebergsbron samtidigt. Jag var inte säker på om vi förväntades applådera eller ringa en taxi.

Återstoden av resan var relativt odramatisk. Jag förväntade mig att mannen i AC/DC tröjan skulle gå av i Rocksta men han lämnade oss redan vid stationen innan. Han var förmodligen glad att vara back in Blackeberg.

Mina egna känslor var mer blandade. Den dramatiska färden från staden hade jag spenderat med att fånga rullande flaskor och skriva det här utan att armbåga min hebreiske granne mellan revbenen. Att blogga på papper kommer aldrig att slå igenom under sådana omständigheter.

Jag ser inga oktoberfestöl komma min väg än på ett tag. Det är dock – påminner jag mig – blott september. Det finns en tid för allt.

Hälsosvinet

av Johan

Sommaren är över och det hjälper inte att låtsas som något annat. Den alternativa verklighet vi känner som semester finns inte längre. Detta är den verkliga verkligheten där en pizza har kalorier, en måndag har förpliktelser och en flaska Jameson har konsekvenser.

Förändringen är tydlig på min arbetsplats. Idag på lunchen talades det vitt och brett om olika träningsprojekt som just skulle till att sjösättas. Friskvården vid min arbetsplats skiljer sig något från den genomsnittliga. Under våren bestod den huvudsakligen av att en teologie doktor som också är amatörboxare bjudit in sparringpartners till gymmet längst ner i byggnaden där jag jobbar. Det var därför med fullständig uppriktighet som vi idag kunde erbjuda vår nya praktikant att ”få stryk av en präst i källaren”. Uppslutningen har hittills varit en besvikelse.

Själv springer jag runt Grimsta naturreservat en gång i veckan plus minus en gång. Mest minus. Det är ungefär åtta kilometer och det tar mig sådär en trekvart under vilken jag vanligtvis hinner med 1-3 hjärtstillestånd. Under min djupt ovärdiga uppvisning på denna sträcka under senaste lördagsmorgonen noterade jag markant skillnad i löparspåret. Vanligtvis är det bara befolkat av mig och ett par tusen kanadagäss med orolig mage (vilket spåret för övrigt har gemensamt med min förra runda i Pildammsparken i Malmö). I lördags var det dock relativt tätt mellan löparna. Löpare är förresten ett stort ord i sammanhanget. I de flesta fall var det medelålders kvinnor som skuttade fram i strax under normal gångtakt. Jag föreställer mig att det var just dessa kvinnor som under en normal semesterhelg hade legat utslagna på grund av en ansvarslös överdosering av grillad grishals och solljummen Oude Kaap. Nu är tiden att försonas med sina synder.

Nu är jag förstås direktdiskvalificerad att kasta den ordspråkliga första stenen. Min semester gick på det stora hela ut på att jag gjorde vad jag vanligtvis gör men på ett mer lättjefullt sätt. Att skriva på en vetenskaplig artikel är en ganska anständig sysselsättning om man kan kosta på sig rödvinspauser och oplanerade utflykter till storstadens många nöjen med jämna mellanrum. Jag har aldrig skrivit något så långsamt i hela mitt liv.

En viktig del i höstens hälsosamma omställning är förstås den mentala hälsan. En intressant form av självterapi uppenbarade sig för mig idag i form av en cyklande operasångerska. På väg ner för Katarinavägen mot Slussen hör jag ett märkligt ljud närma sig i hög hastighet. Det lät lite som Valkyriakörerna i ”Apocalypse Now”. Innan jag hunnit vända mig om susade en kvinna i min egen ålder förbi ute på gatan på en cykel och hon sjöng för vad jag förmodar var toppen av hennes förmåga. Det var första gången som jag blivit omkörd av ett högt C. På vilket sätt det hjälpte kvinnan vet jag inte men själv kände jag mig stärkt på något sätt.

Förmodligen var den cyklande sångerskan ute efter att fördriva någon sorts demoner. Det är viktigt att få avreagera sig men också att utöva behärskning. Behärskning går att öva upp. Jag brukar ge mig själv små belöningar när jag lyckats behärska mig. Vid en tidigare arbetsplats drog jag ett streck på ett papper för varje dag som jag kunde kväva impulsen att ta med ett skarpladdat skjutvapen till jobbet. Ibland blev det flera streck i rad. Nu skämtar jag förstås. Det ska också vara hälsosamt.

Patricia, Stockholm

av Johan

Onsdagar är hummerkväll på Patricia. Det är kanske den bästa kvällen i veckan på det lilla restaurangfartyget som faktiskt legat för ankar vid Slussen sedan Birger Jarls tid. Torsdagar är köp-två-huvudrätter-och-få-den-billigaste-gratis-kväll. Söndagar är gaykväll.

