Marie Laveau kan numera anses vara en bra bar med bespisning för den riktigt hungrige som inte orkar gå någon annanstans. Synd, de höll stilen länge. Vill du äta, gå till exempelvis Svartengrens istället.
Som Gödsvinet konstaterat tidigare är det glest med bra vegetariska alternativ i Stockholm dessa dagar. Sötpotatispajen på Marie Laveau är inget annat än en klen kvoträtt.
På drinkfronten håller Little quarter fortfarande fanan riktigt högt, liksom Svartengrens.
Det händer att jag åker till Hässelby gård. På bakfulla söndagar tar jag gärna en åktur ett par stationer västerut på den gröna linjen. Sedan går jag hem. Det känns alltid så exklusivt att bo i Vällingby när man har gjort den vandringen. Man har sett något annat.
Nu är jag kanske orättvis. På många sätt gillar jag Hässelby gård. Det är kanske ingen plats man gör vykort av men mycket få platser med själ är det. Under bakfulla söndag känner jag en själsfrändskap med Hässelby gård.
Vanligtvis ligger gatorna och torget i centrum nästan öde på sådana söndagar. Inne på de båda spelbutikerna sitter fullt med slitna gubbar i urblekta jackor som doftar av gammal rök och fylla. De stirrar tyst med trötta ögon in i en TV som visar fjärde loppet från Jägersro. Ute på gatan krafsar någon i en soptunna och en kamphund urinerar mot dörren till Apoteket hjärtat. Atmosfären är jämngrå. Det är så jag vill ha mitt Hässelby.
Nu är förstås inte varje scen från Hässelby gård som hämtad från en film av Stefan Jarl. Det bara känns så. Jag vet dock att det finns åtminstone ett glatt ställe i Hässelby gård. Som du förstår tänker jag på Romri bar och restaurang.
Romri är ett relativt nytt bidrag till västerorts nattliv. Jag vet eftersom jag väl minns reklamkampanjen från deras öppnande. De hade då tryckt upp klargula lappar som den på bilden och de knycklade in 4-5 stycker i varje brevlåda från Lövsta till Brommaplan. I mitt hus är alla postfacken placerade i porten och där såg det ut som om någon bombat en kopieringsmaskin.
Att jag och alla andra utom två hyresgäster hade små klisterlappar som artigt tackar nej till reklam på våra fack såg de bara som en uppmuntran. De fyllde varje box och slängde några på golvet, ovan på postfacken, på en bänk och i ett långt spår ut på parkeringsplatsen. Det såg inte vackert ut men det var en nykter varning om vad som händer om man blandar affischering med metamfetamin.
Den gången lockade de med romdrinkar för ett helt obetydligt pris. När jag stod där i trappen med gula lappar upp till fotknölarna framstod det som en konstig lockvara för en liten bar på vägen mellan Hässelby gårds centrum och Grimsta idrottsplats. Det verkar för övrigt fortfarande konstigt.
Efter den inledande affischeringsblitzen blev det tyst från Romri. Kanske fick Svenska Bostäders säkerhetsstyrkor tag på dem. Tills nu, lappen på bilden kom till mig alldeles nyligen.
Nu verkar entreprenörerna på Beata Sparres gränd ha slipat på konceptet. Nu är det billiga tapas, lika billig pizza, fransk a la carte och trubadur som gäller. Kom ihåg var du hörde det först.
Jag har aldrig varit på Romri bar och restaurang. En dag ska jag gå dit. De har öppet på söndagar.
Jag satt och såg Skavlan på SVT Play — avsnittet med Richard Dawkins — och något Bernard Williams sagt kom tillbaka till mig:
The people I really do dislike are the morally unimaginative kind of evolutionary reductionists who in the name of science think they can explain everything in terms of our early hominid ancestors or our genes, with their combination of high-handed tone and disregard for history. Such reductive speculation encourages a really empty scientism.
