whiskey

Suntory Kaku Highball

av Johan

Whisky och soda är det bästa du kan dricka om du råkar bära kisstofflor, knästrumpor, manchesterbyxor och stickad väst. I övriga fall skulle jag rekommendera något annat.

Nu bär japanska män i åldrarna 4 till 107 aldrig något annat än mörka skor eller kisstofflor, kostymbyxor och stärkt skjorta med eller utan jacka och slips, men de dricker whisky och soda ändå, helt utan respekt för seder och regler.

Endast de allra gubbigaste bland japanska kvinnor dricker whisky och soda men som de gör det.

Japaner i allmänhet dricker whisky med sodavatten på ett sätt som vi inte riktigt gjort i Sverige sedan Lilla Fridolf gick på biograferna.

Det avgjort vanligaste sättet att dricka whisky och soda i Japan är sedan 2009 i form av en Suntory Kaku Highball. Det är en dryck bestående av Suntory whisky och sodavatten. På burk.

Suntory Kaku Highball är en reaktion på det faktum att unga människor i farten inte blandar sina egna whisky och soda i snabbköpet. Den är en del i en strategi för att få folk att byta tillbaka till whisky från öl och det har på det stora hela varit en ganska framgångsrik strategi.

En del av förklaringen till det kan vara att 35 cl Suntory Kaku Highball kostar blygsamma 184 yen, cirka 16,50 kronor, medan 35 cl öl av erkänt märke kostar kring 225 yen, cirka 20 kronor. Det borde vara en skillnad stor nog för att vinna marknadsdelar bland storkonsumenter.

Suntory Kaku Highball är en blick tillbaka i tiden då de som kunde i Japan, Sverige och Amerika drack whisky och soda till maten. Det är en dryck som smakar som något av John dos Passos.

 Förpackningen är modern och praktisk och även om jag inte sett unga japaner dricka ur en burk som den på bilden så förmodar jag att det händer med tanke på att de finns i varenda Lawson, Seven Eleven och Family Mart i hela landet.

Suntory Kaku Highball finns i två utföranden, med 7% eller 9% alkohol. Valet är inte lika självklart som det låter, den silvriga burken med 7% har ett par stänk av citrus som höjer smaken. Guldburken med 9% är slätare och paradoxalt nog mindre smakrik. Det är mer av en törstsläckare.

Det ska dock sägas att båda versionerna smakar kraftigt vattnad whiskey med bubblor. Det är ingen smakfest och kalla mig gärna slösaktig men jag tvekar inte att betala 3,50 kronor för en öl istället.

Likväl finns det något värdigt i denna anspråkslösa förpackning. Japan kommer för en utlänning som mig i två versioner, den grällt högljudda och den stramt återhållna. Suntory Kaku Highball är en dryck för den senare sidan av Japan.

Suntory Kaku Highball stillsam och värdig, den gör inga åthävor och dess smak tränger sig inte på. Den är stark och tyst drink från en värld av starka och tysta människor som inte finns längre.

3 soda av 5 möjliga

Finns inte på systembolaget. Finns inte alls utanför Japan. Finns på Family Mart.

Fuji-Sanroku

av Johan

Det ligger en spritbutik vid järnvägsstationen i Ibaraki, jag tror du vet vilken jag menar. Jag var där för inte så länge sedan och jag är rikare nu. Det är en fin butik och med mig hem från den följde en flaska Fuji-Sanroku från Kirin.

Denna utmärkta whisky finns nästan inte alls utanför Japan eller Skärmarbrink. Beståndet i Skärmarbrink är dessutom på god väg att uttömmas. Naturen har sin gång med vacker whisky i vackra flaskor.

Fuji-Sanroku var inte den enda skönheten bland hyllorna där i Ibaraki i norra Osaka. Minna sköra sinnen fastnade längre än naturligt vid en presentförpackning innehållande en flaska Maker’s Mark och en mindre flaska Suntory Yamazaki sodavatten. Något dröjde sig kvar i mig vid åsynen av en lång rad med 3-litersflaskor med whisky av enklare slag.

Starkast intryck gjorde nog priserna, sprit är billigt i Japan.

Jag valde Fuji-Sanroku för att den inte var fullt lika billig som allt annat men ändå inte dyr nog att vara inlåst i ett glasskåp bakom kassan. Dialogen med en anglofob kassörska nödvändig för att låsa upp det skulle helt enkelt ha varit för mycket.

