Det är en dyster tid i virusets spår. Covid-19 smittar mer än vad glädjen någonsin kunde. Mitt i allt elände finns dock saker som är ännu värre och Gödsvinet är som alltid din guide till dem.
De av oss som efter åtta veckor av dagliga dödsrapporter ändå lever har möjlighet att ägna sig åt en rad av valfria sorgeämnen. De högst påtagliga resebegränsningarna är förstås ett av dem. Det står mig fortfarande fritt att färdas över Skanstullsbron och så långt jag orkar cykla efter det men gud vet att det inte är långt nog.
Kollektivtrafiken rullar fortfarande men det är alldeles för uppenbart att jag inte har någon samhällsbärande funktion för att jag ska våga passera genom spärren. SL uppmanar resenärer att undvika Gullmarsplan, något jag för övrigt gjort i åratal.
Den enda utlandsresa jag fått ställa in var en flygning till Oslo och jag är beredd att föra in det på endera sidan i balansräkningen över vinst och förlust i pandemins spår.
Om det inte gått som det gjorde med världshälsan så hade jag förmodligen åkt till Berlin någon gång under våren. Det finns alltid mer att se där och då har jag ändå sett en del saker.
Berlins mest bestående kvalitet är dock inte någon enskild sevärdhet utan en slitstark känsla av alldaglighet. Stora delar av staden har förstås jämnats med marken vid något tillfälle och det som hastigt byggts i dess ställe kommer aldrig att vinna något erkännande från Stockholms skönhetsråd.
Öst och Västberlin består i lika delar av satt bebyggelse i praktiska byggmaterial från ett sobert färgat 1950-tal. Berlin är som bäst på gråa gator av Döner och Spätis, sådana som Malmö säger sig kunna ge en svensk version av utan att egentligen övertyga någon.
Det går under rådande rekommendationer från Folkhälsomyndigheten bra att läsa om Berlin och utbudet av böcker är tillräckligt för en utdragen smittspridning. Alfred Döblins Berlin Alexanderplatz är en självklar grundtext, liksom hans November 1918-trilogi i fyra band, och man kan för att lätta upp stämningen något även lägga Christopher Isherwoods Berlin-böcker till den obligatoriska litteraturlistan.
Själv har jag under våren läst Hans Falladas Kleiner Mann – was nun? och det är en nostalgisk tillbakablick till en tid med politiska och ekonomiska framtidsutsikter bättre än våra egna.
Det europeiska kärnlandet har aldrig känts mer avlägset och då har jag ändå bott i Östersund. Böcker hjälper men Berlin och andra ställen kallar och cykeln framstår gradvis som ett allt mer realistiskt alternativ.
Som sorgeämne i en pandemi är ändå reseförbuden ett som man kan överleva. Det kunde vara värre. Det har exempelvis ännu inte dykt upp några sjungande italienare på balkongerna i Johanneshov.
Dessutom är jag väl förberedd för en utdragen självkarantän. Redan i slutet av mars investerade jag i en strategisk vinreserv som kan hålla lågan levande genom vilken global orostid som helst. Det är den jag vänder mig till nu.
För den som testar varje och envar alkoholfri öl kan det synas långt mellan ljuspunkterna, men från Värmdö kommer här en friskt skummande och dimmig alkoholfri IPA av hög kaliber. Den är ordentligt besk, rivig och pigg, och har en riktigt lång och fin eftersmak. Likväl är den inte mer specialiserad än att den passar fint till en burgare. På något sätt lyckas den undvika att trilla in vare sig i den överdrivna fruktigheten eller plåtigheten, utan att för den skull sakna djup. Det finns väldigt få anledningar att uppsöka Coop på Bromma Blocks, men nu har jag en, för jag har inte sett till denna smakliga öl någon annanstans – än. Om jag gissar rätt, kommer den snart göra ett bejublat segertåg genom landet, eller i varje fall bort till City Gross i Bromma. Vi ska se om ett litet mail till dem kan göra skillnad!
