Epic stout (11126)

Texten överst på etiketten till min flaska Epic stout lyder ”Don’t be afraid of the dark”. Det är uppmaning som inte alla kommer att kunna följa, en del gillar helt enkelt inte stout. Om man är en av dem men ändå vill försöka dricka stout så är förmodligen Epic stout det bästa sättet att börja. Det är en mycket lättillgänglig stout.

Epic stout har en len, mild och rätt klassisk stoutsmak. Alla komponenterna är där, kaffe, choklad och mandel. Det som skiljer Epic stout från andra öl är den lindrigare beskan och den publikfriande mjukheten i smaken. Epic stout har en lätt smak utan att vara tunn eller tråkig. Endast marknadsföring gör att Guiness är det breda och Epic det smala alternativet för stout.

Denna stout är ett samarbete mellan det Nya Zeeländska bryggeriet Epic och det brittiska bryggeriet Thornbridge. Det är ett lyckat samarbete och ett bra exempel på hur de senaste årens utveckling av mikrobryggerier gett en helt ny status åt enskilda bryggare. Kreativa ölhantverkare som de på Epic och Thornbridge gör likt turnerande artister gästspel på olika bryggerier runt om i världen och ett par enskilda namn har börjat bli tillräckligt välkända för att dra stor publik till breda och smala öllanseringar. Här i Stockholm är, exempelvis, Monks speciellt bra på att locka hit stjärnbryggare för kortare gig som lockar ölnördar från hela landet och delar av utlandet. En gång var öl något som den turnerande rockstjärnan drack, nu är det ölskaparna själva som ger sig ut på vägarna.

Innovationer i öl kan leda till öl med rent teoretiska kvaliteter i termer av högt IBU och koncentration av smak som sker på bekostnad av drickupplevelsen. Epic stout är ett exempel på en lyckad innovation. Epic stout är en stout som har gått vidare.

37,50 kronor, nummer 11126 i katalogen

4 arga irländare av 5 möjliga

S:t Eriks Vårlager (1401)

S:t Eriks är Three Towns pågående försöka att bära lite tjockare glasögon än vad de egentligen behöver. Det ska vara en smal öl i år också och det är inte lätt att sälja sådana om man brett ut sig på pubhyllorna i åratal. Hittills har deras försök varierat från den konstiga St: Eriks Pilsner till den fullständigt odrickbara S:t Eriks Pompona Porter. S:t Eriks Vårlager kan sägas placera sig någonstans mellan dem.

Egentligen tror jag inte att detta är en öl. Detta är fläderblomssaft. Det är väl inget fel på fläderblomssaft. Det hade förstås varit gott med en öl. En del av flädern kommer av en tydlig men tunn humlesmak och det är i stort sett den enda smaken som ölen har. Den dör tvärt efter en första, frisk humledusch.

Det är svårt att ta denna öl på allvar, låt vara att det inte behöver vara ett allvarligt ämne. Detta är den tredje S:t Eriksölen som jag dricker och det är den sista.

15,50 kronor på systembolaget, 1401 i katalogen

2 varumärkesstrategier av 5 möjliga

Spendrups premium pilsner (1409)

Är detta verkligen en ny öl? Den lilla lappen över hyllan på systembolaget i Vällingby hävdade det. Själv är jag tveksam. Det är inte så att Spendrups premium pilsner känns som en gammal väl. Möjligtvis känns den som ett betydelselöst men bekant ansikte i kön på Coop Extra. Jag har sett den här ölen någonstans förut.

Jag vet hur det här har gått till. Jens Spendrup, den spjuvern, vet att det mäktiga Gödsvinet brukar göra många av sina inköp i just denna butik i Vällingby. När han var i trakten för att överlämna de regelbundna mutorna till systembolagspersonalen passade han på att smyga över skylten med texten ”nyhet” till sin egenproducerade standardöl för lite extra uppmärksamhet. Det är samma gamla historia. Grattis Jens, det fungerade.

Hur smakar då denna Spendrups premium pilsner? Inte så mycket. Den inleder lovande med en frisk maltighet men den faller platt. Det är som en Becks med mycket mindre eftersmak och Becks har inte särskilt mycket eftersmak. Ja, detta är till och med en vattnig öl. Är det en dålig öl. Nu blir det så där svårt igen. Nej, detta är en öl som är bra på att smaka så här. Detta är ölen för after work buffén på O’leary’s. När jag tänker på det tror jag faktiskt de har Spendrups öl där. Det är härligt när en öl finner sin plats. Men visst, detta är ingen rolig ölupplevelse.

