November är månaden som slutat försöka. Månaden då det inte längre går att förneka vart man är på väg och månaden då man inte kan göra något åt det. November är en månad att härda ut och den är över oss igen.
Det blir mörkt väldigt tidigt på kvällen nu men det är åtminstone lite ljusare på morgonen nu sedan jag slutat ställa väckarklockan.
Bilden här ovan visar vad du har att hantera. Den är tagen nu på morgonen och den visar ett Stockholm dolt av dimma. Det är ingen vacker syn och inte enbart på grund av att det inte går att se så mycket.
Det höga tegelhuset strax till vänster av mitten av bilden är vårdboendet Koppargården där någon kom på idéen att väga de gamlas använda blöjor för att beräkna hur mycket de kostade. Jag föreställer mig det som ett boende där det är november året runt.
Ur bild till vänster ligger kvarteret Atlantis dit Olof Palme flyttade när Vällingby var nybyggt och fortfarande ansett som en bra idé. Det var förstås rätt länge sedan och nu är det november i Vällingby.
Allt är förstås inte elände ens i november. Det blir ju värre sen. I december. Men om det får jag återkomma. Hemskheterna med januari och februari väntar på andra sidan årsskiftet. Mars är egentligen november en gång till så då kan jag återanvända detta inlägg. Sedan får man väl göra så gott man kan med april för att till sist uttrycka hopp om livet i maj. Under juni, juli och augusti finns det annat att göra. Sedan är det höst igen. Så fortsätter det. Tills man dör.
Jag köpte precis en flaska vin. En riesling som jag fått rekommenderad på bolaget. Jag är inte så duktig på vin, men tar små steg i min egen takt i det till synes oändliga vinsortimentet. Just nu är jag inne på vitt vin, och jag experimenterar med riesling. Efter några misslyckade försök med sötsliskiga sockerblandningar har jag hittat til de torra och friska. Kung fu girl tyckte jag till exempel bra om.
Men vänta, något stämmer inte. Det finns inget wermacht-estetiskt på den här flaskan. Då kan den ju inte vara god. Jag kan inte njuta av en tysk riesling utan tysk örn. Känslorna var i svallning ett bra tag, och jag ägnade en god del av eftermiddagen åt att gräma mig över mitt misslyckade inköp. Resten av eftermiddagen ägnade jag åt en noggrannare undersökning av flaskan, och kunde efter ett tag lugna min skakade själ.
Skönt att få det avklarat. Nästa steg var att söka på innevarande blogg efter en recension. De rieslingflaskor i systembolagets sortiment som inte Gödsvinet Vällingby recenserat är ytterst lätträknade. Och visst, här var ett inlägg om den flaskan. Bra betyg också, full pott.
I efterhand infinner sig en tomhet. Om man har druckit något utan att blogga om det, då har man knappt druckit det. Så brukar resonemangen gå i svinkretsar. Är det lönt att jag skriver ytterligare en recension? Jag är nöjd med att ha köpt ett bra vin, men är plötsligt osugen på att dricka det. Det känns liksom meningslöst. Äsch jag tar en kopp te istället. Vi får se om jag någonsin dricker min Christmann. Jag vet ju redan hur god den är.
Jag satt och såg Skavlan på SVT Play — avsnittet med Richard Dawkins — och något Bernard Williams sagt kom tillbaka till mig:
The people I really do dislike are the morally unimaginative kind of evolutionary reductionists who in the name of science think they can explain everything in terms of our early hominid ancestors or our genes, with their combination of high-handed tone and disregard for history. Such reductive speculation encourages a really empty scientism.