Det verkade också vara ett värdigt val, ett varje spritbutikshipster kan respektera. Det är viktigt att välja en vara som spritbutiksinnehavaren kan vara stolt över. Det lärde jag mig i Chicago.

Det finns all anledning att vara stolt över Fuji-Sanroku. Jag var stolt, den anglofoba kassörskan var stolt. Alla var stolta den eftermiddagen i Ibaraki.

Det är inte heller utan viss högaktning inför det stora i en udda flaska från Kirin som jag denna eftermiddag drar i mig sipp för sipp av en lite söt men härligt brännande whisky. Jag kan bli sittande här ett tag.

4 Nozomi av 5 möjliga

¥5450 vid järnvägsstationen i Ibaraki, finns inte i katalogen

Om Japan

av Johan

Tillbaka från att ha varit tillbaka i Japan kan jag se tillbaka på ytterligare två veckor av Japan som landet ter sig från en mycket liten lägenhet i norra Osaka. Det var i mitten på september som jag tog den finska vägen till östern med Finnair och jag hade nästan inga problem alls med att komma in i landet. Trots allt.

Japan är fantastiskt. Det tål att sägas och jag kan säga det eftersom Gödsvinet tillhör topp sju auktoritära källor till Japan i Skärmarbrink och Skärmarbrinkområdet. Säg det vi inte vet om Japan och jag vet inte vad jag ska svara.

Vardagslivet i norra Osaka är nästan precis som vardagslivet i södra Osaka eller för den delen Skärmarbrink. Man sover, äter och arbetar där som här, om än i olika proportioner och portioner. Fråga något, Gödsvinet har svar om Japan.

Hur får man tag på mat? Det är en fråga jag besvarade ganska utförligt redan 2016 men jag ska försöka ha tålamod med dig. Det är inte alltid lätt. Japanerna är i grunden ett jägar och samlarfolk och den som vill äta får vara beredd att slåss för det med de andra som står i klungor under monorailen i väntan på påkörda djur. Förlåt, det där var inte alls sant, tror bestämt jag spetsade eftermiddagskaffet lite bortom det nödvändiga.

Mat finner man i matbutiken vilket nästan alltid är fallet om man inte handlar på Hemköp vid Gullmarsplan. Det svåra är att hitta matbutiken, det tog mig pinsamt lång tid första gången jag var i Osaka och ju mindre sagt om vad jag levde på tills jag lyckades desto bättre.

I den japanska matbutiken finner man saker man efter mer eller mindre lång betänketid kan identifiera som mat. Efter mitt tredje långvariga besök gissar jag rätt i över 70% av fallen.

Det finns saker butiker i Japan inte har, en del mer förvånande än andra. En sådan sak är deodorant, som är i princip helt okänt i Japan. Man kan finna någon sorts roll-on med en subtil doft av tårgas på Family Mart men det är stort sett det hela. Är japaner svettiga? Om så märks det inte. Det kan vara 36 grader varmt och 107% luftfuktighet men japaner i alla åldrar ser helt oberörda ut i de stärkta vita skjortor och kostymbyxor som verkar vara någon sorts nationaluniform. Detta samtidigt som jag själv ser ut som något draggat från en skogstjärn. Vad de använder istället för deodorant vet jag inte men det har uppenbarligen med svart magi att göra och det fungerar.

En sak man bör undvika att köpa i en japansk matbutik är tandkräm. Om man inte kan läsa den helt japanska texten på tuben så är risken helt enkelt för stor att du köper och borstar med hårborttagningsmedel, fogmassa eller något annan nästan helt ineffektivt mot karies.

Kassörskorna i japanska matbutiker är nästan värda ett besök i sig. Deras yrkeskunnande är imponerande. När man ska betala sätter man sin korg på kassan varvid kassörskan börjar plocka upp vara för vara för att scanna och sedan placera dem i en annan, tom korg. Särskilt sättet på vilket de staplar varorna efter kategori, form och färg i den tomma korgen är imponerande. De fogar samman alla udda föremål man köpt i en prydlig och jämn hög på ett sätt som gör det nästan omöjligt att inte höra tetris-musiken för sitt inre.   

