Verklighetens öl

Öl-i-solenölen

av Johan

Det är sommar och på sommaren gör människor dumma saker. Något av det dummaste man kan göra med öl – och det är en ganska bred kategori av dumheter – är att dricka den i solen. Det här avsnittet av Gödsvinets serie Verklighetens öl handlar om öl-i-solenölen.

Det här borde vara enkelt: Öl tål inte sol och det gör inte heller den som dricker den. Det är min erfarenhet.

Öl säljs i färgade flaskor för att solen plågar den och öl som säljs i genomskinliga flaskor är antingen inte ens öl till att börja med eller i grunden så dålig att solstrålar inte kan förstöra den mer. En person som dricker öl bör på liknande sätt förvaras bakom färgat glas eller andra skyddande material. En person som dricker öl i genomskinlig flaska bör sättas i skamstock på kyrkbacken nästföljande söndag.

Låt mig berätta hur jag erfarit denna av verklighetens öl. Det är en berättelse om smärta och vanställdhet mer gripande än andra berättelser om smärta och vanställdhet som någon av Leif GW Perssons många självbiografier.

Jag har druckit öl i solen. Som vi redan konstaterat gör människor dumma saker på sommaren. En gång var på en av Vikings båtar och det är egentligen allt man behöver säga. Det var sol i skärgården och en Lapin kulta kostade 40 kronor på soldäck. Dagen efter vaknade jag med en puckel av vätska i pannan som delvis skymde sikten. Det var ändå ingen vacker syn i spegeln och det var öl-i-solenölens fel.

Använd solkräm. Om jag kan erbjuda bara ett tips inför framtiden så skulle solkräm vara det. De långsiktiga fördelarna med solkräm har bevisats av vetenskapsmän medan resten av mina råd inte har någon mer pålitlig grund än plagiat från 1990-talets MTV.

Solkräm låter som en somrig efterrätt på Kronobergshäktet men det är din bästa vän i kampen mot öl-i-solenölen. Jag använder solkräm när jag behöver och jag behöver ganska omgående efter det att solen kommer ett meningsfyllt stycke över horisonten i februari.

Det har hänt att jag försummat behoven på sommaren. På sommaren gör människor dumma saker. Ibland har medmänniskor fört tillbaka mig till förnuftets smala bana. En gång på en festival i Texas pekade en reslig farmare på mig med hela handen på 15 meters avstånd med ett rytande ”YOU!”. Sedan plockade han fram en tub och spritsade en stor hög solkräm i min handflata. Åtminstone tror och hoppas jag att det var solkräm.

En gång gick jag en promenad i Arizonas allra roströdaste öken en solig och mycket het dag i juli. Utan solskydd. På sommaren gör människor dumma saker. En indian gav mig en tub solkräm där i öknen. Jag antar att han sett nog av den röda mannens plågor.

Hudcancer är inget skämt för oss de allra ädlast grisrosa av alla guds människor. Öl-i-solenölen måste vara vad IOGT-NTO menar när de säger att alkohol orsakar cancer.

Solen skiner över Johanneshov idag och jag dricker en öl inomhus. Öl-i-solenölen dricks bäst i skuggan. Kanske går jag ändå ut en stund på balkongen och om jag känner mig äventyrlig kanske jag även lyfter på hibernalhatten åt solen. Konstigare saker har hänt. På sommaren gör människor dumma saker.

Flyttölen

av Johan

Verkligheten råder och den är inte din vän. Verkligheten blir dock aldrig värre än att den kan lyftas av en öl. Verklighetens öl. Verkligheten blir aldrig verkligare än när man flyttar och det är ingen tillfällighet att just flytten är nära associerad med konsumtion av stora mängder tysk öl.

En svår söndagsmorgon i augusti flyttade Gödsvinet Bromma in i Bromma och plötsligt blev namnet mer meningsfyllt. Jag vaknade den morgonen vilket skulle visa sig vara ett misstag. Kvällen innan hade jag överlevt en kräftskiva men inte med mycket. Världen var skaldjur och magsyra,

Var hade jag varit utan flyttölen? Förmodligen på rätt plats i tid men jag föredrog det ändå som det blev. En vitlackerad burk DAB var allt som behövdes för att komma i form att tappa möbler tills solen gick ner över Abrahamsberg.