På senare år har jag blivit mer positivt inställd till religion. Det kan tyckas något märkligt med tanke på hur världen har förändrats just på senare år, och inte minst de senaste tio åren sedan attacken på World Trade Center 2001. Icke desto mindre är det så. Min personliga vändpunkt kom inte vid något specifikt tillfälle, utan kom gradvis allteftersom jag vid olika engelska universitet genomlevde politiska och filosofiska texter från Exodus till senaste utgåvan av Mind eller Philosophy & Public Affairs. Den första, gryende förståelsen för varför människor är religiösa och hur det kan liknas vid andra typer av kulturella Weltanschauung kom när jag läste den konservative filosofen Michael Oakeshotts ”Rationalism in Politics”. Den förståelsen cementerades dock inte förrän jag också satt mig in i en mängd klassisk sociologi (Marx och Weber, framförallt) och aristoteliansk filosofi, först, och mest minnesvärt, i Alasdair MacIntyres After Virtue.
Poängen är att en religiös persons utgångspunkt i första hand inte är att man med religionens hjälp förklarar biologiska eller fysiska fenomen — hur världen är uppbyggd — utan man börjar istället i något som liknar den Sokratiska frågan: hur bör jag leva mitt liv för att det ska gå väl för mig? Man ska inte underskatta tron på en Gud, men det kan vara värt att reflektera över hur en religion också ur sekulär synpunkt är en uppsättning regler och dygder som sammantaget ska leda till ett mer njutbart liv och ett mer harmoniskt samhälle. Jag förstår egentligen inte Dawkins korståg mot religion, eller snarare, vem han strider mot. Vad uppfattar han att religion är? Han slår mig som en person som själv hängt sin förståelse av den naturliga världen på en gudstro, men sedan kommit fram till att naturliga fenomen förklaras bättre med modern vetenskap — Eureka! Vilken upptäckt! Att alla dessa religiösa människor inte förstått detta? Jag måste omedelbart ut och rädda alla dessa stackare. Tror han att personer som idag är djupt troende och, får man förmoda, därför att det är djupt troende, och i värsta fall därför kan begå stora brott mot mänskligheten likt ”9/11”, tror han att dessa personer på grund av Dawkins högljudda och arroganta argument skulle överge sin tro? Och varför ge denna särskilda plats till religion men inte andra former av fundamentalism? Var ska vi placera de välmenande ateistiska bolsjevikerna? Pol Pot? Hitler? När Charles Taylor, dvs inte diktatorn utan Oxfords förrförra Chichele Professor of Social and Political Theory, tog emot Templeton-priset så gjorde han indirekt en jämförelse mellan den här sortens argument mot religion och ett ramverk inom vilket vad man än argumenterar mot kan passas in. Ungefär som personer som argumenterar att även altruism är egoism, eftersom ”om det får en att känna sig bra att göra något för någon annan så gör man det av själviska skäl”. Om vi bortser ifrån den bisarra logiken i just det argumentet (det argumentet = definitionen av altruism. Egoism = det känns bra att göra något enbart för sig själv) så kan vi använda den typen av argument för att rättfärdiga nästan vad som helst som vi på förhand bestämt är rätt. Det är en form av ”question begging” som man ser alltför ofta idag hos människor som kallar sig upplysta, som kallar sig humanister. Jag ska villigt erkänna att jag själv tillhört den skaran. Charles Taylor:
”Religion” is being defined as the murderously irrational. Pretty sloppy thinking. But it is also crippling. What the speaker is really expressing is something like this: the terrible violence of the 20th Century has nothing to do with right-thinking, rational, enlightened people like me. The argument is then joined on the other side by certain believers who point out that Hitler, Stalin, Mao, Pol Pot, etc., were all enemies of religion, and feel that good Christians like me have no part in such horrors. This conveniently forgets the Crusades, the Inquisition, and much else. Both sides need to be wrenched out of their complacent dream, and see that no-one, just in virtue of having the right beliefs, is immune from being recruited to group violence: from the temptation to target another group which is made responsible for all our ills, from the illusion of our own purity which comes from our readiness to combat this evil force with all our might. We urgently need to understand what makes whole groups of people ready to be swept up into this kind of project.’
