E den go eller? Nej, inte direkt. Det är en stout från Dugges som nästan helt saknar skum och bubblor. Vid den inledande okulärbesiktningen såg Kals stout mest ut som avslagen julmust. Med risk för att gå händelserna i förväg så smakar den inte helt olikt avslagen julmust heller.
Världens mest kända stout är guinness och till dess berömmelse hör att det är den enda ölen vars bubblor sjunker istället för stiger. Kals stout har möjlighet att göra sig ett eget namn som den enda ölen som inte har några bubblor alls. Kanske har jag fått en dålig flaska.
Dugges Kals Stout smakar svagdricka som kryddats milt med apelsinskal. Smaken är ganska platt, tveklöst för att den inte rider på en våg av bubblande gaser. Är detta det slutliga beviset på att stout skall drickas på en pub där den pumpas upp ur underjorden av en överviktig fotbollshuligan i ett smutsigt förkläde? Kanske är det så, när jag tänker på det har jag sällan druckit goda stout från flaska. För lager råder nästan omvänt förhållande.
Det är som sagt inte omöjligt att det är just Gödsvinets provexemplar som fallit offer för produktionsfel på fabriken. Ifall Dugges skickar ett par backar med ny öl så kanske vi kan göra om den här recensionen. Tills dess ser det inte så bra ut.
27,90 kronor på systembolaget, nummer 11473 i katalogen
Efter Israels 12 stammar och den 36:e kammaren av Shaolin talas det nu om ett fjärde Monks. Ingen vet var denna mytiska plats ligger eller ens om den ännu existerar. På något sätt vet jag att jag kommer att hitta dit ändå.
Legenden kom till mig genom Monks nyhetsbrev. Det är inte speciellt länge sedan vi på Gödsvinet kunde skriva om etableringen av det tredje Monks och det är ännu mindre tid sedan vi recenserade detta Monks Porterhus. Nu annonserar den expanderande kedjan av vattenhål att de har för avsikt att öppna en vinbar.
Jag är generellt sett inte så förtjust i vinbarer, om än mest för att de brukar ha en inredning av glas, anställa nazistisk personal och vara belägna på flygplatser. Ifall Monks lyckas leverera en vinbar med samma rustika charm som deras övriga inrättningar så kommer jag att vara med på det experimentet.
Monks vid Sveavägen är en av ganska få barer som verkligen lyckats förena ett brett sortimente av belgisk fruktöl med en känsla av att Arne Anka kan komma in genom dörren när som helst. Det är därför man gillar Monks. Hur långt kan man sträcka ut det varumärket? Förmodligen ganska långt och vi kommer alltid att ha Sveavägen (?). Man bör dock komma ihåg att en gång i tiden var Seven Eleven en pittoresk liten butik i en dålig del av Dallas.
I dagens ölsamhälle med ett prunkande utbud av öl kan det vara svårt att hitta rätt. Magnumflaskor med 14%-ig ekfatslagrad stout trängs på bolagets hyllor med körsbärsbelgare med pH neråt 1,5-2. Inte heller den här bloggen är direkt oskyldig i spridandet av ölextremism, trots ett flertal inlägg om verklighetens öl. Ibland behöver man inte något helt utflippat, utan man behöver en normalstark, rejält god pilsner som är hyfsat enkel att få tag i. Här kommer några bra tips.
St Eriks är egentligen TT, men låt inte det avskräcka dig. Under märket St Eriks tillåter de sin alternativbryggare experimentera en del, och inte sällan med bra resultat. Pilsnern är frisk, smakar färskt och gräsigt. Ganska besk för att vara en pilsner, men bara tillräckligt för att ge den en frisk ton av marknära vegetation och blommor.
Även denna sticker ut lite, och går nästan lite åt jever-hållet. Örtig och frisk. Kan vara lite knivig att få tag på, men man kan dricka den på bryggpuben.
Ok, lager är säkert något annat än pilsner, men jag vet ärligt talat inte vad skillnaden är. Brooklyn Lager krossar fördomen om blaskig amerikansk öl. Detta är en helt vanlig lager som smakar lite mer och lite godare. Inte speciellt besk, men fylligare än snittet. Finns i ordinarie sortiment på nästan alla bolag. Snygg etikett har den också.
