Vällingby

Min vecka i jalapenos

av Johan
De kom från ingenstans och nu är de överallt

Det har varit vinterns kallaste vecka så här långt men hettan lämnar aldrig mitt Örnnäste här i Vällingby centrum. Jag håller den vid liv med gröna små frukter från Mexico. Det kommer att bli en lång vinter.

Jag är inte riktigt säker på hur jag kom att bli ägare av en mycket stor burk inlagda jalapenos. Det är inget man planerar. Förmodligen gjorde misstaget att gå och handla hungrig. Alltså riktigt hungrig, så där hungrig så att en 2 kilo tung halalslaktad salami kan hamna i matkorgen utan att man riktigt vet om man kan dricka öl till den utan att dra på sig en fatwa. Eller så hungrig att man kommer hem med en stor burk med inlagd jalapeno. Det var det jag gjorde, det är det jag försöker säga.

Så nu sitter jag här med min burk och kan inget annat. Denna vecka var ändå veckan då jag sjösatte en storoffensiv mot det gröna giftet som kommit att marinera hela min tillvaro. Målet för anfallet mot den stora burken var ett totalt utrotande av alla jalapenobaserade livsformer i kylen. Det var en fåfäng manöver, det var kokkonstens Galipoli.

Jag började veckan med en wok. Små bitar mysteriekött, lök, ägg, äggnudlar och en försvarlig mängd jalapeno. Det var inte sofistikerat och det var inte vackert men gud vet att det var mycket jalapeno. Så mycket jalapeno. Att äta så mycket jalapeno är först inte så illa. Man blir alldeles varm inombords, lite som om man dragit ett glas stroh. Eller utvecklat ebola.

Tisdagen bjöd på jalapenoburgare. Det var fabrikstillverkade köttpuckar med ett par fula frostbett från att blivit ignorerade längst in i frysen för länge. Förmodligen köpte jag dem också i någon sorts blodsockerdipp under en deperat födojakt på Hemköp. Jag la dem mellan bröden tillsammans med två skivor ost, dressing från en tub och jalapenos. Mer jävla jalapenos.

Igår var jag nära att missa de gröna små undren men mest för att jag var nära att missa mat överhuvud taget. Jag kom hem sent från en resa till vackra Västerås. Trots att det var sent ansåg jag mig ha tid att koka två korvar. Två korvar i bröd med senap, ketchup och jalapenos. Du skulle inte tro mig om jag sa hur mycket jalapenos jag fick ner i de där bröden.

Det är idag torsdag och jag har precis avslutat en jalapenopizza. Den känns igen på sin lufttorkade skinka, sin goda ost och sin perfekta botten. Samt jalapeno. Så väldigt, väldigt mycket jalapeno.

Burken är nu fylld till ungefär två tredjedelar. Kriget är över, jag är besegrad.

Fast kanske är det för tidigt att kapitulera inför den gröna övermakten. Medan jag skriver detta kommer jag på nya sätt att konsumera fienden. Kanske jobbar tiden för mig. Hur det än är med den saken så är inte veckan över än. Någon av oss kommer inte att få uppleva slutet på den, nu är det jag eller burken.

Sanningens pris

av Johan
Hör ni mig SÄPO?

Vi visste att vi skulle möta motstånd. Sedan Gödsvinet definierade om betydelsen av Internet har attackerna kommit allt tätare. De senaste dagarnas utveckling visar dock på en tilltagande desperation hos våra mäktiga fiende.

Ingen av oss var egentligen förvånade när tidningen Internetworld fullständigt, och i strid med all logik, förbisåg Gödsvinet då de utsåg ”årets svenska sajt 2010”. Vi har kommit att förvänta oss sådana pinsamma markeringar. Mer oroväckande är då de upptrappade försöken att övervaka vår verksamhet.

Det var tidigare ikväll som en liten man i för stora snickarbyxor knackade på här i örnnästet i Vällingby för att installera två ”radonmätare”. Jag förstod naturligtvis vad det egentligen var för slags utrustning han ville installera. Vad han och hans mäktiga arbetsgivare vill mäta är inte radon utan den sortens subversiv genialitet som är gödsvinets livsnerv.

Jag hade redan bestämt mig för att spela med men jag kunde ändå inte låta bli att fråga installatören om han inte tyckte det var konstigt att placera ut radonmätare i ett hus som byggdes våren 2010. Han stelnade till där han stod i hallen och mumlade något på bruten svenska om att ”de vill det”. Det tvivlar jag inte på.

