Flygplatsölen

Flygplatsölens amerikanska talesman

Flygplatser är de mest alkoholliberala platserna i Sverige. Särskilt utmärker sig Arlanda men det dricks frisinnat även vid mindre flygplatser runt om i landet. Det spelar ingen roll vad klockan är eller vart man är på väg. Flyplatsölen är där ändå.

En gång åkte jag utomlands med nästan alla anställda på min dåvarande arbetsplats i Norrland. Vi flög från Frösön och mellanlandade på Arlanda för byte till Prag. Det var en oturlig transfer och vi hade flera timmar att slå ihjäl i Stockholm. Vi visste alla vad det betydde. Vi skulle snart ha ett fylleupplopp på vårt samvete. Det var åtminstone vad vi trodde. Vår kloka chef hade dock tänkt ett steg längre. Hon bokade en sal i Arlandas konferenscenter och tillsammans med ett par handfasta medlemmar ur den adminstrativa personalen ledde hon alla egensinniga akademiker som kedjefångar dit. Denna förutseende handling är dock inte det intressanta i sammanhanget. Det intressanta är vad som hände då vi släpptes ut igen och det fortfarande återstod 40 minuter tills planet lyfte mot Tjeckien.

Vi sprang. Det finns inget annat sätt att beskriva det. Vi sprang till en sportbar i terminal 5 och professorer, doktorander och lektorer kunde sedan ses hänga över en bardisk i intensiva och snart rätt irriterade försök att beställa innan avgång. Lugnet sänkte sig något efter den första ölen men jag såg till att hinna med en till och sedan en till innan vi tvingades springa till planet. När jag steg ombord hörde jag orden “boarding completed”.

Vad är det som gör flygplatsölen så oundviklig? Det finns förstås de som är flygrädda och ibland intalar jag mig att det är därför jag dricker den. Det är förstås inte sant.

Mitt personliga rekord i flygplatsöl var under en resa till Ljubljana. Kvällen innan resan hamnade jag på en mycket sen efterfest i Östersund. Jag sov två timmar innan jag gick ner till det tidigaste morgontåget till Stockholm. Jag slocknade innan biljettviseringen. Eftersom jag satt min mobiltelefon på ringning vaknade jag någonstans mellan Uppsala och Arlanda. På Arlanda mötte jag mitt resesällskap. De satt i samma sportbar som den där gången vi reste till Prag. Vi hann med ett par öl även om jag hällde ut den första över bordet. Den snälla servitrisen gav mig en ny gratis. På planet möttes vi av hälsningsfrasen “boarding completed”. Jag somnade.

Vi mellanlandade i Prag. Under en halvtimme letade vi efter en maträtt som inte var panerad – en i sällskapet var äggallergiker – sedan drack vi öl. Vi satte oss i en minimal kiosk och bar precis vid gaten. Där satt vi i ungefär 20 minuter efter det att vi sett vår sista levande själ. Sedan gick vi ombord. “Boarding completed”. Jag somnade.

Det finns något mycket målmedvetet i drickandet av flygplatsölen. Historien om resan till Ljubljana är förstås extrem men flygplatsölen är för många ändå en självklarhet även vid mer konventionellt resande. En möjlig förklaring till att någon dricker öl klockan halv sju på morgonen på Arlanda är att den personen inledde dagen i Taipei 16 timmar tidigare. Denna förklaring hjälper dock inte de medelålders skånska affärsmän som inleder morgonen med en stor stark och en gammeldansk på Sturup innan de bordar första Stockholmsplanet.

Inrikesflygplatsölen är kanske den mest intressanta. Sportbaren på Arlandas terminal 4 är en plats som jag återkommer till. Innan jag flyttade till Stockholm passerade jag igenom den ungefär en gång i månaden. Även om det finns många skärmar som visar sport av olika slag så har jag aldrig träffat någon som verkar speciellt idrottsintresserad där. Däremot har jag träffat och pratat med en lång rad människor på affärsresor för företag i de mest skiljda branscher, någon politiker och några hemvändare från utlandssemestrar. Alla dricker flygplatsölen.

Jag är säker på att de allra flesta av de man möter i baren på inrikesterminalen inte skulle ha druckit någon öl den kvällen om det inte varit fråga om just en flygplatsöl. För att inte tala om eventuella kombinationserbjudanden av blasköl och jägermeister.

Är det resan i sig som gör att man känner sig friare att dricka? Man är ute ur fållan, ute på vägen, på drift om än bara för att presentera malmöfilialens delårsrapport för stockholmskontoret? För småbarnsföräldrar och andra personer med trängda privatliv kan det säkert vara en högst reell känsla av frihet för några timmar.

Varför dricker jag flygplatsölen? Den främsta anledning är nog att det ännu inte uppfunnits ett bättre sätt att få tiden att gå väldigt fort. På flygplatser är jag väldigt tidigt på plats och väldigt sent på planet. Jag vill tro att flygplatsölen har något att göra med båda de sakerna.

