öl

Raasted forår (1390)

av Johan

Våren kommer tidigt till hjärtat av Jylland och den kommer med öl som gör resan värd att genomföra. I Hobro tillverkas Raasted forår vilket också är allt jag vet om både ölet och staden. Redan efter en halv flaska är jag dock villig att lära mig mera. 

På systembolaget i Vällingby står Raasted forår bland påskölen men den har aldrig verkat hemma där. De svenska påskölen är tung och halvmörk, som Oppigårds eller Nynäshamns, men vanligtvis tyvärr inte lika bra som dessa två.

Raasted forår är något helt annat. Den smakar som en hel rabatt av vårblomster men med karg beska som talar om att det inte riktigt är sommar än. Detta är en intensiv humleupplevelse med en ton av karamell. Det är en stor smak ur en liten flaska.

23,90 kronor på systembolaget, nummer 1390 i katalogen

4 starka fjordar av 4 möjliga 

Fotbollsölen

av Johan
Mjällby AIF
Mjällby AIF

För någon som dricker så mycket öl ser jag rätt lite på fotboll. Det har aldrig slagit mig som något man måste göra. Har jag fel?

När jag träffar människor med en patologisk passion för sporten så kommer jag alltid att tänka på rollspelare. Ni vet sådana där som kan helt försjunka i en låtsasvärld och föreställa sig att den är på riktigt. De blir också upprörda när man påpekar att den inte är det.

Det betyder dock inte att jag inte kan uppskatta en match och en kall öl. Jag kan till och med uppskatta det mer än bara en kall öl. Så jag antar att jag är en fotbollsvän i det lilla.

Fotbollsintresse av långt våldsammare proportioner omger förstås mig och oss alla hela tiden. På Södermalm i Stockholm, dit mitt arbete tvingar mig dagligen, håller man på ett lag som vi kommit överens om att inte driva med mer. Det är inte roligt längre.

Här i Vällingby där jag bor håller man nästan uteslutande på AIK. Det har jag inga åsikter om men när jag från mitt fönster ser Grimsta idrottsplats upptänd för kvällsträningen kan jag inte låta bli att undra över det. Någon här borde hålla på Brommapojkarna men inte ens pojkarna själva gör det. Ungdomarna går i rödsvart till träningen men i gulsvart till tunnelbanan för se på match i Solna.

Själv har jag en irrationell dragning till Malmö, staden och indirekt även deras lag. Det talar jag förstås inte om för någon, folk blir bara förbannade.

För att undvika att åka på en snyting i sociala sammanhang brukar jag säga att jag håller på Mjällby och det är en halv sanning. Jag kommer från Blekinge och kan tala språket på ett övertygande vis.

Framför allt är det dock helt ofarligt att hålla på Mjällby. Ingen blir provocerad. Istället för raseri väcker man artig nyfikenhet.

En gång för inte så länge sedan nämnde jag för en liten grupp med främmande, berusade AIK-supporters att jag höll på MAIF. Jag kunde lika gärna ha nämnt att jag var frimärkssamlare. De betraktade mig med samma irriterade likgiltighet som en rottweiler betraktar en skällande tax. Som en fluga man inte orkar vifta bort. Och så vidare.

Denna attityd håller på att skifta bland de stora klubbarna i södra Sverige nu lagom till Mjällbys tredje raka säsong i allsvenskan men till Stockholm har inte nyheten om att MAIF är ett lag ännu nått allmänheten.

Eftersom jag inte ser fotboll på plats så vet jag mycket lite om fotbollsölen. Är den lite som konsertölen? Eller kanske som travölen? Att hälla i sig ett par flaskor Hofbrau framför en landskamp på TV kan inte vara allt fotbollsölen är.

Jag har varit med på en eftersläckning efter en allsvensk match en gång. Det var Kalle som bjöd in mig till Djurgårdsklackens debriefing på Scandic Park vid Karlavägen. Hur det gick till kommer jag aldrig att veta, han är själv IFK Göteborgare.