Vill man attackera religion som fenomen så bör man först förstå vad det är för något, sedan sätta sig in i substansen, sedan kritisera de dygder eller levnadsmönster man inte håller med om, alternativt förkasta religion helt. Men den typ av argument man hör idag, från Dawkins och andra, visar bara på en fullkomlig brist på förståelse och en arrogant tro på det samhälle man tar för givet, och de levnadsmönster man tar för givna, dag ut och dag in. Först föds man, sedan leker man några år, går på dagis. Sen givetvis skolan. Sen väljer man sitt liv, dvs man tar ett jobb man kan överleva på. Har man tur får man lite pension. Sen dör man. (Och man kommer fan inte till himlen, för den finns inte!!!)
Efter att ha slängt ut den provokativa texten på en svensk blogg — i Sverige! Där alla ser allt genom fullkomligt värdeneutrala och objektiva glasögon, alla vet att Gud inte finns och alla vet att meningen med livet är en våning i Vasastan med vita väggar, fiskbensparkett, parmiddagar och möbler från Svenskt Tenn — så bjuder jag på en Blue Collar Cocktail som de senaste två dygnen blivit en favorit:
Efter viss initial skepsis, speciellt under tillagningen, blev Gödsvinet syd faktiskt positivt överraskade av detta vegetariska äventyr, måhända delvis p.g.a. något lågt ställda förväntningar. Det är förvisso inget kulinariskt storverk, men får faktiskt godkänt, vilket ju inte är fy skam med tanke på Gödsvinet syds något begränsade erfarenhet av att laga vegetariskt.
Det hela är, om inte samma under av avskalad enkelhet som en vanlig strogge, fortfarande inte speciellt komplicerat:
1. Hacka & fräs ½ gul lök & en klyfta vitlök i smör. Den förra kan få bli lite lätt brun här å var – den här rätten kan behöva lite smak – men se upp för att bränna vitlöken. Lägg över i en kastrull och häll över 1.5dl grädde och tomatpuré. Snåla inte med den senare, vi behöver som sagt jobba lite med smaken här.
2. Låt det här puttra lite, så löken o vitlöken gifter ihop sig med såsen. Addera en försvarlig mängd salt och peppar – grönsaker behöver rätt mycket salt för att smaka som de ska. Det blev även lite cayennepeppar och paprikapulver för att spetsa till smaken, och en liten slatt rödvinsvinäger.
3. När det har puttrat ett slag, hacka & fräs upp ½ röd paprika och lägg ner i såsen. Vi vill ju gärna låta den ha lite spänst, så lägg inte i den för tidigt.
4. När ännu lite tid har gått av vårat korta, sköra jordeliv, skär en halv aubergine i stavar, fräs upp snabbt, och vänd ner i såsen. Låt puttra säg 10-15 min, så att det fortfarande finns lite tuggmotstånd i våra gröna vänner. Smaka av och krydda upp efter behov.
Resultatet avnjöts med spaghetti, så som strogge normalt äts hos Gödsvinet syd – vi har inget tålamod med att koka ris. Det smakade faktiskt inte alls dumt, men dessvärre var det inte helt optimalt som måltid betraktat, då det inte precis gav någon mättnad. Det blev den där kusliga känslan av att magen var full, men att man fortfarande var hungrig, som verkar ha drabbat även Gödsvinets Malmöavdelning. I framtida recept blir det nog till att inkludera något lite fylligare, såsom bönor, kikärtor, eller kanske halloumi, som en läsare föreslog.
Fig. 1. Tabachéra, upphälld, under konstbelysning.
Gödsvinet syd vill med det här inlägget i all korthet varna för inköp av Tabachéra (Fig.1), från annars inte oävna italienska bryggarna Amarcord, som ju tidigare gett oss en utmärkt, en trevlig, och en lite tråkig öl. Tabachéra, däremot, är en bedövande söt, blytung nioprocentig sak, ”dubbelmalt” när den är som värst – en honungsosande, vagt knäckig variant på lager. Bland alla Amarcords fula etiketter, har den till på köpet otvetydigt en av de gräsligaste (Fig. 2).
En sockerchock av fem möjliga – avstå!
