Trappist Achel bruin (11104)

Det är inte varje dag som man testar en ny trappist. Det hade varit ohållbart. Idag är dock en sådan dag och det är jag glad för.

Trappist Achel Bruin är en oerhört nyansrik, fruktig öl som är mycket friskare och, för att vara uppriktig, behagligare än den genomsnittliga trappisten. Den både luktar och smakar av banankola, sirapslimpa och Kungen av Danmark (karamellen, inte monarken).

Jag tänkte skriva något vitsigt om namnet men jag låter bli det. Mitt anseende som ordvitsare har inte riktigt upprättats sedan jag på ämnet tyska städer bad någon att ”ta sig  i Aachen”. Detta hade helt enkelt varit för nära den bottennoteringen.

Ölen säljs tillfälligt på systembolaget från och med den första februari tills jag har hamstrat och druckit upp dem alla.

Om jag var tvungen att testa en trappist varje dag, gud förbjude, så skulle det gärna få vara en Trappist Achel Bruin.

29,90 kronor på systembolaget, nummer 11104 i katalogen

4 Aachen av fem möjliga

Finöl eller fulöl?

Vad är egentligen skillnaden mellan finöl och fulöl? Eller jag omformulerar frågan, hade jag (eller du) kunnat spika vad som är vad i ett blindtest?

Jag korkade, och drack, nyligen upp en flaska Duchesse de Bourgogne. Namnet klingar av vin, men det är en öl. En belgisk sådan. Rekommendationerna har kryllat av väldoftande superlativ så mina förväntningar var högt ställda.

Min första tanke var att ölen är väldigt söt. Otroligt söt faktiskt. Sedan känner man syran. Den är alltså även otroligt syrlig. Balansen mellan de två ytterligheterna är imponerande och det pågår en mustig terrorbalans mellan de två smaksupermakterna i min mun. Efter ett tag börjar man ana lite chokladaktiga toner som säkert kommer från faktumet att ölen fatlagrats.

Ölen är definitivt för söt för mig. Den är verkligen jättesöt. Ändå satt jag här alldeles nyss och tänkte ge den ett bra omdöme för den smaksymfoni ölen ändå erbjöd. Men så blundade jag, och tänkte att om den inte kommit i en sån fin flaska med så fina rekommendeationer, vad hade jag tyckt då? Om jag köpt denna på skoj för 25 cent i Tyskland för att den verkade ball, hade jag då njutit lika mycket av den? Nej, ärligt talat kanske jag hade hällt ut den, så som jag gjorde med en rätt risig honungsöl jag provade för några veckor sedan. I ett blindtest vet jag inte hur jag hade reagerat, men troligen hade jag inte druckit upp.

De extra chanser den här ölen fick för sina fina rekommendationer, sin pretentiösa etikett och sitt dyra pris, de fick inte körsbärsportern jag grimaserade över i höstas. Jag betvivlar inte att detta är en bra öl rent objektivt. Men här måste jag både se till min egen smak och mina egna begränsningar. Rent subjektivt är det inte en bra öl. Prova den du, du är kanske mer objektiv än jag.

Två unkna självinsikter av fem möjliga.

Steamer (88209)

Steamer är en ”steam beer” från Jämtlands bryggeri och du måste prova den. Prova den för dess fylliga smak, den balanserade men påtaliga beskan och det faktum att man kan navigera Storsjön med hjälp av etiketten. Steamer från Jämtlands bryggeri är en riktigt fin öl.

Ölet sägs vara en hyllning till Storsjöns klassiska ångbåtar, varav åtminstone en fortfarande är i trafik. Det vet jag eftersom jag under flera års tid bodde inte längre från Storsjöns strand än att jag kunde höra ångvisslan från SS Thomée ljuda genom det öppna fönstret under sena sommarmorgnar. Det är Thomée som är avbildad på flaskan på bilden. Det är en fin liten ångare som idag främst är hängiven turistiska ändamål. En gång tog jag en tur med den tillsammans med ett stort antal kollegor från ett lokalt universitet. Det var en vacker sommardag och den blå sjön, de vidsträckta fjällen och de gröna björkskogarna som täcker sjösluttningarna var häpnadsväckande. Det är åtminstone vad jag tror eftersom jag naturligtvis satt i durken och drack öl med alla de andra. Ibland kunde jag skymta scenerierna genom en ventil strax över vattenlinjen. Jag undrar om de serverar Steamer där nu.

En ”steam beer” är en öl som har jästs vid ovanligt hög temperatur. Det finns säkert andra saker som definierar en sådan öl också men jag nöjer mig med att veta att ”steam beer” tydligen är en kalifornisk specialitet, särskilt associerad med San Francisco. Steamer är en  halvmörk lager och den smakar av frukt.