Vilka är de då som vill avlyssna och övervaka Gödsvinets redaktionella verksamhet? Det tror jag du vet.

Det mest naturliga är förstås att misstänka en allians bestående av Wallenbergarna, Hovet, LO och Svenska Bridgeförbundet. Högt upp på listan står förstås även judarna. Jag har pressat min judiska vän James på information men han låtsas som om det regnar, vilket förstås bara bevisar att jag är något på spåren.

Det finns naturligtvis en lång, lång rad andra aktörer som kan vilja skada Gödsvinet. Spontant kommer jag att tänka på slemma producenter av grilloumi, bok och biblioteksmässan och Jimmie Åkesson.

Den lilla mannen med de för stora snickarbyxorna tog god tid på sig med att placera ut ”radonmätarna”. Utan en tanke på min personliga integritet sträckte han på sig för att placera en ”radonmätare” överst på min skivhylla i sovrummet. Jag var tvungen att flytta på den kikare jag använder för att spionera på folk i Solursparken bara för att han skulle få plats.

Det var svårt att höra vad han sa även om jag delvis måste tillskriva det den ganska påtagliga volymen med vilken Willie Nelsons hypnotiska nässång strömmade ur alla fyra högtalare. Installatören var påtagligt besvärad av sången vilket visar att han är ond ända in i ryggraden. Onda människor skyr det själsliga reningsbad som är country likt vigvatten.

Vad återstår att göra nu? Naturligtvis har jag tänkt på det. Jag har redan inlett med att sjunga personliga tolkningar av Jacques Brel in i mottagaren i den lilla svarta burken. Det borde driva upp sjukfrånvaron på FRA. Sedan återstår bara att köra båda ”radonmätarna” i mikrovågsugnen i 7 minuter. Samma som för Dafgårds oxjärpar.

Den här attacken får betraktas som avvärjd. Vi måste dock räkna med att det kommer fler. Nästa gång får de försöka bättre.

Balettölen

av Johan

Det var inte länge sedan jag besökte den kungliga operan för första gången. Nu springer jag där som barn i huset. Detta är berättelsen om hur ett kort återseende på eftermiddagen blev en sen kväll på operan.

Berättelsen börjar i Abrahamsberg eller kanske i Östersund. Allt handlar om perspektiv och jag har inga. Det var hur som helst i Östersund jag lärde känna E och Å och det var i Abrahamsberg vi återsågs igår eftermiddag. Tanken var att jag skulle dricka vin, se på när de åt och sedan åka hem till Vällingby igen. Detta låter som ett udda sätt att fördriva en fredagseftermiddag men det finns en fullständigt naturlig förklaring och den har något att göra  med att jag hade ätit ett helt kotteri av exotiska fiskar på Folkunga Sushi och att E och Å senare skulle röra sig mot stan för att se någon fransk balett.

Redan efter den första flaskan vin kom planerna att korrigeras i marginalerna. Jag åt upp all deras mat och ringde till Operan för att boka en biljett. Därmed var vi tre som äntrade gröna linjen, destination finkultur. Finns det en resa så måste man göra den.

Vi mellanlandade hos vänliga och förstående människor alldeles i närheten av min tidigare bostad på Norrmalm. De såg till att vi fick champagne nog att klara den sista biten ner för Regeringsgatan mot Gustav Adolfs Torg och Operan.

Vi hade platser på översta läktaren, uppskattningsvis 40 meter rakt ovanför scenen. Där, bland de andra fyllona på apberget, gjorde vi oss redo för att uppleva Manon, det klassiska kärleksdramat baserat på Prévosts roman. Det är den odödliga historien om en ung man i alldeles för trånga byxor som åtrår en cynisk golddigger i folkdräkt. Föreställningen inleds med att en förstärkt grupp av män i för trånga byxor gör en koordinerad presentation av blandade indianhopp. I den mörka lokalens stillhet kunde jag bara förnimma orkesterns smäktande toner och E och Å som då och då förtjust utbytte ordet ”rumpa”. Sådan är den fina kulturen strax under taknocken på den kungliga operan en kväll i november 2010.