Hummern var fantastiskt god. Det ska villigt erkännas att jag inte riktigt kan min hummer och ifall detta var kräftdjurens Big Mac så skulle jag aldrig ha märkt det. Folk i mitt sällskap menade att den var fin och jag bråkar inte om sådana saker. Nästan hälften av gästerna under hummerkvällen var asiater. Enligt personer i redan nämnda sällskap är det ett gott tecken men på vad kommer jag aldrig att veta.

Det mest anmärkningsvärda med hummerkvällen på Patricia är att en hel hummer med tillbehör kostar 139 kronor. Dessa humrar är fångade i Kanada, influgna till Stockholm, kokade i köket på en nattklubbsbåt och serverade till asiater i grupp. Trots alla äventyr är deras kött till sist inte värt mer än priset av en rätt genomsnittlig hamburgare på en rätt genomsnittlig restaurang.

Hummern serverades med  bröd, majonnäs och några salladsblad. Den är hel men den hjälpsamma personalen har lagt ett par förlösande snitt med vinkelslipen över de mer välbepansrade delarna av djuret.

Patricia är känt för sina efterrätter. Det är åtminstone vad de påstår. Personligen tycker jag att båten är mer känd för söndagskvällen.

Vanligtvis äter jag inte efterrätt men jag föll för grupptrycket och åt samma gravt retrobetonade ”bananbåt” som alla andra. Den smakade som marängsviss med kolasås. Retrotemat är förresten en del av charmen med restaurangen. De har en traditionell båtinredning med mörkt trä och även om ingen jag hörde stämde upp i någon kantonesisk sjömansvisa så skänker det ju någon sorts atmosfär. Patricias meny är sparsmakad men genuin och mycket traditionell. Kaffet serveras i små kannor i rostfritt stål från 1950-talet och de har av princip ingen espresso.

Alla borde pröva på en hummerkväll på Patricia. Passa på innan klimataktivister torpederar fartyget.

Sjätte tunnan

av Johan
Scen från Sjätte tunnan

Detta är andra gången jag försöker skriva om medeltidsrestaurangen Sjätte tunnan i Stockholms gamla stan. Den första gången höll det på att sluta riktigt illa. Sittande vid tangentbordet kände jag en nästan elektrisk ström av sarkasm gå genom mina leder. De ironiska referenserna var så många och så enkla och de kom mot mig i hög hastighet. Pest, religiös fanatism, tvivelaktig balladkonst och vuxna män i Robin Hood-dräkter, stället är en guldgruva. När jag försökte få ner allt i en recension blev det helt enkelt för mycket. De kraftiga flödena av nedlåtande kommentarer fullständigt överbelastade min hjärna och någonstans brast en fördämning. Först luktade det bränt, sedan blev det svart. När jag vaknade under skrivbordet – oklart för vilken gång i ordningen – bestämde jag mig för att inte försöka skriva om Sjätte tunnan på ett tag. Det var inte värt det.

Så låt mig börja om. Vi tar det här från ett helt annat perspektiv. Låt oss gå tillbaka till tiden för Stockholms värsta snöoväder på 25 år. Det var i februari i år och jag, Jonas, Nils och en fjärde deltagare hade samlats på restaurang Djuret i gamla stan. Under middagen formades tankarna på att grunda Gödsvinet men det är inte det samtalet som jag behöver för att komma till saken. Vi pratade om gamla stan och om människor man träffar där. Det var då Jonas hävdade att han träffat en alv under en nattlig utflykt i stadsdelen. Ett visst mått av skepsis var naturligtvis bara att vänta från övriga församlade men han envisades. Likt ur en scen från Arkiv X tog han oss efter middagen till platsen för det inträffade. Det var förstås restaurang Sjätte tunnan.

Undersökningen fick dock göras kort eftersom restaurangen var uthyrd och stängd för allmänheten. Vi såg inga alver men Jonas skördade en delvis seger när vi lite längre ner på Stora Nygatan mötte en mycket mager man som böjde sig under vikten av en ringbrynja och en medeltida stålhjälm.

När jag i ett helt annat sällskap återkom till Sjätte tunnan igår kväll var det alver jag tänkte på.

Jag var där tillsammans med samma person som jag besökte El Mundo med i juni. Eftersom jag har fått höra att jag strulade till hans anonymitet i det inlägget har vi gemensamt bestämt att hans verkliga namn (Olof Karlsson) skall bytas ut mot ”Olle” ifall detta inlägg alls ska gå att skriva.