Jag vill minnas att denna smakade ganska likt brooklyn, men med betydligt fulare etikett. Den brukar vara lätt att hitta på bolaget, men jag hittar den inte på deras hemsida nu. God öl hur som helst.
Denna har jag ingen direkt erfarenhet av, men folk, tex Johan, säger att den är bra. Dugges är ojämna, men det finns alltid anledning att prova. Denna finns i fasta sortimentet.
En typisk oppigårdare. Alltid delikat. Ingen ale den här gången utan en frisk och jordnära ljus öl. Denna kommer och går i tillfälliga sortiment, håll utkik framåt vårkanten.
Kom gärna med egna tips om du läser detta och inte håller med eller tycker att något fattas. Snart är våren här och då behöver man friska brygder för att skynda på sommaren.
Med mat från fiskebaren skvalpandes i magen tog vi oss på vingliga ben till Mikkeller Bar inte långt därifrån. Mikkeller är en dansk bryggare som har många experimentella brygder på sitt samvete. I ölnördbranschen är han något av en rockstjärna.
Baren är liten och ligger undanskymd i en liten källarlokal. Inredningen är någonstans mellan snyggt minimalistisk och spartansk. Femton kranar håller lika många sortes öl, och de flesta är såklart av märket Mikkeller. Vet man inte vad man vill ha får man smakprov så att man kan bestämma sig. Själv fastnade jag hela kvällen vid nummer ett, den smått fantastiska Vesterbro pilsner.
Ur högtalarna strömmade Black Sabbath hela kvällen. Och varannan låt de spelade var just nämnda grupps låt Black Sabbath. Bra låt, men det räcker med några enstaka gånger i timmen.
Så, vill du få dig lite modern dansk mikrobryggerikultur (och låten Black Sabbath) till livs, besök Mikkeller Bar.
Minns ni hur jag frågade om varför all julöl smakar som flytande versioner av julmaten? Här är ett intressant bidrag till den samlingen. Nils Oscar kalasjulöl smakar som ett helt efterrättsbord.
Först känner jag en liten bit sirapskola, sedan ett par knäck. Sedan kommer en hel jävla ris a´la Malta. Varför håller de på så här?
19,50 kronor på systembolaget, nummer 11300 i katalogen
Midvinternattens mörker från Sigtuna är inget undantag. Den är en av dem. Julölen som smakar brödkryddor.
För inte så länge sedan åt jag mig igenom ett julbord någonstans på gärdet. Det var vällagat och bra arrangerat på alla sätt. Något som slog mig och som alltid slår mig vid julbord är dock att det är rätt många skarpa smaker som trängs i gommen. Ättika från sillinläggningar, rökt kött, salt kött, stark senap och så vidare. Varför man skulle vilja dricka sig till ännu en skarp kryddsmak är helt bortom min förmåga att förstå. Visst, man kan skölja rent med OP mellan tagen men risken är att man aldrig får uppleva det varma om man är lika renlig som mig.
Jag vet att jag varit inne på detta förut men jag behöver inte en julöl till julmaten. Frågan är när man behöver en Midvinternattens mörker?
Det är inget fel på ölen, det är en vackert sammansatt blandning av muskot, kanel, pommerans, kryddnejlika och kardemumma. Men det bara betonar min poäng. Varför ska man dricka som man äter?
29,90 kronor på systembolaget, nummer 11321 i katalogen
Mitt inne i en avskymd del av Göteborg där inget annat ligger, ligger Ölrepubliken. Återigen har jag alltså, till ingens förvåning, besökt en specialiserad ölpub.
Ölrepubliken har en modern och fräsch framtoning. Här finns inga Bishopsliknande ambitioner att framstå som en inrökt engelsk pub fast med rena toaletter. De har ett halvplan till övervåning där man kan äta, dricka och se ner på pöbeln. Ölutbudet är som väntat bra. Varken mer eller mindre.
Maten som serveras är typiskt vanlig pubmat, men den fish’n’chips som jag åt kan vara den bästa jag ätit någonsin. Hamburgarna är också fina, och de har en handfull andra rätter också.
