Schweinshaxe på Bierhaus, Malmö

malmoAtt döma om Gödsvinets rapportering från Malmö är det lätt att tro att solen slutligen gått ner över tredje rikets största stad. Det må så vara men som i en riktad laser av upplysning kan nu Gödsvinet Vällingby avlägga en rapport från en resa i Skåne.

Jag har trots allt mer än grundläggande kompetens för sådan rapportering, jag har bott vid Dalaplan och det finns ingen mer malmöitisk plats på jorden. Det var så jag visste att en tur till Malmö måste inledas på Gallia.

Styrkorna samlades kring ett bord på den lilla restaurangen vid Södervärn och det är så alla storslagna företag sjösätts. Nu ska ju det här egentligen inte alls handla om Gallia, det bara blir så. Kanske är det också viktigt för vad som skulle komma att ske. Jag vet att ölen jag drack där definitivt bidrog till att forma aftonen.

Det var i ett ljuvt tillstånd av två-öl-zen som vi närmade oss innerstaden från den lågtaxerade södern. Vi försökte hitta Bierhaus och Bierhaus hittade vi. Den tyska restaurangen låg inte längre på Tegnérgatan, någon hade sorterat in den på Drottninggatan i Malmö istället.

Allt såg dock ut som vanligt, samme husockupant som inredde restaurangen i Stockholm har uppenbarligen också inrett restaurangen i Malmö.

Man kan titta på menyn om man vill men om man har varit på så många tyska restauranger som mig så är det bara onödigt pappersarbete. Jag beställde en maß Franziskaner och en Schweinshaxe.

Är en maß münchisk veteöl för mycket till maten? Nej, självklart inte. Inte ens om maten består av ett kilo kött? Nej. Nej, inte alls. Skulle jag rekommendera att dricka en andra maß bayersk guld innan måltiden var över. Inte nödvändigtvis.

Jag nämner detta för att förklara hur mina intryck av haxen formades. Intryck är ett stort ord i sammanhanget, kanske kan vi tala om små njurformade inbuktningar på hippocampus men inte mer än så. Kött var inblandat och hålrummen mellan mina kindtänder kunde vittna om det ännu morgonen efter.

Det hände igen, jag fick en Alzheimer weisse för mycket.

Efter en session av psykodynamisk chockterapi och två Stiegl nu på eftermiddagen kan jag dock förmå mig att minnas en välstekt haxe som i kulören drog mer åt Moldau än åt Bar central. Detta vet jag inte heller eftersom jag fortfarande är alldeles för nonchalant världsvan för att ta bilder av maten på min tallrik.

Köttet föll i bitar från den semi-kremerade lårbenet och det kan jag säga säkert eftersom det inte finns någon möjlighet att jag skulle ha kunnat få mig något utan att snitta någon annars. På grundval av detta skulle jag säga att det var en ganska acceptabel haxe.

Personligen piggades jag upp av dess närande godhet och på väg från Bierhaus var jag uppfylld av en högtysk ande och gris. Vi gick till ett bryggeri.

Paulaner hefe-weißbier leicht

paulaner leichtFolköl är en dryck för alla tider men om jag dricker den så är det nästan helt säkert söndag. När inget annat finns till försäljning hettar marknaden till någon gång en bit in på söndagseftermiddagen, bara för att sedan svalna av hastigt kring klockan tio på måndagsförmiddagen. 

Folköl är ju inte öl i egentlig mening men det är tillräckligt nära för att få mig att låtsas och under senare år har det blivit enklare att göra det. Antalet folköl och variationen dem emellan har ökat och det är inte längre omöjligt att finna exemplar som är bra på riktigt. Ett exempel skulle kunna vara Steamer 3,5 från Jämtlands bryggeri.

Ett intressant tillskott till folkölshyllan kommer från München i form av en Paulaner veteöl. Paulaner hefe-weisse leicht är veteöl med blott 3,2 procent alkohol och det var med viss tvekan jag lät den följa med hem från Hemköp i Vällingby centrum.

Till en början verkar misstänksamheten vara orättvis, Paulaner leicht skummar friskt och vackert som en veteöl från München ska och nästan alltid gör. Färgen är perfekt visuellt sett är drycken klart tilltalande.

Smaken är förstås en helt annan historia. Paulaner leicht är inte äcklig, långt ifrån i själva verket, men det är något som fattas och vi behöver ju inte undra över vad. Den syrliga öppningen är på plats men det finns ingen fyllighet att följa upp den med. Istället får den lite metalliska bismaken fritt spelrum och den tar sig friheter.

