Nu när årets bästa högtid närmar sig med stormsteg passar det bra med lite tips på snapsvisor. Själv kan jag inte sjunga, knappt ens skråla, så jag lämnar sjungandet åt Bengt Sändh och Rune Andersson. Dessa två har spelat in många dumheter, men min nostalgiska favorit är Swänska supvisor. På baksidan kan man läsa följande:
Vi vill med denna skiva slå vakt om vår fina gamla tradition att sjunga till snapsen. Vi tycker att det är omoraliskt att ta en sup utan att först sjunga en snapsvisa men vad som är än mer omoraliskt, ja rent av hyckleri är att sjunga en supvisa utan att sedan ta sig ett järn. Vi är förvisso inga sådana hycklare och därför blev skivan som den blev. Men vi hade djävligt roligt när vi spelade in den.
Under skivans gång spelar och sjunger de snapsvisor. Och dricker snaps. Till en början med en viss disciplin, men framåt slutet är det ganska dimmigt, och många av festdeltagarna sjunger med. Det är mer av en inspelad fest än en samling sånger.
Skivan i sin ursprungsform finns inte på spotify, men består av de 22 första låtarna på den här skivan. Jag rekommenderar den varmt. Föredrar man äkta vara välkomnar jag intresserade att komma hem till mig och avnjuta den på vinyl, och med snaps, så som sig bör.
Just den frågan fick min bättre hälft en kväll i augusti av en överförfriskad dalmas. Vad han ville är oklart. Det enda vi vet är att han strax därefter flyttade till det nästan potatisfria landet Japan. Vad detta ska betyda vet ingen.
Jag vet i alla fall vilken som är min favoritpotatis. Stekt potatis. Jag äter helst min potatis råstekt, allra helst till inlagd sill. Passar även utmärkt till de flesta sorters kött, och även till fisk. Ja i stort sett till varje rätt med potatis, med undantag för den närstående sillfrossan på midsommarafton, då kokt nypotatis är att rekommendera.
Så här tillreder man perfekt råstekt potatis:
Skala potatis, 3-4 medelstora per person.
Dela dem i små kuber, mellan 0,5 och 1 cm stora.
Sätt på stekpannan på högsta värmen, använd smör och någon smaklös olja. Detta är viktigt. Oljan är ett måste för ytan och för att smöret inte ska brännas vid, och smöret behövs för att smör och potatis gillar varandra.
Lägg i potatisen, salta och peppra. Fega inte med saltet, men var försiktig med pepparn.
Sänk värmen till näst högsta. Lägg inte på något lock.
Vänd potatisen ofta och gärna i ungefär 15-20 minuter. Detta beror helt på mängden potatis. Börjar det se torrt ut så häll i mer fett. När potatiskuberna fått en knaprig yta och börjar sitta ihop med varandra är den klar. Smaka av att den är genomstekt.
Som sagt äter jag helst detta med sill, gärna en krämig som senapssill och/eller skärgårdssill. Ett kokt ägg med kaviar passar fint till. Och öl.
Ett långt namn och en naturromantisk etikett som lovar mycket.
Bergen på etiketten såg först amerikanska ut, men nu tror jag det är alperna de menar. Inte helt otroligt då de försökt göra en tysk öl heller. Det här smakar Europa. Smakrikt och fylligt, inte beskt. Jag känner malt, bröd och sydtyska rådhus. Alkoholstyrkan på 6,4% känns, men är aldrig spritig. Jag känner en instinktiv lust att ställa mig upp och vifta med en EU-flagga. Jag vill marschera i alperna med läderbyxor. Det vill jag å andra sidan ofta.
Men när allt kommer till kritan smakar denna ganska vanligt. Den är fyllig och trevlig, men inget extra, inget personligt. Kanske för att en väldigt europeisk öl inte är så väldans exotisk för en europé. Jag vet inte. Jag vet inte vad den här ölen har för plats.
Det blir tre av fem euro-förespråkare.
Finns tillfälligt på systemet för knappa 30 kronor.
Tro det eller ej, men det finns fler bloggar än denna på interwebben. Jag upplever att det är något som blev poppis strax efter att Gödsvinet lanserades nu i våras. Bloggtoppen heter en sajt som håller reda på en massa bloggar, inklusive denna. En av de intressantare funktionerna är att den kan rekommendera liknande bloggar.
Bloggar som liknar Gödsvinet är tydligen Pernillas recept (japp, det är Pernilla Wahlgren), en blogg som jag personligen tycker ligger en bra bit från det vi försöker åstadkomma här. Mat och politik däremot lider av samma schizofrena inställning till gastronomi som Gödsvinets skribenter gör och hamnar närmare. Lifezone tillhör de knappa 110% av sveriges matbloggar som driver LCHF-evangeliet på ett sektliknande sätt. Det har gått så långt att en matblogg känns riktigt bra så länge den bara inte handlar om att nedkalla förbannelser och demoner över livsmedelsverket och deras riktlinjer angående lättmjölk och margarin. Ska man läsa sådan tjafs tycker jag man ska gå direkt till den sekteristiska källan och se vad Doktor Fett har att säga. Det är läskigt och roligt.