När jag dök upp hade de redan suttit där ett tag. Kalle reste sig när jag kom och hans ord kom snabbt: ”Det här är Johan OCH HAN ÄR INTE INTRESSERAD AV FOTBOLL”. Det var bäst så. Jag har en tendens att tala om för främmande, berusade AIK-supporters vilket lag jag håller (lite) på.

Det var en match som gått ungefär så mycket åt helvete som matcher gjort för Djurgården och alla andra Stockholmslag under de senaste åren. Fotbollsölen var en Heineken med för lite kolsyra, som jag föreställer mig att den också ofta är. Ölen var dock inte hälften så avslagen som stämningen bland barens Djurgårdare. Jag bestämde mig för att verkligen inte vara intresserad av fotboll den kvällen.

Till helgen startar allsvenskan och det är bäst så. Människor jag vet skulle inte klara en vecka till utan oteknisk fotboll i snöblandat regn. Nu är jag förstås bara avundsjuk. Om än mest för den där fotbollsölen.

von Wunster Analcolica

av zonk

Vi på Gödsvinet fortsätter vårt hårda arbete för de som, av ett skäl eller annat, framhärdar i alkoholfri öl. Hittills har resultatet varit rätt blandat, men vi har inte för avsikt att ge upp. ”It aint over til it’s over”, som en viss baseball-coach så vacket sa. När tillfälle ges, ser vi även fram emot att dra nytta av de goda råd vi fått från våra läsare, men då Gödsvinet syd för tillfället befinner sig just i syd, får vi f.n. hålla till godo med lokala alternativ.

Först ut är von Wunster Analcolica. Sitt germanskt klingande namn till trots stammar denna alkoholfria öl från Heineken Italia (se där ett giftermål satan själv skulle vara stolt över). Den kan hittas i välsorterade italienska livsmedelsaffärer, på en flaska som, något ironiskt, i form och design mest påminner om de stilfulla behållare malt liquor saluförs i, eller någon annan prisvärd och stark öl, köpt mer för alkoholinnehållet än smaken.

Vid upphällning ser ölen faktiskt rätt ok ut, den skummar på ett alltigenom normalt sätt, och är, tja, gul, lite fisigt orangebrun kanske, men inte värre än att man kan tänka sig att dricka den. Men så sätter man näsan till glaset och skådar, eller snarare luktar, intigheten. Enligt näsan finns ölen knappt alls, och endast långvarigt snusande farligt nära ölets yta ger en vag arom av sunkhumle, säg ungefär som utspilld lågprisöl en varm dag. Första klunken är däremot inte så dålig, i varje fall inte i början, med viss beska och riklig kolsyrning, men sen går det snabbt utför. En märkligt söt smak sprider sig i munnen, närmast honungsaktig, med vaga toner av gamla kakor och torrt grahamsbröd. Eftersmaken domnar fort bort i en vattnig, tom känsla, med en rälig syrlighet på tungroten, som ett bett av en granithård äpplekart. Så på det hela taget är det alltså ett steg upp från många alkoholfria öl, som inte ens smakar dåligt, och absolut inte är nästan ok vare sig i början eller slutet. Efterforskningar ger dock vid handen att det är en sanning med modifikation att von Wunster är alkoholfri: den håller sina modiga 0.4%. Gödsvinet syd har börjat nära en enkel tes om ”alkoholfri” öl: eftersmak och allmän drickbarhet har ett väldigt starkt samband med alkoholhalten, och redan en halv procent är mycket bättre än inget alls, eller de lägre halter som påstått alkoholfri öl håller. Vi har som mål att i framtida tester avgöra riktigheten i denna hypotes.

En och en halv enögd kung i ett land av blinda.