Men intet ont som inte för något gott med sig – dessa våra sorgfälliga tester av bryggarna Amarcords öl har lett till att vi har ett intressant litet data-set. Här har vi alltså ett flertal öl från samma bryggeri, i samma land, ja, med många bakgrundsfaktorer identiska. Samtidigt har vi en klar variation i två faktorer som vi på Gödsvinet redan tidigare sett intressanta samband mellan: smak, och behållarens estetik.
Fig. 2. Etikett, Tabachéra-flaska.
Steget är kort från detta iakttagande till formulering av en djärv hypotes: den fulaste etiketten sitter på den minst smakliga ölen, och den tjusigaste på den mest delikata. En snabb kik på statistiken ger spontant stöd för denna rättframma teori: det finns en relativt svag men otvetydig korrelation mellan etikettens fulhetsgrad och ölens betyg i våra mycket precisa recensioner av Amarcords öl (Fig. 3). Som en bonus kan vi i denna studie bortse från interaktioner mellan flaskan och etiketten, ety samtliga öl är tappade på identiska flaskor, bara med olika etiketter.
Fig. 3. Signifikant positiv korrelation mellan betyg för öl från bryggeriet ”Amarcord”, och elegans hos dess etikett. (Ordinary Least Squares, N=4, P=0.042, R2=0.918)
Vi uppmanar våra läsare att skriva ut grafen och fylla i sina egna öl, för att i framtiden kunna göra mer precisa val i ölhyllan, baserat på de insikter de därigenom får.
Descartes ansåg sig under tidigt 1600-tal ha bevisat guds existens. Han hade reducerat all kunskap om världen och varandet till att han själv existerade genom den numera berömda satsen ”Cogito ergo sum” (jag tänker alltså är jag). Eftersom han också hade en uppfattning om ”Gud”, och inget utöver honom själv kunde förutsättas existera, måste någon ha placerat den uppfattningen i hans sinne, och denne någon var av nödvändighet Gud.
Descartes var inspirerad av det ontologiska gudsbeviset, som var aningen enklare och mer öppet för kritik. Det var ett cirkelresonemang som i stort sett gick ut på att om Gud inte skulle finnas så skulle vi kunna föreställa oss ett väsen som är mer komplett än Gud, nämligen genom att inneha egenskapen existens. Då Gud per definition är det mest kompletta vi kan föreställa oss så har vi hamnat i en motsägelse, och således måste Gud finnas.
Osofistikerade besserwissrar påpekar gärna att man kan bevisa jultomtens existens med samma resonemang. Immanuel Kant blandade aldrig in nämnde tomte, utan konstaterade istället med viss finess att existens inte är en egenskap, och därmed inte har något att göra med vår föreställning om den. Vi kan ju föreställa oss väldigt detaljerade saker som saknar just existens.
Det kosmologiska gudsbeviset i sin tur, i olika varianter av olika filosofer, säger att allt är orsakskedjor. Inget händer utan en orsak. Man bör kunna följa alla händelser här i världen till en första orsak och denna, hur den nu är, är oundvikligen Gud. Den uppenbara kritiken är att enligt samma premisser bör något ha orsakat Gud, och vad är då det?
Gödsvinets Avdelning för Laborativ Teologi (G.A.L.T) har länge förhållit sig neutral till dessa och många andra gudsbevis. Ända tills nu.
Ett steg tillbaka. I Sverige har snabbmatssituationen länge varit en sorglig historia. Vi är utelämnade till unkna stora kedjor med färdigpressade hamburgerplattor och risiga tillbehör. Men de senaste trenderna pekar i en annan riktning. Helt plötsligt har det blivit moderiktigt att öppna snabbmatsrestauranger. Vanlig skräpmat, fast med kvalitet istället för skräp, och en trevlig miljö istället för svartjobb och misär.
Ett någorlunda nytt exempel är restaurangen Flippin Burgers i Stockholm. Inget fancy, bara snabba hamburgare med god kvalitet.
Ett annat är Vigårda Barbeque där jag nyligen råkade hamna över en lunch. Inget med detta ställe var fancy eller överarbetat. Det var hamburgare av god kvalitet, med gott bröd, välgjorda pommes och valfri dippsås för 75kr. Dessutom var det snabbt och effektivt.