Om det skulle vara så att du är i akut behov av något att dricka till din Weißwurst och Brezel och det råkar vara söndag eftermiddag så antar jag att Paulner leicht kan vara ett alternativ. För alla andra situationer rekommenderar jag ett besök på Systembolaget.

Två Radler av fem möjliga

Ananasfeber APA (11688)

ananas feber apaAnanasöl? Förlåt mig om jag tvivlar. Jag tror vi vet vad det här kommer att bli för slags recension. Knivarna är slipade och en åskstorm av stål mullrar i fjärran. Sågningens skönhet och sorg tornar upp sig framför oss. 

Men vad är detta? Efter bara en munfull rinner stridslusten av mig. Fruktig humle omfamnar mig. En mun till och en efter det. Nu är flaskan i princip slut. Hur gick det här till?

Ananasfeber APA från Brewski bryggeri i Helsingborg är utomordentligt behaglig och den som förväntar sig en ölens Hawaii-pizza kan inte bli annat än besviken. Denna APA är långt mer smakfull och den saknar all sockerlag.

Allt blir lite festligare med ananas på och Ananasfeber APA är inget undantag. Det är så här jag kommer att få mina c-vitaminer i fortsättningen.

32,90 kronor på systembolaget, nummer 11688 i katalogen

4 Jünger av 5 möjliga

Ölbilaga

Efter att avdelning Brommas munvattnande recension av Moldaus Schweinshaxe offentliggjorts så har en veritabel folkstorm av kunskapstörstande läsare hört av sig till Gödsvinet för att få ta del av min onödigt långa utläggning om olika ölsorter vid Stockholms haxehak.

Bildning är min bransch och naturligtvis kan jag inte undanhålla dig vad man dricker var.

Restaurang Moldau vid Hornstull erbjuder alltså det ljusbruna alpguldet från Salzburg; Stiegl. Även om Stiegl oss emellan är en rätt genomsnittlig ljus öl så är det denna du måste dricka på Moldau.Något i serveringspersonalens österrikiska folkdräkter anbefaller det.

Haxe kan man också få på Bar Central vid Nytorget och där serverar de väl kyld Hofbräu i maß-glas och det är egentligen allt man behöver veta. Om du är det minsta som mig – vilket för att vara helt uppriktig inte är särskilt sannolikt – så dricker du två innan förrätten.

Sue Ellen i Vasastan har haxe men framför allt har de ett mycket fint Paulaner-sortimente även om de mig veterligen inte serverar öl i några andra glas än de futtiga pokalerna om en halvliter. Som du vet så gör du bäst i att välja veteölssidan då det erbjuds Paulaner, även om deras oktoberfestöl ibland kan vara kul för en stund.

Runt hörnet från Sue Ellen ligger Bierhaus som har haxe om man vill och en lång rad olika tyska öl oavsett vad man tycker om saken. Man kan förstås dricka en kölsch ur ett för syftet avsett provrör men å andra sidan kan man avstå ett experiment som det för att istället ägna sig åt en iskall Spaten.

Spaten är på många vis vardagshjälten bland de teutonska maltdryckerna. Den är enkel, ren och tillgänglig men man ska inte låta den synbara anspråkslösheten förleda gommen. Spaten är ett litet mästerverk och svaret på vilken dryck man bäst dricker till en schweinshaxe.

Påsk 2015

pask 2015Tidigare i förmiddags gick jag ner till Systembolaget i Vällingby centrum för att fira påsk. Det är tidigt men tydligen inte tidigt nog, nästan all påsköl var slut. Kvar fanns bara sådan med någon sorts kvalitet, sådan som inte efterfrågas i Vällingby.

På bilden ser du vad jag fann och det är inte så illa. Dugges är tillbaka i Västerort för helgen och det är förstås ett välkommet återseende. Den mörka påsklager placerar sig väl i deras register av mörk öl med inspiration av röda Prince. Slottskällans påskprodukt får också plats på diskbänken här ute, ingen tvekan om saken. För att göra en lång historia kort så hittade jag nog för att fylla mitt eget påskägg.

Om inte annat kan det vara bra att ha lite godsaker till hands om det ringer på någon påskkärring. Nu är förstås inte höghus i förorten särskilt goda jaktmarker för sminkade snorungar i hucklen.