På senare år har jag blivit mer positivt inställd till religion. Det kan tyckas något märkligt med tanke på hur världen har förändrats just på senare år, och inte minst de senaste tio åren sedan attacken på World Trade Center 2001. Icke desto mindre är det så. Min personliga vändpunkt kom inte vid något specifikt tillfälle, utan kom gradvis allteftersom jag vid olika engelska universitet genomlevde politiska och filosofiska texter från Exodus till senaste utgåvan av Mind eller Philosophy & Public Affairs. Den första, gryende förståelsen för varför människor är religiösa och hur det kan liknas vid andra typer av kulturella Weltanschauung kom när jag läste den konservative filosofen Michael Oakeshotts ”Rationalism in Politics”. Den förståelsen cementerades dock inte förrän jag också satt mig in i en mängd klassisk sociologi (Marx och Weber, framförallt) och aristoteliansk filosofi, först, och mest minnesvärt, i Alasdair MacIntyres After Virtue.
Poängen är att en religiös persons utgångspunkt i första hand inte är att man med religionens hjälp förklarar biologiska eller fysiska fenomen — hur världen är uppbyggd — utan man börjar istället i något som liknar den Sokratiska frågan: hur bör jag leva mitt liv för att det ska gå väl för mig? Man ska inte underskatta tron på en Gud, men det kan vara värt att reflektera över hur en religion också ur sekulär synpunkt är en uppsättning regler och dygder som sammantaget ska leda till ett mer njutbart liv och ett mer harmoniskt samhälle. Jag förstår egentligen inte Dawkins korståg mot religion, eller snarare, vem han strider mot. Vad uppfattar han att religion är? Han slår mig som en person som själv hängt sin förståelse av den naturliga världen på en gudstro, men sedan kommit fram till att naturliga fenomen förklaras bättre med modern vetenskap — Eureka! Vilken upptäckt! Att alla dessa religiösa människor inte förstått detta? Jag måste omedelbart ut och rädda alla dessa stackare. Tror han att personer som idag är djupt troende och, får man förmoda, därför att det är djupt troende, och i värsta fall därför kan begå stora brott mot mänskligheten likt ”9/11”, tror han att dessa personer på grund av Dawkins högljudda och arroganta argument skulle överge sin tro? Och varför ge denna särskilda plats till religion men inte andra former av fundamentalism? Var ska vi placera de välmenande ateistiska bolsjevikerna? Pol Pot? Hitler? När Charles Taylor, dvs inte diktatorn utan Oxfords förrförra Chichele Professor of Social and Political Theory, tog emot Templeton-priset så gjorde han indirekt en jämförelse mellan den här sortens argument mot religion och ett ramverk inom vilket vad man än argumenterar mot kan passas in. Ungefär som personer som argumenterar att även altruism är egoism, eftersom ”om det får en att känna sig bra att göra något för någon annan så gör man det av själviska skäl”. Om vi bortser ifrån den bisarra logiken i just det argumentet (det argumentet = definitionen av altruism. Egoism = det känns bra att göra något enbart för sig själv) så kan vi använda den typen av argument för att rättfärdiga nästan vad som helst som vi på förhand bestämt är rätt. Det är en form av ”question begging” som man ser alltför ofta idag hos människor som kallar sig upplysta, som kallar sig humanister. Jag ska villigt erkänna att jag själv tillhört den skaran. Charles Taylor:
”Religion” is being defined as the murderously irrational.
Pretty sloppy thinking. But it is also crippling. What the speaker is really expressing is something like this: the terrible violence of the 20th Century has nothing to do with right-thinking, rational, enlightened people like me. The argument is then joined on the other side by certain believers who point out that Hitler, Stalin, Mao, Pol Pot, etc., were all enemies of religion, and feel that good Christians like me have no part in such horrors. This conveniently forgets the Crusades, the Inquisition, and much else.
Vill man attackera religion som fenomen så bör man först förstå vad det är för något, sedan sätta sig in i substansen, sedan kritisera de dygder eller levnadsmönster man inte håller med om, alternativt förkasta religion helt. Men den typ av argument man hör idag, från Dawkins och andra, visar bara på en fullkomlig brist på förståelse och en arrogant tro på det samhälle man tar för givet, och de levnadsmönster man tar för givna, dag ut och dag in. Först föds man, sedan leker man några år, går på dagis. Sen givetvis skolan. Sen väljer man sitt liv, dvs man tar ett jobb man kan överleva på. Har man tur får man lite pension. Sen dör man. (Och man kommer fan inte till himlen, för den finns inte!!!)