The search for the perfect pub

av Johan

Eric Arthur Blair etablerade sig mellan åren 1933 och 1949 som en av 1900-talets intressantaste författare, under pseudonymen George Orwell. Årtalen markerar publikationen av hans första bok, den hårda och raka reportageboken ”Down and out in Paris and London” och hans sista och mest berömda bok, ”1984”. Däremellan skrev han bland annat häpnadsväckande sociala reportage från norra England, berättelser från tiden som frivillig i det spanska inbördeskriget, historier från sin tid i Burma och den avgjort bästa politiska fabeln som någonsin skrivits.  

Mot slutet av sin levnad, han dog i januari 1950, skrev Blair/Orwell i flera brittiska tidningar men framför allt i the Evening Standard. Det var i denna publikation som han den 9:e februari 1946 skrev  om världens finaste pub, en pub vid namn The Moon Under Water. Han ägnar viss möda och stort utrymme åt att beskriva vad det var som gjorde The Moon Under Water till världens bästa pub.

The Moon under Water är ett rustikt och stillsamt vattenhål där man kan dricka god engelsk ale i glas med handtag eller ännu hellre i porslinskoppar framför en av de öppna spisarna utan att störas av en radio eller annat oväsen. På vardagar går det att få lunch på ovanvåningen men de serverar ingen middag, en brist som vägs upp av ett brett och genuint brittiskt sortimente av tilltugg. 

Personalen består av medelålders kvinnor som kallar alla för ”dear” oavsett kön eller ålder. Den verkliga attraktionen på puben är enligt Blair/Orwell trädgården dit hela familjen kan gå, han nämner speciellt det fina med att barnen kan springa och hämta öl till far.  

Författaren, som jag nu bestämt mig för att kalla George Orwell, avslutade sin artikel på det lite dystra sättet att avslöja att The Moon Under Water inte existerar. Det är istället hans enga idealbild av en pub, det är hur han föreställer sig den perfekta puben. 

Denna beskrivning av vad som gör en perfekt pub inspirerade de båda journalisterna Paul Moody och Robin Turner att skriva boken ”The search for the perfect pub”. Moody och Turner har tidigare skrivit storverket The Rough Pub Guide, om den brittiska pubkulturen. I den här boken ger de sig ut på en resa för att hitta den bästa av Storbritanniens 56 000 pubar. 

De gör redan i början av boken klart att de inte avser att göra någon dimmig gonzo-resa till dem alla, vilket är sorgligt eftersom det hade varit ett kul reportage men roligt eftersom man nu kan göra den resan själv istället. Istället varvar de besöken på pubar runt om på öarna med intervjuer med pubägare, aktivister, bryggare och en hel del intressanta människor som man tydligen bara råkar träffa om man bestämmer sig för att besöka en väldig massa pubar. 

Ett övergripande tema för boken är den pubdöd som Gödsvinet skrivit om redan tidigare. De beskriver hur pubar kopplas till mycket humorlösa storbryggerier, hur de fristående pubarna ersätts av kedjepubar, ”pubcos”, och hur desperata pubägare allt mer ägnar sin verksamhet åt andra saker än att servera ljummen öl under lugn och ro på eftermiddagen. Det är berättelsen om ett döende brittiskt kulturarv.  

The search for the perfect pub är dock ingen onödigt sentimental bok utan mer än något annat en hyllning till en institution som kanske har sett sina bästa dagar men som fortfarande bättre än någon annan definierar vad det innebär att vara brittisk. Den saknar inte filosofiska djup i analysen av pubens roll och betydelse, som när författarna efter rätt många pints på plats på puben The Fitzroy Tavern i London går igenom Orwells många referenser till puben som platsen där själen gör revolt mot vardagslivets tråk och tvång. 

De talar till exempel om Orwells skilldringar ur ”The road to Wigan pier”, där han beskriver hur de nordengelska arbetarna får en stund som levande, tänkande människor på puben under en livstid som nästan helt sålts till ägaren av en gruva eller en fabrik. På liknande sätt menar de att den ålderdomliga institutionen kan vara en motkraft till den ständiga uppkopplingen gentemot omvärlden genom internet, dess sociala medier och arbete som kan göras var som helst, när som helst. 