Sedan var det detta med beställningssortimentet. Steamer är i det och ingen annanstans. Detta är en skandal. Steamer är en guldklimp men dina fingrar kommer inte nära den med mindre än att du köper en hel back i webshopen. Håll till godo med Norrlands guld så länge.

21,80 kronor på systembolaget, nummer 88209 i katalogen

4,5 kol av 5 möjliga

Art Cervesers

Jag har redan nämnt att öl inte är Spaniens starka sida. Men när man är på resande fot vill man ju gärna vara sådär turistigt genuin och då får man hålla till godo med vad som bjuds. Därför spreds ett nöjt leende på mina läppar då vi sprang in i någon form av ”bondens marknad” vid nio-hugget en kväll i Barcelona (det är helt normala öppettider för spanjorerna). Där stod en slyngel och sålde öl som han påstod att hans farbror bryggde någon fjärdingsväg norr om stan. Jag köpte på mig en ale, en starkare ale och en stout att utvärdera.

Flama Ale

Den här smakade bra, men var något av en generisk ale. Eventuellt aningen tråkig, men inte dålig.

Coure Ale

Detta är den starkare alen, och är bryggd för att värma de huttrande spanjorerna under mörka vintrar där dagstempen kryper under 15-strecket minst ett par gånger per säsong. Den är en starkare storebror till Flama Ale, och smakar också lite för vanligt. Men alkoholen ger en tung sötma, och kombinationen gör denna mer spännande. Det är mer hugg, men ändå är den balanserad. Inte tung som svenska vinterölar kan vara, men med sina 8,3% värmer den bra.

Fosca Stout

Detta känns amerikanskt. Den där skarpa känslan som kombinationen av kaffe, humle och stålindustri ger är tongivande. För sina blyga 5% alkohol har den en imponerande tyngd. Detta var den bästa hittills.

Du hittar bryggeriet här, eller på närmsta spanskspråkiga bondens marknad efter mörkrets inbrott.

Spanien, fyra knasiga dygnsrytmer av fem möjliga.

Jämtlands India Pale Ale (89796)

Idag nådde mig en försändelse från Pilgrimstad i Jämtland. Det var två backar öl som Systembolaget förpassat till beställningssortimentet. I en av dem fann jag flaskan på bilden. Nu hade jag tänkt berätta något om den.

Kalla mig ytlig men det första som slog mig när jag såg en flaska Jämtlands IPA var etiketten. Jämtlands bryggeri har äntligen slutat med vanan att låta klass 5B på centralskolan i Hoting måla etiketterna. Visst kan man säga att det är innehållet som räknas men det är frustrerande att se ett av Sveriges finaste bryggerier diskvalificera sig själv från allvarlig konkurrens på nationell nivå. En bra öl från Jämtland i en ok flaska är exklusivt medan en bra öl från Jämtland i en flaska som ser ut att vara designad av en felmedicinerad Lars Vilks är buskis. Det är inte jag som skrev reglerna men så ser de ut. Det är därför jag är mycket glad över att se denna flaskas återhållna etikett. Tyvärr betyder detta tillfrisknande inte så mycket eftersom systembolaget alltså lagt ölen i beställningssortimentet.

Bryggeriet beskriver ölen som ”en brittisk IPA med amerikansk västkustfinish, bryggd i Jämtland”. Jag hoppas att det har framgått att ölen är från Jämtland.

Smaken är inte lika rund och humlestark som hos många amerikanska IPA. Istället har den har en ganska sammansatt men återhållen smak och en betydande beska. Det är en god men ganska omärklig IPA.

Systembolagets regler säger att man måste beställa minst 15 stycken flaskor på 0,5 liter vardera vid varje tillfälle. Ingen behöver oroa sig över att ha 15 Jämtlands India Pale Ale hemma. Någon kommer att dricka dem, de skrämmer inte. Harmlösheten gör dock också att Jämtlands IPA inte når några olympiska höjder.

23,40 kronor på systembolaget, nummer 89796 i katalogen

3,5 Jämtland av 5 möjliga.

Cantillon (1622)

Cantillon Kriek 100% Lambic Bio är den överlägset bästa kriek som jag har druckit. Hur god är den bästa kriek som jag har druckit? Låt oss bara säga att det fortfarande är en kriek.

Den klarröda drycken med sitt vackert rosa skum är intensivt syrlig och den har en mogen smak av frukt. Jag känner körsbär.

Cantillon framställs genom att spontanjäst öl av typen lambic får jäsa en andra gång på fat tillsammans med stora mängder ekologiskt odlade körsbär. Det är ett traditionstyngt hantverk men med så många traditionstyngda hantverk började det som det effektivaste, tillgängliga sättet att lösa ett vardaglig problem. Det vardagliga problemet var i det här fallet att man behövde lite variation i den syrliga lambicen.