Efter 45 minuter gavs vi en 25 minuter lång paus. Vi visste mycket väl vad det betydde. 25 minuter att bege sig till baren i källaren, 25 minuter att få sig en balettöl. Vi sprang, naturligtvis sprang vi. Det fanns ingen tid att ödsla på värdighet, inte då och inte någonsin.

Nu bör det sägas att vår angelägenhet avvek något från den allmänt uppvisade på operan den kvällen. I själva verket avvek vi även i andra avseenden. Åtminstone jag, som ju inte alls haft för avsikt att gå på balett en kväll som denna. I själva verket var jag mer klädd för en rodeo eller en konsert med Drive-by-truckers. Detta är dock ett mindre hinder än vad man först tror och förresten hade vi inte tid för att stanna upp och kontemplera klädkoder. Vi hade bråttom, bråttom till balettölen.

Jag var den enda som drack öl. E och Å fortsatte att dricka champagne och de fortsatte att prata om rumpor. Rumpor, rumpor, rumpor, där har ni min kväll i ett nötskal.

25 minuter går fort när man har roligt och jag antar att 25 minuter går fort när man pratar om rumpor. Hur som helst blev vi efter en bara en liten stund uppvaktade av en vaktmästare i någon sorts avlagd amiralsuniform. Han yttrade ett par ord som samtliga verkade sakna konsonanter. Ingen av oss förstod något alls. Finns det ett speciellt operaspråk som bara adelsmän och medlemmar i Wagnersällskapet förstår? Vi förstod som sagt inget men vi svarade ändå vänligt i ett röstläge vanligtvis reserverat för utvecklingstörda och kungligheter.

Budskapet hade gått fram: Vi hade väldigt lite tid och väldigt många trappor till våra platser och den andra akten. Vi ökade på takten redan i den första trappan och fortsatte sedan att öka hela vägen upp. När vi närmade oss vårt plan hade vi nått olympisk hastighet. Jag kastade mig upp för fyra trappsteg i taget, vi passerade män i kostym och vi passerade tanter i lila och hela tiden ökade vi för att hinna. Jag har inte skyndat till en föreställning på sådant sätt sedan jag bryskt trängde mig förbi en rullstolsbunden man på en Willie Nelson konsert i en liten stad i Klippiga Bergen någon gång för uppskattningsvis 60-70 år sedan. När vi andfådda men rakryggat gick in genom porten till läktaren ringde den andra signalen.

Den andra akten var ungefär som den första. Män i trånga byxor skuttade och kvinnor i någon sorts franska, heltäckande burkor skuttade tillbaka. Nästan samtlig kommunikation skedde medels skuttning. Tänk bara om resten av världen hade varit mer som klassisk balett. En riksdagsdebatt hade varit obetalbar.

Den andra pausen innebar en andra balettöl. Vid kring denna tid började vin, champagne och öl bli en relevant aspekt av allmäntillståndet. Jag skäms inte för att säga att vi var något mer högljudda än resten av operan. Trots att vårt tal även fortsättningsvis mest handlade om rumpor. Till vår förtjusning fick vi sällskap av sagofiguren Tant Gredelin ett par bord bort och den större delen av ballettöl II ägnades åt att beundra och kommentera denna aristokratiska kvinnas förehavanden. Varken fascinationen eller uppskattningen var ömsesidig

Balettölen är en illa kyld dryck som kommer ur en flaska från ett danskt bryggeri. Den har en elegant smak av bröd, humle och rumpa.

Vi var sena igen och vi sprang igen. Denna gången trodde jag verkligen att någon skulle komma till skada.

Luften var kylig och en förening av kväve och syre när vi åter stod ute på Gustav Adolfs Torg. Det var för tidigt att åka hem och för sent att göra något åt rösten som skriade av törst från någonstans i vildmarken bakom hypotalamus. Åter igen sökte vi asyl på Norrmalm och åter igen gavs vi champagne och annat som själen begär efter ett par timmars balett på rikets första scen.

På väg hem på tunnelbanan spydde en punkare på mina skor.

Jämtlands president (1373)

av Johan

Väl hemkommen till Vällingby från ett par dagars dåligt umgänge i gott sällskap i Skåne möttes jag av ett besked om att jag skall föreläsa i Östersund i december. Jag har helt förlorat greppet om dessa ting och accepterade utan protest. Däremot fann jag anledning att ta en promenad ner till Ångermannagatans systembolag. Det är lika bra att inleda förberedelserna redan nu.