En sak som inte heller finns i Japan jämte deodorant och sinne för humor är pappershanddukar på offentliga toaletter. En och annan toalett kan ha en varmluftstork och om du är någon som någonsin fått dina händer torra genom att använda en sådan så vill jag gärna träffa dig för en ingående intervju. Det närmaste jag någonsin kommit var den där gången på flygplatsen i Prag då jag i ett ögonblick av inspiration körde upp högerhanden i fläkten med en resulterande elchock som fick mig att bli sittande på toalettgolvet ett tag.

I Japan förväntas du ta med dig dina egna don för handtork, det är anledningen, och så vitt jag vet enda anledningen, till att japaner alltid bär med sig en näsduk. Det är alltså egentligen inte en näsduk. Vi kan istället kalla den handduk. Jag själv bär i Japan med mig en vackert blåblommig näsduk, jag hade en röd men jag kunde aldrig komma ihåg vilken bakficka jag skulle stoppa den i.

Det jag gör mest när jag är i Japan är på japanskt vis att arbeta och mitt huvudsakliga näringsintag sker därför genom arbetslunchen. Inte sällan kommer denna i form av en bento-låda levererad av ett överårigt bud på moped. Bento är en låda med lite av varje i termer av kall mat. Nämn något och du kan få det i miniatyrform i en låda med en rad andra saker som du säkert inte skulle kunna komma på att nämna. Två veckors arbete gav mig ett pavlovskt syndrom inför äldre män på moped och något som mycket väl kan vara glutamatförgiftning.

Något som man inte heller har i Japan jämte deodorant, sinne för humor och stadsplanering är kaffe. Jag vet, det är det tråkigaste av alla tråkiga klagomål svenskar har om resten av världen men i Japan är klagomålet berättigat om än helt bortkastat. I Japan dricker man grönt te. I själva verket äter man också grönt te, du kan köpa vad som helst från tuggummi till båtfärg baserat på grönt te i Japan. Kaffe är däremot en utmaning. I Japan dricker jag mestadels Nescafe och inte ens det går egentligen att dricka utan en skvätt Suntory whisky. Lyckligtvis kostar en flaska Suntory 1200 yen i snabbköpet.

Suntory whiskey var, som traditionen kräver, det sista jag drack innan jag begav mig mot flygplatsen för att åka hem till Skärmarbrink. Detta nu som förr på grund av att jag inte ville lämna en flaska i lägenheten och andra svepskäl.

Hemfärden var lite mer dramatisk än vanligt. Något de har i Japan, även om de inte har deodorant, sinne för humor, stadsplanering eller fritid, är tyfoner. En sådan tog sats ända nere från Taiwan för att stoppa min flight men mina finska flygare fick mig upp i luften bara minuter innan flygplatsen gav upp för regn och vind och stängde.  

Det var en lyckosam flykt men inte utan en bitter bismak. Japan är fantastiskt och jag hade gärna blivit fast där ett tag till.

Produktplacering

av Johan

coop-1980I ett inlägg förra veckan skrev jag om inflytandet som John dos Passos och Ernest Hemingway haft på mitt val av vin. Det fick mig att tänka på vilka andra influenser, litterära och andra, som präglat mina konsumtionsvaror.

Särskilt lättpåverkad verkar jag vara i valet av whisky. Jag dricker Jameson utan annan anledning än att karaktären ”Kinky Friedman” gör det i författaren Kinky Friedmans böcker. Friedman har också skänkt mig en klädsam misstänksamhet mot en amerikansk kaffekedja.

Old Crow dricker jag för att Waylon Jennings skrev i sin självbiografi om hur han växte upp med den bourbonen i de torrlagda delarna av västra Texas. Jag lurade dessutom Jonas att köpa en flaska.

Hunter S Thomsons är den enda anledningen du behöver att dricka Wild Turkey och jag har med vissa besvär lyckats skapa den vanan trots att den saknas i Systembolagets ordinarie sortiment.

Thompson började senare i livet att dricka Chivas Regal istället och den är det nästan omöjligt att beställa på restaurang utan att bli hånad. Likväl gör jag det. Det finns saker som är viktigare och Hunter S Thompson är en sådan sak.

Famous Grouse kan också drickas med gott litterärt samvete. Det är whiskyn den skotska familjen Renton dricker vid en likvaka medan Trainspottings huvudperson Mark ”Rentboy” Renton har sex med sin brors nyblivna änka på toaletten. 