Allra finast blir dock kopplingen till George Orwell när de talar om karaktären Winston Smiths drömmar i boken 1984. Winston drömmer om en plats där storebrors vakande öga inte kan nå honom, där han kan få vara bara sin egen. Winston kallade den platsen för ”the golden country”. George Orwell kallade den platsen för ”The Moon Under Water”. 

De Molen Hemel & Aarde

av zonk

För den som misströstat, gråtit i kudden, och förbannat den tillvaro där rökig malt aldrig får visa sin sanna potential för öl, utan bara dykt upp i brygder som mest påminner om färsk asfalt, eller skrikröd dansk salami, finns faktiskt en ljusglimt. Lilla men tungviktiga holländska bryggeriet De Molen ger oss i Hemel & Aarde (uttolkas Himmel & jord) något så otippat som en rustik, stentung, men perfekt balanserad bautasten till rauschbier-imperial stout-nånting. Gödsvinet förutser en ljus framtid för denna becksvarta öltyp: med sin ofantliga tyngd kommer den, när den väl fått momentum, inte gå att stoppa. Fram tills den dagen får man möjligen ha lite tur för att springa på den på puben, men vi kan inte annat än ge våra varmaste rekommendationer, i varje fall för det segment barkunder som ständigt är på jakt efter något hårdare, tyngre och jävligare i glaset. Nåväl. Trots torvtorkad malt från Bruichladdish är rökigheten absolut inte ensam herre på täppan i Hemel & Aarde, och det är nog här De Molen hittat rätt. Tvärtom så är den i fin samklang med en tjock, tung maltighet, närmast porteraktigt rik och bred, en fruktig, aromatisk och intensiv beska, och de tio procenten alkohol är i sammanhanget absolut inte framträdande, men gör kanske sitt till för den närmast narkotiska upplevelsen, fint avrundad av en vag ton romrussin. Det är ett vackert hantverk att ro en sådan överlastad slup i hamn, och vi kan inte annat än gratulera De Molen.

Fyra svarta jordar under en humlegrön sol.

Mot nya äventyr

av Johan

För att minska plågorna förenade med att handla på Coop Extra i Vällingby lyssnar jag alltid på musik i hörlurar under hela vistelsen i butiken. Högt. Tiden det tar att handla är därför direkt kopplad till tempot på det som spelas. En gång handlade jag på under två minuter till tonerna av Peps Perssons ”Falsk matematik”. Delar av butiken väntar fortfarande på att bli återuppbyggd. 

Härom dagen skred jag majestetiskt fram mellan raderna under inflytande av Morrisseys ”Everyday is like Sunday” då jag plötsligt fann att vägen spärrades av ett par lastpallar med böcker av enklare natur. Där, mellan köttdisken och Tex-Mexhyllan, hade Coop fått för sig att slå upp en ”bokrea”. Du vet ”bokrea”, som var stort på 1990-talet? Fast nu bara med Piratförlagets böcker i undermåligt tryck? Någon utbrast ”come armageddon” i mina öron och det var inget jag kände för protestera mot just då. 

En bok fångade dock min blick. Det var en lätt bensendoftande bok med den raka titeln ”Ölboken”. Utan att öppna de tjocka pärmarna placerade jag den i korgen och skred mot kassan medan jag begrundade hur jag hjärtligt önskade jag inte var där. 

Nu visade sig ”Ölboken” vara ett fynd i det lilla. Till att börja med kostade den bara 79 kronor. Även om det inte står något som direkt inbjuder till läsning i boken så ger den en väl illustrerad katalogisering av rätt många av världens öl. Enligt omslaget är 1700 ölsorter från 800 bryggerier avbildade och presenterade med ett par ord vardera. 