Nej istället för att följa bloggtoppens tips har jag ett par riktigt bra lästips åt er här:
Middagsklubben. En grupp härligt självdistansierade entusiaster som experimenterar med matlagning, och dokumenterar det hela ytterst bra. Läs till exempel här om när de tillredde en monsterchili med ett grisben som köksredskap. Eller på Granviks blogg om när samma personer köpte guldkött, och i ett köttberusat tillstånd erbjuder sig att inte diska den lånade stekpannan så att ”arom och fibrer av guldköttet stannar i pannan”.
Schnille och Schmak. Stavningen är troligen av studentikos art, men ger ändå ett vackert skimmer av att ta ner något högtravande på jorden. Bloggen handlar om öl, och är en bra resurs om man är eller vill vara ölnörd. En annan bra ölblogg är
På tungan är sydsvenskans officiella mat-och-dryckblogg. Den är utmärkt att följa om man vill ha öltips i och kring Malmö. Musikskribenten Håkan Engström har snorkoll på traktens ölhändelser.
Väl kyld kommer denna dryck bäst till sin rätt. Då smakar den fruktigt, sött och syrligt, men fortfarande med en behaglig fyllighet, vilket i slutändan är det som skiljer den från öl som man dricker med citron ur jättestora glas. Jag kan inte undgå att känna en aningen metallisk smak, och en lite för skarp kolsyra som drar ner betyget. Eftersmaken är inte så mycket att hurra för, men den är ändå god. Kanske skulle den varit lite starkare, den väger in på under 5%, och då i mindre flaska. Kanske skulle den inte alls det för vad fan vet jag?
Som sommardryck tror jag den här ölen passar bra. Helst till mat eller något passande tilltugg. I ensamt majestät blir den aningen tam. Finns på systemet för en femtilapp, vilket jag tycker är aningen för dyrt.
Tre Belgien-vurmande bloggskribenter av fem möjliga.
I helgen som gick hade jag nöjet att få spendera mina surt förvärvade pengar på Malmös två bästa krogar. Fredagen avnjöts på Bastard, men det har jag ju redan skrivit om en gång så jag lämnar det därhän den här gången. Kan bara nämna att de fortfarande har sin drink C.B.T, en underbar blandning av äpple, citron och bourbon som ej bör missas.
Hela lördagen gick åt till ett måleriprojekt vi har där hemma, så naturligtvis kände jag att jag var värd ett restaurangbesök till. Och den enda krog som just nu kan toppa Bastard är Belle Epoque vid Möllan.
Stället är pretentiöst i sin frankofila inredning. Allt är genomtänkt lyxigt, men inte pråligt. Och det är så där avslappnat som ställena vid Möllan är. Menyn är tre rätter lång, en vegetarisk, en köttig och en med fisk, och hela menyn byts varje vecka. Några förrätter finns inte, men vad man än beställer får man en liten prydlig skål med något gott före maten. Den här gången serverades vi en leverpaté av något slag.
Långkokt grissida verkar ha sköljt över landets krögare hårdare än kaffe latte, och Belle Epoque är inte sämre än att de kan haka på den trenden. Grisen smakade enligt utsago utmärkt. Fisken var kummel som vakuumförpackats och kokats, och även den smakade väldigt bra. Den serverades med råstekt potatis, sparris och en skum (men god) äggula kokt i rapsolja.
Till detta slukade vi en flaska fransk cider då ingen var sugen på vin. Det funkade förvånansvärt bra. De har ett fåtal men ganska väl utvalda ölsorter för den som är lagd åt det hållet. Efterrätterna blev en rabarberhistoria och en annanassorbet med yoghurtpannacotta. Ingenting var dåligt, men det är huvudrätterna man blir hänförd av. Personalen är pålästa och trevliga och de gör upplevelsen ännu bättre.
Tillsammans med helt acceptabla priser kan betyget inte bli annat än fem romantiskt lagda frankofiler av fem möjliga. Hit återvänder jag mer än gärna.
Uppmärksamma läsare märker att jag gett toppbetyg åt nästan allt jag ätit och druckit på senare tid. Jag vill bara dementera att jag drabbats av facebook-smittan som går där alla måste intyga hur mysigt de har det hela tiden. Jag har helt enkelt bara haft tur med allt gastronomiskt jag företagit mig på senare tid, och innerst inne är jag samma bistra kritiker som jag alltid varit. Jag utlovar fler sågningar framöver.
Likt mycket annan före detta fulmat har korven fått sig ett uppsving på senare tid. Ni har säkert märkt att man i vanliga matvaruaffärer numera hittar mängder med korvsorter, och i ett hörn med chockerande prislappar brukar det även finnas färska korvar. Men om man bor i Malmö behöver man inte nöja sig med det trots allt taffliga urvalet inne på hemköp. Nej här kan man uppsöka Korvhuset, som finns på två platser i stan.