Ibland är svaret dock så enkelt som att flygplatsölen är fruktansvärt god. Låt mig berätta om den godaste flygplatsölen som jag någonsin har druckit.

Resan började även denna gång i Östersund och jag tror att jag skulle till Glasgow men det kan ha varit Paris eller Frankfurt. På grund av statlig reseersättning, omoralisk irländsk personalpolitik och ett par andra saker var det billigaste sättet att ta sig dit att först köra bil till Skavsta och sedan flyga med Ryan air. Problemet var att Ryan airs flighter går väldigt tidigt på morgonen, då luftrummet är billigt. Planet gick strax innan sju på morgonen vilket gjorde att jag fick köra kring klockan 22:00 på kvällen för att vara säker på att komma i tid till avgång.

Vid halv fem haltade jag in i den tomma terminalbygnaden utanför Nyköping. 68 mil värkte i varenda led och i varenda muskel. Det som smärtade mest var dock att jag redan innan hade vetat hur man mår när man stiger ur bilen på den grusade långtidsparkeringen. Detta var nämligen varken den första eller den sista gången jag reste på detta vis. Det var dock första gången jag beslöt mig för självmedicinering mot vägarnas alla krämpor. Baren öppnade vid sex och jag var där.

Jag köpte en halvliters Carlsberg och balanserade den i två trötta och lätt skakande händer bort till ett litet bord. Jag kände ännu norrlandsvägarnas gungningar när jag satte glaset till läpparna men med första munnen lärde jag mig att rulla med vågorna i perfekt harmoni. Knutar löstes upp i mitt inre och solen gick upp över heden. Först var jag lättad över att vara framme men ett par centimeter ner i glaset blev jag glad över att fortfarande vara på väg.

Finns det inget socialt stigma med att dricka en halvliters Carlsberg på Skavsta flygplats klockan halv sju en vardagsmorgon? Antagligen. Men där fanns väl ändå inga jag kände, inga som jag kände förpliktelser mot? Det är vad jag trodde. På en liten promenad med ölen i en nu helt stadig hand mötte jag min handledare från forskarutbildningen och hans fru. Jag orkade inte förklara att jag varit vaken i 24 timmar och kört bil i sju av dem. Samtidigt insåg jag att en förklaring inte var nödvändig. De stod i utkanten av serveringsområdet och såg lite överaskat på mig när jag gick mot dem. I deras händer såg jag att de höll varsin flygplatsöl.

5 reaktioner på ”Flygplatsölen

  1. Märkligt nog reagerar jag precis tvärtom. Det finns inget ställe där det är så besvärligt att dricka öl på som på en flygplats. Inte nog med att man kan tvingar tråckla sig ur ett minimalt säte, förbi en tysk affärsman och en vilsen tjock italiensk tant som inte pratar engelska varje gång man ska stå i tio minuters kö för att sen gå på en jobbigt liten toalett. Nej, har man otur passerar planet lite för många tidszoner också, och man har fullt sjå men att få kroppen och huvet på rätt köl som det är.

    Efter tolv timmar vaken på ett flyg till Tokyo, och klockan är då 7 på morgonen och man har en härlig rödögd dag framför sig, det överlever jag inte med alkohol i kroppen.

  2. Jag är helt inne på Jonas linje. Utöver tjocka tanter och farbröder och trånga säten känns det som en dålig eftersom alkohol tenderar att förstärka förhandenvarande sinnesstämning.

    Av detta drar ni kanske slutsatsen att jag inte tycker om flygplatser. Det gör jag, men det förekommer tusen och ett irritationsmoment som gör att mitt solskenshumör, när det börjar närma sig ombordstigning, sedan länge har flugit sin kos.

  3. Jag flyger oftast inom Europa så toalettproblemet hinner sällan bli ett verkligt problem. Dessutom flyger jag ofta med billiga bolag som saknar gratis servering. Ryan air säljer visserligen tändvätska under namnet whiskey i små plastpåsar av samma sort som vissa hamburgerrestauranger använder för ketchup men jag har dragit ner min konsumtion av sådana till ett minimum efter en brandfarlig resa till Paris. Jag reagerar dock positivt på etniska problem som de ni beskriver efter ett par öl. Inget kan irritera mig efter ett par flygplatsöl. Jag är nu inte så många timmar från en konferensresa till Istanbul med en mellanlandning i Paris vilket dock kan vara en utmaning för vilket tålamod som helst.

  4. Herreminje, ska du mellanlanda på Charles de Gaulle – detta strålande argument för att artitekter omedelbart ska draperas i tvångströja så fort det finns cementsäckar i närheten – är det frågan värt om du inte ska sikta på att företa resan i spritkoma. Men fru Fortuna ler kanske sitt hulda leende mot dig så att svängen går via Orly istället?

  5. Det blir de Gaulle. Så viss ölassistans blir nog nödvändig, speciellt eftersom jag måste hitta rätt i de turkiska kvarteren efter midnatt. Jag landar i Europa men mitt hotell ligger i Asien.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.