I nära halvt dussinet år dväljdes jag i republiken Jämtland. Det är en historia som aldrig lämnar mig och Jämtlands president från Jämtlands bryggeri i Pilgrimstad är en liten del av den. Personligen var jag aldrig övertygad om att ölen från Jämtlands bryggeri var världens förnämaste. I själva verket bedrev jag en betydande del av mina år i Östersund med att sitta i en lägenhet på Prästgatan och dricka irländsk whiskey, grolsch, eller den plommonsprit som varit officiell sponsor av de tre senaste balkankrigen. Det är dock aldrig för sent att ändra sig om ändra sig är något man gör.

Det var på många sätt en fin tid. I fyra år satt jag och skrev om saker som jag fann intressanta samt ibland även på min doktorsavhandling. Under tiden fick jag ett fint kontor, fantastiska kollegor, bättre lön än de flesta jag kände vid den tiden och en brysk uppmaning att resa runt världen och träffa så många intressanta människor som möjligt på någon annans bekostnad. Efter fyra år gav de mig ett diplom, en stor fest i min ära och 10 000 mer i månaden. Jag stannade kvar ett tag efter det men sedan flyttade jag till Malmö där jag hade en lägenhet utan möbler men med utsikt över Lidls parkeringshus, och ett muntligt löfte om tre månaders distansarbete.

Men nog om mig. Jämtlands president har massor av egen personlighet att tala om och då syftar jag inte på den på den gamla skogskommunisten i slokhatt som uppträder i diverse Broadwayproduktioner på en scen i Östersunds centrum under varje års Storsjöyra. Jämtlands president har en kraftig men väl avrundad humlesmak som kan få vem som helst att överväga att parkera husvagnen permanent vid Revsundssjöns strand. Smaken har spår av bröd, citrus och stängningsdags på Captain Cook.

21,80 kronor på systembolaget, nummer 1373 i katalogen

4 starka yror av 5 möjliga

Jag måste vara sjuk

av Johan

Kampen mot sjukdomen går vidare. I ett desperat sista försök att skrämma livet ur min förkylning gav jag mig tidigare i eftermiddag ut på en rätt utdragen löparrunda runt Vällingby och Råcksta. Det har fungerat förrut. Tror jag. Jag är dock inte helt säker på utgången av det här försöket.

Det var förstås en djupt ovärdig uppvisning i kortbyxor och det enda bestående resultatet verkar vara ett påtagligt pipade ljud i samband med andning. Under slutspurten in mot Vällingby centrum lät jag som en hel mässingsorkester. Jag skulle förmodligen kunna uppföra en hel konsert bara genom att andas. Eller åtminstone spela ”When the saints go marching in” för turister i gamla stan och kanske tjäna en hacka på kuppen. Panflöjtsindianerna skulle förstås bli skitsura över den mördande konkurrensen. Kanske skulle de nedkalla sina förfäders andar för att förgöra det rödhåriga monstret som stulit marknaden genom att springa på stället och avge pärlande toner från strupen. Inte långt därefter skulle hyresvärden finna mig död på badrumsgolvet, mystiskt kvävd av min egen tandborste. Förlåt, min fantasi reagerar dåligt på snor.

Var var jag? Just det, huskurer. Gårdagens försök till tillfriskning var på många sätt mer radikal än dagens. En frivilligvårdare kom förbi mitt örnnäste med ett par fem centimeter tjocka, hängmörade skivor entrecote och några flaskor vin. Vi inledde behandlingen med en betydande mängd gravad lax, hovmästarsås, öl och OP. Det första provresultaten var uppmuntrande så vi fortsatte med de mörkröda köttstyckena, klyftpotatis, haricots verts stekta i vitlökssmör och en bearnaise så tjock att den fick serveras med en glasskopa. Jag tror vi börjar närma oss en alternativ anledning till varför jag kände ett behov att springa en runda idag.

Näringslära är en djupt deprimerande vetenskap och jag undviker i det längsta att begrunda energivärdet i livsmedel jag konsumerar. Med hjälp av en del rätt suddiga minnesanteckningar och en dator från NASA räknade jag ändå precis ut att förra lördagens ölkonsumtion motsvarade en joggingtur härifrån till Vansbro. Gårdagens vin allena motsvarar en triathlon. Bearnaisen innehöll ganska precis tillräckligt med energi för en rodd till Åland. Till och med haricotes verten hade räckt för en snabbmarsch till Västerås. Och så vidare.