Efter att ha slängt ut den provokativa texten på en svensk blogg — i Sverige! Där alla ser allt genom fullkomligt värdeneutrala och objektiva glasögon, alla vet att Gud inte finns och alla vet att meningen med livet är en våning i Vasastan med vita väggar, fiskbensparkett, parmiddagar och möbler från Svenskt Tenn — så bjuder jag på en Blue Collar Cocktail som de senaste två dygnen blivit en favorit:
Rör och servera med en citrontwist!
Systembolaget ler just nu ovanligt stort mot oss. Ett par varianter ur kalifornska Lagunitas sortiment har letat sig in bland hyllorna, och då är Gödsvinet Malmö snabbt där och provianterar.
Lagunitas har många brygder på sitt samvete, och naturligtvis är de alla inte perfekta. Men är man i en amerikansk livsmedelsaffär och ser några sexpack med de karakteristiska etiketterna blicka ut ur kylen så vet man att kvällen är räddad. Nu har systembolaget varken sexpack eller kylskåp, men de har ju tillfälligt fått in en uppsättning amerikansk vardagsbärs för finsmakarhipsters, och det räcker riktigt långt i min bok.
New Dogtown Pale Ale har en underbart fyllig humledoft. Det luktar karameller, blommor, och allt annat som är vackert. Smaken stryker över gommen med en söt parfymerad humlesmekning. De amerikanska mikrobryggerierna är fortfarande ljusår framför de svenska, i alla fall när det gäller amerikanska ales. Och konstigt vore det ju annars.
Kroppen lyser med sin frånvaro, det finns ingen tyngd. Bara en lång och härlig eftersmaksvåg av humle.
Det här är inte en öl enbart för finsmakare. Inte heller är det en öl som passar till allt eller uppfyller alla smakkrav. Det är bara en frisk och härlig pale ale för folk som gillar smaken av humle. Den här ölen fyller bara det syftet. Avnjutes i ensamt majestät. Jag tar i från tårna och slänger ur mig fem amerikanska flaggor av fem möjliga. Tack systembolaget!
Under de senaste veckorna har jag fått lära känna innebörden av Hunter S Thomsons liknelse mellan skrivande och sex där likheten består i att ”det bara är roligt för amatörer”.
Sena kvällar i full jakt efter deadlines som kommit och gått är också mycket roligare när man läser om dem i böcker av Hunter S Thompson.
Det har alltså skrivits volymer här i örnnästet i Vällingby men du har inte fått se något. Det senaste jag skrev här på Gödsvinet var en rätt affärsmässig beskrivning av en vegetarisk stroganoff. Det är, i likhet med veganoffen faktiskt, gott men inte gott nog.
Därför tänkte jag nu ta tillfället i akt att berätta något om samhällsvetenskapen. Samhällsvetenskap är på många sätt väldigt befriande i sin totala brist på moral. Vi samhällsvetare måste tidigt i vår gärning byta ut ”rätt” och ”fel” mot ett väldigt omfångsrikt ”intressant” i det mesta vi gör.
Vår enda moraliska förpliktelse är mot vetenskapen i sig, vi måste vara ärliga mot våra resultat och de som studerar dem. En del samhällsvetare är så drivna att de även hoppar över denna moral.
Låt mig ge dig ett exempel på hur en samhällsvetare är: Låt säga att det kommer fram att personen som sitter mitt emot dig är pedofil. Om du är det minsta normal så avslutar du samtalet med hen. Om du är emotionellt lagd så kanske du stormar ut. Är våld din grej så kanske du improviserar utifrån det. Det skulle vara helt på sin plats, det är inom moralen.
Nu testar vi att byta ut dig mot en samhällsvetare. Jag tror att hen skulle ha reagerat så här: ”Du är alltså…pedofil? Ok. Intressant. Hur fungerar det? Typ står du i buskagen intill lekparken i en lång beige trenchcoat? Så gör man inte längre? Det är internet som gäller. Så klart. Man måste kunna data idag. Intressant. Är du duktig på datorer? Mac eller PC?” Och så vidare.