Jag minns i och för sig själv dörrknackningen som ett ljust barndomsminne men där jag bodde var risken för bortrövande och avyttring till den tjetjenska maffian betydligt mindre.

Vällingby är inte så dåligt men visst uppvisar kamphundsindexet något förhöjda värden här. Jag menar förstås inte att sminkade barn eller andra behöver frukta kamphundar, dessa trubbnosiga däggdjur är blott en social indikator som säger att man inte behöver oroa sig över att någon ska öppna en yoga-studio i området riktigt än.

Ett tag bodde jag vid Dalaplan i Malmö och där är kamphundsindexet så högt att det inte ens är förenligt med grundläggande djuretik att låta ens kamphund bo där.

På samma sätt som med kamphundarna är det med droganvändarna. Från där jag sitter medan jag skriver detta kan jag se en kille i keps tända en haschpipa nere i soluret. Jag ser förstås inte pipan med blotta ögonen utan med min kraftfulla kikare, avsedd för just den sortens uppgifter.

Även om haschrökning i sig är i det närmaste harmlöst så säger det faktum att man röker det i parken något om taxeringsvärdet.

Var var jag? Påsköl. Just det. Om du vill läsa mer om påsköl så föreslår jag att du går fem år tillbaka i tiden. Gödsvinet grundades lagom till påsk och påsköl var allt vi visste ett kort tag i begynnelsen. Varför inte denna drucket euforiska totalhyllning av Oppigårds påsköl?

Sofiero guld 7,5% (1273)

sofieroFramför mig på skrivbordet ligger två påsar koksaltlösning, en karta Betapred, rena handdukar och ett kärl med hett vatten. Jag ser inte fram emot det jag måste göra men om jag inte gör det så kommer någon sämre förberedd försöka. Det måste göras av mig och det görs nu. Det är dags att testa Sofiero Guld.

Jag är förberedd för jag har varit här förut. Three Hearts extra strong, Pripps extra stark, Wårby Stockholm extra stark,Björnebrygd extra stark och Kopparbergs jävla special brew. Jag har testat dem alla och det som inte dödar dig gör dig extra stark.

Jag rullar upp skjortärmen och blottar min högra underarm men ångrar mig och byter till vänstern. Den njursjukt gula vätskan är redan tappad på en glasburk med förseglat lock. Jag öppnade burken under köksfläkten. Handen är stadig men lite fuktig av latexhandsken när jag försiktigt skruvar av locket och doppar änden av en bomullstops i innehållet.

När bomullshuvudet vidrör insidan av min underarm sprids omedelbart en ros av rodnad stor som en femkrona. Ja, det här är en svensk, extra stark öl. Det kan inte finnas något tvivel om det.  

Så långt var operationen enkel. Det svåra är förstås att hitta ett sätt att dricka Sofiero guld. Det bästa sättet är utan tvivel rektal infusion men om det inte är praktiskt möjligt så kan den enda lösningen vara att helt enkelt droppa små mängder Sofiero guld på hornhinnan med pipett.

Båda dessa metoder hade varit att föredra framför det jag nu har att göra. Jag greppar glasburken med båda händer och för den långsamt till munnen. Det är en vacker vårdag och jag har fortfarande saker att göra här i jordelivet. Med slutna ögon tar jag en klunk.

Jag skulle inte säga att Sofiero guld inte smakar som död och förintelse. Förnimmelsen är dock inte så intensiv som jag hade förväntat mig och fruktat. Sofiero smakar död men den smakar djupfryst död som har tinats två minuter i mikron. Smaken är svart men ljuset skiner igenom så att mörkret inte kan omgärda mig.

Efter en andra klunk står det klart att jag kommer att klara av det här, att jag har besegrat ännu en drake satt fri av de svenska bryggerikapitalisterna. Är detta det bästa ni kunde?

14,90 kronor på Systembolaget, nummer 1273 i katalogen

En klorin av fem möjliga

Proxy-recension: Le Merle Saison

Vad gör den som när en svårartad faiblesse för att recensera öl när hen slutar dricka öl? På grund av problem med gluten och en kvardröjande känsla av att det var bäst att låta bli har ju nämligen undertecknad helt slutat dricka öl. Den där kvardröjande känslan satte även P för övriga alkoholhaltiga drycker, så ja. Vad gör man? Det finns förstås många svar på den frågan, men på Gödsvinet sätter vi lite av en heder i att inte välja de alltför lätta valen. Efter en myckenhet eftertanke stod valet klart: det var dags att anamma proxy-recensionen.