Livsmedelsproducenterna gör förstås inget för att underlätta förståelsen av näringsvärdet i deras produkter. Ett vanligt tillvägagångssätt är att ange kalorier per portion där portionen är helt hypotetisk. Det är hypotetiskt sett möjligt att bara äta 25 gram potatischips när man väl har öppnat en normalstor påse på 300 gram. Det är hypotetiskt sett möjligt att äta två tunna kakor när man öppnat en paket som rymmer ett 30-tal. ”Hypotetiskt sett” ska här förstås som ”inte”.

Min favorithistoria i sammanhanget är glassföretaget som annonserade ”50% mindre fett” på paketen efter att de gjort dem hälften så stora.

Det har nu gått ett tag sedan jag kom tillbaka från löpningen och jag börjar långsamt vänja mig vid oljudet. När jag går omkring i lägenheten låter det ungefär som om någon fäst en biltuta under varje fot, som på en clown i en mycket billig och ganska tröttsam cirkusföreställning. Det går att vänja sig vid.

Klass, kön och kokta potatis

av Johan

Sjukdomen rasar vidare i mitt örnnäste mitt i Vällingby centrum. För att undgå att fullständigt försmäkta lyckades jag precis få i mig lite näring. Det blev 4 kokta potatisar, ett paket stekt bacon, två sorters sill, några husman med västerbottenost och ett par OP Andersson. Ingen öl. Ändå känns det lite bättre. Ska ta en liten Jameson också, och hoppas på det bästa.

När jag åt mig igenom den rätt välfyllda tallriken funderade jag över potatis och varför jag äter den med skalet på. Jag kom att minnas min norrbottniska handledares ord om att äta potatis med skalet på. Han kallade det för ett tecken på ”medelklassens ångest”. Han menade att småborgerligheten enbart gör sig till genom att med en spelad världsvana äta potatisen på ett chict rustikt sätt. Själv kom han från ett gruvarbetarhem i Kiruna där en kokt oskalad potatis lika gärna kunde vara rå. Samma sak gäller stekta eller ugnsstekta potatis i alla former.

Personligen vill jag hävda att jag egentligen bara försöker slippa ett arbetsmoment i matlagningen men anklagelsen om att ge uttryck för ”medelklassens ångest” dröjer sig kvar. Naturligtvis vill man inte bli associerad med människor som tänder ljus och, ännu värre, sätter på lite lugn musik på låg volym vid varje måltid.

Visst kommer jag från någon sorts djupt agrar blekingsk medelklass men denna skiljer sig ändå ganska mycket från villaområdenas inferno av familjemiddagar med bordsduk, Orrefors-lyktor och lådvin ur glas av Hydman-Vallien. Min far tycker det är fisförnämt att äta med både kniv OCH gaffel. Ibland ställer han den retoriska frågan om kniven är till för att ”peta sig i örat med”.

Vi åt dock alltid potatisen skalad hemma hos mina föräldrar. Om min gamla handledares rön håller så beror det på att mina morföräldrar kom från ungefär samma omständigheter som hans, om än från motsatt ände av landet. Jag träffade aldrig mina farföräldrar men jag har hört att de tillhörde den sortens nervöst polerade småstadsborgerliget som kan få någon att inte vilja äta med kniv i ren protest.

Arbetarklassen skalar och medelklassen strävar uppåt genom att inte skala. Hur gör då överklassen? Överklassen gör precis så som ingen annan gör för tillfället. På så sätt håller de medelklassen förvirrad och på mattan.

Jag tror det börjar klarna nu och jag syftar inte enbart på potatisfrågan. Ett lätt mål kan ha vänt sjukdomsutvecklingen. De säger att näringen sitter i skalet.

Red Stripe (1531)

av Johan

Red Stripe är ingen öl jag köper. Ändå har jag druckit ett par. Flaskan på bilden kom till mig tidigt en söndagsmorgon. Det är egentligen en historia i sig.

Vi hade en stund på oss att städa en stuga i skogen innan en kristen fundamentalist i cowboykläder skulle inspektera den. En stund är en kort tid en dålig morgon efter en bra natt och ingen av oss var vän med dammsugaren eller världen vid det klockslaget. Allt eftersom sovsäckar, väskor och ensamma strumpor försvann ut på farstubron förblev en påse med två öl kvar. Ingen av de boende kunde uppbåda några moderskänslor för ett par föräldralösa ölflaskor just då, just där.

