En del av oss som skriver på Gödsvinet har haft möjlighet att besöka Brooklyn brewery i New York. Samtidigt lever andra av Gödsvinets medlemmar under helt andra omständigheter. När jag tidigare idag bestämde mig för att recensera en Brooklyn summer ale saknade jag helt förutsättningar att korsa Atlanten. Istället fick jag halta ner till systembolaget på Ångermannagatan, kryssa mellan kamphundarna vid porten och köa med traktens många lådvinsalkoholister för att få köpa en kraftigt beskattad flaska. För mig var det fint nog.

Jag kan lova att min folkhemsbutelj här ifrån världens mest socialdemokratiska förort smakade precis lika bra som en från New York. Inte särskilt bra.

Brooklyn summer ale är en platt öl. Den har i princip bara efterbeska. En bra öl har en bra efterbeska men en efterbeska är bara en efterbeska om den kommer efter något. Visst finns där spridda spår av humlig frukt, som en kanna fläderblomssaft tappad i en mögelangripen badtunna.

Brooklyn summer ale är lätt, den är somrig och den är under inga omständigheter värd en resa till New York.

16,90 kronor på systembolaget, nummer 11448 i katalogen

2 klassamhällen av 5 möjliga

Varumärket Nils Oscar bygger på en verklig person med efternamnet Sundberg. Nils Petter Sundberg. Han föddes in i ett redan sönderfallande äktenskap mellan tillvaron på den norrländska landsbygden och ett anständigt liv. År 1882 utvandrade han till till Amerika där han under 18 års tid skulle komma att göra sig ett namn inom hö och klöverindustrin. Trots oförnekliga framgångar återvände han år 1900 till Norrbotten med planer på att odla vall i norra granskogsbältet och bestrida efterhängsna rykten om att han ätits av indianer. Allt det här är förstås historia och knappt ens det, läs hela historien här.

Nils Oscars bryggeri startades 1996 och det är det första svenska mikrobryggeri som jag kan minnas att jag inte hade råd att köpa öl från under 1990-talets sista år. Nils Oscars kanske var först (det var de inte) bland mikrobryggerierna i Sverige men de har aldrig varit bäst. Nils Oscars god lager (1305) är inte vad den heter och Nils Oscar kalasöl (1310) är ett av de hemskaste livsmedel som framställts av människohand.

Alen från Nils Oscar har alltid varit betydligt mycket jämnare och bättre men de har alltid saknat en verklig spjutspets i sortimentet. Det kan de mycket väl ha fått i och med introduktionen av Nils Oscar hop yard IPA.

Nils Oscar hop yard IPA har en skarp humlekant med ett volymiöst och mycket fruktigt mellanregister, följt av en betyande, för att inte säga påtaglig beska. Det som gör hop yard till en av de bästa svenska IPA-ölen är just att den har ett liv mellan humlen och beskan och det är ett rent nöje att stifta bekantskap med detta liv medan det varar.

25,40 kronor på systembolaget, nummer 1493 i katalogen

4 hässjor av 5 möjliga

Gödsvinet syd när en viss faiblesse för mörk öl, och när vi således sprang på en dittills osmakad ale från St. Peters (som ju givit oss ljuva drycker som cream stout och summer ale), var det kärlek vid första ögonkastet. D.v.s., som så ofta, spanande på avstånd, förutfattade meningar, hopp och fruktan om vartannat, och egentligen ingen kontakt förrän först långt senare. Det fanns ju så många spännande italienska saker som pockade på uppmärksamhet! Men till slut blev det ändå dags att stifta närmare bekantskap, dessvärre under något skumma och dunkla omständigheter. Vår fotograf tappade helt fattningen, och exponeringen blev, som synes, därefter.

Men ölen, då? Jodå, det här är en mycket trevlig red ale: ganska lätt, bra beska, viss kropp och maltighet, men föga sötma eller tyngd. Malten är knappast lättrostad, men heller inte chokladig – den är i ett trevligt mellanläge, och nosar på många olika toner. Så sin mörkröda, endast vagt skummande, tunga uppsyn till trots, är detta faktiskt en mycket lättdrucken och trevlig öl att klunka i rask takt, och då den endast håller 4.5%, är den faktiskt en god kandidat till en sk. session-öl: något man lätt kan dricka många av, utan att vare sig styrkan eller smaken ställer till det. Det må låta slätstruket, men jag vill kalla det välbalanserat! I detta tidevarv av humlebomber är det faktiskt inte dåligt.