Min flytt från Vällingby till Johanneshov genomfördes nästan helt utan hjälp från flyttölen, huvudsakligen på grund av att jag jämte stadsbud också var chaufför av flyttbilen. Det var på det stora hela ganska eländigt. Väl på plats kunde jag dock omskola flyttölen till målaröl då jag konsumerade 15 liter kalkvit målarfärg och 12 halvlitersburkar DAB i vad som kan vara min sista renovering av lokalen jag skriver detta i. Det finns här färg på ställen du aldrig skulle ha gissat.

En gång för ganska länge sedan tappade jag möbler åt någon jag känner i Malmö och såvitt jag vet har staden aldrig riktigt varit densamma igen. Flyttölen var då ett sexpack folköl från en bensinstation och det är ett vittnesmål om människans livskraft att den gick att flytta ändå.

Tunga möbler har aldrig varit tyngre än de två dagar jag bar dem med bara ljummen folköl att stärka mig med. På den tredje dagen strilade det blod från kroppsöppningar du helst inte vill ha blod strilande från om du kan undvika det. Lyckligtvis hade jag då hunnit inhandla några burkar DAB.

Flyttölen är verkligt verklig och det är inte en skön verklighet. Jag vet eftersom jag är där nu. Förmiddagen har spenderats med att planlöst släpa saker upp och ner för trapporna i huset. Inte många i föreningen var lika redo att assistera en flytt av saker men inte många i föreningen känner till flyttölen. Jag fick ställa väckarklockan för att hinna med en DAB innan avgång till lasset på våningen under. Det var utan vidare värt det.

Verklighetens öl är kanske verkligare än någonsin och även om jag skulle ha skrivit ett inlägg om verklighetens korv så är jag tillfreds med att veta att verklighetens öl fortfarande är med oss.

Visningsölen

av Johan

hemmaGödsvinet ger dig verkligheten och verkligheten stannar aldrig upp utom i delar av Torsås kommun. Med verkligheten följer ofrånkomligen verklighetens öl och det är här du finner den.

Visningsölen borde inte behöva finnas. Likväl har den kommit att bli en nödvändig del av alla kontakter med mäklare. Jag vet inte hur jag hade klarat mig utan den.

Det var en dag i februari som jag fann den. Den stod där jag lämnat den i kylskåpet och såg på det stora hela ut som som 50 cl DAB. Det var en söndag och söndagen är en dag med notoriskt opålitliga kvalitetsnivåer. Jag behövde visningsölen och den var där.

Det var visning den dagen och jag anlände redo för nästan vad som helst. Nästan täcker inte upplevelsen av att dela en söndag med två representanter för Svensk Fastighetsförmedling i en liten men välplanerad lägenhet i närförort. På något sätt klarade vi det, jag och visningsölen. 

Det är inte lätt att fråga om stambyte utan att röja öl i andedräkten men som med alla andra svåra saker är det lättast att låta bli. Jag frågade och frågade igen någon som mycket väl kan ha varit mäklaren.

Det var med en promille salighet i kroppen som jag för första gången blickade ut från det som kommer att bli mitt köksfönster. Man ser inte lika långt därifrån som från örnnästet i väster men jag hade sett nog. Tre dagar senare skrev jag kontrakt.

Det var den första av två visningar denna flyttsäsong. Den andra kom när jag upplät lägenheten i Vällingby till den köande allmänheten.

Redan 20 minuter innan utsatt tid stod 30 personer och trampade i trappen tio våningar ner. Det är åtminstone vad jag tror, själv kom jag dit 5 minuter efter utsatt tid.

Något hade fångat min uppmärksamhet och stulit min tid. Det var visningsölen och den var kall, torr och från ett bryggeri vars skorstenar jag kunde se från min takvåning i München. 

Visningsölen gav mig mod och entusiasm att ta mig an att guida visningen mångordigt och intensivt. Jag ägnade säkert fem minuter åt att beskriva säkerhetsdörren innan jag släppte in sällskapet i hallen.

Först hörde jag inget alls utom mig själv beskriva den första metern av hallen, sedan hörde jag ett gitarrintro. I min uppsluppenhet hade jag tydligen glömt att stänga av stereon och långsamt var den på väg att påminna mig om vilket misstag det var.

Introt till Heroin av The Velvet Underground är långt och illavarslande. Mellan mig och stereon var ett 20-tal personer som alla undrade något om var solen går upp. Medan jag förklarade för en kvinna i rullstol att solen går upp i Kista och ner i Hässelby gård tog Lou Reed tillfället i akt att förklara vad som händer när han kör nålen i en ven. Han är svår att överrösta.