Av någon anledning föll misstankar på mig när ägarskapet började diskuteras. Jag påpekade med viss udd att jag inte drack Red Stripe och att jag dessutom hade fullt upp med mitt frukostvin. Man tycker att någon ska förstå något sådant. Ändå lämnade flaskorna Skåne med mig och nu sitter vi tillsammans och beundrar utsikten från mitt fönster på 13:e våningen i Vällingby.

Det var inte första gången min relation till Red Stripe testades. En gång för mycket länge sedan på en plats långt bort var jag källarmästare vid den Blekingska Nationen i Lund. Bland mina arbetsuppgifter ingick att köpa in alkoholhaltiga drycker och sedan dricka en god andel av dem åt nationen. Under min stränga regim bestod sortimentet huvudsakligen av det jag kunde få billigt från Åbro bryggerier varje given vecka. Det hindrade inte att folk försökte få mig att köpa in andra drycker till nationens verksamhet.

Några lokala dancehall-entusiaster talade ofta och uppmanande om den där Red Stripe som skulle vara så bra och även om jag av princip inte sökte inspiration så bestämde jag mig till slut för att testa en. Den smakade som fem spänn. Som vatten drucket ur ett glas som borde ha sköljts en gång till i disken.

Nu sitter jag dock här, vid mitt eget skrivbord, och sippar på någon annans Red Stripe. Hur smakar den? Den smakar gratis. Jag antar att det är något.

14,90 kronor på systembolaget, nummer 1531 i katalogen

1 flaska Yes av 5 möjliga

Tre sorters bourbon

av Johan
George Jones

Inget berättar en historia som sakerna man finner nedtryckta i sina fickor efter två dygns fylleri i hjärtat av Skåne. Dessa saker ligger nu framför mig på skrivbordet, tillbaka i mitt örnnäste i Vällingby. Det är en historia som påkallar mig sin uppmärksamhet och den kommer att få den oavsett om jag önskar det eller inte.

Där ligger till exempel min slips med Scans företagslogo längst ner på spetsen. Det är ingen vacker sak men slipsar ska inte vara vackra, åtminstone inte ifall den på något sätt skall bidra till intrycket att man nyss lämnat ett Rotary-möte. I högen ligger även ett tomt paket cigaretter, skrynklat till en liten boll. När jag fick det fanns det tre kvar och den som gav mig det var helt enkelt trött på att låna ut sina egna. Detta var kring klockan fyra på natten och min bästa idé just då var att man kanske skulle börja röka. Förresten fanns det inte så mycket annat att göra då. Ingen var vaken som fortfarande kunde formulera en fullständig mening.

Bland mina förtappade tillgångar finner jag även en lapp med text som jag skoningslöst måste erkänna är skriven av mig själv. Det var mina stolpar till en inte så improviserad bourbonprovning som ägde rum sent på lördagsnatten. De berättade alla de viktigaste sakerna om tre sorters bourbon och jag använde dem inte. Det var sent och ingen var egentligen upplagd för mycket långa meningar fyllda med svåra ord. Cicero lär ha sagt att ”om jag hade mer tid skulle jag fatta mig kortare” och jag fattade mig kort och mycket lite av någon jag skrivit på lappen jag just fann. Så här lyder texten, i oredigerad form:

Wild Turkey 101 proof (50%) “The kicking bird”

Wild Turkey är USA:s mest sålda bourbon vilket illustrerar varför de är världens enda supermakt.

Den mest sålda spriten på systembolaget är X och x är förmodligen den enskilt viktigaste förklaringen till varför Sverige inte tagit över världen (TA REDA PÅ VAD SOM SÄLJER BÄST PÅ BOLAGET).

Mitt livs enda allvarligt menade politiska kampanj var för att få in Wild Turkey i systembolagets ordinarie sortiment.

Den enda jag övertygade var förmodligen Jonas, som försökte köpa en flaska wild turkey på en väldigt förnäm vin och spritbutik på Manhattan i New York.

De kunde inte expediera hans beställning.

Det finns ett par saker ni bör veta om wild turkey: Det är den enda sinnesutvidgande drog som HST skrev Fear and Loathing in Las Vegas på, ifall ni upplever kraftigt nedsatt hjärnkapacitet och temporär blindhet så är inte Austin Nichols skadeståndsskyldig och det är inte en dryck man beställer på en exklusiv vin och spritbutik på Manhattan i New York.