Att läsa om öl är aldrig en ersättning för att dricka den och när det som är skrivet är så kortfattat som i det här fallet blir den sanningen särskilt tydlig. Boken har dock ett annat värde. Den kan vara en karta. En karta att följa genom ett liv av öl. Jag har druckit öl av alla slag i alla situationer men min gärning har saknat mål och riktning. 

Det vore en värdig prövning att ta sig igenom dessa 1700. Jag räknar med att det kan ta upp till tre månader. Det skulle bli som en slags stafett mellan världens ölhak. En öl i taget förenar jag ölprickarna med streck på den globala bryggerikartan. Bör jag ta tjänstledigt och plocka ut allt jag äger från banken i kontanter för att turnera världen? Ja, det känns rimligt. De kommer att säga att det började med en bokrea. 

För att trots allt förhålla sig kritisk så måste man ställa frågan om boken har några som helst begrepp om kvalité. Är det 1700 öl som är värda att dricka? Eftersom jag inte druckit alla än så vet jag inte. Jag har däremot druckit alla svenska öl så vi kan låta det vara en måttstock. De svenska bryggerier som är representerade i boken är: 

Carlsberg Sverige: Ok, ingen speciellt bra start men detta är trots bryggeriet som gör öl som Pripps och Falcon så det måste väl ändå nämnas. 

Åbro: Ett steg i rätt riktning. Efter mina affärer med Åbro för min studentnations räkning kring sekelskiftet är jag fullständigt partisk till förmån för familjeföretaget från Vimmerby.

Dugges: Utmärkt

Gotlands bryggeri: Visst

Jämtlands bryggeri: Ett av Sveriges allra bästa bryggerier

Nynäshamns ångbryggeri: Har flera helt genialiska öl

Nils Oscar: Anser jag vara gravt överskattat

Spendrups: Tja, det var väl också oundvikligt

Detta är det hela. Sveriges representanter i den stora boken om öl. Varje bryggeri har två ölsorter representerade. Visst kunde Oppigårds och något mer bryggeri ha fått varit med men generellt sett måste jag säga att det är en rätt bra lista. Boken håller. 

Med det anser jag bara att det är att packa väskan. Vi ses om 1700 öl. Jag kommer förmodligen att höra av mig under vägen. 

Save the Boozer

av Johan

Det rasar en mäktig kamp på de brittiska öarna. Under senare år har Storbritanniens många pubar blivit långt färre och de mer polerade gastrobarerna har blivit långt fler. En efter en har de inlevda gubbpubarna fått lämna plats för trendiga konceptställen, den ljumna bittern har ersatts av importerad öl på flaska och de gråa öronhåren har bytts mot fjuniga hipstermustascher. Naturligtvis har inte detta övergrepp gått obesvarat. Det finns en motståndsrörelse.

En härförare i kampen är Kate Burt som driver bloggen ”Save the boozer”, en blogg vars glöd för de ohippa pubarna bara överträffas av glöden för ohipp webdesign. På bloggen porträtteras exempel på traditionella och hopplöst otrendiga pubar och läsarna uppmanas att skicka in egna beskrivningar av sina favoriter i genren. 

Den traditionella puben är förstås svår att definiera på annat sätt än att man känner igen den när man ser den. Det är som regel en lokal som är trivsam och intim snarare än ljus och fräsch men lokalen är egentligen inte avgörande. Kate och andra entusiaster verkar överens om att den sociala komponenten som definierar puben. Även om det finns en god möjlighet att bli full som en kastrull för en rimlig penning så kännetecknas puben av det måttliga eftermidaggsdrickandet, direkt efter eller helst under arbetet. 

Den som häller upp ölen ska helst vara en äldre person som har jobbat där sedan imperiets glansdagar men gästerna får vara en hur brokig samling av olika åldrar och bakgrunder som helst. De som känner det brittiska publivet menar att puben som ingen annan institution på de brittiska öarna för samman främmande människor till något som liknar ett samhälle. 