101 sorters korvar stoltserar de med. Jag brukar köpa hem lite olika när jag knatar förbi efter jobbet. Ägaren tipsar gärna om olika sorter, igår kom jag hem med färsk rosmarinsalsiccia som smakade utmärkt tillsammans med evighetsbubblad tomatsås och pasta. Deras färska mergues smakar utmärkt, och det gör också bästsäljaren chistorras, och de olika chorizos och trollkorven.
Blir abstinensen för stor kan man sluka någon av de sorterna som finns på grillen direkt på stående fot. Det passar ofta utmärkt med en stödkorv till mellanmål.
Så glöm Orvars Korvar borta vid hansa, och omfamna istället Malmös riktiga korvfinsmakarhak.
Idag inträffar ytterligare en i raden av högtider för dataspelsentusiaster. Idag släpps Red Dead Redemption.
Det är välrenommerade studion Rockstar, sedan tidigare känd för bland annat Grand Theft Auto, som står bakom spelet. Det finns en viss hajp redan, och det har all möjlighet att slå ordentligt.
Vampyrtrenden som började för ett fåtal år sedan är vi hjärtligt trötta på och jag tror att cowboytrenden är nästa grej. True blood och Vampire diaries känns sådär lagom fräscht numera, meden serierna med westerninfluenser börjar dyka upp. Till exempel Justified, med tydliga spår av cowboyattityd.
Kille med koll på mode
Cowboytrenden har försökt komma tillbaka ett tag, inte minst med hjälp av Brokeback Mountain, men först nu är världen mogen. Först nu när den gröna vågen sköljt över oss kan vi gnugga ögonen fria från kvistar och näver och se hur vi kan förhålla oss till naturen på ett moget sätt.
Vampyrtrenden kan tyckas ha haft dålig direktkoppling till mat. Möjligtvis skulle man kunna dra någon långsökt parallell mellan senaste tidens vurm för inälvsmat och köttätande zombies, men tänker man ett steg längre än så kan det faktiskt finnas en koppling. Zombies och vampyrer är en flirt med vårt djuriska ursprung hos moder jord, och det har sin tydliga relevans i den jordnära attityden i grönsakslådor och restauranger som serverar årstidens rotfrukter med rå oxnjure. Nästa steg är att ta den här jordnära trenden ett steg till. Det handlar om att överleva, och att göra det med stil.
Bacon på burk
Konservburkar får ett uppsving. Mat som känns naturnära, men utan att kräva mycket av sin tillagare kommer att bli populärt. Ingen hade egentligen någonsin tid för långkok och svåra rotfrukter, även om det var högsta mode. Bacon, bönor, ägg, korv och torkat kött, rejäl mat som man blir mätt på och som inte kräver kylskåp. Campbells soppor, jordnötssmör och annan kulinarisk americana kommer igen. Konserverna blir designade till målgruppen ”folk med trasiga jeans” och de kommer att fokusera på att vara utan tillsatser som ett spår av dagens antitillsatstrend.
Vin är ute. Möjligtvis är det ok med billigt rödvin man dricker direkt ur renseln. Nya ölsorter kommer som passar bra att dricka vid en lägereld, dvs halvljumna. Den goda ölen är här för att stanna, och jag tror inte på någon återgång till Bud, snarare kommer vi få se en explosion av innovationer inom ölbranschen härnäst. Bourbon, om det nånsin varit ute, kommer med full fart. Inom bara några år kommer systemet ha lika bra utbud av bourbon som de idag har av single malts.
Gore-tex har sett sin sista storhetstid. Skaljackorna för fyra tusen kronor som varje människa äger idag är hopplöst ute imorgon. Nu gäller läderboots, läderjacka och snusnäsduk, och alla människor kommer att börja använda hölster och sadelväskor istället för sina haglöfsryggsäckar. Jeans är återigen den bästa vildmarksbyxan. Vi har redan sett jeansjackans och jeansskjortans återkomst i vårmodet.
Tyvärr kommer väl detta också tjatas till leda, och sura ungdomsföljetånger kommer att förstöra tjusningen med denna vackra estetik. Men tills dess är jag nöjd med att vi rider en ljus framtid till mötes. Jag skrockar förnöjt åt mina nyinköpta läderkängor och westernskjortor och jag ler ett stort dollargrin när jag tänker på att jag äger aktier i Jack Daniels. Så snart jag kommer hem ska jag kila ner till dataspelbutiken på hörnet och omfamna vårt nya mode på ytterligare en front.
En vän tipsade mig om att Bishops Arms i Malmö har Brouwerij de Molen-vecka nu. Detta är något man måste veta, eller känna på sig, då deras nyheter sällan tar sig in på deras egen sida över nyheter.
Jag vet inte exakt vad de erbjuder på Bishops, men jag ska dit imorgon och avnjuta några smakprov. Då får vi se om bryggeriet verkligen är bra eller om mitt omdöme bara var grumlat efter närmare 50 olika smakprover sist.
Nu när årets bästa högtid närmar sig med stormsteg passar det bra med lite tips på snapsvisor. Själv kan jag inte sjunga, knappt ens skråla, så jag lämnar sjungandet åt Bengt Sändh och Rune Andersson. Dessa två har spelat in många dumheter, men min nostalgiska favorit är Swänska supvisor. På baksidan kan man läsa följande:
