Winkeler Jesuitengarten (5823)

Man vet att man är mycket gammal när man kan dricka ett vin utan att komma ihåg att man besökt vingården tidigare i livet. Det hände mig igår. Vinet var Winkeler Jesuitengarten och jag besökte just den platsen i Rheingau någon gång i nådens år 2004. Det är ett bra vin och en bra plats i Rheingau.

Winkeler Jesuitengarten är ett vin som är mycket syrligt utan att vara surt. Det smakar av syrliga gröna äpplen och nästan alla andra gröna frukter du kan tänka dig. Smaken påkallar uppmärksamhet och den förtjänar det. Det gör det ännu mer besvärande att jag inte kunde minnas det från när jag var där. Hur som helst, det var ett lyckligt återseende.

Vinet gör sig bäst på egen hand men jag avråder från att dricka mer än en flaska på en och samma kväll, ditt PH-värde kommer aldrig att hämta sig igen om du försöker.

109 kronor på systembolaget, nummer 5823 i katalogen

4 förlorade år av 5 möjliga

Trappist Achel bruin (11104)

Det är inte varje dag som man testar en ny trappist. Det hade varit ohållbart. Idag är dock en sådan dag och det är jag glad för.

Trappist Achel Bruin är en oerhört nyansrik, fruktig öl som är mycket friskare och, för att vara uppriktig, behagligare än den genomsnittliga trappisten. Den både luktar och smakar av banankola, sirapslimpa och Kungen av Danmark (karamellen, inte monarken).

Jag tänkte skriva något vitsigt om namnet men jag låter bli det. Mitt anseende som ordvitsare har inte riktigt upprättats sedan jag på ämnet tyska städer bad någon att ”ta sig  i Aachen”. Detta hade helt enkelt varit för nära den bottennoteringen.

Ölen säljs tillfälligt på systembolaget från och med den första februari tills jag har hamstrat och druckit upp dem alla.

Om jag var tvungen att testa en trappist varje dag, gud förbjude, så skulle det gärna få vara en Trappist Achel Bruin.

29,90 kronor på systembolaget, nummer 11104 i katalogen

4 Aachen av fem möjliga

Dricker samma Marlborough

Marlborough är den del av Nya Zeeland som jag gillar allra bäst. Jag har förstås aldrig varit på Nya Zeeland men jag vet ändå att det är så. Marlborough är Nya Zeelands främsta vindistrikt och det vet jag nu lite om.

Flaskorna på bilden kommer alla från denna den mest nordliga delen av sydön. I mitten ser vi Hunter’s sauvignon blanc, den druva som Marlborough kommit att bli mest förknippad med. Den är flankerad av två olika rieslingviner; Stoneleigh och Saint Claire.  I lördags hade jag tillfälle att testa samtliga under vad som skulle komma att bli en rätt ambitiös utforskning av dessa viners många sidor och effekt på det motoriska systemet. Låt oss gå igenom flaskorna, en efter den andra.

Hunter’s Sauvignon blanc 2009 (6202)
Hunter’s är ett friskt vin som smakar av grappa tonic, blodapelsin och tysk multivitamin. Det är ett mycket karaktärstarkt vin som är långt ifrån obehagligt men som nog har en besvärande tendens att dominera alla sällskap som det finner sig i. Serveras bäst till lättare samtal om vädret eller en påse med räkor som du hade glömt bort att du hade.
99 kronor på systembolaget, nummer 6202 i katalogen
3,5 kiwis av 5 möjliga
Saint Clair Riesling 2009 (6456)
Detta är en riesling som smakar av aprikos, äpple och något annat än riesling. Vinet är torrt och syrligt som halsbränna en morgon i januari. Detta är inte den godaste riesling som jag har druckit men den har en elegant värdighet som kräver en respekt som vin från Nya Zeeland sällan får. Serveras bäst till äldre släktingar och all sorts mat som smakar lite mer än vad du hade tänkt dig. Saint Clair kommer att sätta båda på plats.
96 kronor på systembolaget, nummer 6456 i katalogen
3 pärlhalsband av 5 möjliga
Stoneleigh Riesling 2010 (6498)
Denna riesling smakar av tutti frutti, päron och gamla vitrinskåp. Vinet har en stickande fruktsyra som återkommer i många små utbrott av ungdomligt övermod. Stoneleigh är en frisk riesling som vinner på att vara den tredje av tre flaskor under en kväll av prövande provningar. Vinet kan användas till allt man vanligtvis använder en riesling utan att någon inblandad behöver bli besviken. Serveras bäst mitt i veckan för att du tänker att ett glas vitt inte är att dricka.
99 kronor på systembolaget, nummer 6498 i katalogen
3,5 flaskor vitt av 5 möjliga

