recensioner

Schwein-Ellen

av Johan

Var sak har sin tid och tiden för scheweinshaxe var för några år sedan. Vi åt då grisknä runt om i Stockholm och i Malmö och naturligtvis skrev vi om det igen och igen. Igår kom helt oväntat 2015 åter och det var därför helt enkelt dags för haxe igen.

En viktig orsak till att vi begav oss till Sue Ellen på Tulegatan var att det är en haxe jag endast prövat två gånger tidigare och att vi var tvungna att på något sätt locka Brommaavdelningen ur sitt eskalerande kebabpizzamissbruk.

Senast jag besökte denna trevliga restaurang som lånar från världens två viktigaste högkulturer – Bayern och Texas – var 2014. Jag minns det som en mycket lyckad kväll eftersom jag raskt efter den kvällens haxe hamnade i en bar på Södermalm där det fanns anledning att filosofera kring tjeckisk sprit. Naturligtvis skrev jag om det ganska omgående.

Vi hade förberett kocken inför gårdagens haxe, vilket är en fin gest då det är svårt att spontant och på kort tid få ihop rätten, särskilt eftersom den inte står på menyn. Den väntade på oss där, haxen.

Innan den bars fram fick vi tillfälle att bekanta oss med ölutbudet och det var ingen rolig historia. Mina finaste minnen från Sue Ellen är alla nära relaterade till Paulaner av alla dess slag. Paulanern har dock lämnat listat för att ersättas med en spendrupsutbud i standardutförande. Det var Mariestad och den likaledes spendrupsbryggda ölen från Gotlands bryggeri. Bayern, Texas och Grängesberg.

Det är inget fel i att dricka en öl som inte tagit den onödigt långa vägen i engångsflaska från München och Mariestad är egentligen en alldeles utmärkt öl. Likväl kändes det som om någon lämnat oss, som om något gått förlorat.

Sue Ellens haxe är snygg. Det är viktigt och det är viktigt att ta ett kort på den eftersom den sannerligen inte blir vackrare med tiden efter att man gått lös på den med något som liknade en tandad jaktkniv.

Nämnda haxe har också andra fina egenskaper, den är spröd och fylld med kött. Som haxe sett är den dock rätt genomsnittlig. Minnena från Sue Ellen – sådana de nu var – sa mig att deras haxe var av det mer originella slaget. Det kan inte sägas om det som mötte oss på tallriken igår kväll. Det en högst traditionell bit fläsk och inget särskilde den heller i kvalitet. Det är en haxe, varken mer eller mindre. Lite väl salt, kanske.

Att äta en haxe är förstås alltid en fin upplevelse. Den försätter dig i en förunderlig sinnesstämning av mättnad och lusten att ta en dusch. Jag är glad att vi hittade tillbaka men tillbaka kommer jag nog inte på ett tag.

Det blåser på toppen

av zonk

Det är inte lätt att ligga på topp, och Ruccolas tid som Stockholmstraktens mästare i kebabpizza blev kort. Oförhappandes ramlade avd. Bromma in på pizzeria Il Forno i Vallentunatrakten, och självklart styrde vi med fasta steg kosan mot kebabpizzan. Såsen är mustigare, pizzabotten frasigare och kebabköttet saftigare! En riktig fullpott.. ja om det inte varit för den där hyvelkebaben. Ja, ni vet. Vi behöver inte prata om det igen. Annars är det en synnerligen fin anrättning av detta det delikataste av däggdjur, kebaben. Dessutom var man generös nog att kostnadsfritt byta ut den färska tomaten mot en extra dos starka gurkor, förlåt, feferoni. En vacker dag ska vi kanske testa någon av deras andra pizzor, även om det är svårt att slita sig från något riktigt fint när man väl har hittat det.

Fyra och ett halvt däggdjur av fem möjliga. 100 kronor, avhämtning eller ät där.

En ny utmanare!

av zonk

Klår den kungen? Nej, det gör den inte, men det är en värdig utmanare, och det är inte så illa pinkat. Kebabpizzan från Pizzeria Ruccola i Vällingby använder förvisso hyvelkebab, men den är saftig, med topping i ett lager så tjockt att hjärtat hoppar över ett slag, eller i varje fall gör rejält ont, och såserna är vitlöksosande och starka. Möjligen hade vi önskat oss ett halvdussin feferoni till. Allt som allt dock en av de bättre vi avätit norr om Hallandsåsen, och vi kan varmt rekommendera den. Enligt ryktet ska Ruccola även kunna servera annan mat av god kvalitet, men det är osäkert om det kommer bli tillfälle att utforska det.

Fyra hjärtinfarkter av fem möjliga. 110 kr, endast avhämtning.

Den bästa kebabpizzan

av zonk

Det har ju tidigare konstaterats att svenskar är stora lokalpatrioter vad gäller just kebab. Jag tänkte här vidga tesen till att detta även gäller kebabpizzan, denna kulinariska storhet. Med stöd av ett data-set där vi gjort stickprov i såväl rikets största stad som Lund, vill vi här presentera den okrönta konungen, kebabpizza med stark- och vitlöksås, från pizzeria Avesta i Lund. Som kan anas på bilden har redan en enda slice ett kaloriinnehåll värdigt en polarutforskares diet, och de övriga smakerna gör vackert detta en aning mindre påfallande, så att både den goda smaken och reptilhjärnan får sitt. Precis som en kebabpizza ska vara, med andra ord.