11,90 på systembolaget, nummer 1409 i katalogen

2,5 citronvatten av 5 möjliga

 

Spara och slösa dricker alkohol

Min alkoholkonsumtion har tagit en otäck vändning. Nej, den har inte minskat. Den har inte ens ökat. Den har bara blivit väldigt mycket mer kostsam.

De senaste gångerna jag varit på systembolaget har jag inte kommit därifrån med en vinflaska för under hundra kronor eller en ölflaska för mindre än 25 kronor. Det beror inte bara på att jag redan druckit allt som kostar mindre än så. Det är något annat också och jag vet inte om jag gillar det. Nästan alla förklaringar jag kan komma på har nämligen något att göra med ålder

För det fanns en tid då man inte bara drack utan faktiskt också kunde få för sig att köpa nästan allt förutsatt att det var billigt. I mitt fall kallas den tiden studenttiden.

Som ett exempel på detta minns jag att vi som var verksamma vid den Blekingska Nationen i Lund en gång per termin skulle bjuda de nyblivna studenterna på en drink i någon sorts social introduktion till nationen och studentlivet. Vid denna tid gjorde man rätt betydande avsteg från god smak i den egna konsumtionen och den sprit man förväntades skänka bort till nyblivna studenter man inte kände saknade förstås alla kvalitetskrav.

Därför har jag varit med om att blanda välkomstgrogg på Marinella, medicinsk sprit (96%), hembränt, någons absint och i princip allt utom drickbar etanol som man inte blir medvetslös, galen eller finsktalande på. Detta var ingen löjlig initiationsrit, vi var helt enkelt fattiga och, inte minst, snåla. Det är, å andra sidan, svårt att tänka sig en bättre introduktion till studentlivet.

En student jag vet skickade bud till Tyskland för att få en billig flaska. Hans första misstag var att skicka bud med någon som inte själv drack sprit. Det kan först tyckas vara en bra idé, allt lär ju vara kvar i flaskan vid leverans. Det osannolika spritbudet snubblade dock över ett enastående erbjudande på pepparvodka och för någon som tycker all sprit är densamma var det en mycket bra affär. Tidigare hade ingen människa  med känsel i levern klarat att dricka mer än två centiliter av denna produkt men väl tillbaka i Lund dracks den upp under fruktansvärda plågor.

Mycket har förstås hänt sedan jag var student. Borggårdskrisen, Kreugerkraschen, Sputnik och fem Wimbeldon för Björn Borg, bara för att nämna några saker.

Naturligtvis har jag nu mer pengar än då en gång för länge sedan, åtminstone i början på varje månad. Är detta skäl nog för att handla dyrt? Det borde inte vara det. Jag minns hur studenttidens Spara såg med förakt på alla medelålders Slösor. När jag på den tiden gick från systembolaget med två kassar billig öl kunde jag tycka synd om medelålders människor som i brist på andra glädjeämnen i livet köpte en alldeles för dyr flaska vin istället. Nu är det jag som står där med vinet och det är detta som är den otäcka vändningen.

Samtidigt inser jag att det kunde ha varit värre. Det hade nog, trots allt, varit jobbigare att ha varit en medelålders man med två kassar billig öl.

Alkohol för medicinskt bruk

För mindre än tre minuter sedan stod jag framför medicinskåpet. Jag letade efter något att bota min huvudvärk med. Jag fann tryckbandaget jag stal från från Kustartilleriet 1996, diverse  skoskavsplåster och tre tomma förpackningar med Ipren. Det fanns ingen medicinsk hjälp att få. Eller fanns det kanske ändå det? Utan att göra några hastiga rörelser förflyttade jag mig till hyllan över mikrovågsugnen, där jag förvarar min konjak.

Två centimeter ner i glaset kan jag till min glädje konstatera att konjak under rätt omständigheter är ett fullgott alternativ till syntetiska smärtstillare. Grönstedts – den intelligenta värkkonjaken.

Nu är detta förstås inga sådana omständigheter, jag har fortfarande samma huvudvärk men med en helt ny lust att hoppa över föreläsningen imorgon och dra till Berlin istället. Om inte det är ett tillfrisknande så vet jag inte vad som är det.

Vilka andra möjliga medicinska bruk finns det för alkoholhaltiga drycker? Inför mitt besök i Östersund förberedde jag en plan på att supa ihjäl de magparasiter jag riskerade att ådra mig vid den osannolika händelsen att jag drack vatten. Efter att ha läst på i ämnet fick jag dock reda på att cryptosporidium-parasiterna har högre alkoholtolerans än ryska landslaget i bandy.