Jag vet inte hur jag ska ställa mig till den brittiska motståndsrörelsen. Kanske är den bara fantasilös nostalgi och kanske ger den uttryck för den sortens nationalism som på något sätt verkar bli mer betydelsefull varje gång vi genomgår en ekonomisk kris. Mellan raderna på ”Save the Boozer” kan man läsa om samma fruktan inför eroderingen av det brittiska som personer som John Cleese och, mer berömt, Morrissey gett uttryck för. 

En mer positiv tolkning är att bloggen ifrågasätter vad vi kommit att värdesätta idag. Om den traditionella puben är en plats där man möts så är den moderna gastropuben snarare en plats dit man går för att utmärka och profilera sig själv. Det sociala drickandet har ersatts av ännu ett individuellt projekt. Det pratglada fyllot har ersatts av en twittrande matbloggare. Det är ungefär samma utveckling som vi på gödsvinet identifierat bland de svenska konditorierna.  

Oavsett hur man läser ”Save the boozer” så leder den till inspiration. Nästa gång jag ser en hopplöst ohipp bar här i Sverige tänker jag inte gå den förbi. Det är dags att ägna det konceptfria drickandet den respekt det förtjänar. Det är en lärdom som kanske är viktigare i det tvångsmässigt trendiga Stockholm än någon annan plats på jorden. 

Sigtuna east coast IPA (1436)

av Johan

Sveriges småskaliga bryggerier är också lokala bryggerier och saker som kommer från Stockholm är av någon anledning aldrig lokala. Inte ens i Stockholm. Därför fastnar lätt ögonen på en öl som East Coast IPA vars etikett pryds av en Stockholmssiluett. Det är en vacker etikett med söderleden, riddarholmskyrkan och stadshuset i skymningsljus. Hur smakar då en sådan huvudstadsöl?

Inte så illa visar det sig. Sigtuna East Coast IPA är en humlefruktig öl som, ironiskt nog, måste sägas vara av amerikansk västkusttyp. Den helt dominerande smakupplevelsen är den mycket bitiga beskheten, som är på gränsen till övermäktig. På något sätt håller dock smaken ihop trots de bittra övertonerna, det är en intensiv upplevelse men långt ifrån en obehaglig sådan. 

Sigtuna East Coast IPA påminner en del om öl så som Sierra Nevada Torpedo extra IPA men med ett bredare fruktregister och, faktiskt, en rikare eftersmak. Det här går att dricka.

21,90 kronor på systembolaget, nummer 1436 i katalogen

4 sommarstockholm av 5 möjliga

 

Alkoholfria alternativ

av zonk

Kanske bekräftar man genom att dricka alkoholfri öl just hur omöjligt det är att tänka sig samkväm, mat, eller något som helst liv utan vår vän etanolen. Om man nu är törstig, varför inte dricka en pepsi, ett glas mineralvatten, eller någon av alla de alkoholfria drinkar som saluförs med färgglatt tryck på glättat papper av systembolaget och andra svenska institutioner som instiftats i avsikt och syfte att hämma våra nationella tendenser att titta djupt i glaset. Men nej. Hellre framhärda i alkoholfri öl, än att dricka något som var skapt så från början. Så för de som trots dessa synnerligen övertygande argument & färggranna broschyrer är fast övertygade om att öl är det enda som bör drickas, vill vi på Gödsvinet bistå med vägledning. Vi har redan tidigare testat ett flertal alkoholfria öl (samt även vissa vagt ölrelaterade alkoholfria drycker), och som ett led i vår stundtals självsvåldiga anda av konsumentupplysning, har vi utsatt oss för ytterligare två:

Jever Fun

I yngre år har Gödsvinet syd likväl som våra assisterande testare hört Jever omtalas som en synnerligen besk öl, en sann beskans zenit, så särpräglad i detta avseende att vissa helt avfärdade den, till fördel för Falcon export, e.d. I dessa tider av dubbel-IPA etc är det möjligen lite högre tröskel med avseende på beska. Man skulle även kunna tänka sig att det finns någon slags smaksynergi mellan alkohol och beska, där alkoholen förstärker upplevelsen av den senare, på ett sätt eller annat. Eller är det möjligen så att den alkemiska metod som just Jever använder för att ta bort alkoholen gått ut över vår vän humlen. I vilket fall som helst är Jever fun många saker, men definitivt inte besk. Dessvärre har den heller inga andra smaker att falla tillbaka på, så faddheten blir riktigt besvärande. Utöver detta finns det egentligen väldigt lite att säga om denna utpräglat vattniga dryck.