Så såg alltså lördagens resultat ut. Jag fick stifta bekantskap med en ny del av världen och jag är försiktigt positiv till den nya relationen. Detta är tre viner som lockar till vidare expeditioner till distriktet som heter som en cigarett och en adelsfamilj från Storbritannien. Marlborough är en plats att återvända till.

Sånger om sprit: Tears will be the chaser for your wine

Efter en sabbatstermin är det äntligen dags för nästa lektion på Gödsvinets interaktiva kurs ”Sånger om sprit”. Mycket har hänt i musikvärlden sedan sist så vi hoppar rätt in bland de dagsaktuella nyheterna.

Wanda Jackson är tillbaka och hon rusar på listorna snabbare än vad du kan säga ”vem fan är Wanda Jackson”. Hennes nya skiva ”The party ain’t over” är producerad och en del andra saker av Jack White. Vetenskapen har ännu inte lyckats fastställa hur många olika musikprojekt som Jack White håller igång men forskarna är relativt eniga om att White Stripes inte är ett av dem längre.

Det är redan sju år sedan White kopplade upp en annan gammal countrystjärna på sitt egna, personliga högspänningsnät. Det var Loretta Lynn och hennes elektriska ”Van Lear Rose” var kanske den bästa skivan som gjordes 2004. Dessutom innehåll den en sång om sprit.

”The party ain’t over” är inte lika bra som ”Van Lear Rose” och det beror inte bara på att Wanda Jackson inte är lika bra som Loretta Lynn. Jag hör inte en singel.

Nu skulle ju det här lätt komma att handla om Wanda Jacksons låt ”Rum and Coca-Cola” från den nämnda, senaste skivan. Det är dock en ganska påfrestande låt så vi struntar i den. I stället vill jag rikta uppmärksamheten mot en sång om sprit som hon spelade in någon gång under perioden mellan kristi och Jack Whites födelse.

Sången om sprit för dagens lektion heter ”Tears will be the chaser for your wine”. Du måste hålla med om att titeln är lovande.

Handlingen i sången utspelar sig strax innan handlingen i de flesta andra sånger om sprit i countrygenren. I de flesta countrysånger sjunger en man om hur spriten är det sista han har kvar när allt annat gått åt helvete (på grund av spriten). ”Tears will be the chaser for your wine” är en kvinnas ord om hur hon vet att det är så det kommer att bli. Testa gärna att lyssna först på denna sång och sedan Merle Haggards ”No reason to quit” så får du hela kedjan av händelser.

När Wanda blickar i kristallkulan skådar hon detta:

Tears will be the chaser for your wine
You sit there and tell me how you’d like to be free
You’re tired of bein’ tied down to a home and family
You say you miss the bright lights along the great white way
Little do you realize the price you have to pay

Fru Jackson sjunger till en man som är trött på att vara bunden till en familj. Ifall Wanda själv var trött på att vara bunden till samma familj och en make som dras till bjärta ljus så är det inget hon nämner. Däremot fortsätter hon med en refräng.

Tears will be the chaser for your wine after you leave this love of mine
Bright lights and taverns that’s where you’ll spend your time
And tears will be the chaser for your wine

Om nu just bjärta ljus har någon sorts animalisk attraktionskraft för maken så kanske det inte är något hon ska försöka avskräcka med? Budskapet går ändå hem, efter vin kommer tårar. För den som ändå inte förstår dunkar ändå Wanda hem poängen i den sista versen.

Before you make up your mind you really want to go
Stop and think it over there’s something you don’t know
When the part is over then what will you do
When you wanna come back there’ll be no place for you
And tears will be the chaser for your wine

Ärligt talat börjar jag hoppas att han drar. Man får ju uppskatta att hon gjorde sig besväret att tonsätta gnällandet men det finns ändå en gräns för vad man står ut med. Jag säger: ”Välj vinet”.

Med de passande orden är dagens lektion avslutad. Till nästa gång skulle jag uppskatta om ni lyssnade igenom Hank Williams boxen ett par gånger, kom ihåg att ta anteckningar.