Ute på balkongen fruktade en ung moder för sin avkommas säkerhet så högt upp i luften. Jag förklarade tålmodigt att hennes unge var alldeles för tjock för att komma igenom spjälorna under räcket men jag avbröts av någon som vrålade ”HEROIN!”. Det var Lou igen, jag hade redan glömt bort honom.

Lagom till tonerna av det avslutande gitarrgnisslet såg jag inte en utan två rullatorer försvinna ner för hallen som en karavan av tanter.

När alla gått tog jag trappan ner till Ångemannagatan. Det var någon jag ville träffa på systembolaget. Den var kall, torr och såg ut som en DAB.

Bögölen

av Johan

mullerstrasseVerkligheten är en udda plats och en som jag helst undviker. Ändå har det fallit på Gödsvinets lott att skriva om verklighetens öl, den där ölen i vardagen som annars inte får någon uppmärksamhet. Du har läst här om flygplatsölen, konsertölen, travölen och många andra fullständigt verkliga ölar. Idag är det dags igen, du står i begrepp att lära känna bögölen.

Jag har genom mina många resor, betydande alkoholkonsumtion och sviktande omdöme besökt fler bögbarer än kanske någon nu levande människa i Vällingby. Från San Francisco via Berlin till Tokyo och alla andra platser har jag druckit en öl som kännetecknas av en fullständigt homosexuell inraming: Bögölen

Det börjande i Berlin eftersom jag aldrig skulle kunna tänka mig någon annan början än en som är placerad i Berlin. Det var en regnig kväll i november året jag fyllde 17 år och jag tror förresten redan att jag har skrivit om den.

På den vägen var det och vilken väg det har varit.

Bögölen är en öl som dricks lite för hastigt i social oro. Oron kommer ifrån att man aldrig riktigt vet vilken sorts bögbar man befinner sig i, även om det ofta finns ledtrådar. En bögbar kan vara allt från en vanligt bar med en regnbågsvimpel vid porten till en sylta med en transsylvanisk tortyrkammare i källaren. Bögölen dricks lite för hastigt medan man letar efter de där ledtrådarna.

Bögölen är som regel ingen stor öl eftersom ingen som går till lokalen där den serveras egentligen bryr sig om öl. Jag bryr mig om öl och jag är bekymrad över bögölens tendens att vara en avslagen lager av tvivelaktig kvalitet.

Världens bästa bögöl serveras i München. Det är bara naturligt. En afton i augusti drack jag ett 15-tal Tegernseer på ett ställe någonstans i Glockenbachviertel. Det var en allt igenom vacker upplevelse.

Världens vanligaste bögöl är förmodligen Beck’s och det beror bara delvis på att 87% av världens bögbarer ligger i Tyskland. Eller det är förstås en rätt stor del av förklaringen.

Bögölen har tyvärr fallit vanrykte då den dragit till sig oönskad uppmärksamhet från Sveriges fascistiska parti. Jimmie Åkesson sågs nyligen inmundiga den på lokal nära slussen och nära ett spektakulärt fall av lynchning. Kanske tog han ett uns inspiration från brodern i den bruna rörelsen Jörg Haider, en österrikisk politiker som förmodligen druckit fler bögöl än resten av världens politiska representanter tillsammans. Fortfarande inte fler än mig men ändå rätt många.   

Det började i Berlin och Berlin är en plats att återvända till. Ska du bara dricka en bögöl i år ska du göra det på Motzstrasse. Vilket år som helst, alla dagar i veckan. Kvarteren kring Nollendorfplatz har gett trötta små löften åt bögölsdrickare i snart hundra år och det finns inga tecken på snar föråldring. Släpp det du gör och bege dig dit.

Behöver man vara bög för att uppskatta bögölen? Självklart inte. Nyckeln till en lycklig bögöl för de hetrobegränsade består egentligen bara i att inte gå fel på vägen till toaletten. Om du ser ett illa upplyst rum lite vid sidan av de andra så ska du veta att ljuset lämnats ute av barmhärtighetsskäl. Det är bäst så och du behöver inte veta mer än så.

Bögölen är en bra öl och liksom Berlin är den något som man återvånder till. Den är ett fint stycke av verkligheten och verklighetens öl är och förblir vår angelägenhet.