Invärtes medicin handlar mer än något annat om dosering. Rätt dos av nästan vad som helst kan bota nästan vad som helst. Låt vara att denna teori inte genomgått klinisk testning. Hur mycket Grönstedts behövs för att släcka en huvudvärk? Jag tror att vi står i begrepp att få veta det.

Modus Hoperandi

Det har inte varit ont om så kallade humlebomber på systembolaget på senare tid. Inte heller har det varit ont om ölrecensioner på den här bloggen. Men något ska man ju dricka och något ska man ju skriva om.

Modus Hoperandi har inte bara ett coolt namn, utan även en cool etikett. Den bryggs i Colorado likt 90% av alla amerikanska mikrobrygder. Namnet antyder att den är helt sönderhumlad, men det är det faktiskt inte. Men en pompös och dominerande humlebeska ligger så klart som en luden filt över smakupplevelsen. Med sina 6,8% alkohol har den en del pondus, och både fylligheten och beskan matchar det fint. Kort och gott är detta en bra IPA. Vill man veta hur dagens amerikanska öllanskap ser ut är detta en utmärkt öl. Vill man bara ha något riktigt beskt och friskt efter maten är den också alldeles utmärkt.

Modus Hoperandi, fyra humlekottar av fem möjliga. Den snygga etiketten är en bonus.

Finns i systembolagets tillfälliga vårsortiment.

Epic Armageddon IPA (1509)

En gång fanns det en IPA för varje årstid. Idag finns det en IPA för varje dag på året. India Pale Ale har varit spjutspetsen i de senaste årens upprullning av lagerns totala herravälde här i Sverige. Den fjortonde februari fick svenska IPA-entusiaster ännu ett vapen i sin aresenal, om än bara tillfälligt. Epic Armageddon IPA är en lättsam men riktigt trevlig IPA som har potential att stjäla mängder av själar ur lagerdrickarnas led.

Epic Armageddon IPA är en lätt och frisk IPA men en fint balanserad humleton. Ölen smakar ungefär som hallonsoda smaksatt med humle även om den har en rätt myndig efterbeska. Allt för många IPA har en vass humleinledning eller en för bitter beskhet på slutet, som dominerar smakupplevelsen. Denna IPA domineras istället av det fruktiga mellanregistret. En del kommer utan tvivel att tycka den är för blommig i smaken men i detta fall är jag beredd att med den gamle Dengs ord låta tusen blommor blomma.

Hallonsoda eller inte, Epic Armageddon IPA håller 6,7% alkohol. Var den gömmer sig förstår jag inte, den uppfriskande smaken har varken sötma eller tyngd av alkohol.

Epic Armageddon IPA kommer från Auckland i Nya Zeeland vilket visar att man i detta land är berett att inleda en försoningsprocess efter att ha förgiftat stora delar av världen med Steinlager i årtionden. Bryggeriet Epics motto verkar vara ”The answer to everything” vilket måste tolkas som en homage till Homer J. Simpsons legendariska ord om alkohol: ”The cause of, and solution to, all of life’s problems”. Jag för det till det reda välfyllda pluskontot.

34,90 kronor, nummer 1509 i katalogen

4 hallon av 5 möjliga

A. Christmann riesling 2009 (5882)

A. Christmann riesling 2009 är systembolagets och därmed vårt bästa hopp om ett gott ekologiskt vin. Detta fina vin från Pfalz är dock mycket mer än så. Det kan mycket väl vara det bästa rieslingvinet i det ordinarie sortimentet.

A. Christmann sammanfattar alla smaker som man associerar med torr riesling och det gör det med ett fantastiskt sinne för proportioner. Det är friskt, fruktigt och har en mycket diskret metallisk klang. Riesling samlar som ingen annan druva upp smaker från jorden den växer i och precis som med alla bra riesling finns det därför en ton av fuktig marmor i A. Christmann.

Detta är ett vin som passar till allt man dricker vitt vin till och på frågan vilka dessa saker är tänker jag inte vädra några fördomar. Priset på 119 kronor per flaska gör vinet aningen för dyrt för att vara ett vardagsvin och jag bryr mig inte om hur småborgerlig det får mig att verka. A. Christmann är ett vin för särskilda tillfällen och alla tillfällen är särskilda med en flaska A. Christmann vilket gör att jag kan vara i början på en dyr vana.

119 kronor på systembolaget, nummer 5882 i katalogen

5 riesling av 5 möjliga

Fear and Loathing on Melodifestivalen 2011

Det går inte alltid att kontrollera vad man läser. Ibland läser man om saker som man verkligen inte vill veta något om bara för att det inte går att sluta. Det var så jag kom att börja läsa Dagens Nyheters blogg om Melodifestivalen.

