Det är ju lätt att sätta en lista med lite blandade adjektiv på en teförpackning, men Himalayan Black är ett te som faktiskt lever upp till dem. Visst är det i grund och botten ett svart te, men inom ramarna så är det ett lite stillsamt knasigt te, som kommer undan med att smaka honung, mandlar, karamell-malt, vinbär och kakao. Ändå är det en trevlig helhet, där inget sticker iväg, det är ett runt och behagligt te som sitter lika bra först på morgonen som sist på kvällen. Hökarn på In the Mood for Tea rapporterar att det är ett höghöjds-te, från gården Jun Chiyabari på 1800 meters höjd i Nepal, och om man får tro honom, är det lite typiskt för höghöjdste att ha lite mer djup i smaken. Tydligen ska ju en av våra andra gamla favoriter, Golden Yunnan Black, också komma från en punkt en bra bit över havsnivå. Liksom denna har Himalayan Black snabbt blivit en slitvarg, och fått åka med till både det ena och andra kontoret, och det har testats grundligt i kontorsmiljö. Här lever det högt på att vara fylligt utan att vara påträngande, och att vara tillräckligt smålövigt för att man ska kunna använda kniptångs-sil. Dess enda riktiga nackdel i sammanhanget är väl att det inte är riktigt i toppskiktet i att ge en koffein-skjuts till drickaren, det piggar upp, men inte som ett bättre Ceylon. Likväl är det ett mycket trivsamt te som det kommer köpas mer av.

Fyra små moln av fem möjliga. 129 kr/hg, In the Mood for Tea.

 

Om man nu råkar förbi Hornsgate-puckeln så måste man ju kliva in på Tea Center, men jag lyckades ta mig därifrån med bara tre nya sorter, vilket måste vara någon slags nytt rekord. En av dem var Golden Monkey, vars tidigare recension jag sitter på fingrarna för att inte läsa om innan jag dricker en kopp på Tea Centers löv.

Apans teblad är onekligen ganska ljusa, man hade kunnat säga gyllene med lite god vilja, och luktar bitvis gräsigt, bitvis körsbär, sådär. I vått skick blir de aromatiskt söta och doftar kronärtskocka och kål. Lite av kronärtskockan kan anas även i teets milt grönsaksosande arom. Det är ett lent och runt te, karamelligt maltigt, med en honungsaktig efterbeska. Ett trevligt te, allt sagt, men jag är lite konfunderad, för mina minnen av den Golden Monkey som avdracks på Chaikhana är om inte glasklara så ganska annorlunda. Vid kontroll av noterna visar det sig att den apa som avdracks på Chaikhana var från Vietnam, och man kan bara anta att det här med namnskyddat te inte är i farten här. ”A little knowledge is a dangerous thing”, säger de ju, och nu vet vi alltså varför.

Tre apor och en liten makak av fem möjliga. 95 kr/hg, The Tea Centre of Stockholm.

Det fanns en period då avd Bromma knappt kunde kliva in i en tebutik utan att köpa på sig lite mer pu-erh, och det var på det sättet vi fann oss på hemväg med en påse små mini-puckar av pu-erh från sydvästra Yunnan. Pu-erh finns ju numera i lösvikt, men från början skapades den som större eller mindre kakor, i alla dess former. I modern tid kom någon på tanken att göra dessa kakor i portionsstorlek, så man tar en per bryggning. Praktiskt, helt klart, men ändå dessvärre inte, för en halv mini-puck är på tok för lite för min kopp, även om en hel egentligen ska räcka till fem deciliter.

Denna femåriga mini-pu-erh har nämligen en ganska clean arom, mer (ryss)läder och frukt än möglig källare, och det förebådar tyvärr en lite tunn smak. Det smakar absolut pu-erh, men ganska diskret. Det finns ingen riktig början, och ingen riktig finish: eftersmaken är vag, lite papp, lite bröd. Hintarna av kåda och tall saknas, och man får inga vibbar av överbelamrad fruktkällare eller medeltidsmuseums-funk, det är helt enkelt inget kul med smaken. Både Golden Sails billiga och deras 12-åriga Special Toucha är långt bättre: det här är ingen kompromiss, det här är bara tråkigt, tyvärr.

Två och en tredjedels puck av fem möjliga. 88 kr/hg på Tecentret.