Burgaren var sparsamt möblerad med ost och chili (tror jag) som enda ingredienser utöver den påtagligt kolgrillade biffen och brödet som avvek från de vanliga tråkiga sesambullarna. Jag valde orginalburgaren på nöt, men det fanns lamm, kyckling och ett par andra djur (och växter) som alternativ. Inredningen på stället andades av snabbmatens effektivitet, men den var ändå påtagligt hipstrig.
Att den här underbara trenden nått Sverige är ett betydligt bättre bevis för Guds existens än de unkna och daterade filosofiska dylika. Detta är Gödsvinets gudsbevis. Detta är Gudsvinet.
En helg för inte för länge sedan var Gödsvinet Malmö ute på uppdrag.
Att ge sig ut på uppdrag är något i stort sett okänt för Gödsvinet Vällingby. Kommer ingen betjänt rusande med mat upp till örnnästet på hundrafemte våningen där Johan sitter iklädd endast doktorshatt och sidenmorgonrock, då får det vara. Då blir det korv och senap, minimalistiskt uppdukat framför Vällingbys enda fönster med utsikt över skärgården. Att nedlåta sig till att äta på lokal med lågutbildad pöbel, det är helt otänkbart. Om det inte är på bjudresa i något italienskt vindistrikt eller en misstänkt korrumperad kryssning förstås, då går det mesta bra.
De elaka kommentarerna skulle dock inte komma att hindra mig. Jag har ett kall och det måste utföras, oavsett vem som ser ner på mig. Bildligt och bokstavligt. Jag hade ett svårt uppdrag framför mig, och jag hade helt enkelt inte råd att låta mina sinnen grumlas av glåpord från intelligentian.
Det handlade om att utbildas och att utbilda. Först och främst skulle jag lära ut den ädla konsten att tillaga pulled pork, och sekundärt skulle jag bli bjuden på, äta och uppskatta stekt lever. Det sista har jag aldrig tidigare lyckats med.
Vi började strax innan lunch med att laga till den stora karrén. Vi rörde ihop alla ingredienset enligt receptet jag publicerade förra gången. Eller ja, de flesta. Man måste improvisera lite då man sällan får tag i allt, men katrinplommonen är viktiga. Sedan åkte karrén in på bastubehandling, och vi korkade upp dagens första öl.
Nu var vi ju lagom lunchhungriga, och min kompanjon, vi kan kalla honom Gustav, började tillreda sin mytomspunna specialité, Kalvlever Anglais: Först, frys levern. När den är fryst går det att skiva riktigt tunna skivor, vilket är nyckeln till framgång i det här fältet. Mjöla sedan skivorna, och låt ligga.
Stek bacon, och lägg den åt sidan. Stek en laddning kapris i fettet och lägg det tillsammans med baconet. Vid sidan om, stek lök i rikligt med smör. Gör en sås på löken, med likaledes rikliga mängder grädde. Komplettera nu baconfettet med smör tills du skäms, och stek levern. Den är mjölad, så den suger åt sig bra och får en fin yta.
Servera med kokt potatis, bacon, kapris och löksåsen. Detta är en rätt som fungerar alldeles utmärkt, och som smakar väldigt mycket husmanskost. Kaprisen är ett måste, men det behövs inte mycket. Bacon behövs det däremot mycket av. Levern smakar mest stekyta, och det verkar vara poängen. Så länge man inte får tjocka bitar med den karaktäristiska jordsmaken så smakar levern utmärkt. Den lite spröda konsistensen gör den lite lättare än vanligt kött.
Ett stycke lever, ett avsnitt game of thrones samt mängder med öl senare var grisen klar. Svedd och hård på utsidan, men mjuk och vacker inuti. Vi rev sönder, gjorde sås på skyn, blandade i lite sås i köttröran och serverade på bröd med coleslaw. Oslagbart.