  1. Håll upp glaset och beundra den misstänkt transperanta vätskan
  2. Önska att du hade en isbit
  3. För glaset till näsan och dra in ångorna
  4. Kontemplera att du just förlorat 30 miljoner hjärnceller
  5. Drick bourbonen på valfritt sätt

Diskutera smaken – öppna för kommentarer

Bulleit

En kentuckey bourbon som säljs i en karakteristisk medicinflaska återfinns i Systembolagets ordinarie sedan ett par år. Den introducerades, närmare bestämt, mindre än fyra timmar efter det att Jonas kom hem från USA med vad han trodde var ett unikt exemplar

Det går inte att tala om bourbon utan att nämna George Jones. Ingen kan skilja Jones från hans bourbon. En av hans fruar försökte. När han sov tog hon alla flaskor och försvann i en bil med nycklarna till den andra, vilket lämnade George kvar i ett öde hus långt ut på landet utan bourbon. Ett par timmar senare kunde en sliten men mycket målmedveten George Jones ses svänga in på parkeringen till den närmsta baren, 3 mil bort, på en åkgräsklippare av märket John Deere.

Vad driver en människa till något sådant? Alkoholism, visst, men efter att ha druckit ett glas av denna bulleit tror jag vi alla kan vara överens om att det finns något mer som drar.

  1. Vi börjar med att lukta på bourbonen. Känn petroliumet, känn doften av fuktiga askfat morgonen efter, känn en svag, svag förnimmelse av att ditt liv kanske inte utvecklades till det du hade hoppats.
  2. Drick
  3. Smakdiskussion

Maker’s mark

Makers mark är ytterligare en klassisk bourbon. Även denna bourbon köpte Jonas med sig från USA vid ett tillfälle. Systembolaget reagerade blixtsnabbt på detta försök till orginalitet. Jonas var knappt genom tullen på Kastrup när systembolagets specialtränade varuintroducerare luftlandsatte 100 000 flaskor Makers Mark så att de skulle nå butikerna innan Jonas var över öresundsbron.

Makers mark är en bourbon för sena höstkvällar, sena höstmorgnar, grannfejder och utdragna vårdnadstvister där båda parter vill slippa ungarna. Detta är bourbonen som får dig att klia dig som en hund och beställa saker på internet för att de har fin färg.

  1. Skål
  2. Smakdiskussion

Det är inte mycket till bourbonprovning men alla de överenskomna delarna finns där: Alkoholromantik, elakheter mot Jonas och mer eller mindre slitna anekdoter från countrymusikens värld. Under perfekta omständigheter är det allt man behöver.

Allt pekar uppåt

av Johan
Verklighetens Vällingby

Det går bra för Gödsvinet. Antalet besökare har ökat med 100 procent per vecka under de två senaste veckorna. Ifall expansionen fortsätter i denna takt kommer vi att ha sådär 2,6 miljarder läsare lagom till ettårsjubileet. Det är denna sortens ambition vi måste leva med. Mänskligheten förtjänar det.

Den senaste tidens uppgång i besöksstatistiken har förstås mycket att göra med Jonas exklusiva direktrapportering från Bok och Biblioteksmässan i Göteborg. Under ett par dagars intensivt konfererande har han spridit Gödsvinets evangelium, inte ett gratistilltugg förblev oätet och inte en droppe bjudsprit förblev odrucken.

Samtidigt någonstans i Vällingby lever andra av Gödsvinets bloggare i en helt annan verklighet. Medan Jonas stal ostron från Babben Larsson i Göteborg så fick jag uppleva årets uppsättning av ”Vällingbydagarna”. En av höjdpunkterna var när jag någon gång kring lunchtid stod bakfull och frusen framför en scen mitt på Vällingby torg där två av de minst kända antikexperterna från ”Antikrundan” undersökte västerortsbornas krimskrams med illa återhållet äckel.

Jo det var höjdpunkten. Man fick åtminstone viss förståelse för hur hårt klippt TV-programmet är. Att döma av vad jag såg så är 99,9 procent av allt som folk släpar dit saker som överhuvud taget inte går att ange ett värde på eftersom det saknas. Lågpunkten var förmodligen när jag besökte bakluckeloppisen i Åregaraget. Jag vill helst inte prata om det men man kan säga att det inte var vad jag väntat mig.