Sammanfattningsvis aningen attitydlöst, men med bra kvalitet. Fyra härligt svängiga ordvitsar av fem möjliga.
Det hade slutat snöa och blivit kallt när jag anlände. Vägen är från Vällingby var lång men det var en resa värd att göra. Efter en höst med mitt första operabesök och mitt första besök på en balettföreställning var det bara naturligt att den skulle leda till Berwaldhallen.
Nästan omedelbart innanför portarna möttes vi av personal och en hjälpsam skötare vallade mig upp för trappan till andra våningen och fram till den lite improviserade baren. Det var bestämt att jag direkt efter ankomsten skulle behandlas med 500 ml Mariestads export för att mildra kulturomställningen och förhindra bortstötning. Det var ett experiment och ingen visste hur det skulle gå. Skulle jag komma att klara ännu en utflykt i finkulturen utan att dra på mig några varaktiga men? Redan ett par centimeter ner i flaskan lättade stämningen och de oroade minerna ersattes med lättade leenden. Jag svarade på behandlingen, ölen hade fungerat för mig en gång till.
Efter att ha återvänt till de levande piggnade jag snabbt till och jag blev till och med nyfiken på hur kvällens konsertprogram såg ut. Det visade sig innehålla Esa-Pekka Salonens pianokonsert och Jean Sibelius andra symfoni. Jag tittade långt efter raden med fyllda vinglas på bardisken.
Om Berwaldhallen varit en likkista, och tro mig, den liknelsen har gjorts, så var våra platser för kvällen någonstans vid den bortgångnes högeraxel, ovanför orkestern. Jag kunde klicka ner på de väldiga golvpukorna och endast en god uppfostran och en brist på växel hindrade mig från att släppa en femkrona på den största av dem.
Pianokonserten var inte så dålig. De spelade lite högt ibland och sedan lite lågt. Däremellan spelade de lite halvhögt. Vet du vilket stycke jag menar? Killen som spelade på den vackra flygeln var mycket ung, jag gissar att han spelade för bensinpengar till moppen. Kanske samlade han in pengar till någon klassresa. Jag skulle ha kastat till honom lite småmynt men som du vet så…
Jean Sibelius var en helt annan sak. Den börjar lite mjukt men med puls, liksom lite la, la, la, la, la, na,na, naaaa. Du förstår. Allegretto. Det skall vara känt idag och för all framtid att jag föredrar Sibelius andra symfoni framför Salonens pianokonsert. Nu var det sagt.
Esa-Pekka Salonen var förstås också dirigent denna afton men det var bara en ren tillfällighet att det var just hans pianokonsert som råkade hamna i programmet. Sådant händer ibland.
Efter de båda styckena var konserten över och det var förstås mer än tid för en öl. Arrangörerna, till vilka jag räknar Sveriges Radios P2 och Sodexo, hade förutseende nog insett vilka sorts behov som uppstår under en konsert som den vi precis avlyssnat. För just sådana behov driver de i samarbete ”Klubb Berwald”, en loungebetonad avtändning till tonerna av populärmusik i anslutning till den tidigare beskrivna baren.
”Klubb Berwald” siktar på målgruppen 25-45, vilket gör den till den klassiska musikens motsvarighet till Fritidsresors Bamseklubb. Till min förvåning omgavs vi där faktiskt också av människor i detta ålderspann. Vilken golvpuka de krupit fram från under vet jag inte men där var de. Kanske var de statister från radioteatern. Ett fruktansvärt otacksamt yrke för övrigt.
Vi drack lite vin och sedan hände det. Det brukar vara så. Jag ska inte påstå att jag inte vet hur det gick till men det är bäst att jag inte säger något. För alla inblandade.
Det var dock otvivelaktigt så att vi plötsligt befann oss på insidan av de låsta dörrar som skiljer besökare från musiker. Vi vandrade genom gråa korridorer, passerade Esa-Pekkas loge och fortsatte till orkesterbaren. Eftersom vi ändå var där så köpte vi ett par öl. Sedan slog vi oss ner i en soffa för att betrakta de som ansvarat för vår musikaliska underhållning.
