Det höll i ungefär 43 sekunder. Jag kom så långt som de uttråkade programförsäljarna 25 meter innanför grindarna på Kalmartravet innan jag kom att tänka på Hunter S Thompson. Hans beskrivning av hästtävlingarna i hemstaden Louisville har lämnat ett outplånligt intryck och jag utmanar vem som helst att finna en mer komplett genialisk text om något någonstans. Han berättade om Kentucky Derby men nog måste väl Kalmar skilja sig en hel del från Louisville? Ja och nej.
Kalmartravet en solstekt dag i juni är som Kentucky minus sydstatsaristokratin, bourbondrinkarna och de stora hattarna. Jag är förresten inte säker på hattarna. Det saknas dock ett par socialgrupper i Kalmar och kvar är ungefär samma människor som Thompson beskrev som krypande, supande och kräkande på banans innerplan. Det var förstås precis vad jag hoppades på.
En liten bit in på området bredde ett långsträckt täcke av färgglada stolar av alla modeller och sorter ut sig längs med målsträckans hela längd. Ett par tusen strandklädda människor hade redan tagit plats eller var i begrepp att göra det med sina kylväskor, korgar och filtar. Jag fann en plats en bit ner i upploppskruvan, helt nära räcket, gruset och hästarna.
Vad gjorde jag där? Det är en relevant fråga. Visserligen var jag en flitig besökare på kalmartravet under många år men det var under början och mitten av 1980-talet när jag fortfarande hade en bit kvar till 10-årsdagen. Denna dag 2010 fanns där otroligt nog fortfarande spridda fragment från den tiden kvar. Personer som jag kan ha känt på det sättet som alla känner alla i en liten håla på den blekingska landsbygden var där även om jag inte längre kunde skilja dem från mängden. Och vilken mängd de var.
Först trodde jag att folk undvek mig. Sedan förstod jag att jag satt mig bredvid de två största rottweilerhundar jag någonsin sett. Det passade mig bra. Jag var kände mig ändå inte del av den flocken längre.
Vad gör man när man sitter där i solen bland 10000 osnyggt småberusade glesbygdsbor lika medelålders som en själv? Tanken på en öl var inte långt borta.
Naturligtvis var det en fatöl och naturligtvis serverades den i ett plastglas. Jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt. Så sval och full av löften i en omvärld så het och resignerad.
De första munnarna drack jag lite för fort, driven av törsten och driven av känslan av att ha hamnat väldigt, väldigt fel. Rätt snart kom jag dock att se en annan sida av situationen. Den stekande solen skänkte en behaglig feberyra och ölen visade mig tillrätta i en miljö som jag trodde för alltid blivit främmande för mig.
Den första gången klungan av hästar passerade tog mig med överraskning. Den andra gången var ren njutning. Från där jag satt kunde man känna nedslagen av deras hovar i marken och känna doften av grus, svett och djur genom ett dån av frustande hästar, upphetsade rop och Leif Loket Olsson i en dålig högtalaranläggning. Jag köpte snart en andra öl och sedan en tredje.
Jag tog en promenad genom området med ett plastmugg i min hand och en sådan öl har aldrig känts som ett bättre sällskap. Inne i läktarbyggnaden vandrade jag förbi en lång rad med luckor som alla blottade en kvinna i övre medelåldern och en maskin redo att ta vilka vad som helst. Tjocka svettiga män med säkra tips stod i klungor och pratade på bred småländska och jag kunde inte låta bli att le i mjugg. För ett ögonblick kände jag mig som Charles Bukowski, på flykt från en själlöst jobb med ett par dollar på fickan och en häst som ger 40 gånger pengarna i tredje. Jag tömde min bägare i ett svep och satsade 50 kronor på häst nummer ett, vinnare. Hästfan dog på upploppet. Istället vann en danskägd kuse med en elak dvärg i sulkyn. Loket sa att den gav 40 gånger pengarna.
Jag skulle ändå gå. Det fanns inte tid att stanna och det fanns inte tid för en öl till. Lika bra så, jag hade fått nog. Det hade varit ett trevligt besök men jag var glad att ge mig av, mot samtiden, mot Stockholm. Travölen är en vacker öl och alla borde dricka en. Jag tror det kommer att dröja länge innan jag dricker min nästa.