Ett litet glas whiskey

Det finns de som säger att man inte behöver en anledning för att ta ett litet glas whiskey men jag har aldrig varit en av dem. I min mening finns det en orsak och effekt för allt. Nu vid slutet av en lång dag står det ett glas med 4 cl Famous Grouse vid mitt tangentbord medan jag skriver detta. Det är bara ett par minuter sedan jag hällde upp det och det är för tidigt att säga varför. I väntan på den slutliga analysen tillåter jag mig att spekulera kring hur dagen ledde fram till detta. Låt oss gå igenom dagens logg:

06:00 Vaknar

06:03 Stirrar livlöst ut genom fönstret

06:17 Stirrar fortfarande livlöst ut genom fönstret

07:02 Hoppar över frukost

07:15 Noterar att det trots allt var kallt ute

07:16 Blir anfallen av duvor på Vällingby torg

07:18 Tunnelbanetåget mot Hagsätra avgår

07:18:03 Jag anländer till perrongen.

07:25 Står kvar på perrongen

07:26 Duvorna hittar mig igen

07:27 Bordar nästa tåg mot Hagsätra

Jag inser nu att det här kommer att ta ett tag, datamängden är omfattande. Vi scrollar fram några timmar.

11:15 Kaffemaskinen fortfarande sönder (bly?)

11:57 Måste lämna söderförorten för att hinna till anslutningen vid Slussen

11:58 Fortfarande kvar i söderförorten

11:59 Kaffemaskinen är fortfarande sönder

12:00 Hoppar över lunch också

12:43 Anländer till Slussen för anslutning till Nacka

Herregud, här blir det bara värre, vi hoppar fram ytterligare några timmar.

15:03 Försöker lämna Ektorp

15:29 Fortfarande kvar i Ektorp

15:43 Inser att busshållplatsen kan ligga på andra sidan Värmdövägen

15:58 På rätt sida Värmdövägen

16:18 Tillbaka vid slussen

16:19 Kraftiga störningar på linje 19

17:05 Kraftig trängsel på tåget, ståplats

17:37 Hemma i Vällingby

17:39 Blir anfallen av duvor på Vällingby torg

17:49 Bokar tvättid

18:00 Hoppar inte över middag

18:01 Kokar makaroner

18:09 Häller makaroner på golvet

18:23 Gör en dubbel espresso

18:26 Gör en dubbel espresso

18:29 Gör en dubbel espresso

18:30 Gör en dubbel espresso

18:33 Somnar

19:02 Vaknar i en pöl av saliv

19:03 Gör en dubbel espresso

19:05 Börjar jobba med en ansökan till EU-kommissionens sjunde ramverk

20:11 Fortfarande utan framsteg

20:13 Gör vissa framsteg med budgetdelen

20:14 Inser att fel bilaga använts

20:15 Börjar om

21:43 Fortfarande utan framsteg

21:47 Inser att kommissionens instruktioner är franska skrivet med engelska ord

22:01 Gör en minnesanteckning om att självmordsbomba EU-kommissionen

22:11 Häller upp ett litet glas whiskey

22:13 Noterar en rad med duvor på balkongräcket

Det är där vi är nu. Visst, jag tror att det börjar klarna, förklaringen till det lilla glaset whiskey bredvid mitt tangentbord finns där någonstans. Genomgången av min dag har dock gett en större insikt än så. Jag är nu helt säker på att jag behöver fylla på glaset.

Finöl eller fulöl?

Vad är egentligen skillnaden mellan finöl och fulöl? Eller jag omformulerar frågan, hade jag (eller du) kunnat spika vad som är vad i ett blindtest?

Jag korkade, och drack, nyligen upp en flaska Duchesse de Bourgogne. Namnet klingar av vin, men det är en öl. En belgisk sådan. Rekommendationerna har kryllat av väldoftande superlativ så mina förväntningar var högt ställda.

Min första tanke var att ölen är väldigt söt. Otroligt söt faktiskt. Sedan känner man syran. Den är alltså även otroligt syrlig. Balansen mellan de två ytterligheterna är imponerande och det pågår en mustig terrorbalans mellan de två smaksupermakterna i min mun. Efter ett tag börjar man ana lite chokladaktiga toner som säkert kommer från faktumet att ölen fatlagrats.