Med andra ord är samhällsvetare lite som bra journalister med skillnaden att journalister måste finna saker som är intressanta även för andra än sig själva. Samhällsvetaren har det lätt i det avseendet eftersom hen, som du säkert minns från början på denna text, har ett väldigt omfångsrikt ”intressant”.
När vi ändå är inne på detta ämne så vill jag passa på att berätta lite om hur det är att leva som samhällsvetare. Som jag redan nämnt så är skrivande något som faller sig väldigt naturligt för en samhällsvetare. Språket är vårt arbetsredskap och den kreativa nihilism som kommer av att sakna moral ger ett ledigt intellekt.
Tyvärr så kan svåra fall av samhällsvetenskaplighet även leda till flera sociala problem. Låt mig ge ett exempel från mitt liv: Jag bodde ett tag i en del av Malmö där de enda som ringer till polisen är andra poliser som blöder. Nu kanske jag överdriver lite men det var ett område med problem.
I detta område sysslade man med något så rart som gatulangning av narkotika, ett utdöende hantverk. Eftersom jag ”arbetade hemma” under en stor del av tiden jag bodde där så hade jag obegränsat med tid att studera fenomenet, som samhällsvetare. Jag hade redan, för vetenskapen, kartlagt hur man gatulangar i USA men Sverige var ännu en gåta.
Med hjälp av en strategiskt placerad balkong, en bra kikare och, som sagt, väldigt mycket tid kom jag lite närmare fenomenet. Det visade sig att gatulangning idag är för friluftsentusiaster och folk med väldigt dålig datorvana. Lite som med pedofiler som fortfarande står i buskage intill lekparker i beiga trenchcoats.
Som samhällsvetare var jag förstås inte ute efter att handla men inte heller efter att ringa efter polisen. Som du redan vet står jag över rätt och fel och sådana trivialiteter som Svea rikes lag är för folk som inte har disputerat.
Jag bevakade langarna och jag bevakade polisen. Efter ett tag bevakade alla mig. Det var då det var dags att dra sig tillbaka till tangentbordet.
Det är där jag sitter nu. Livet som samhällsvetare kan vara svårt men det är ett liv värt att leva. Det är svårt att passa in men det är inte heller vårt mål. Vi vill bara forska och leva ett nästan normalt liv.
Så har tidpunkten för den högtidliga lanseringen av Vällingby veganoff äntligen kommit. Efter två fina bidrag från lokalkontoren i Malmö och Italien tar provköket i Vällingby över för den sista installationen i denna serie av vegetariska stroganoffer.
Gödsvinet vällingbys kämpanj för det vegetariska köket upplevde en tillfällig motgång igår kväll då jag råkade sluka 1,3 kg schweinshaxe. Det är sådant som händer.
Nu är vi tillbaka på rälsen igenom och egentligen känns det bara naturligt att gå vidare med veganoffen just denna söndag. Om lördag var utsökt stekt fläskkött och knastertorra rieslingviner så blir söndagen som av en naturlag vita bönor, ljummen folköl och P1. Sådan är livets gång.
Det är som du redan insett Vällingby veganoff som syns på bilden. Det är en enkel, mättande, billig och utsökt god rätt som inte innehåller något kött. Rätten är så enkel att laga att ditt största problem förmodligen kommer att bli att övertyga folk i din omgivning om att du gjort veganoff och inte en böngryta. Ingen gillar att bli anklagad för att ha tillagat en böngryta.
Vällingby veganoff är ingen böngryta. Den typiska brytningen mellan söt grädde och lite syrlig tomatpuré berättar att detta är en stroganoff och om du är skicklig med redningen kan du få den sådär nästan klibbig som varje korv stroganoff någonsin var när du gick i skolan.