En halv ledsen humlekotte av fem möjliga.

 

Weihenstephaner hefeweissbier alkoholfrei

Visst har weissbier en viss tendens att börja ganska brett och trevligt, inte alltför maltigt, men åtminstone med en trevlig bukett jästaromer, för att därefter relativt snabbt försvinna bort. Weihenstephaners alkoholfria variant gör dock ett gott försök till världsrekord i denna gren, och endast mikrosekunder efter att sista droppen öl försvunnit från tungan är det friskt, fint och framförallt vattnigt i munnen, med endast den vagaste, knappt skönjbara smak av citron lurande kvar. Detta är en öl som tar steget bortom att sakna eftersmak, och ger sig på att vara enbart försmak, och därefter direkt ut i tomrummet. Som postironiskt existentiellt statement kan den möjligen säga oss något om tillvarons flyktighet, etc etc, men som öl betraktat (för den delen, alkoholfri sådan) är det möjligen inte precis vad vi skulle vilja se.

En rakt, kompromisslöst streck av fem möjliga. Drick hellre ett stort glas kranvatten.

Gödsvinet syd kan inte under några omständigheter rekommendera inköp av vare sig Jever fun (nr 1978 på systembolaget) eller Weihenstephaner hefeweisse alkoholfrei (nr 1922). För den som trots allt är hågad kan de stundom även hittas i välsorterade livsmedelsaffärer.

Bianca

av zonk

Efter att ha läst på Brùton-bryggeriets hemsida och från deras knaggliga turistbroschyrs-engelska uttytt något om de av deras öl vi ännu inte smakat, gjorde Gödsvinet syd ett tappert men i slutändan fruktlöst försök att övertala sitt middagssällskap att beställa något annat än deras öl Bianca. Vi kan förvisso stundtals, vissa skulle säga anfäktade av martyrskap, vi säger hellre med omtanke om konsumenten, dricka öl för vilka vi inte har några större förhoppningar, men att låta det gå ut över en intet ont anande omgivning är att gå för långt.

Men la cucaracha spelade för tredje gången på en volym som varken gjorde våra öron eller de något underdimensionerade högtalarna gott, diverse förfriskningar hade redan passerat revy, och snart satt alla där med varsitt glas Bianca. Det stod snabbt klart att detta inte varit något lyckoskott, och glasen tömdes endast långsamt, under plågat grimaserande. Biancas övriga innehåll må vara finaste humle, malt och vatten, men det smakar av en enda sak, och de är de apelsinskal (sic!) som bryggarna Brùton, månne under inflytande av psykoaktiva substanser, haft i denna brygd. Gödsvinet syd har aldrig närt någon större faiblesse för apelsinjuice, och efter vissa upplevelser i ungdomen ser vi det för gott att i möjligaste mån dricka något annat. Inte för att Bianca behöver något sådant mentalt bagage för att bli en mindre njutbar upplevelse, det klarar den av på egen hand, med den äran. Utöver en bitande torr, besk, tungskrynklande bitterhet, diverse fadda citrustoner, och en molande eftersmak av gamla soljästa apelsiner, är det inte mycket bevänt med Bianca. Den närmaste referenspunkten inom ölvärlden skulle möjligen vara Oud Beersels Oude Geuze Vieille, fast utan alla de kännetecken för öl denna belgiska spontanjästa sak trots allt har.

En halv skrumpen fjolårsapelsin av fem möjliga. Undvik.