Eftersom man uppenbarligen inte har det sortiment som jag hoppats på i bakluckorna här i huvudstaden så avslutade jag besöket på Vällingby-dagarna med att gå inom systembolaget. Senare samma eftermiddag, vid ungefär samma tid som Jonas drog sitt tredje glas gratischampagne, kunde jag glädjas åt att få tugga på ett par mögliga ostar och dricka hård sprit och surt vin med en olyckskamrat i den dunkla inramningen av mitt hyresrättskök. Det är verkligen skillnad på folk och folk i det här landet.

Är det någon som tycker detta låter bekant? Kanske någon kommer ihåg våra olika aktiviteter under april månad? Jonas kunde då recensera en lång rad drycker och etablissemang under sin överdådiga turné genom de mer välbeställda delarna av New York och New England i USA. Vid samma tid satt jag i utkyld skrubb till andrahandslägenhet, inklämd mellan nordens mesta prostitutionsstråk och Stockholms allra mest storskaliga biograf för medelålders män i regnrock. Under dessa omständigheter kunde jag för Gödsvinets räkning provsmaka olika sorters konserveringsmedel och skriva recensioner av jackvegas-ställen som Sköndals krog och Söderkällaren. Så ser det ut i borgarnas nya Sverige.

Så visst växer Gödsvinet men tillväxten har utan tvekan skett på bekostnad av allt större sociala klyftor mellan bloggens medlemmar. Hur länge ska det hålla?

Svinborsjtj

av Johan

Utvecklingen verkar inte längre gå att stoppa. Den innovativa vegetariska maten från provköket i Vällingby fortsätter att komma i allt underligare och oväntade former. Dagens bidrag till den redan omfattande arsenalen är dock ett halvt steg tillbaka eftersom det förmodligen inte alls är särskilt onyttigt. Receptet går dock att vidareutveckla i en mer hälsovådlig riktning och det är för detta ändamål som det i skrivande stund görs häpnadsväckande hjälteinsatser i laboratoriet. I väntan på den fullständigt onyttiga vegetariska maten kan jag därför presentera Gödsvinets alldeles egna Svinborsjtj.

7-8 rödbetor

2 morötter

2 gula lökar

2 vitlöksklyftor

1/4 vitkålshuvud

1,5 liter vatten

3-4 msk äppelbalsamvinäger

1-2 msk honung

2-3 msk grönsaksfond eller 1 buljongtärning

2 tsk creme fraiche

25 g smör eller olja

1-2 lagerblad

Salt, svartpeppar

Skala och hacka samtliga grönsaker till lagom stora soppbitar. Spara dock en rödbeta som du river eller kör i mixer. Riv även vitlöken. Så egentligen ska du nog inte riktigt skala och hacka samtliga grönsaker men det kändes som ett ordeffektivt sätt att skriva. Nu blev det ju inte så. Fräs alltsamman med matfettet i en stor gryta tills grönsakerna börjat svettas och du slutat tänka på hur fan man får bort rödbetssaft från ett par ljusa jeans. Tillsätt vatten, salt, peppar och en skvätt vinäger samt fond eller buljong. Ryck ett blad från lagerkransen på väggen och tillsätt detta till blandningen. Är du inte en filosof med doktorsgrad så vet jag ärligt talat hur du ska få tag på ett lagerblad. Du får väl hitta en langare eller något, antar att det finns en svart marknad. Om du inte ens brytt dig om att doktorera så är förmodligen inte den undre världen okänd för dig. Vid detta moment så har jag även valt att tillsätta lite honung. Detta gör jag för att hedra borsjtjens ursprungsland. Det är helt enkelt väldigt ryskt att hälla honung på oväntade ställen. Dessutom bryter sötman av bra mot vinägern. Dessutom råkade jag för en gångs skull ha honung hemma, en muta från Säby säteri som nu förväntar sig att jag även i fortsättningen skall boka konferenser hos dem. Koka allt på svag värme i minst en halvtimme. Spring som en svulten fåne och lyft på locket ungefär var tredje minut. Konstatera att det ser ut ungefär som vanligt. När allt är mjukt och fint är soppan färdig. Servera med en liten klick creme fraiche och vodka så kall som fysikens lagar tillåter.