Tre mörka dunkel av fem möjliga.

Ibland sitter man ju där vid någon piazza eller annan, bland spritz-drickare och socialiter, och snaskar snittar. Öllistan ser lika intetsägande ut som .. ja. något väldigt intetsägande.. och solen skiner sina sista strålar genom blonderade luggar. Men plötsligen skådar ens norra öga, som av ett litet under, något otestat, och då inte en dittills okänd variant på Forst! McFarland är där, och den är din räddning från all Becks, Corona, Ceres, etc. Denna förvisso licensbryggda irländska öl är lättsam, men trevligt besk! Jag är annars högst skeptisk till röd öl, efter att många gånger ha blivit served något som mest påminner om lager med en liten tillsats röd karamellfärg och en tesked socker. Inte roligt. McFarland, däremot, är inte övermåttan maltig eller över huvud taget söt alls: den läskar med beska, skummande frisk.

Tre klart godkända tummar upp av fem. Inget fantastiskt, men fullt godkänt. Och det, mina vänner, kan faktiskt kännas helt fantastiskt när man trodde man skulle sitta där med en öl som normalt serveras med en citronskiva i.

Jag läste häromdagen att en irländare druckit ihjäl sig, bland annat på öl med vodkashots nerslängda i. Detta påminde mig om att jag drack en Tennent’s Super i helgen. Du kanske inte tycker det låter så trevligt, och det är det inte heller. Tennent’s Super, bryggd och buteljerad av Tennent Caledonian Breweries i Glasgow, klockar in på 9% alkohol, och om man missar det, behöver man nog ta sig en funderare på vad man egentligen gjort med sitt stackars smaksinne. Den skryter vidare med att vara dubbelmalt, och efter tidigare upplevelser av multipel–maltar börjar jag i mitt stilla sinne misstänka att detta är kodspråk för ”riktigt tråkig öl”. När man häller upp denna mörkgula brygd skummar den friskt, men det är det sista friska eller uppiggande man kommer uppleva av den ölen. Den har en vagt spritig maltig doft, med lätt sura toner av, ja, antingen humle eller nåt annat fanskap, som får mig att minnas min barndoms billiga fulöl, druckna utomhus, i trots och brist på bättre. Smaken är nåt åt samma håll, kraftig och krutig, huvudsakligen av alkohol, men med en viss brödig maltighet, och nåt slags besk, vag humlighet. Eftersmaken lyser i stort sett med sin frånvaro, och det är bra, för den vagt klistriga, besk-sura klang som lurar på tungroten vill man sannerligen inte lära känna närmare..

En fulöl av fem möjliga. Eller möjligen fem av fem, det blir inte mer fulöl än såhär. Bra är det i vart fall inte..

Var det bara en dröm? Har den här ölen aldrig hänt? Den var upphälld framför mig i ett glas från en känd småländsk möbelnazist men nu är den borta. Ingenting återstår utom en milt buddistisk känsla av tomhet. Jag drack detta glas med Ambar especial men inga förnimmelser gjordes och inga finns kvar.

Den mänskliga hjärnans största begränsning är att den inte kan föreställa sig tomhet. Vi kan inte föreställa oss universum utan tid och rum som vi känner dem så vi förstår inte universums ursprung. Vi kan inte föreställa oss ett tillstånd som inte utgår från de intryck som våra hjärnor gör så vi börjar tro på ett liv efter döden. Den redan nämnda buddistiska filosofin kretsar helt och hållet kring förståelsen av och sökandet efter en total tomhet. Trots tusentals år av filosofi och naturvetenskap har vi inte kommit särskilt mycket närmre förståelsen av det som inte är. Ambar especial kan hjälpa oss på vägen.

Månen berättar mig i silvene runor om ölen som icke är och det är Ambar especial. Det är nästan kusligt att låta droppar av denna dryck rinna ner i halsen. Den borde göra något, smaka något eller kännas något men om du får någon sorts förnimmelse alls av Ambar especial så är det blott skuggan av en fantomsmärta.

Ambar especial är ölens antimateria

8,90 kronor på systembolaget, nummer 1545 i katalogen

Ingen total tomhet av ingen möjlig