Fem perfektioner av fem möjliga. Detta är kebabpizze-zenit, acceptera inga substitut.

Till vägkrogens lov

av zonk

Det är alldeles för enkelt att bara ta det säkra före det osäkra. Välja donken, eller bekå, eller nåt annat välkänt. Mat som inte utmanar, medioker mat, men utan risk för taskiga överraskningar. För om man ska vara ärlig finns det ju en risk när man testar en vägkrog bara sådär utan vidare. En risk att man får flottig mat med skolbespisnings-sallad. En risk att maten inte utvecklats så mycket de senaste fem åren. Eller femtio. Men samtidigt är det en utmaning, och vi på Gödsvinet gillar utmaningar, speciellt kanske självpåtagna sådana med viss risk för bakslag. Vi vill slå ett slag för den goda saken, för uppskattning av alla dessa individer som sliter natt och dag för att ge oss mat när vi är på resande fot, och som gör det långt bortom franchise-kedjor och standardmenyer. En fajt för en värld där vi är fria att upptäcka och utsättas för mer slumpvalda och spännande matupplevelser, istället för en säkerhet av medioker och standardiserad tristess. Ni har hört det nu och ni har hört det här: den o-kedjade vägkrogen är det nya svarta, och vi ser fram emot en samtid som hittar tillbaka till denna vår gemensamma matskatt, där gamla grillar och andra krogar frodas bredvid thai-holkar och pizzerior, ibland i en och samma lokal, i en fusion-cooking för samtiden.

Vi hade gärna sagt att det var i detta ädla syfte Avd Bromma rullade in på Rökeriet, vid avfart Hamneda/Nöttja/Hornborg på artären mellan Skåne och Stockholm, och inte av en slump, men det hade kanske inte varit helt sant. Icke desto mindre var det en lycklig slump. Menyn med varmrökt lax och potatisgratäng var precis vad en hungrande resenär behövde, stadig och ordentlig, med smak och kalorier så det räcker åt en familj, men behändigt och ordentligt uppstaplad på en enda tallrik, med en rustik och chosefri sallad till. Restaurangen, som även är en butik för allehanda rökta fyrfota eller befenade delikatesser, andas lokalfärg, och en ständig ström folk från trakten kliver in för att köpa lite varmrökt, beklaga sig över all fisk sälarna äter upp, äta dagens, och bege sig vidare. Jag vill inte säga att det känns lite som att kliva rakt in i Twin Peaks, men det känns lite som att kliva rakt in i Twin Peaks, fast minus de baklängestalande dvärgarna. Jag testade inte kaffet, men jag utgår från att det håller en oklanderlig vägkrogs-standard.

Fyra närande måltider av fem möjliga. 139 kr, med möjlighet att köpa med sig varjehanda rökt & vilt hem.

Om julmust

av zonk

För den som av nostalgi eller andra skäl dricker julmust, kan det ofta synas att det utöver industristandarden, dvs Apotekarnes julmust, mest finns en massa light-varianter och annat som för en läckergom mest är att betrakta som självplågeri.

Vi vill därför tipsa om Zeunerts julmust, som vi från en självutnämnd julmust-fantast fått höra är bäst i klassen. Vi på avd. Brommas testavdelning kan bara instämma: det är inte lika sött, lite rikare i smaken, mer aromatiskt och nyansrikt. Vi väntar kanske fortfarande på den där supertorra vuxen-musten, men om man ska dricka julmust, är Zeunerts i varje fall helt klart snäppet över standardmusten från Apotekarnes. Samtliga bisittare, en tämligen brokig skara, instämde även i att Zeunerts var att föredra.

Fyra tomtar av fem möjliga.

En ostfrossares bekännelser

av zonk

Sedan Gödsvinet Bromma fick möjlighet att, via snillrika metoder, utvidga sin diet, har vissa ting fått en tonvikt och en tyngd som de kanske inte tidigare haft. Ett av dessa är ost. Det är numera hart när omöjligt att passera en ostdisk utan att åtminstone fönstershoppa, och snabbt har brie, camembert, gorgonzola, och roquefort passerat revy. Just idag såg jag en stilton i ostdisken och kunde inte låta bli. Den luktar sådär lite strumpigt, vagt fisigt, inte alls så skarpt som den roquefort den påminner om. Smaken är delikat, rundare än vår vän roquefort, lite mildare än gorgonzola, men väldigt rik och fin, med en behaglig sälta. Det är omöjligt att inte omedelbart ta sig ett kex till. Den smular förskräckligt och är fullständigt hopplös att skära prydligt, än mindre bre, men man förlåter den omgående. Bara ett kex till!

Stilton, Heart of England, anträffad på City Gross Bromma, 239 kr/kg.

Fem kex till av fem möjliga.