Detta behövs:
800 g (två paket) stora vita bönor
2 gula lökar
3 tomater
3 dl grädde
1 dl tomatpuré
1 dl chilisås (av typ heinz)
lite pepparsås (typ tabasco)
Soya
Mjöl
Salt, peppar
Så här tillagar man Vällingby veganoff:
Fräs grovt hackad lök och lite olja i en stor gryta. Under tiden sköljer cirka 800 gram stora vita bönor i kallt vatten. När löken svettats länge nog tillsätter du bönorna och låter alltsamman umgås på medelhög värme i några minuter.
Häll i grädden, och fyll paketet till hälften med vatten som du också häller över lök och bönor. Tillsätt sedan de hackade tomaterna, tomatpurén, chilisåsen och smaka av med salt, peppar och pepparsås.
Red med lite mjöl (2-3 tsk) och låt koka försiktigt i cirka tio minuter. Servera med ris
I New York på sjätte gatan mellan första avenyn och Avenue A, precis på gränsen till ”Alphabet City”, ligger en liten bar som heter Amor Y Amargo. Jag hade ett tiotal barer på min lista över måsten när jag besökte NYC för första gången den här sommaren, men inget (möjligen med undantag för Little Branch) överraskade lika positivt som Amor. Amor Y Amargo ska tydligen ha skapats av Ravi DeRossi, barentreprenören bakom bland annat flera av Amors geniala grannar som innovativa Death & Co. (som utsågs till USAs bästa bar vid branschmässan Tales of the Cocktail) och Kubasinpirerade Cienfuegos (drick House Zombie!). Stämningen på alla dessa barer för tankarna till Edward Hoppers mörka, ensamma och märkligt romantiska USA och det var bara dessa gånger i East Village som jag själv fann mig riktigt hemma i New York. 
På Amor Y Amargo är det ett kärleksfullt hanterande av olika bitters som gäller. Här finns ingen frukt, inga juicer, bara sprit. Den som vill ha något ’friskt’ söker sig kanske inte hit. Men om man är svag för en riktigt bra Manhattan eller Negroni eller den kanske ännu bättre kusinen Boulvardier, och blir man lite sugen när man hör ord som ”Amaro”, ”Peychaud”, ”Angostura” eller ”Campari” så har man kommit rätt. Kanske har man en gammeldansk eller Fernet hemma som man bara ’shottat’ någon gång? Lägg en tesked i en rejäl bourbon med lite socker, mänder med is och garnera med en citronzest så får man genast både bättre användning för sin sprit, och man kommer närmare känslan av en Lower Manhattan speakeasy.
Baren består endast av ett kanske fem gånger sju meter stort rum med en bardisk och några höga stolar. I högtalarna ljöd det jazz vid mitt första besök, rock’n’roll vid det andra. Drinkarna blandas utan is och hälls upp i korta små glas. Först därefter får man lite is som långsamt späder de intensiva smakerna. Atmosfären är gemytlig och man börjar snabbt prata med sina grannar och med bartendrarna om fördelen med olika alkohohalter i olika former av bitters eller om Dukes martini i London verkligen är god eller bara något sorts internt skämt (Aaron Polsky menade det senare eftersom en vermouth får för lite genomslag i små kvantiteter i enbart frusen gin). Det finns ingen riktigt bra motsvarighet i Sverige vad jag vet. I Stockholm är Kåken, Little Quarter eller Svartengrens det närmaste man kommer, men Stockholm är litet och de få bra barer som finns (som förvisso är, mycket, mycket bra) fylls snabbt upp och blir överfulla. Att sätta sig i lugn och ro med en Amaro får man göra tidigt, alternativt hemma.
Här kommer ett recept på en Boulvardier, som i princip är en Negroni (gin, italiensk vermouth, campari) med bourbon istället för gin. Man kan experimentera nästan hur mycket man vill med olika bitterskombinationer, men liksom i en Manhattan så föredrar jag både en eller två skvättar både angostura och orange bitters. En Bouvardier garnerar jag med en orange zest snarare än den apelsinklyfta jag hade föredragit i en Negroni.
Efter viss initial skepsis, speciellt under tillagningen, blev Gödsvinet syd faktiskt positivt överraskade av detta vegetariska äventyr, måhända delvis p.g.a. något lågt ställda förväntningar. Det är förvisso inget kulinariskt storverk, men får faktiskt godkänt, vilket ju inte är fy skam med tanke på Gödsvinet syds något begränsade erfarenhet av att laga vegetariskt.