Vi köpte vars en mugg med mjöddryck från gynnaren bakom bardisken och tog plats långt in i den underjordiska kryptan. Mjöden smakade som en blandning av Pripps blå och fruktsoda. Inte så dumt om du är på det humöret vilket, det måste erkännas, väldigt få människor någonsin är. Som påfyllning kompletterade vi med ett par flaskor Paulaner, vars veteöl tydligen tillåtits in i de mörka århundradena.

Det var svårt att sätta en etikett på klientelet på Sjätte tunnan. En diagnos ja men en etikett går inte. Åldrarna skiftade som åldrar gör. Där fanns ett par sittningssällskap som sjöng visor jag på grund av ett allvarligt fall av studentikos tillvänjning kunde texterna till. Bredvid oss satt en grupp personer som skulle kunna ha varit råddare åt Mustasch. På andra sidan satt någon slags scoutförening som uppenbarligen tagit sig förbi orcen i porten och dennes 20-årsgräns.

Någon sa att vi missat gycklarspelet. De skulle ha kunnat lura mig.

Restaurang Sjätte tunnan är en rolig plats. Den liknar ingen annan restaurang i Stockholm utom möjligtvis Åhlens kundmatsal under januari-rean. Alver eller inga alver, jag skulle rekommendera vem som helst ett besök där.

Wijnjas ostkällare

av Jonas

Det hade hunnit bli eftermiddag och kväll på Kungsholmen. De sista kostymklädda kontorsarbetarna skyndade hem till folköl, allsång på skansen och ett gräl med frugan. De rusade fram likt lemlar som kommit på efterkälken från den stora flocken som lämnade jobbet för två timmar sedan. Alla med en telefon mot örat. Deras längtan efter helgens familjerutiner sken som eldar ur deras ögon. Jag önskade stilla att jag var en av dem. Att mitt liv också följde en vardagstråkig taktfast rytm. Att mitt liv var som dansband. Men den här eftermiddagen på Kungsholmen liknade mer epileptisk improvisationsjazz.

Mina febrigt röda ögon flackade fram och tillbaka. Var var jag? Och vart skulle jag? Den mystiska kvinnan var inte långt bakom mig. Jag hade irrat runt i vad som kändes som veckor utan att veta vart jag var på väg. Men när jag stod utanför Scheelegatan 3 visste jag. Det var dit jag skulle. Wijnjas ostkällare stod det ovanför porten. Märkligt. Eller kanske inte alls egentligen, doktorn gillade ju ost.

Innanför porten gick en smal trappa ned i en källare. Ingen överraskning för mig som hade läst på skylten för några meningar sedan.

En man i välansat ansiksbehåring, vi kan kalla honom skägg-Paul, mötte mig och den mystiska kvinnan som följt mig hela dagen. Hon hade kommit ikapp i trappan och nu var det för sent för henne att vända om. Både hon och jag var påtagligt nervösa över att det bara verkade finnas en utgång. Hon såg ut som en tränad spion när hon proffsigt sökte av rummet med blicken. Men jag visste att hon inte var spion. Hon var bibliotekarie.

Skägg-Paul var pratsam och vänlig och visade oss till ett av många lediga bord. Han verkade tro att vi kommit tillsammans, och innan vi visste ordet av satt vi mitt emot varandra. Min panna började bli fuktig av svett. Jag hade inte sovit på flera timmar, och Pauls pratsamhet kändes pressande som en fat-suit runt hela kroppen. Han visste. Och han visste att jag visste att han visste. Jag var förvirrad. Jag visste ju nästan ingenting. Fat-suiten var trång.

Efter ett lite tag dök studenten upp och satte sig vid bordet. Jag och bibliotekariespionen tittade nervöst på varandra, men innan vi hann ta till orda såg vi att hon hade tagit med sig doktorn. Vi valde att vara tysta. Doktorn kallade till sig kyparen och beställde världsvant. Vi andra pekade på varsin enklare rätt och delade på en flaska husets. Doktorn sade vräkigt ”Ge mig det värsta ni har, och vin till det”. Kyparen och doktorn var helt uppenbart bekanta sedan tidigare, men det låtsades de inte om. Istället log Skägg-Paul sitt artiga leende och dukade upp glas efter glas till doktorn. Men ändå tog dokton girigt för sig av vår flaska. Vad ville han?

Jag svettades ymnigt och jag kunde höra mitt hjärta bulta snabbare och snabbare. Hatten smet åt om huvudet, men gick inte att få av. Den kaosartade improvisationsjazzen tjöt allt högre i mitt huvud.