Fina flaskor ställer krav. På den här kan man läsa att man helst ska förvara flaskan i källartemperatur i ett år efter inköp för att smaken ska hinna utvecklas. Nu har Svenska Bostäder i all sin modernistiska kortsiktighet försummat att utrusta min lägenhet med en vinkällare så jag tvingas hälla i mig krieken nästan direkt från hyllan på systembolaget. Livet i förorten är hårt, brutalt och fult.

Ett annat serveringsråd är tydligen att blanda en flaska med två sockerbitar för att ta udden av syran. Jag testade detta i ett separat glas utan att slås av fötterna av upplevelsen. För det första tror jag att man behöver väldigt mycket socker för att Cantillon ska bli något annat än syrlig och dels tror jag att man motverkar det som i slutänden är kriekens storhet. Syrligheten.

Detta är en bra kriek och om det betyder något för dig så föreslår jag att du aldrig dricker någon annan.

49 kronor på systembolaget, nummer 1622 i katalogen

4 körsbär av 5 möjliga

La Cervesera Artesana

Spanien är sannerligen inte ett land känt för sin goda öl. Estrella dominerar i Barcelona, något man förstår när man på vägen från flygplatsen passerar deras enorma fabrik. Men skam den som ger sig tänkte jag under mitt besök i Barcelona. Och tro det eller ej, men jag lyckades leta reda på en bryggpub, alltså en pub som också brygger sitt eget öl.

Som de svennar vi är tog vi tunnelbanan dit när det var läge för en eftermiddagsöl, men då hade de inte ens öppnat. Enligt gängse spansk dygnsrytm öppnar de först klockan åtta, vilket vi alltså fick reda på den hårda vägen. Men efter några varv till i tunnelbanan och en middag var vi där igen framåt kvällen.

Bryggeriet serverar ett antal hembrygder under samlingsnamnet Iberian. Ägargubben själv förklarar gärna allt om dem, men inte på något begripligare språk än spanska. Vid vårt besök verkade han aningen barsk, men han mjuknade betänkligt efter att jag berömt hans öl med två av det tiotalet spanska ord jag behärskar. De flesta kranarna var tomma när vi var där, men vi smakade på en ganska god stout, som var frisk och skarp, och smakade mycket kaffe. Vi smakade även på en ljus rököl som var förvånansvärt ren och trevlig i smaken. Den var ljus och frisk men med en naturlig röksmak. Rököl är svårt att uppskatta, men detta var en av de bättre jag smakat. Vi hoppade över honungsölen, för det kan jag inte föreställa mig hur det kan bli drickbart.

Ta en titt på deras hemsida, om inte annat så för att få se en av de allra jobbigaste sidorna på hela internet. Bryggpuben var inte alls så jobbig, snarare riktigt trevlig. Med den här kartan hittar du dit utan att behöva besöka deras hemsida.

Störtebeker bock-bier (11599)

Ibland måste man göra ett val. Alldeles nyss stod jag inför alternativet att laga mat eller det att ta en öl istället. Nu sitter jag här med en Störtebeker bock-bier. Någonstans i kylskåpet drar ett gäng champinjoner en lättnadens suck. Själv väntar jag med att fira.

Störtebeker bock-bier har en behaglig smak av tysk fruktkaka med en viss biton av alkohol. Precis som all bocköl är den lite starkare än genomsnittlig öl, den håller 6,5%. Bocköl är en svår kategori och jag tenderar att bedöma dem efter hur provocerande de inte är. Det finns en del riktigt utmanande exemplar inom området och utmaningar av det slaget är inte alltid det man söker när man sätter sig ner för en öl. En del bocköl är helt enkelt maltiga på gränsen till det toxiska och flera har inte smak nog att motivera alkoholen.

I det perspektivet är denna Störtebecker ett fullständigt sansat exemplar. Den är maltig men inte på ett sätt som dödar fruktsmaken eller en liten bit av den som dricker den. Ska du dricka en enda öl till middag så rekommenderar jag denna.

14,90 kronor på systembolaget, nummer 11599 i katalogen

Tre bockar av fem

Seven Giraffes (1665)

Detta är en uppfriskande, behaglig och rätt lättfotad ale med smak av humle, citrus, fläder och nästan vad som helst utom en ale. Jag vet inte vad skottarna på Williams bros har gjort med den för att den ska bli så men jag håller det inte mot dem.

Seven giraffes påminner en hel del om Dugges lager No 1 eller andra humletunga lager. Det finns förstås sämre saker att bli liknad vid men jag skulle inte bli förvånad om någon puritan menar att en ale inte är en ale om den kan drickas i solen en varm sommardag. Den alen är dock här nu. Detta är alen för din safari.

Tre giraffer av fem möjliga

23,90 kronor på systembolaget, nummer 1665 i katalogen