Ölen är definitivt för söt för mig. Den är verkligen jättesöt. Ändå satt jag här alldeles nyss och tänkte ge den ett bra omdöme för den smaksymfoni ölen ändå erbjöd. Men så blundade jag, och tänkte att om den inte kommit i en sån fin flaska med så fina rekommendeationer, vad hade jag tyckt då? Om jag köpt denna på skoj för 25 cent i Tyskland för att den verkade ball, hade jag då njutit lika mycket av den? Nej, ärligt talat kanske jag hade hällt ut den, så som jag gjorde med en rätt risig honungsöl jag provade för några veckor sedan. I ett blindtest vet jag inte hur jag hade reagerat, men troligen hade jag inte druckit upp.

De extra chanser den här ölen fick för sina fina rekommendationer, sin pretentiösa etikett och sitt dyra pris, de fick inte körsbärsportern jag grimaserade över i höstas. Jag betvivlar inte att detta är en bra öl rent objektivt. Men här måste jag både se till min egen smak och mina egna begränsningar. Rent subjektivt är det inte en bra öl. Prova den du, du är kanske mer objektiv än jag.

Två unkna självinsikter av fem möjliga.

Steamer (88209)

Steamer är en ”steam beer” från Jämtlands bryggeri och du måste prova den. Prova den för dess fylliga smak, den balanserade men påtaliga beskan och det faktum att man kan navigera Storsjön med hjälp av etiketten. Steamer från Jämtlands bryggeri är en riktigt fin öl.

Ölet sägs vara en hyllning till Storsjöns klassiska ångbåtar, varav åtminstone en fortfarande är i trafik. Det vet jag eftersom jag under flera års tid bodde inte längre från Storsjöns strand än att jag kunde höra ångvisslan från SS Thomée ljuda genom det öppna fönstret under sena sommarmorgnar. Det är Thomée som är avbildad på flaskan på bilden. Det är en fin liten ångare som idag främst är hängiven turistiska ändamål. En gång tog jag en tur med den tillsammans med ett stort antal kollegor från ett lokalt universitet. Det var en vacker sommardag och den blå sjön, de vidsträckta fjällen och de gröna björkskogarna som täcker sjösluttningarna var häpnadsväckande. Det är åtminstone vad jag tror eftersom jag naturligtvis satt i durken och drack öl med alla de andra. Ibland kunde jag skymta scenerierna genom en ventil strax över vattenlinjen. Jag undrar om de serverar Steamer där nu.

En ”steam beer” är en öl som har jästs vid ovanligt hög temperatur. Det finns säkert andra saker som definierar en sådan öl också men jag nöjer mig med att veta att ”steam beer” tydligen är en kalifornisk specialitet, särskilt associerad med San Francisco. Steamer är en  halvmörk lager och den smakar av frukt.

Sedan var det detta med beställningssortimentet. Steamer är i det och ingen annanstans. Detta är en skandal. Steamer är en guldklimp men dina fingrar kommer inte nära den med mindre än att du köper en hel back i webshopen. Håll till godo med Norrlands guld så länge.

21,80 kronor på systembolaget, nummer 88209 i katalogen

4,5 kol av 5 möjliga

Art Cervesers

Jag har redan nämnt att öl inte är Spaniens starka sida. Men när man är på resande fot vill man ju gärna vara sådär turistigt genuin och då får man hålla till godo med vad som bjuds. Därför spreds ett nöjt leende på mina läppar då vi sprang in i någon form av ”bondens marknad” vid nio-hugget en kväll i Barcelona (det är helt normala öppettider för spanjorerna). Där stod en slyngel och sålde öl som han påstod att hans farbror bryggde någon fjärdingsväg norr om stan. Jag köpte på mig en ale, en starkare ale och en stout att utvärdera.

Flama Ale

Den här smakade bra, men var något av en generisk ale. Eventuellt aningen tråkig, men inte dålig.

Coure Ale

Detta är den starkare alen, och är bryggd för att värma de huttrande spanjorerna under mörka vintrar där dagstempen kryper under 15-strecket minst ett par gånger per säsong. Den är en starkare storebror till Flama Ale, och smakar också lite för vanligt. Men alkoholen ger en tung sötma, och kombinationen gör denna mer spännande. Det är mer hugg, men ändå är den balanserad. Inte tung som svenska vinterölar kan vara, men med sina 8,3% värmer den bra.