Orkesterbaren såg ut ungefär som ett genomsnittligt fikarum vilket jag antar att den också är under dagtid. Det slående med besöket i denna avlägsna delen av Berwaldbunkern var dock inte mikrovågsugnarna eller den anspråkslösa bardisken utan vad folk gjorde där.
Den hårt arbetande personalen pustade ut efter ett väl genomfört jobb och de gjorde det genom att dricka öl direkt ur flaskan, äta kokt varmkorv och lyssna på Toto. Plötsligt insåg jag att det inte alls var en främmande miljö jag befann mig i. Bunkerölen hälsade mig välkommen och det var som att komma hem.
En gång för länge sedan, på en disputationsfest i Linköping, träffade jag en för mig tidigare okänd människa. Vi pratade lite artigt med varandra och någon gång i den här konversationen tipsade hon mig om göteborgskrogen Tre Små Rum.
Ibland kan man förbanna sin klent utrustade hjärnbalk när man glömmer vad man skulle köpa på vägen till affären, när man inte minns vad det är för veckodag, eller när man tappar ett telefonnummer från det att man läst det till att man hinner slå klart hela numret. Men vissa saker fastnar, och något halvår senare var jag i Göteborg och styrde naturligt mina målmedvetna steg mot Tre Små Rum på Kristinelundsgatan.
Detta är ett ölnördhak på riktigt. Stora förbudsskyltar påminner en bryskt om att det inte är ok att beställa ”en stor stark” och en lista på väggen berättar vilka öl man helt enkelt inte får beställa. Det är en lista som täcker in 95% av Sveriges krogars ölsortiment.
Mannen i baren ser ut som en pirat. På hans tröja står ett kaxigt ”Don’t ask for blask”. Aldrig avslöjar han med en min att man är välkommen på hans revir. En lite undanskymd skylt förklarar att ”All our visitors make us happy, some when they come and some when they leave”. Till och med med de bästa ölintentionerna känner man sig okunnig i den här baren.
Jag frågade en gång efter menyn. Piratmannen såg förnärmad ut, och pekade på ölväggen avbildad ovan. Ölväggen är menyn. Världens bästa meny för övrigt, varenda flaska finns framme, med pris och etikett väl synligt. Ett pris som relativt sett alltid är helt överkomligt. Och sortimentet är helt fantastiskt. Då krogen har attityd nog att strunta i de vanliga tråkmärkena, de köper inte ens in Flying Dog för att de tycker att de är för stora, så kan de koncentrera sig på de intressanta märkena. Gillar man belgisk öl, världens bästa, så hittar man definitivt sitt lystmäte på Tre Små Rum.
I övrigt är stället sunkigt som få andra. Här ska du inte vara för att trivas, här ska du dricka öl. God öl.
Sveriges bryggerier gör det inte enkelt för en gammal grinch som mig att odla något överseende med julens alla fasor. Julen är barnens helg vilket betyder att vi andra får försöka stå ut genom att dricka oss fulla. Det finns en riksomfattande kampanj som säger något liknande. Ifall denna nödutgång från julmusik, tända ljus, disneyproduktioner och julklappsrov skall hållas öppen så skulle det behövas ett riktigt gott julöl. På något sätt verkar det dock som om julen istället blivit en ursäkt för bryggerierna att underprestera.
Om man ändå skall säga något positivt om de senaste årens utveckling inom julölsområdet så skulle det nog vara att ölen har blivit fler och mer varierade. En del har varierat sig till den grad att de knappt ens liknar öl längre. Mysingen midvinterbrygd kan vara en av dem.
Mysingen midvinterbrygd har en ganska tillbakalutad smak av allt som hör julen till: vört, choklad, julmust och alkohol. Beskan är balanserad och smaken är väl avrundad vilket gör denna öl till ett ganska bra alternativ vid julbordet, midvinterbrygden framstår faktiskt som en måltidsdryck.
Detta är en märklig skapelse och jag kommer fortfarande att föredra en god lager till julmaten. Med sill, snaps och en iskall lager kan man blunda och föreställa sig att det är midsommar istället.
30,70 kronor på systembolaget, nummer 11381 i katalogen