Hanna Fahl, som skriver bloggen, har jag rätt avlägsna minnen av som någon som kretsade kring den Blekingska Nationen i Lund i slutet på 1990-talet. Om man kretsade kring den Blekingska Nationen i slutet av 1990-talet så ökar risken att jag kommer att läsa det man skriver. Så jag läste ett inlägg hon skrivit om att sitta i Melodifestivalens urvalsjury. Sedan dess sitter jag och läser om artister jag aldrig hört talas om och musik jag inte kommer att lyssna på. Det känns, när jag tänker på det, lite som att läsa tidningen POP 1993 eller 1994.

En anledning till att man fastnar är förstås att Fahl skriver väldigt underhållande. En anledning till varför just jag gillar bloggen är att beskrivningen av den turnerande schlagercirkusen påminner rätt mycket om en rapport från en valkampanj. Den där typen rapporterande från stora valkampanjer som beskriver vad som händer bakom scenen när kandidaterna och deras staber inte riktigt har kontroll. ”Obamas pressekreterare såg pressad ut på väg ut till bussen, har de första mätningarna från New Hampshire kommit in?”. Den typen av rapportering.

Ingen människa har gjort den sortens läsning mer läsvärd än Hunter S Thompson. Hans klassiska bok ”Fear and loathing on the campaign trail ’72” har kallats ”The most accurate and the least factual account of the campaign” av demokraternas presidentkandidat George McGovern. Thompson skriver utifrån vad Werner Herzog kallar ”extatisk sanning”, alltså en sanning som fångar det centrala budskapet i vad som händer och förstärker det genom mindre justeringar i beskrivningen av det faktiska händelseförloppet.

1972 var Hunter S Thompson en av de två reportrar från Rolling Stone som följde valkampanjen. Den andra var den mycket yngre och ytterst korrekta Timothy Crouse, vars ”The Boys on the Bus” hyllats som den kanske bästa boken någonsin om mediauppbåd som följer en valkampanj. Crouse skriver ledigt och övertygande med stor detaljrikedom och inte ens de reportrar som framstår ofördelaktigt har förnekat något han beskriver.

Det mest slående med kontrasten mellan Thompson och Crouse är att det samlade intrycket av kampanjen blir ungefär samma utifrån de olika berättelserna.

32 år efter deras valkampanj ger sig Matt Taibbi ut på en liknande resa under 2004 års valkampanj. Problemet för honom och alla som läser hans bok ”Spanking the Donkey” är förresten att han inte ger sig ut på en liknande resa utan på exakt samma resa.

1972 var året Richard Nixon vann en jordskredsseger trots att Watergate-affären redan var avslöjad av Washington Post. 2004 var året då George W Bush utökade sin majoritet trots att han startat åtminstone ett krig för mycket. Hunter S Thomson skakade om den politiska rapporteringen genom att ta droger tillsammans med kampanjarbetare. Matt Taibbi tog LSD och gick på kampanjbussen klädd i en vikingadräkt. Där satt han tyst och ignorerad på ett rätt sorgligt sätt tills en annan reporter kom fram och frågade om det var han som försökte göra ”en ny Boys on the Bus”. En del saker fungerar bara en gång och aldrig mer.

Eftersom jag redan har glömt varför jag började skriva detta så låter jag det vara en uppmaning till Dagens Nyheters reporter i det närmaste vi kommer en valkampanj i år. LSD och vikingadräkter är gammalt. Skriv det på baksidan av körkortet och glöm det aldrig.

We’re gonna be in the Hudson.

Den 21 februari släpper systembolaget sitt tillfälliga vårsortiment. Jag ögnar alltid igenom listan med spännande nya öl som dyker upp med en regelbundenhet som bara ett statligt monopol kan se logiken i. Bourbon county vanilla stout från Goose Island är kanske den mest spännande som kommer nu, men vanilj i ölen är inte riktigt min grej. Och Sierra Nevada Jack & Ken’s Ale är lite väl magstarkt med sina 399 kr för en flaska. Det är fyrtio tusen miljarder euro!

Men med en vindögd blick slängde jag också ett getöga mot spritsegmentet av listan. Två nya sorters bourbon dyker upp, nämligen de tu avbildade ovan. De kammar man hem för ynka 550 kr flaskan, men då är det också hela trettiofemmor. Hu.

Var går egentligen gränsen för vad nördigheten får kosta?