Det japanska köket

det-japanska-koket

Det tog mig dagar att behärska det japanska köket och då inkluderar jag inte ens tiden det tog att hitta en matbutik i min öde del av norra Osaka. Mat tar tid i Japan men jag börjar tro att det är värt det.

Ja, jag är tillbaka i det Osaka som jag lämnade under förvirrande former för lite mindre än ett år sedan. Ingångsvärdena är desamma men den korrigeringen att jag tilldelats en större lägenhet med ännu mer svårbegriplig hushållselektronik än förra årets. Lägenheten har också en urinoar på toaletten, det har inget med ämnet för detta inlägg att göra men jag gillar att säga det.

Åtminstone hoppas jag att det är en urinoar. Min förmåga att gissa användningsområde för andra installationer i lägenheten har stundtals sviktat så det finns anledning till oro.

Jag kunde exempelvis länge inte förstå varför det skulle finnas en knapp på en kontrollpanel i köket som hällde upp ett bad i en helt annan del av boningen. Samma panel styr låset på ytterdörren och varmvattenberedaren, som har en helt egen gasuppkoppling, komplett med en egen gasräkning och en egen liten man i blåställ som kommer för att inkassera den när du har druckit lite för mycket whiskey i solen på innergården eller vid annat olämpligt tillfälle.

Fast nu skulle det här handla om det japanska köket. På bilden ser du mitt bidrag till det. Det är resultatet från ett rätt genomsnittligt besök i butiken som visade sig ligga ett par stationer bort med monorailen.

Överst i det högra hörnet finner du kött i jättesmå förpackningar. Köttet är kött och utmärker sig inte i något annat avseende än att det säljs i jättesmå förpackningar. Innan jag kom till Japan hade jag aldrig köpt köttfärs för att den såg gullig ut. 

De äpplen som ligger intryckta intill köttet i jättesmå förpackningar är på det stora hela rätt otypiska för det här landet. Ett typiskt äpple i det här landet är av en exakt standardiserad storlek, perfekt i form och färg och utklädd i en käck liten nätbyxa i cellofan. 

Bröden till vänster är – som grupper till vänster ofta är – splittrade. Överst finner du nationens stolthet i form av jättetjocka skivor av vitt bröd med konsistensen av perfekt kashmirull. Strax under vilar de subversivt utländska stycken grovt bröd av tysk sort som säljs om tre skivor styck i glansiga presentpåsar med guldknäppen. De finner man i en ”fransk” brödbutik i trakten som i övrigt nästan uteslutande säljer bakverk av munk och wienerbrödskaraktär.

Äggen är som ägg är mest men de har mycket gulare gula. När ett ägg har en gulare än vanligt gula i Sverige så kan det betyda att hönan fått glida omkring som hönor gör och äta saker som hönor äter. Den förklaringen utesluter jag här, förmodligen utsätts japanska hönor för någon sorts yrkesrelaterad social press som gör att de producerar fem sådana gulor om dagen utan någon som helst föda.

På mitt japanska köksbord finns också lite skinka i jättesmå förpackningar, färdigkokad udon, gröna bönor och bisarr smältost som aldrig varit i närheten av en leende kossa.

De små falafelformade delikatesserna i plast tillhör den kanske viktigaste sektorn i den japanska kostcirkeln: Den oförklarliga färdigmaten. Det går nästan inte en dag utan att jag hittar en ny form av besynnerlig färdigmat, oftast under mina ölrundor på Lawson och Family Mart.

Det kan vara vad som helst och vad som helst är mer vad som helst i Japan än någon annanstans i världen. Bullarna på bilden visade innehålla fiskmassa och precis en grön böna vardera. Vid ett tidigare tillfälle köpte jag ett helt paket panerad och friterad kycklingbrosk. Man vet aldrig vad man får men i flera fall har det inte varit vedervärdigt.

Så är då det japanska köket. Nu när jag lärt känna det är jag glad över bekantskapen. Jag tror dock att jag är redo att gå vidare.    

Liknande inlägg:

Publicerat i Okategoriserad och taggad , . Bokmärk permalänken. RSS-feed för det här inlägget. Trackbacks är avstängda.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.