Harvest Southern Hemisphere (11887)

av zonk

sierra-nevada-harvestNär man suttit och jäst bra länge på tåget, ett tåg som varit försenat från första station, och man på högst svenskt – eller kanske högst osvenskt – sätt hållit sig långt borta från de svala, buteljerade njutningar som finns i restaurangvagnen, när man då sedan kommer till busshållplatsen och ser att ens transport just rullat ut, och nästa inte åker förrän evinnerliga tider senare (tjugo minuter), ja, då börjar det dra lite i benen, tungan känns torr, och man undrar om det inte är dags att fukta strupen. Ibland är då livet så vist anordnat att det finns ett lämpligt ölsjapp inom hanterligt avstånd. Ett scenario ungefär som detta utspelade sig för avd. Bromma vid en nylig resa. Törstiga i hågen stegade vi in på ett föredömligt välplacerat vattenhål och beställde snabbt och utan tvekan den första öl som vi inte kunde påminna oss tidigare ha druckit. En från Sierra Nevada – säkert, men ändå med potential. Det var omedelbart uppenbart att man hade fått en bomb i glaset, rejält, rivigt humlig, med långa salmiak-örtiga toner och en ytterst sparsam maltig sötma. Ystert dansade en metallisk efterklang över tungan, med en släng terpener och lövalkoholer som hade nån gått med machete genom lövverk och slängt gräsklipp omkring sig. Glaset var av nödvändighet men ändå med stor njutning fort tomt, och sålunda stärkta satt avd. Bromma och smackade på en god humlighet i munnen hela vägen hem på bussen.

Fyra busshållplatsöl av fem. Nr 11887 på monopolet.

Fulölen

av zonk

slalom-strongJag såg den där på hyllan, och kunde bara inte låta bli. Det var inte höga förhoppningar, det var inte ett intryck av exklusivitet eller hög kvalité, det var kort sagt inga goda intryck som drev mig. Slalom Strong. 9%. Bara känn på det. Någon som vill tippa på om det är en bra öl? Inte? Då kan vi göra spänningen kort och avslöja att bra, det är den inte. Doften är märklig, en vagt humlig, sur arom, lite påminnande om en taktiskt placerad papperskorg bredvid en likaledes taktiskt placerad parkbänk. Smaken .. ja smaken. Först är det lite öligt, men sen drämmer Slalom till.. billig polsk fulvodka, nån slags kemisk smak av sega råttor, lösningsmedel, aceton, och en påträngande, obehaglig, skelögd sötma, och man drar liksom en liten inre lättnadens suck när eftersmaken liksom inte dyker upp alls. Mycket kan sägas om Slalom, men det är inte den bästa ölen som Gödsvinet syd inmundigat i år.

Ett rakt streck av fem möjliga. Finns inte på systembolaget.

Slumpölen

av zonk

gosser-dark-beerJag har en tysk bekant, och ibland ser vi film. Det överraskar kanske ingen att detta brukar åtföljas av ett modest antal öl. På tyskars maner har han en enkel, robust inställning till öl: den ska vara enkel, och robust. Med detta i åtanke plockade jag ner en flaska Gösser i varukorgen. Först senare insåg jag att jag råkat ut för slumpölen. Ty detta var icke en gul, ganska anonym, inte alltför skummande öl. Nej, det var en Gösser Dark beer. Existensen av denna mörka öl hade gått mig så fullständigt förbi att jag vid åsynen av ”Gösser” på etiketten helt enkelt inte läste vidare. Står det Gösser, är det lager. Men icke.

Slumpölen kan vara god, den kan vara rätt beklämmande, och är kanske sällan den mest spännande öl du druckit. Ungefär så är Gösser Dark Beer. Det bästa man kan säga om den är att den åtminstone inte är övermåttan söt och maltig, som mörka öl från bryggerier mest kända för lager ibland annars är. Eftersmaken drar dock åt det vattniga hållet, och humlen är det inte mycket bevänt med. En liten bismak av knäckig malt gör sig vagt påmind. Likväl smakar den påfallande lite, speciellt i relation till färgen, som leder tankarna till Guinness, eller rentav nån slags imperial porter. Nåväl. En riktigt dålig öl är det inte heller.

Har slumpölen drabbat dig?

Två och en halv slump av fem möjliga. Nr 1282 på systembolaget.