Medan doktorn smörjde kråset satt vi och petade i varsin tallrik ost. Jag kunde inte koncentrera mig på maten, men visst smakade det bra. En ankrilette till förrätt lade en fin och välsmakande grund för de tio vältempererade ostar som utgjorde huvudrätten. Vissa flöt ut som feta valrossar över tallriken, vissa var hård och torra. Skägg-Paul berättade om var och en av ostarna, och han verkade uppriktigt insatt i ämnet. Det var intressant, men jag hade svårt att fokusera. Blicken flackade. Efter maten drack vi kaffe. Fortfarande hade ingen sagt något. Jag tittade på studenten. Hon vände blicken mot bibliotekarien. Bibliotekarien vände blicken mot doktorn. Doktorn tittade oförstående på oss alla. En efter en. Han visste. Men vad visste han?

Ingen sade något.

Vi lämnade källaren tillsammans under tystnad. Sedan tog vi tunnelbanan. Studenten och doktorn åt ett håll, jag och bibliotekarien åt ett annat. Jag tittade inte tillbaka. Vi var klara, men ändå var jag inte lättad. En ystig mättnad fyllde mig. Jazzen hade lugnat sig.

Wijnjas ostkällare, fyra Skägg-Paul av fem möjliga.

Elma Çay II

av Johan
Scen från mitt skrivbord

Min jakt på turkiskt äppelte har varit framgångsrik och märkvärdigt odramatiskt. Visserligen inledde jag den med att korsa Nälsta till fots för att på så sätt nå Rinkeby landvägen. Det kan vara en strapatsrik resa vilket inte minst illustreras av att jag hamnade i Hjulsta. Jag följde solen och en sägen om orientens handelsmän och de varor som de låter byta händer i det fjärran Rinkeby. Så förskräckligt avlägset är det ju förstås inte –  jag ser Rinkeby från min balkong – men ska man vandra fyra till fem kilometer i eftermiddagssolen så behöver man ett romantiskt skimmer att filtrera UV-strålningen genom.

Jag anlände till sist Rinkeby med hjälp av tunnelbanan och även om det var ett ganska pittoreskt att vandra omkring där så uppvisade handelsplatsen anmärkningsvärt få försäljare av turkiskt äppelte. Rinkeby är naturligtvis känt för sin mångkulturella atmosfär och inne i den lilla basaren var det nästan som om man helt lämnat Sverige och hamnat i Malmö. Med två tomma händer och ett SL-kort for jag vidare mot innerstaden. Jag tog kortaste vägen till kaffebutiken Sibyllan på Östermalm där de trollade fram en stor låda turkiskt äppelte på under fyra sekunder. Varför ska jag alltid göra allt så svårt?

Det turkiska äppelte som man köper i Sverige är förstås inte lika bra som det man dricker i en gränd i Istanbul? Jo, det är det faktiskt och dessutom kommer det inga tiggerskor och visar upp sina undernärda barn vid mitt skrivbord i Vällingby. Från där jag sitter kan jag sörpla njutningsfullt och bortse från att det finns några som helst problem i världen. Med utsikt över Rinkeby.

Som framgår av bilden tillagar jag en hel kanna åt gången. Elma Çay är lika gott kallt. Man kan även hälla i ett par isbitar, en skiva citron och en skvätt gin och servera det som iste. Man är till och med förlåten om man häller i en sked socker. Det går åt rätt stora mängder torkade äppelbitar om det ska vara någon mening med det men det spelar ingen roll nu. Jag har upprättat en fungerande handelsrutt.

Häng me te uret!

av Johan

Någon pratade lite för högt på systembolaget och någon svarade i samma röst. Inga låter som stamkunderna på systembolaget och det är inte bara personalen som lär sig att känna igen dem. De är förstås inte särskilt svåra att känna igen.

Kolingen log så att det fårade ansiktet såg ut att slutligen rämna efter åratal av elementens överlagda misshandel. Han vandrade med sorglösa steg mot kassan med en flaska i handen, solglasögon och en grönrutig flanellskjorta uppknäppt till naveln. Han pratade med en yngre man som ännu bar sitt levene med större diskretion, endast en ohälsosam solbränna och just den karakteristiska rösten förenade honom med den förtida åldringen.

”Häng me te uret” stötte den yngre ur sig i ett andetag och den äldre svarade utan att sakta in ”nä, för jävla varmt”.

Det är här vi kommer till samtidsskilldringen av Vällingby centrum och det närmaste en poäng som detta inlägg någonsin kommer att få.

I Karlskrona satt elitalkoholisterna i Hoglands park innan systembolaget flyttade och i Östersund satt de i min trappuppgång innan systembolaget flyttade och någon satte ett lås på dörren. I Lund satt de på Knut den stores torg och i Staffanstorp satt de i Malmö. I Malmö fanns de överallt. Så ser mitt svenska atlas över kultplatser ut.

I Vällingby sitter de heltidssysselsatta drickarna i ett solur nedanför mitt hus. Bilden är tagen från min balkong, 13 våningar upp i luften. När bilden togs var uret tomt och vi vet varför. Det var för jävla varmt. En del dagar kan man dock se timmarna passera i form av en skugga från en stolpe som flyttar sig från alkoholist till alkoholist. När skuggan faller över den rödnästa tjockisen är det dags att sätta på kaffebryggaren. När den drabbar killen i grovarbetarbyxor har posten kommit.

Det är kanske cyniskt att mäta tiden i antal utslagna människor. Kanske är kanske ett onödigt ord här. Med min utsikt är det dock lika oudvikligt som att se ner på människor.

13 våningar och 13 öl skiljer mig från dem. Jag stannar på mitt eget våningsplan men jag har en känsla av att ölskillnaden snart kommer att vara nere på 12. Det är verkligen för jävla varmt.

Carmen, Stockholm

av Johan

Södermalm är lite mer jordnära, lite naturligare och mycket trevligare. Hur kommer det sig då att allt fler barer och restauranger mest liknar alt-fascistiska elitprojekt på just Södermalm? Förvandlingen går fort men ännu finns ett par oaser där livet är enkelt på ett enkelt sätt. Inte enkelt på ett svårt sätt, med klädkod och fantasifull prissättning. Carmen är en sådan plats.

Det finns ingen bättre plats att studera gatulivet i korsningen Tjärhovsgatan och Östgötagatan än vid ett bord på Carmen. Om det någon gång händer något i den korsningen så ring mig. Nej, man går kanske inte till Carmen för utsikten. Speciellt inte om man sätter sig i källaren. Man går dit för att det är enkelt.

Carmen är enkelt att hitta och enkelt att gå till. Där är enkelt att umgås och enkelt att ta en öl för att läsa tidningen. Maten är enkel och att betala den är enklare. Det är enkelt att få plats och det är enkelt att beställa i baren. Betjäningen är enkel och det är så du vill ha den om du gått till Carmen.

Sortimentet i baren är förstås inte vad du är van vid från Bishops Arms. Vill du ha något med jästsmak så ligger det ett Bishops Arms i närheten. Det gör det alltid.

På Carmen skall du hålla utkik efter barens specialerbjudanden. Håll utkik så att du inte råkar beställa något av dessa. Det kan hända att du blir sittande med en Pripps blå som jag blev för några veckor sedan.

Carmen är berömd för sin hamburgertallrik. För sin hamburgertallrik och att stället har brunnit. Hamburgertallriken är en standardpuck med folkhemstolkningen av pommes frites. Ingen vet när branden var eller om den alls ägt rum men Carmen är ändå stället som brann.

En rolig detalj är att många som går till Carmen stödjer en manskult för speciella som heter ”Hammarby IF” eller liknande. Detta lär vara en idrottsförening som fortfarande är aktiv i någon av ligorna men ingen vet vilken eller ens i vilken idrott. De lite egna men helt harmlösa personerna som deltar i kulten känns igen på sina grönvitrandiga halsdukar och att de talar som man gör i en gammal pilsnerfilm. Det sägs att de talar så för att dölja sin skånska, småländska, östgötska eller vad det nu var de talade innan de flyttade till Stockholm och det där källarrummet i kvarteret linjalen. Ifall du ser någon sådan person sitta på Carmen så föreslår jag att du går fram och försöker kommunicera med den. Vem vet, kanske kan du få veta i vilken division som laget setts spela senast om du frågar?

Klientelet på Carmen är annars rätt blandat. Den billiga ölen drar förstås den vanliga kombinationen av unga och professionella drickare. De förra är dock fler och de senare är nästan omöjliga att särskilja från alla de söderorginal som höjer stämningen i bardelen. Carmen är inte ett ställe du tar någon på första träffen om du inte annonserat på internet efter någon som gillar en gratis jägermeister vid köp av minst två öl.

Toaletterna ser förstås ut som en scen ur ”Bahnhof Zoo”.

På det stora hela kan jag rekommendera Carmen. Till vem som helst, när som helst. Vi ska vara glada att vi har det kvar.

Fyra norrlands guld av fem möjliga