Således tog vi tillfället i akt när en bekant, vi kan kalla honom Dr. J (känd från en pastasås vi tidigare skrivit om), hade vägarna förbi, och lät honom korka upp ett par öl och säga vad han tyckte om dessa. Det första resultatet av detta experiment följer här nedan.

le-merleLe Merle Saison (okänt nummer)

Denna från systembolagets sortiment numera utgångna Saison framlockade endast begränsade reaktioner från proxy-recensenten. Den beskrevs som lätt ölig. Vidare smaker väntade en smula på sig, men efter lite skruvande i stolen lade Dr. J till att den var en aning jästig, att man kände av alkoholen (7.7%) rätt väl, och att den var en smula söt. Till detta kunde adderas en viss syrlighet, dock snarare minnande om fanta än nån slags citrusfrukt. Allt sammantaget är det väl ungefär som man skulle kunna vänta sig från en Saison, kanske den mest utpräglat osärpräglade ölsorten på vår vackra gröna planet. Denna recension presenteras i samarbete med Avd. Vällingby, som glömde ovanstående öl i min kyl.

Tre Dr. J av fem möjliga. Inget nr på systembolaget, ety den har utgått. Med tanke på den fina flaskan kostade den säkert en bra slant när det begav sig.

Sundbybergs köksbryggeri

Sunbybergs koksbryggeriStockholms ölkarta blir mer detaljerad för varje år, i takt med att små och lokala bryggerier startar upp verksamhet i och omkring huvudstaden. Sundbybergs köksbryggeri är ett utmärkt bidrag till den utvecklingen.

Bryggeriet, som enligt företagets skapelseberättelse faktiskt inledde produktionen i ett kök, har funnits ett par år men det var först 2014 som produktionen drogs igång på allvar.

Systembolaget vid Brommaplan har några av deras öl på hyllorna och det var där som jag fann flaskorna på bilden. På det stora hela var de värda en resa till Brommaplan och det är inte något jag säger lättvindigt.

Sumpan ale är en humlefrisk men ändå rätt kryddig ale av klassiskt brittiskt snitt, en utmärkt dryck som skulle kunna göra plats för sig som standard-ale på vilken engelsk pub som helst. Halvlager är en överjäst öl av tyskt snitt, på flaskan liknas den vid en Kölsch men den påminner nästan mer om en Altbier om det är en meningsfull distinktion att göra. Även halvlagern är en fin liten öl.

Ingefära ale är något helt annat. Jag gillar ingefära och ingen behöver tvivla på att jag gillar ale men detta är en skapelse bäst lämnad åt en snävare krets entusiaster. Detta är ingen krets som jag har för avsikt att tillhöra och jag förmodar att ingefärsölen är en tillfällig produkt och som sådan skriver jag av den som en intressant upplevelse.

Sundbybergs köksbryggeri bedriver sin verksamhet i centrala Sundbyberg och man kan besöka dem i den kyrka de tagit över för sin världsliga men likväl lovvärda gärning. De har en servering och de har något bra på gång därute i Sundbyberg.

Årets julöl

mariestad

På bilden ser du årets julöl. Ja, det är en Mariestads export. Oroa dig inte över att det är en storsäljande spendrupsöl, oroa dig över att du inte har fler i kylen. Julen handlar i slutänden inte om att dricka någon särskild sorts öl. Julen handlar i slutänden om att dricka tillräckligt många öl. 

Vi här på Gödsvinet har mot bättre vetande druckit, beskrivit och tagit sneda bilder på julöl under flera års tid bara för att kunna konstatera att julen hör den ljusa lagern till. En stor stark att bära dig genom snö, mörker och golgatavandringar genom Gallerian.  

Det finns julöl som går att dricka så länge som man inte gör det i samband med julmat och julen är därmed den sämst valda tiden att testa den. Om du måste dricka en julöl så gör det i mars.

Den öppna brasan brasar bättre och granen grönskar grannare efter en slätrakad öl från fabriken i Vårby. Julen är barnens högtid och inget är så barnsligt som en lite för varm Spendrups. 

Så släpp vad du gör och fyll upp kylen med en enkel öl för en svår tid. Det lackar mot jul och julefriden kommer till den som vet att göra förberedelser.