Nattklubbsölen

av Johan

Det finns drickande och det finns drickande. Låt oss först göra den saken klar. När man väl börjat dricka så kan det dock vara svårt att förstå och erkänna skillnaden mellan dessa aktiviteter. Det är därför jag förklarar den för dig nu. Öl och nattklubbar har inget med varandra att göra. 

Låt oss börja med grunderna: Öl är en dagtidsdryck. Gärna hela dagen. Morgonen också kanske. Men det är ingen dryck för sena nätter. Åtminstone inte om man likt mig passerat 30. 

Nu har jag förstås brutit mot den regeln många gånger. Väldigt många gånger. Jag kommer nog att göra det ett par gånger till. Det är dock en regel som alla seriöst menande drickare tar mycket allvarligt. Om man ska upprätthålla en utållig alkoholism så gör man bäst i att dricka på dagen. Inget i den mänskliga evolutionen har förberett oss på att hantera stora mängder spannmål efter mörkrets inbrott. 

Den mänskliga evolutionen har andra aktiviteter i åtanke för oss efter mörkrets inbrott och det är därför det finns nattklubbar. Många nattklubbar serverar öl men gör inte misstaget att tro den är till för att dricka. Den är till för att hälla på människor man stöter ihop med på väg till en pall i totalt mörker och konstgjord dimma. Den är till för att dregla på skjortan. Den är till för att må illa på dagen efter. Den har i det stora alltså väldigt lite med öldrickande att göra. 

Ändå gör du misstaget gång på gång. Du sitter på någon för öldrickning avsedd lokal. På ytan ser det ut som en stilla meditation men inom dig rasar kampen för att hinna med fyra öl till innan baren stänger. Fem öl senare stänger baren men du är inte nöjd. Ute på gatan ser du på dina medmänniskor och frågar efter ett svar. Var i helvete kan man få sig en öl i den här jävla staden efter två? Du har inlett din färd mot nattklubben. 

Misströsta inte, jag har själv varit där. Ett minnesvärt tillfälle var när jag deltog i en slags ”kick off” med vad som två dagar senare skulle komma att bli mina kollegor. Det var personal från ett 346 år gammalt lärosäte någonstans i sydvästra Skåne och vi reste tillsammans till Ystad för att planera höstens forskning och undervisning. Samt, skulle det visa sig, gå på nattklubb. 

Eftersom jag var så ny på arbetsplatsen att jag inte ens var anställd än valde jag att vänta och se när middagen övergick i någon sorts lätt nervös dryckesjakt. Jag väntade och jag såg. Vart går man efter midnatt en torsdagskväll i Ystad? Någon trevlig pub? Någon lugn och tyst plats där man faktiskt kan diskutera forskning och undervisning? Nej, man går till det enda stället där man kan köpa en öl så dags. En nattklubbsöl. 

Nattklubbsölen är en eländig öl och därför bryggs den i regel av Carlsberg. Det är ett typ av sortimente som de förstår. Vad händer när man förflyttar en akademisk institution till en nattklubb inrymd på övervåningen av Hemköp i centrala Ystad? Det oundvikliga. Det är vad som händer. Folk börjar dansa eller liknande. Det tog bara minuter innan man kunde notera docenter och professorer i olika åldrar och grader av rörlighet kryssa fram över dansgolvet som förryckta traumaoffer. Det såg ut som en scen ur Gökboet. 

För man kände igen oss. Övriga gäster där på Hemköps ovanvåning var i gymnasieåldern och de var där eftersom de tillhörde den del av Ystads gymnasieungdom som mot alla odds strävade mot det världsvana nattklubbslivet, bort från den vurm för trimmade epa-traktorer som annars dominerar den lokala ungdomskulturen.

Drömmen om det ljuva livet på nattklubben dog för dessa ungdomar en augustinatt i Ystad. Den stampades ihjäl under vikten av ett dussin åldrade professorer med slipsen runt pannan. Även jag hade en del i dådet men skulden låg egentligen någon annanstans. Drömmen var bara det senaste bland offren för nattklubbsölen. 

Fotbollsölen

av Johan
Mjällby AIF
Mjällby AIF

För någon som dricker så mycket öl ser jag rätt lite på fotboll. Det har aldrig slagit mig som något man måste göra. Har jag fel?

När jag träffar människor med en patologisk passion för sporten så kommer jag alltid att tänka på rollspelare. Ni vet sådana där som kan helt försjunka i en låtsasvärld och föreställa sig att den är på riktigt. De blir också upprörda när man påpekar att den inte är det.