Det sägs att det enda som skiljer nybörjaren från konnässören är tid: ett par hundra timmars intimt samkväm med valfritt (företrädesvis behagligt) tidsfördriv, och så har amatören blivit expert. Lägg till ett färgstarkt språk, gärna kryddat med facktermer, lite fikonspråk för de initierade, och du har en recensent. I bloggens tidevarv är inträdeströskeln inte högre.
Men någonstans mellan navelskådandets uppräkning av vad man druckit eller bevistat eller åskådat senaste veckan, och den rena beskrivningen av färg, smak, doft, textur finns ändå ett högst njutbart gränsland, där den egentligen högst tillfälliga och subjektiva upplevelsen kan få ett litet drag av intresse – kanske något allmängiltigt, i hur vi försöker avnjuta varje ögonblick innan avgrunden. Förvisso är det nog högst personligt till vilken grad man bekänner sig till denna typ av desperat hedonism, många kanske inte alls känner till den, även om de inte är främmande för att sätta en bägare till sina läppar. Likväl, det som fångat och fångar mig i dessa till synes ändlösa berättelser om smakfull (eller avskyvärd) dryck, mat, film, etc – det är något i alla dessa ögonblick som tillsammans blir en tillvaro. Det är något fint, speciellt om det är en smula kåserande, tillskruvat, lite magstarkt, udda. Jag vet inte om det jag skriver länar någon annan samma njutning, eller vilka andra som hittar samma njutning i det jag läser, men det är därför jag är här. Den dagen det inte längre känns så, är det dags att gå vidare.
Att äta, dricka och överleva. Så lyder Gödsvinets uppdrag.
Igår när jag gick till mataffären och trängdes fick jag en uppenbarelse. Jag insåg hur stor roll själva överlevnaden spelar i mitt matbeteende. Visst, jag behöver inte jaga mammut med en kniv mellan tänderna eller äta späck från en levande säl ute på isen. Jag behöver inte kämpa för min överlevnad överhuvudtaget i jämförelse med många av de som inte fötts in i en välmående svensk medelklass. Men lik förbannat handlar en stor del av vardagen om jakten på föda.
Hela morgonrutinen är byggd runt hur och när jag får tag på frukost. Klockan 9 kan jag äta en bit på jobbet, men för att klara mig fram tills dess behöver jag en liten munsbit. Hur stor beror på hur dags jag lyckas ta mig ur bingen, och vardagen sätts emellanåt i gungning då det ofta brister i kylskåpets sortiment.
Några få timmar därefter knackar lunchen på dörren. Mängder med val susar genom huvudet då jag är bortskämd med att jobba mitt i stan. Det blir till ett av de svåraste besluten som ska tas på en normal arbetsdag. På vägen hem från jobbet tänker jag noggrant över hur utbudet ser ut där hemma, och inser snabbt att det troligen inte går att kombinera till något ätligt. Jag går, med stor vånda, och handlar. Sedan hem och lagar. Någon timme eller två tar det säkert. Ungefär så här ser det alltså ut varje dag.
Jag tycker om att gå ut och äta. Och jag tycker om att laga mat. Men hur kan det komma sig att hela vardagen är uppstyltad kring måltiderna? Precis på samma sätt som en semester är uppstyltad kring när man får mat, och var man kan sova under natten. En enda missad måltid (eller nattsömn) kan haverera en i övrigt fullt funktionsduglig tillvaro.
Tänk att vi människor, skapelsens krona, är helt beroende av dessa primitiva ting. Borde vi inte ha kommit längre än så, anno domini 2012?
Tydligen inte. Det handlar fortfarande om att överleva.
Pretty sloppy thinking. But it is also crippling. What the speaker is really expressing is something like this: the terrible violence of the 20th Century has nothing to do with right-thinking, rational, enlightened people like me. The argument is then joined on the other side by certain believers who point out that Hitler, Stalin, Mao, Pol Pot, etc., were all enemies of religion, and feel that good Christians like me have no part in such horrors. This conveniently forgets the Crusades, the Inquisition, and much else.
