Om man dricker alkoholfri öl är det inte lika lätt att vara en ölsnobb som om man dricker vanlig öl. Urvalet är ofta begränsat, och man får vara glad för det lilla, låt vara att man oftast i varje fall inte får sneda blickar. Likväl finns det öl man tvekar inför. Öl som ser så förbaskat tråkiga ut att man är beredd att kolla en affär till, eller smågnabba med bartendern. För mig är det mest utpräglade av dessa öl Clausthaler. Det var det första alkoholfria öl jag hörde talas om, alltid som ett skämt, om någon som plockat på sig en flaska i misshugg, och sedan konfunderat druckit av något som smakat påfallande vattnigt. Clausthaler har inte imagen med sig heller. Varje detalj i etiketten, kombinerat med den ljusgröna flaskan, skriker vattnig wife beater-öl av värsta sort i mina öron, låt vara att jag ibland misstagit mig.
Men nu när svinet är mitt i en odyssé av alkoholfri öl, måste man ju ta tag i anfadern. Det tar emot, men man försöker ju tänka positivt. Bland alkoholfria öl är Clausthaler säkert helt ok, en tråkig men gedigen lager, det finns en plats för dem med. Men Clausthaler är en stor industriöl, och de stora industriölens smak är inne i en aldrig stillnande evolution, en slags den dåliga smakens Brownska rörelse, där ena kvartalet sötman ökar lite, nästa brödigheten, därefter den dävna humligheten, för att jaga de där sista marknadsandelarna bland de som verkligen inte vill ha något annorlunda när de dricker öl. Clausthaler har hängt med länge här, och utan alkoholen att luta sig på har den trillat bort från ölens gamla vanliga jämviktsläge, ut i evolutionens bisarra tassemarker, där saker får sex fingrar eller kluven överläpp.
Clausthaler smakar helt enkelt väldigt märkligt. Precis när man får första klunken i munnen tycker man det är ganska friskt, precis som det står på flaskan, men sen faller smaken sönder i en märklig dissonans mellan en vagt söt brödig maltighet, och en påfallande märklig syrlig ton. Det står bortom varje tvivel att det är en ytterst svår väg att komponera en alkofri öls smaker helt på klassiskt maner, för det finns ju ingen alkohol att luta sig mot, men Clausthaler har tagit steget från välfiltrerad tråkpilsner till någon slags funky fulöl, man får vibbar av tomma ölburkar i parken en varm dag. Den är gjord med malt, vatten, jäsningskolsyra och humleextrakt, och nånstans bortom den normala bryggningen har det blivit en syrlig smak av… ja va tusan smakar det? Syrligheten är påfallande och konfunderande, och man märker inte av humlen förrän man andas ut, med distinkta vibbar av sexpacks-andedräkt. Som all platt öl hoppas vi att den ska göra bättre ifrån sig till maten, men efter att ha druckit ytterligare några klunkar till stadig svensk husmanskost (spaghetti med välstekta frysköttbullar, det kändes lämpligt), inser man att inte heller här finns det någon räddning. Att hälla ut öl är alkoholmissbruk men dessbättre är det ju i princip ingen alkohol (max 0,49%) i en Clausthaler, så jag tar de modstulna stegen ut till köket, bort till vasken.
En besvikelse av fem möjliga. Finns i mer illa sorterade livsmedelsbutiker, billigt, men ändå dyrt med tanke på vad man får.
Man är ju van vid diverse smärre storverk från Omnipollo, så det är med viss förväntan man korkar upp deras Konx, utan att närmre ha kollat upp den. Den ser väldigt dimmig och väldigt gul ut i glaset, och en citrusaktig arom hänger diskret omkring den. Smaken är citronig, med lång eftersmak av grapefrukt. Ja, det är väldigt citronigt, och en aning sött, tankarna går till limoncello, kanske med någon slags vagt belgisk känsla, det är lite som en wit som fullständigt kantrat över i citron. Det är något öligt med den, men även nåt lemonadigt, en juste drink-känsla, typ. Just som drink betraktat är det avgjort väldigt trevligt för att vara alkoholfritt. För ett ögonblick går tanken till nån slags lite vuxnare alkoläsk, alkoholfri alkoläsk är onekligen ett koncept att fundera några varv på, fast möjligen med något starkare i glaset.