Det betyder dock inte att jag inte kan uppskatta en match och en kall öl. Jag kan till och med uppskatta det mer än bara en kall öl. Så jag antar att jag är en fotbollsvän i det lilla.

Fotbollsintresse av långt våldsammare proportioner omger förstås mig och oss alla hela tiden. På Södermalm i Stockholm, dit mitt arbete tvingar mig dagligen, håller man på ett lag som vi kommit överens om att inte driva med mer. Det är inte roligt längre.

Här i Vällingby där jag bor håller man nästan uteslutande på AIK. Det har jag inga åsikter om men när jag från mitt fönster ser Grimsta idrottsplats upptänd för kvällsträningen kan jag inte låta bli att undra över det. Någon här borde hålla på Brommapojkarna men inte ens pojkarna själva gör det. Ungdomarna går i rödsvart till träningen men i gulsvart till tunnelbanan för se på match i Solna.

Själv har jag en irrationell dragning till Malmö, staden och indirekt även deras lag. Det talar jag förstås inte om för någon, folk blir bara förbannade.

För att undvika att åka på en snyting i sociala sammanhang brukar jag säga att jag håller på Mjällby och det är en halv sanning. Jag kommer från Blekinge och kan tala språket på ett övertygande vis.

Framför allt är det dock helt ofarligt att hålla på Mjällby. Ingen blir provocerad. Istället för raseri väcker man artig nyfikenhet.

En gång för inte så länge sedan nämnde jag för en liten grupp med främmande, berusade AIK-supporters att jag höll på MAIF. Jag kunde lika gärna ha nämnt att jag var frimärkssamlare. De betraktade mig med samma irriterade likgiltighet som en rottweiler betraktar en skällande tax. Som en fluga man inte orkar vifta bort. Och så vidare.

Denna attityd håller på att skifta bland de stora klubbarna i södra Sverige nu lagom till Mjällbys tredje raka säsong i allsvenskan men till Stockholm har inte nyheten om att MAIF är ett lag ännu nått allmänheten.

Eftersom jag inte ser fotboll på plats så vet jag mycket lite om fotbollsölen. Är den lite som konsertölen? Eller kanske som travölen? Att hälla i sig ett par flaskor Hofbrau framför en landskamp på TV kan inte vara allt fotbollsölen är.

Jag har varit med på en eftersläckning efter en allsvensk match en gång. Det var Kalle som bjöd in mig till Djurgårdsklackens debriefing på Scandic Park vid Karlavägen. Hur det gick till kommer jag aldrig att veta, han är själv IFK Göteborgare.

När jag dök upp hade de redan suttit där ett tag. Kalle reste sig när jag kom och hans ord kom snabbt: ”Det här är Johan OCH HAN ÄR INTE INTRESSERAD AV FOTBOLL”. Det var bäst så. Jag har en tendens att tala om för främmande, berusade AIK-supporters vilket lag jag håller (lite) på.

Det var en match som gått ungefär så mycket åt helvete som matcher gjort för Djurgården och alla andra Stockholmslag under de senaste åren. Fotbollsölen var en Heineken med för lite kolsyra, som jag föreställer mig att den också ofta är. Ölen var dock inte hälften så avslagen som stämningen bland barens Djurgårdare. Jag bestämde mig för att verkligen inte vara intresserad av fotboll den kvällen.

Till helgen startar allsvenskan och det är bäst så. Människor jag vet skulle inte klara en vecka till utan oteknisk fotboll i snöblandat regn. Nu är jag förstås bara avundsjuk. Om än mest för den där fotbollsölen.

Flygplatsölen, II

av zonk

Halvsunkig lager i plastglas. Ocharmigt ställe. Likväl bättre än alternativen, eller det intalar man sig i varje fall. Där på flygplatsen, i väntan på ett flyg, trängd mellan parfymförsäljare, plåtsoffor, och diverse restauranger där maten och inredningen tävlar i plastighet. Flygplatsölen försöker tappert, med sina fadda malt-toner och relativt rikliga kolsyrning, att göra allt det där lite mer uthärdligt, men matchen är över innan den ens har börjat. Man återgår till att lyssna på jäktade foppatofflor på väg till sin flight, med en strid ström av resväskor i sitt följe. Å andra sidan skulle det nog till ett mindre mirakel för att bryta igenom flygtristessen.