Även min ölkonsumtion har styrts av strategisk produktplacering och vilken konsumtion det har varit. I likhet med alla andra drack jag först Pabst Blue Ribbon för att den var med i Blue Velvet och i likhet med nästan ingen drack jag Old Style för att den förekommer flitigt i den amerikanska versionen av TV-serien Shameless.

Spaten hade jag nog druckit hur som helst men det skadar ju inte att det är den enda ölen som förekommer i Jean-Paul Sartres bok Äcklet, en bok som jag förresten försökte travestera i berättelsen ”Yrseln”, om Storsjöyran i Östersund.

Den mest radikala effekten av en litterär impuls jag upplevt var nog när jag spontanbokade en biljett till den lilla tjeckiska staden Nymburk efter att ha läst Bohumil Hrabal. På liknande sätt har jag cirklat kring Christopher Isherwoods kvarter i Berlin och gått upp och ner för Hans-Sachs-Straße i München i jakt på Freddie Mercurys ande. Både Isherwood och Mercury bodde dessutom utmärkt lägligt till för en bögöl.

Den enda anledningen att besöka stockholmsbaren Dovas är att Annika Norlin skrivit en rad om den. Det och att en stor stark kostar trettio spänn.

Produktplacering lönar sig. Var hade Becks varit idag om ingen placerat den på en bensinmack mittemot mitt vandrarhem i Berlin för all de åren sedan? 

Lördag i Lund

av Johan

lund

Jag tillhör inte dem som tar bilder av min mat. Det kan ha hänt någon gång. Jag tar bilder på flaskor mot skitigt kökskakel. Denna bild är dock långt för vacker för att inte förevigas.

På bilden ser du den frukost jag intog vid ett köksbord i Lund för precis en vecka sedan. Det var lördagsmorgonen efter fredagskvällen då jag testade samtliga öl från Lundabryggeriet. 

Havregrynsgröt med en rejäl klick hallonsylt, termonukleärt kaffe med en hälsosam injektion av whiskey och ett äpple.

Havren ger dig energi nog för att starta i två lopp på Jägersro. Det finns inte en bakfylla i världen som kan stå emot riktigt starkt kaffe vars bitterhet neutraliserats av irländsk nektar. 

Kombinationen kan vara nog för att få vem som helst att tro att allting fortfarande är möjligt, trots allt.     

Alkoholister utan gränser

av Johan

Jag fann mig alldeles nyligen tvungen att gå igenom mitt personliga arkiv vilket är något jag inte gör om jag inte är just tvungen. Eftersom arkivet är organiserat i enlighet med en sedan länge död muntlig tradition hittar jag nästan aldrig det jag söker. Det gör dock inte så mycket när man hittar en så fin lapp som den på bilden.

Lappen i fråga sändes från Lund till mig i Kalifornien som någon sorts internationell solidaritetshandling. Internationell spritsolidaritet. Jag har berättat den här historien mer än en gång redan men den här gången har jag gjort mig besväret att fotografera lappen i fråga så jag drar den en gång till. 

En gång i en avlägsen forntid bodde jag i ett litet hus på prärien i Kalifornien. Jag var utbytesstudent och det är varje utbytesstudents öde att förr eller senare presentera sitt hemlands traditioner och seder för värdlandet, speciellt i USA där de är helt tokiga i sådant.

Jag var först inte road av tanken men så kom jag på att om jag blandar tillräckligt mycket snaps så kommer ingen att fråga efter köttbullar. Det var åtminstone vad jag trodde. 

På något sätt kom jag att stöttas i mitt värv av en person vi i brist på fantasi kan kalla Johan, som jag kände från den Blekingska nationen i Lund. Det var som om han insåg under vilka andefattiga och inte minst snapsfattiga förhållanden jag levde där på prärien strax utanför Sacramento. Han bestämde sig för att dela med sig av sitt överflöd. 

I en generös solidaritetsgärning skickade han mig en hel uppsättning hemmagjord essens att blanda snaps med. Detta direktbistånd stoppades tyvärr av vad jag förmodar var mycket förbryllade, amerikanska tulltjänstemän. Den andra laddningen, innehållande diverse torkade växtdelar, kom dock igenom.

Snapsen blev mycket lyckad och en stor personlig framgång på den fest där jag serverade den. Jag har medvetet dolt de två recepten på baksidan av lappen eftersom de nog inte bör spridas till icke-blekingar.

Festen i fråga är förstås en historia i sig. Jag hade tappat upp snapsen i tre plastdunkar om 1,75 liter vardera. De hade tidigare innehållit den typen av bourbon som man dricker om man bytt Lund mot ett litet hus på prärien och har svårt med omställningen.

Den färdiga snapsen hade också en färg som liknade den hos sådan bourbon, åtminstone för den som inte är någon stor kännare. Den som är en stor kännare dricker inte heller den sortens bourbon. Det var med andra ord upplagt för missförstånd.

Den sista gången jag såg flaskan med ”Johans taffelsnaps” var den på väg bort med två utbytesstudenter från Hong Kong vars kunskap om bourbon, snaps och alkohol  i stort var fullständigt obefintlig. Jag såg dem aldrig mer.

När jag tänker på det föreställer jag mig att minst en av dem vaknade upp ur malörtsruset flera år senare bara för att konstatera att han var svinfarmare och lokal förtroendevald för Sverigedemokraterna någonstans i Göingebygden. 

Eftersom jag hann pröva rätt mycket av snapsen själv vet jag inte om det var den festen som någon hittade en väska med golfklubbor. Alkohol är inblandat i nio av tio golfolyckor och detta var inget undantag. 

Det peggades upp vid det svåra 300-metershålet vid den öppna köksdörren och efter ett par halvhjärtade innebandyfösningar började golfbollar landa runt om i kvarteret. Polisen var där på mindre än tio minuter. De har en speciell larmkod för golffylla i Kalifornien. 

Detta är dock långt mer än vad någon behöver veta om en handskriven lapp jag precis hittade längst bak i ett köksskåp. Jag tror jag lägger denna historien till handlingarna nu. Förresten minns jag inte så mycket mer. 

Malakias

av Jonas

Rökig öl. Det är den näst svåraste öltypen att lyckas med. Svårast är den underkategori där man försökt uppnå rökigheten genom lagring på whiskeyfat. Jag satt här och var sugen på något och kunde inte bestämma mig för bourbon eller öl, och när Malakias från Strömsholms brygghus blickade ner på mig från kylskåpshyllan med ett löfte om att kunna kombinera de två konstarterna var valet lätt. Även om jag vet att det är en svår öltyp. Vad fan, jag är ju också en svår öltyp.

Malakias är lagrad på fat från Islay och lägger således rabarber på de rökigaste av rökiga fat man kan få för pengar. Att dricka oamerikansk whiskey är att vara emot frihet, men tvingas jag så väljer jag whiskey från Islay. Men jag är tveksam till om den bör korsas med öl.

Doften av rökig whiskey är påtaglig. Smaken är sur, rökig och utspädd. Ingen tyngd, bara våt rök. Lite som en unken gammal blöt handduk som torkat halvvägs i en skogsbrand. Som en brasa som slocknade i regnet igår. Det kan inte vara meningen att det ska smaka såhär, jag måste ha fått ett måndagsexemplar. Den här kan jag faktiskt inte ens avsluta, den kommer att få möta sin skapare i vasken.

Sommaren och dess drycker

av Johan

Sommaren rasar tvärs över hela Stockholm, från bergstoppen på södermalm där jag gör mitt dagliga värv till mitt rofyllda örnnäste här i Vällingby. Rusigt skamlösa människor bjuder ut sig till solens strålar i parker och grönområden. Så sent som i går såg jag två tonåringar ligga och hångla i solen vid Anna Linds grav på Katarina kyrkogård.

Den plötsliga sommaren har haft direkta fysiska konsekvenser på omgivningen här ute i västerort. Från mitt fönster på 13:e våningen har jag utsikt över mil efter mil av förort. Villor, radhus och låga hyreshus sträcker sig mot Hjulsta och evigheten. På vintern ser jag dem alla mycket klart men eftersom det är väldigt gott om träd i de gamla bostadsområdena här ute så försvinner nästan all bebyggelse under lövverk så fort våren gått över i sommar.

En dag befinner man sig i förortseländet, nästa dag blickar man ut över skogsmånen Endor. Endast Kista med sin blanka skyskrapa sticker upp vid horisonten likt Smaragdstaden i Trollkarlen från Oz.

Med sommaren kommer inte bara löv på träden. Precis lika förutsägbara är sommarens alla drycker. Kungen bland dem är en dryck som jag dricker nästan dagligen när temperaturen kryper över 15 grader, vilket sedan jag flyttade från Östersund kan bli flera dagar om året. Jag syftar förstås på det irländska isteet.

Irländskt iste påminner på det stora hela om vanligt iste. I själva verket gör jag det alltid med hjälp av en helt vanlig påse iste-pulver från Lipton’s. Vad som skiljer irländskt iste från vanligt iste är förstås samma sak som skiljer irländska arbetsplatser från vanliga arbetsplatser. Whiskey.

Irländskt iste tillagas så här: Häll upp innehållet från en påse Lipton’s iste med citronsmak i ett kärl som rymmer minst 1 liter. Tillsätt 2-3 dl Jameson whiskey och rör om länge. Fyll på med 6-7 dl  kallt vatten, några isbitar och eventuellt några skivor citron. Låt stå kallt ett tag.

Detta är receptet som präglat mina 10 senaste somrar. Det blir inte sommar innan man gjort sin första kanna och man kan ofta förneka sommarens frånfälle långt in i september med hjälp av ännu ett glas sötsur whiskeygrogg. Irländskt iste smakar av strävt av citron då whiskeyn dödat den söta eggen och alla smakerna förenas i den gemensamma smaken av sommar. Detta är drycken som gjort ett stort antal storsjöyror lite yrare och somrarna i stort lite mer febrigt berusa(n)de.

Receptet är förstås långt ifrån originellt. I själva verket verkar tillverkarna av Jameson whiskey också ha insett dess potential. En gång för ganska många år sedan köpte jag en stor flaska Jameson på en flygplats någonstans. Vid det tillfället fick jag och alla andra som köpte en sådan flaska också en liten påse med pulver, inte olik Lipton’s iste, som man blandade med vatten och Jameson för att få en iste-liknande dryck som smakade av citron. Detta var för mig en bekräftelse på att bra idéer sprider sig själva eller att någon från Jamesons destilleri installerat spionkameror i min lägenhet.

Hur det än är med den saken planerar jag låta denna dryck definiera även denna sommar. Jag sippar på ett glas irländskt iste medan jag skriver detta. Det är viktigt att dricka mycket när det är varmt.

The Black Grouse & Cola (708)

av Johan

Varför köper man en liten metallburk med färdigblandad whiskey och cola? Det är svårt att låta bli när man ser dem uppradade där i whiskeyhyllan. De är systembolagets smågodis, hade det varit en annan butik så hade burkarna legat i en korg vid kassorna.

Det är förstås en helt onödig produkt men har man 25 spänn för mycket så kan man lika gärna plocka med sig en burk hem. Kanske är detta vad man dricker på väg hem med flaskorna? Lite som den där chokladbiten folk äter i bilen på väg hem från stormarknaden.

The Black Grouse är den lite rökigare versionen av The Famous Grouse och det känns även genom ett par deciliter söt cola-läsk. Det smakar förstås inte illa men jag kommer inte undan känslan av att ha betalat för något jag kan göra bättre själv. Den som vill slippa det arbetssamma momentet med att hälla två olika vätskor i ett glas skall dock känna sig lycklig över denna nya produkt på systembolaget.

24,90 kronor på systembolaget, nummer 708 i katalogen

3 raggargroggar av 5 möjliga

We’re gonna be in the Hudson.

av Jonas

Den 21 februari släpper systembolaget sitt tillfälliga vårsortiment. Jag ögnar alltid igenom listan med spännande nya öl som dyker upp med en regelbundenhet som bara ett statligt monopol kan se logiken i. Bourbon county vanilla stout från Goose Island är kanske den mest spännande som kommer nu, men vanilj i ölen är inte riktigt min grej. Och Sierra Nevada Jack & Ken’s Ale är lite väl magstarkt med sina 399 kr för en flaska. Det är fyrtio tusen miljarder euro!

Men med en vindögd blick slängde jag också ett getöga mot spritsegmentet av listan. Två nya sorters bourbon dyker upp, nämligen de tu avbildade ovan. De kammar man hem för ynka 550 kr flaskan, men då är det också hela trettiofemmor. Hu.

Var går egentligen gränsen för vad nördigheten får kosta?