Fosca Stout

Detta känns amerikanskt. Den där skarpa känslan som kombinationen av kaffe, humle och stålindustri ger är tongivande. För sina blyga 5% alkohol har den en imponerande tyngd. Detta var den bästa hittills.

Du hittar bryggeriet här, eller på närmsta spanskspråkiga bondens marknad efter mörkrets inbrott.

Spanien, fyra knasiga dygnsrytmer av fem möjliga.

Jämtlands India Pale Ale (89796)

Idag nådde mig en försändelse från Pilgrimstad i Jämtland. Det var två backar öl som Systembolaget förpassat till beställningssortimentet. I en av dem fann jag flaskan på bilden. Nu hade jag tänkt berätta något om den.

Kalla mig ytlig men det första som slog mig när jag såg en flaska Jämtlands IPA var etiketten. Jämtlands bryggeri har äntligen slutat med vanan att låta klass 5B på centralskolan i Hoting måla etiketterna. Visst kan man säga att det är innehållet som räknas men det är frustrerande att se ett av Sveriges finaste bryggerier diskvalificera sig själv från allvarlig konkurrens på nationell nivå. En bra öl från Jämtland i en ok flaska är exklusivt medan en bra öl från Jämtland i en flaska som ser ut att vara designad av en felmedicinerad Lars Vilks är buskis. Det är inte jag som skrev reglerna men så ser de ut. Det är därför jag är mycket glad över att se denna flaskas återhållna etikett. Tyvärr betyder detta tillfrisknande inte så mycket eftersom systembolaget alltså lagt ölen i beställningssortimentet.

Bryggeriet beskriver ölen som ”en brittisk IPA med amerikansk västkustfinish, bryggd i Jämtland”. Jag hoppas att det har framgått att ölen är från Jämtland.

Smaken är inte lika rund och humlestark som hos många amerikanska IPA. Istället har den har en ganska sammansatt men återhållen smak och en betydande beska. Det är en god men ganska omärklig IPA.

Systembolagets regler säger att man måste beställa minst 15 stycken flaskor på 0,5 liter vardera vid varje tillfälle. Ingen behöver oroa sig över att ha 15 Jämtlands India Pale Ale hemma. Någon kommer att dricka dem, de skrämmer inte. Harmlösheten gör dock också att Jämtlands IPA inte når några olympiska höjder.

23,40 kronor på systembolaget, nummer 89796 i katalogen

3,5 Jämtland av 5 möjliga.

Buffalo Trace

Jag har aldrig haft anledning att betvivla min hustrus goda smak. Men ändå anstränger hon sig till det yttersta för att överaska mig på just det planet. Den här gången kom hon hem efter en tjänsteresa med en flaska för mig okänd bourbon. I valet mellan två sorter hade hon till och med dragit sig till minnes en gammal regel som jag vid ett ögonblick av klarsynthet formulerat, nämligen

Alla produkter, oavsett typ, som har en uppsättning horn i loggan eller på etiketten, tillhör troligen absoluta toppklass i sin kategori.

Detta är en regel jag kunnat applicera på tex verktyg, kläder, sprit och bilar (om jag hade haft en bil skulle det varit en Dodge).

Nu väser och rosslar Tom Waits från sin plats på min vackert röda skivspelare. Långsamt roterande mässar han någonting om Shore Leave, men det var länge sedan jag slutade försöka förstå vad han mumlar om. Istället häller jag upp ett glas Buffalo Trace.

Med sina 45% alkohol vinner den här drycken på att få sällskapa med ett par droppar vatten. När de tagit plats, och alkoholhalten därmed sjunkit till en nivå som inte kan räknas som desinficerande, har Buffalo Trace en torr smak av trä och spannmål. Långt inne bland smakämnena kan man ana en lite chokladaktig avrundning, men för detta krävs fantasi.

Det var ett tag sedan jag drack någon bourbon så min referensram är lite vingklippt, men instinktivt tycker jag denna påminner om Old Crow. Alltså en utmärkt bourbon att dricka när man inte fegar för lite tuggmotstånd. Något för den som vill känna smak av bisonoxar, vapenolja och vinden i skägget.

Destilleriet har anor från 1870 och gör därmed anspråk på att vara USA’s äldsta. Det är de säkert inte ensamma om att göra. Dock skänker buffeln på etiketten en ganska stor trovärdighet.

Buffalo Trace, fyra bisonoxar av fem möjliga.