Det hela är, om inte samma under av avskalad enkelhet som en vanlig strogge, fortfarande inte speciellt komplicerat:
1. Hacka & fräs ½ gul lök & en klyfta vitlök i smör. Den förra kan få bli lite lätt brun här å var – den här rätten kan behöva lite smak – men se upp för att bränna vitlöken. Lägg över i en kastrull och häll över 1.5dl grädde och tomatpuré. Snåla inte med den senare, vi behöver som sagt jobba lite med smaken här.
2. Låt det här puttra lite, så löken o vitlöken gifter ihop sig med såsen. Addera en försvarlig mängd salt och peppar – grönsaker behöver rätt mycket salt för att smaka som de ska. Det blev även lite cayennepeppar och paprikapulver för att spetsa till smaken, och en liten slatt rödvinsvinäger.
3. När det har puttrat ett slag, hacka & fräs upp ½ röd paprika och lägg ner i såsen. Vi vill ju gärna låta den ha lite spänst, så lägg inte i den för tidigt.
4. När ännu lite tid har gått av vårat korta, sköra jordeliv, skär en halv aubergine i stavar, fräs upp snabbt, och vänd ner i såsen. Låt puttra säg 10-15 min, så att det fortfarande finns lite tuggmotstånd i våra gröna vänner. Smaka av och krydda upp efter behov.
Resultatet avnjöts med spaghetti, så som strogge normalt äts hos Gödsvinet syd – vi har inget tålamod med att koka ris. Det smakade faktiskt inte alls dumt, men dessvärre var det inte helt optimalt som måltid betraktat, då det inte precis gav någon mättnad. Det blev den där kusliga känslan av att magen var full, men att man fortfarande var hungrig, som verkar ha drabbat även Gödsvinets Malmöavdelning. I framtida recept blir det nog till att inkludera något lite fylligare, såsom bönor, kikärtor, eller kanske halloumi, som en läsare föreslog.
Vi här på Gödsvinet har aldrig varit rädda för att ta samtiden i grimman och leda den mot nya grönskande ängar. Vårt andliga ledarskap är lika naturligt som kraftfullt.
Vårt senaste initiativ är att släppa lös en grön våg av vegetabilisk kost genom ett inlägg av Jonas. Det är förstås inte första gången som vi med ett gödsvins naturliga övertygelse visat vägen mot en köttfri diet.
Vi har dragit upp planerna för världens första helvegetariska sportbar, vi berättade allt du behöver veta om din vegetariska julskinka, vi har recenserat nästan oätliga, vegetariska halvfabrikat och vi har presenterat en hel serie med inlägg om hur man kan göra vegetarisk mat tillräckligt onyttig för att vara god.
Naturligtvis har inte detta gått omvärlden förbi. Det senaste exemplet på hur omvärlden går dit vi pekar är nyheter som når mig från FOXs ekonominyheter.
McDonalds står i begrepp att öppna sin första helvegetariska restaurang.
Cyniker kanske säger att den amerikanska restaurangkedjans plötsliga vurm för vegetarisk snabbmat beror på att restaurangen ligger i Indien där folk av olika religiösa skäl antingen inte äter kossor eller grisar.
Cynikerna kanske fortsätter med att påpeka att Way Out Wests beslut att bara servera vegetarisk mat hade varit ett bättre om än bara marginellt mer trovärdigt exempel att använda här.
Det må så vara. Den vegetariska bandvagnen är hur som helst i rullning och om du undrar vem som styr så behöver du bara följa Gödsvinets vindlande väg mot den ätbara veganoffen.
Våra lokalkontor kommer att ställas mot varandra i en vänskapsturnering i köttsubstitution och lagom till helgens storkok presenteras Veganoff Vällingby.
Tills dess föreslår jag att du håller ut med vad för tveksamma alternativ mina medtävlanden bidrar med.
Här är ett recept på en smörgås jag gjorde på saker jag hittade i kylen. Ett stekt ägg på toppen kan få nästan vilket hopkok som helst att likna en välplanerad måltid.