Becker Vineyards Iconoclast cabernet sauvignon

av Johan

Någonstans bland de gröna kullarna utanför Austin växer en druva som ger ett vin lika vackert som trakten. Detta är inte det vinet. Det här är Becker Vineyards Iconoclast och det är gjort av cabernet sauvignon från Kalifornien.

Vingården som jäste, buteljerade och sålde flaskan till Seven Eleven på Congress heter Becker och de säljer endast till Texas. Det var därför och bara därför jag köpte en flaska när jag var i Austin förra veckan. Det var i efterhand ingen dålig affär ($12.99).

Becker ligger i Fredricksburg, en liten stad som fortfarande vårdar sitt tyska arv även om ingen pratar tyska där längre. De gjorde dock det ganska länge, liksom i New Braunfels och många andra små städer i Texas och USA.

Det första världskriget blev början på slutet för tyskan som vardagsspråk i Amerika. Det andra gjorde inte saken bättre. Det var under det första världskriget som sauerkraut blev ”liberty cabbage” i en tidig föregångare till Bush-erans ”freedom fries”. George W. Bush är förstås från Midland i västra Texas men det har på det stora hela inget med det här vinet att göra.

Becker Vineyards Iconoclast är ett lätt vin med inbjudande smak av björnbär och plommon. Tänk grillat. Många tänker på få andra saker i Texas och jag tror det finns ett samband.

Jag tänker inte skämmas för att jag gillar det här vinet och jag tänker inte skämmas för att jag drack upp hela flaskan själv på ett hotellrum en lördagseftermiddag för inte länge sedan.

Detta vin är nu det senaste tillskottet till vår breda repertoar av recenserade produkter som du inte finner i Sverige. Denna flaska säljs bara i Texas men se det inte som en begränsning. Se det som bara ännu ett skäl att åka till Austin. 

3 brisket av 5 möjliga

Pohjula reede (12342)

av Johan

Estland är ett av Baltikums mest förbisedda länder, tillsammans med Lettland och Litauen. För att illustrera hur hopplöst bortglömt just Estland är så har jag aldrig varit där. Jag har läst alla 1637 sidor i Andres Lokkos samlade skrifter och jag har sett Knesset med Kristian Luuk men som estniska upplevelser lämnar de en del övrigt att önska. Har jag förstått.

Det största förbiseendet av dem alla är förstås att Gödsvinet aldrig recenserat en öl från Estland. Finns det öl från Estland? Det är nästan omöjligt att veta eftersom Gödsvinet aldrig recenserat en öl därifrån. Kanske finns det inte.

Det finns öl från Estland och du ser en sådan på bilden. Jag föreställer mig att den inte är särskilt typisk för öl från Estland men kanske är jag bara fördomsfull. Jag har inte ens varit där.

Pohjula Reede är en humlearomatisk dubbel-hipster som smakar bittra apelsinskal och mustaschvax. Det är en utmärkt ale även om det förstås finns ungefär 800 liknande fruktiga flaskor bara på ditt lokala systembolag. Endast denna flaska är dock estnisk. Det måste vara värt något.

39,90 kronor på systembolaget, nummer 12342 i katalogen

3 Enn Kokk av 5 möjliga

DC Brau brau pils (1201)

av Johan

Washington DC kräver mer än kanske någon annan stad ett jämt och konstant intag av alkohol. Jag vet för att jag har varit där, den första gången var så länge sedan att jag fick visa leg i baren och den senaste gången var ganska precis en vecka efter att USAs 45:e president vunnit valet och visat att vilken miljardär som helst kan bli president.

Den gången i november för två år sedan var jag där för att arbeta och jag kan mycket väl ha gjort det. Den sista hela dagen i staden var dock en lördag som var alldeles för solig, varm och bristfälligt schemalagd för att inte skolka från plikterna.

Min plan var att göra det mesta av den och klockan var ännu inte sex på morgonen när jag fullbordat mitt första varv runt National Mall i någon sorts skev trav som generöst kan kallas för löpning. Vid halv sju satt jag redan med min andra bourbon-laddade mugg kaffe i en djup soffa framför frukostprogrammen på en av två överdimensionerade TV-apparater i ett mycket överdimensionerat hotellrum. Jag tror att jag kanske nådde min höjdpunkt där. Därefter var allt bara humlad ale och monument tills jag lämnade landet via en bar på Dulles flygplats.

Minnen, minnen, minnen… Var var jag? Recension? Det här är Brau Pils från DC Brau Brewing Company i Washington DC och när jag dricker den här i gödsvinets testkök i Skärmarbrink är det men en smak av multnande löv någonstans vid kring Dupont Circle. Minnen, nog med minnen, här och nu är detta en öl besk, maltig och stolt över det. Det är på det stora hela en alldeles utmärkt pilsner.

Den är förstås inte som en öl på en träveranda en tryckande het sommardag i Washington DC, precis efter ett skyfall. Eller en liten burk IPA i en matt men värmande höstsol på en stol alldeles nära Lincoln-monumentet. Ändå…

4 Trump av 5 möjliga

17,90 kronor på systembolaget, nummer 1201 i katalogen